Författare: zonk

Standard och variation

av zonk

Behöver man sin standard för att ha nån slags ribba att hoppa över, när man testar nåt mer udda? Återkommer man av lathet, gammal vana? Är det tungtrötthet som botas med något inte alltför spännande? Vill man ta något som funkar, utan att behöva undra över resultatet? Jag vet inte riktigt vilket resonemang jag ska gömma mig bakom, om jag är risk averse eller bara lat, men liksom jag hade ett antal standard-öl som jag ofta återkom till på den tiden när öl var återkommande, har jag märkt att mellan te i regnbågens alla gröna, röda och svarta nyanser, så blir det en hel del te av enklare slag, i påse. Det är nog det enklaste man kan dricka utöver vatten direkt från kranen, det ligger hemma i all evighet i hundrapåsars-förpackningar, vattnet ska inte knyckas från sin kokare runt 75, inget knussel, bara häll på och drick, ibland efter 20 sekunders blötning, ibland efter ett par minuters. Det har ännu inte gått så långt att jag bara lämnar kvar påsen i muggen och dricker allt eftersom, men den dagen är nog snart här. Jag blir slappare och mitt te med mig. Det är varmt och även om antioxidanterna lämnats kvar i andra änden Eurasien så är teinet här i tropp, och man tillfredsställer behovet av att göra nåt med sin mun, istället för godis, sprit eller cigg. Det är så man kan övertyga sig om att det är nyttigt, något man inte får missa, och man får sina kickar lagom utspädda, utan skuld får man sina centralstimulerande xantinalkaloider, man är en del av en tusenårig tradition, bara obetydligt yngre än stolta yrken som stråtrövare och slavhandlare.

Likväl är jag inte missnöjd. Jag dricker mitt te och det dricker mig, jag blir varm inombords och utombords ser inget konstigt ut. Noll kalorier, ingen skuld, inget smutsigt beroende. Och fan om det inte är gott också.

Lipton påste, Yellow label. Tre bägare av fem möjliga. Billigt och finns överallt.

Taleggio

av zonk

Taleggio är en liten goding från Italien, som spenderat minst 40 dagar i Lanche-grottorna, denna Lombardiets gåva till ostmakandets ädla konst. Taleggio påminner lite vagt om en brie, fast syrligare, funkigare, med en aromatisk, nästan jästig doft. Den är mjuk och krämig och man hade nog spontant gissat på mer än 23% fett, men den är faktiskt inte fetare än så. Ostmakarna på Mauri har gjort ett utmärkt jobb med komjölken och man vill ha mer, mycket mer.

4.5 delikatesser av fem möjliga. 199 kr/kg, Ica Brommaplan, och vi får hoppas att Di Luca & Di Lucas import når betydligt fler butiker.

Bakgalenskapen

av zonk

Först har man bara lite mjöl hemma för att man skulle ha det till pajskal eller fläskpannkaka. Sen får man på nåt sätt med sig ett paket jäst i varukorgen. Ett par limpor hade man väl kunnat baka? Snart kånkar man hem rågsikt, hittar anis och fänkål längst in bland kryddorna. Börjar undra hur man får till en bra skorpa, är det gräddningen, eller kanske lite sirap? Sen sitter man där vid en 10 år gammal brödblogg och läser om olika sorters surdeg och inser att det slutligen har hänt, man har drabbats av bakgalenskapen, det oförnuftiga och irrationella suget efter än knaprigare skorpor, än syrligare degar, än grannare limpor. När man egentligen borde göra som i det rationella och moderna Sverige, och lämna detta åt en fackman, vill man själv börja kleta, knåda, välja mjölsorter, vaka över surdegar, och lägga ohemult med tid åt något man kan köpa på ett bättre bageri för en spottstyver. Men det är en stark drift hos den nutida människan, kanske rentav en vi alltid haft, att göra det svårt för sig själv helt i onödan, för att därmed bevisa något om inte för en själv så kanske för omgivningen. Se bara på alla de som helt i onödan simmar över Göta eller den engelska kanalen, springer genom skogar när det finns skoter, plågar sig fram över asfalten i specialdesignade löpar-leggings när det finns buss, tåg och bil. Har man det inte svårt från början, får man fantamej se till att göra det svårt för sig på egen hand. Själv är bäste dräng, försten att göra något väldigt enkelt väldigt komplicerat vinner, kanske speciellt om det gör sig på bild och bevis därpå således kan uppvisas för omvärlden. Jag har en sån telefon själv, en full med bilder på min egen matlagning, låt vara att det i ett flertal år mest hade blivit bilder på ris och kokt fisk, instinkten är densamma. Det som syns, finns, och vi vill alla synas och därmed finnas lite extra.

Helt oavsett allt det där har jag stort behag av att baka och äta mitt eget bröd, i varje fall såhär tre-fyra limpor in. Möjligen blir det kanske lite enahanda i längden, utöver det oekonomiska i att investera i bakstenar, matberedare med degkrok, specialmjöl, tolvliterstråg för synnerligen expansiva degar, ekologiska brödkryddor, med mycket mera. Jag har redan inspekterat bloggar som har billigare lösningar istället för bakstenar: singel i en långpanna, med en vanlig plåt på, ska fungera lika bra, eller rentav en betongplatta snabbt tillskuren på Bauhaus. Men egentligen är det logiska steget att gå tillbaka, till det rationella, bort från hembakt surdeg och hemma-espresso. Snart kommer vi sitta där och doppa vår välsmörade skogaholmslimpa i kok-kaffet. Tro mig, nya sätt att göra livet omständligt kommer ta dess plats, vi kommer hitta tillbaka till våra rötter, och istället börja fundera hur man kan rationalisera tillvaron med betong, plast och stordrift, istället för dessa sidospår med hembakt bröd och liknande självpåtaget trassel.

Juramorbier

av zonk

Morbierost är den där franska osten med det mörka lagret i mitten. Från början ska det ha varit aska, för att hålla reda på vad som kom från morgonmjölken och vad som kom från eftermiddagsmjölken, varför är inte helt glasklart, men numera imiteras det tydligen med livsmedelsfärg, för har man börjat med något konstigt kan man ju inte bara sluta. Vad hade då hänt med tradition? Dessutom hade man ju kunnat råka blanda ihop morbier med valfri annan lätt syrlig, krämigt halvmjuk ost, och det hade ju inte gått för sig. Utan strecket i mitten hade man nog nästan bara haft den där lilla bittra eftersmaken att gå på, och då hade ostmakarna i Jura och Doubs nog inte fått samma omsättning på sin vara.

Detta sagt är det dock Arnaud Juramorbier från Juraflore en trevlig ost, en ost man gärna äter igen, en ost som passar lite varstans, och som inte skämmer ut ostbrickan på något sätt. Det är inte en ost som lockar till långa lovsånger eller inspirerar episka dikter, men hos oss finns det en plats även för sådan ost.

Tre och en tredjedels trevlig ost av fem möjliga. Distribueras av Falbygdens ost, 215 kr/kg.

Gunpowder-te

av zonk

Jag ramlade på det här teet för ett otal år sen, på rekommendation från Jonas, ja ni vet, han som skrev här en gång i tiden, för nästan lika många år sen. Han kallade det ett mellanting mellan grönt och svart te, jag blev nyfiken, och sedan dess har jag nog nästan alltid haft lite gunpowderte hemma. Låt vara att en mycket liten påse ofta räckte i flera år, i den takt jag och mina gäster drack te. Ska man vara petnoga är gunpowder helt klart ett grönt te, om än ett lite udda sådant, med sina hoprullade löv, som tydligen ska påminna just om lite lagom kornigt krut. Det ska således inte alls bryggas med kokande vatten, utan neråt 75-85 grader, eller där i trakterna. När jag blev varse det, efter kanske 8-10 år med en påse gunpowder hemma, blev mitt te med ens mycket trevligare, och lite mindre som en utfärd bland garvsyra och munsnörpande bitterhet. Alltså precis lagom till att dessa smaker hade blivit rejält på modet bland öl. Vi väntar fortfarande på 200 IBU-teet, det har blivit bortsvept i en dimma av frukt-te, grädd-te, rooibos och andra påfund.

Hur smakar gunpowderte, då? Ja, sådär lite mittemellan grönt och svart te, hade jag nog sagt, även om det definitivt är ett grönt te. Det finns definitivt en del terpener här, GLV-osande gräsklipp är det kanske inte, men det hintar lite åt gröna löv och kanske lite hö. Det är lite rökigt, behagligt småsträvt, och har en mild doft av växtriket. På det hela taget är det ett te som man lätt dricker i parti och minut, i stora muggar, till rostat bröd, scones, bullar och småkakor, eller kanske till sushin, rentav. Ett mycket smakligt te, helt enkelt.

Fyra goda krut av fem möjliga. Ekologiskt, 69 kr/hg, Tehuset Java, Lund. Finns till försändelse, om er lokale te-hökare inte skulle ha det hemma.

Golden Sail Brand Pu-erh

av zonk

Pu-erh är en tesort som på bästa surströmmingsvis får fermentera och jäsa till sig för att, enligt uppgift, bli riktigt göttig. Själv har jag inte riktigt hittat dit ännu, bättre pu-erh ska bakas ihop i kakor, lite som större hockeypuckar eller liknande, och få ligga så länge som möjligt, och den tesort som vi testar idag kommer i lösvikt. Som så ofta är fallet med våra lite mer udda delikatesser så var det här tydligen från början någon form av eftergift till det praktiska – te-puckarna var tydligen enklare att frakta än löste, fråga mig inte hur. Tro förresten inte på de som säger att vanligt svart te är fermenterat, det är bara torkat. Av någon anledning, antagligen att man på den tiden hade ganska dålig koll på mikroorganismer, började man kalla torkningen för fermentering, men det är inte mycket till mikroorganismer inblandande.

Golden sails pu-erh är dock ingen ädel te-puck, det är te i lösvikt. Ingen har hunnit så långt som att pressa ihop det ännu, de hade för brått med att sälja det, och det är tydligen helt ok att göra så, åtminstone i Kina. Vårt te ser en aning mer grönbrunt, vagt fläckigt och oregelbundet ut, än vanligt svart te, och är mer åt det bruna hållet än vanligt grönt te, men annars ser det inte alltför märkligt ut. Som brygd betraktat ser det ännu vanligare ut, men doften skvallrar om något lite mer mikrobiellt funky – det doftar läder, lite innersula faktiskt, och lite vagt av den där frukten som ligger till sig nere i ett hörn av trädgården, en vag ton av perfid, jäsande ondskap. Men smaken är desto snällare, ganska anonym faktiskt, det smakar lite som ja, lite vilket te som helst. Hade man haft i lite bergamott hade det nog kunnat passera för en kopp greve grå, med en knivsudd röd livsmedelsfärg som english breakfast tea, ja, det är ett te för alla och ingen speciell. Därmed inte sagt att det är ett dåligt te, det är ett gott om än aningen anonymt brukste. Kanske finns det en liten, lite vagt funky udd, en aningen av det där gräsklippet som kan anfäkta grönt te, men det är inte övermåttan påfallande. Sen är det å andra sidan heller inte ett särdeles dyrt te. Man kan med gott samvete göra sig en kopp till sina scones eller sin toast, eller när man ska sträcka på benen framför lite youtube.

Golden Sail  Brand Pu-Erh, tre koppar av fem möjliga. 29 spänn för 125 gram på Asian Market, på Hötorgets tunnelbanestation.

Det blåser på toppen

av zonk

Det är inte lätt att ligga på topp, och Ruccolas tid som Stockholmstraktens mästare i kebabpizza blev kort. Oförhappandes ramlade avd. Bromma in på pizzeria Il Forno i Vallentunatrakten, och självklart styrde vi med fasta steg kosan mot kebabpizzan. Såsen är mustigare, pizzabotten frasigare och kebabköttet saftigare! En riktig fullpott.. ja om det inte varit för den där hyvelkebaben. Ja, ni vet. Vi behöver inte prata om det igen. Annars är det en synnerligen fin anrättning av detta det delikataste av däggdjur, kebaben. Dessutom var man generös nog att kostnadsfritt byta ut den färska tomaten mot en extra dos starka gurkor, förlåt, feferoni. En vacker dag ska vi kanske testa någon av deras andra pizzor, även om det är svårt att slita sig från något riktigt fint när man väl har hittat det.

Fyra och ett halvt däggdjur av fem möjliga. 100 kronor, avhämtning eller ät där.

En ny utmanare!

av zonk

Klår den kungen? Nej, det gör den inte, men det är en värdig utmanare, och det är inte så illa pinkat. Kebabpizzan från Pizzeria Ruccola i Vällingby använder förvisso hyvelkebab, men den är saftig, med topping i ett lager så tjockt att hjärtat hoppar över ett slag, eller i varje fall gör rejält ont, och såserna är vitlöksosande och starka. Möjligen hade vi önskat oss ett halvdussin feferoni till. Allt som allt dock en av de bättre vi avätit norr om Hallandsåsen, och vi kan varmt rekommendera den. Enligt ryktet ska Ruccola även kunna servera annan mat av god kvalitet, men det är osäkert om det kommer bli tillfälle att utforska det.

Fyra hjärtinfarkter av fem möjliga. 110 kr, endast avhämtning.

Måtte dammet aldrig stillna!

av zonk

Som ständiga tillskyndare av det lite dammigare och ofärskare är vi på Gödsvinet mycket glada att läsa att det finns hopp för en riktig institution inom detta gebit, Biologiska muséet på Djurgården. Här trängs uppstoppade djur längs eleganta dioramor vars like vi inte sett sedan 1905. Det är lite grånat, det är lite uttorkat, men det är ett tidsdokument som tar oss tillbaka till oändliga besök med skol- och dagisklass i formalindoftande stenhallar fyllda med allsköns döda (och framförallt dödade) delar av naturen, i akt och syfte att lära om just denna.

Inför Biologiska muséets stängning 2017, som verkade luta åt det permanenta, gav sig Gödsvinet Bromma och (dåtida) Vällingby dit för att dokumentera denna klenod. Resultatet finner ni något senkommet här nedan.

Likt ett strandat vikingaskepp tronar Biologiska muséet på Djurgården, fast med betydligt mindre fylla och slagsmål.
Man kan här finna många rara djur i sin naturliga omgivning, som till exempel den grå pälssläparen.
Djurens naturliga miljöer har återskapats med stor konstfärdighet, här en sandstrand inklusive nedskräpning. förlåt, konstinstallation.
Det är vår fromma förhoppning att Biologiska muséet, liksom skvadern på bilden, länge än kommer vara en lika naturlig som uppskattad del av Sverige.

Biologiska muséet. Fem dammoln av fem möjliga. Djurgården, Stockholm. För närvarande enbart guidade turer.

Den bästa kebabpizzan

av zonk

Det har ju tidigare konstaterats att svenskar är stora lokalpatrioter vad gäller just kebab. Jag tänkte här vidga tesen till att detta även gäller kebabpizzan, denna kulinariska storhet. Med stöd av ett data-set där vi gjort stickprov i såväl rikets största stad som Lund, vill vi här presentera den okrönta konungen, kebabpizza med stark- och vitlöksås, från pizzeria Avesta i Lund. Som kan anas på bilden har redan en enda slice ett kaloriinnehåll värdigt en polarutforskares diet, och de övriga smakerna gör vackert detta en aning mindre påfallande, så att både den goda smaken och reptilhjärnan får sitt. Precis som en kebabpizza ska vara, med andra ord.

Fem perfektioner av fem möjliga. Detta är kebabpizze-zenit, acceptera inga substitut.