Till vägkrogens lov

Det är alldeles för enkelt att bara ta det säkra före det osäkra. Välja donken, eller bekå, eller nåt annat välkänt. Mat som inte utmanar, medioker mat, men utan risk för taskiga överraskningar. För om man ska vara ärlig finns det ju en risk när man testar en vägkrog bara sådär utan vidare. En risk att man får flottig mat med skolbespisnings-sallad. En risk att maten inte utvecklats så mycket de senaste fem åren. Eller femtio. Men samtidigt är det en utmaning, och vi på Gödsvinet gillar utmaningar, speciellt kanske självpåtagna sådana med viss risk för bakslag. Vi vill slå ett slag för den goda saken, för uppskattning av alla dessa individer som sliter natt och dag för att ge oss mat när vi är på resande fot, och som gör det långt bortom franchise-kedjor och standardmenyer. En fajt för en värld där vi är fria att upptäcka och utsättas för mer slumpvalda och spännande matupplevelser, istället för en säkerhet av medioker och standardiserad tristess. Ni har hört det nu och ni har hört det här: den o-kedjade vägkrogen är det nya svarta, och vi ser fram emot en samtid som hittar tillbaka till denna vår gemensamma matskatt, där gamla grillar och andra krogar frodas bredvid thai-holkar och pizzerior, ibland i en och samma lokal, i en fusion-cooking för samtiden.

Vi hade gärna sagt att det var i detta ädla syfte Avd Bromma rullade in på Rökeriet, vid avfart Hamneda/Nöttja/Hornborg på artären mellan Skåne och Stockholm, och inte av en slump, men det hade kanske inte varit helt sant. Icke desto mindre var det en lycklig slump. Menyn med varmrökt lax och potatisgratäng var precis vad en hungrande resenär behövde, stadig och ordentlig, med smak och kalorier så det räcker åt en familj, men behändigt och ordentligt uppstaplad på en enda tallrik, med en rustik och chosefri sallad till. Restaurangen, som även är en butik för allehanda rökta fyrfota eller befenade delikatesser, andas lokalfärg, och en ständig ström folk från trakten kliver in för att köpa lite varmrökt, beklaga sig över all fisk sälarna äter upp, äta dagens, och bege sig vidare. Jag vill inte säga att det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, men det känns lite som att kliva rakt in i Twin Peaks, fast minus de baklängestalande dvärgarna. Jag testade inte kaffet, men jag utgår från att det håller en oklanderlig vägkrogs-standard.

Fyra närande måltider av fem möjliga. 139 kr, med möjlighet att köpa med sig varjehanda rökt & vilt hem.

Om julmust

För den som av nostalgi eller andra skäl dricker julmust, kan det ofta synas att det utöver industristandarden, dvs Apotekarnes julmust, mest finns en massa light-varianter och annat som för en läckergom mest är att betrakta som självplågeri.

Vi vill därför tipsa om Zeunerts julmust, som vi från en självutnämnd julmust-fantast fått höra är bäst i klassen. Vi på avd. Brommas testavdelning kan bara instämma: det är inte lika sött, lite rikare i smaken, mer aromatiskt och nyansrikt. Vi väntar kanske fortfarande på den där supertorra vuxen-musten, men om man ska dricka julmust, är Zeunerts i varje fall helt klart snäppet över standardmusten från Apotekarnes. Samtliga bisittare, en tämligen brokig skara, instämde även i att Zeunerts var att föredra.

Fyra tomtar av fem möjliga.

En ostfrossares bekännelser

Sedan Gödsvinet Bromma fick möjlighet att, via snillrika metoder, utvidga sin diet, har vissa ting fått en tonvikt och en tyngd som de kanske inte tidigare haft. Ett av dessa är ost. Det är numera hart när omöjligt att passera en ostdisk utan att åtminstone fönstershoppa, och snabbt har brie, camembert, gorgonzola, och roquefort passerat revy. Just idag såg jag en stilton i ostdisken och kunde inte låta bli. Den luktar sådär lite strumpigt, vagt fisigt, inte alls så skarpt som den roquefort den påminner om. Smaken är delikat, rundare än vår vän roquefort, lite mildare än gorgonzola, men väldigt rik och fin, med en behaglig sälta. Det är omöjligt att inte omedelbart ta sig ett kex till. Den smular förskräckligt och är fullständigt hopplös att skära prydligt, än mindre bre, men man förlåter den omgående. Bara ett kex till!

Stilton, Heart of England, anträffad på City Gross Bromma, 239 kr/kg.

Fem kex till av fem möjliga.

Sagan om belgarens återkomst

Nu må det vid det här laget vara nyheter ungefär lika nya som Tolkiens alster, men vi måste ändå rapportera att en utmärkt belgare återvänt till systembolagets sortiment. Det rör sig om den ytterst läckra Westmalle Dubbel, som sedan den förste september återfinns under nr 1239, i inte mindre än 178 butiker. Vi har ju redan tidigare orerat om Westmalle Dubbel och annan belgisk öl, så det räcker nog att säga att denna mörka öl är delikat, liksom dess broder Westmalle Tripel. Och när man nu kan köpa den igen på vårt monopol, passa på!

Fem trevliga nyheter av fem möjliga.

 

Laugar Punkarra

Laugar-PunkarraLiksom Gödsvinet Gamla Enskede så har nu Gödsvinet Bromma varit åstad på grund av byggbuller, närmare bestämt skulle tre-fyra decimeter betonggolv bilas bort i källarlokalen inunder G. Brommas krypin. Exakt vad som kan betraktas som rimliga levnadsbetingelser har ju onekligen skiftat en del i Sverige och numera verkar takhöjd under 2.70 inte anses mänskligt eller godtagbart för någon, liksom ett badrum ju helst ska rymma en mindre bil utöver ett halvdussin deluxe-stora torkskåp, torktumlare, tvättmaskiner etc för att det ska kallas rimlig levnadsstandard. Hursomhelst. Gödsvinet fann för gott att lämna detta behjärtansvärda arbete för framtida boendes fromma långt bakom sig, och spendera några dagar på sydligare breddgrad, närmare bestämt i Madrid. Nu är det ju ett slag sen Gödsvinet Bromma senast svingade en bägare, men en medresenär tog tillfället i akt och botaniserade i en lokal ölspecialists kyl, och kom hem med inget mindre än den vagt skånsk-klingande Laugar Punkarra. Enligt vad internet kan förtälja är det, precis som försäljaren sade, en Session IPA, session då i sammanhanget alltså kodord för att det ska gå att dricka ett flertal på raken utan att det ska bli övermäktigt för gom eller lever. På 4% faller den också helt klart i session-styrkeområdet, där det inte borde bli nån brist på eftersmak, men samtidigt inte så sulorna sväller efter första klunken. I brist på noggrannare utfrågning eller noteringar, får vi gå på recensentens omdöme, ”schysst”, som får betraktas som ganska gott, givet att recensenten ifråga ofta är ganska petig med vad som kan betraktas som bättre mat eller dryck. Recensenten ifråga får betraktas som ett fan av rak, schysst IPA, om inte humlebomber, och hade väl snarast greppat efter en Oppigårds på systembolaget. Ja. Lite sådär på omvägar får vi nog alltså säga att Punkarra är helt ok, rentav riktigt hyfsad, och att man kan göra sämre än att hälla upp ett glas med dess ofiltrerat halmgula droppar. Den som lyster därtill får nog dessvärre bege sig till sydligare breddgrader, ety Systembolaget ej tillhandahåller den här i den bistra nord. Möjligen kan den som känner sig vågad försöka få med sig en Naparbier (nr 11770) från samme bryggare, men om den kan vi inte förtälja.

Tre och ett halvt schysst av fem.

Bokrecension: Gesta Danorum, av Saxo Grammaticus

 Saxo, i en teckning som nog är ungefär lika historisk som hans bok.
Saxo, i en teckning som nog är ungefär lika historisk som hans bok.

Historisk litteratur har många användningsområden och det var nog mest en slump att jag började läsa den, huvudsakligen då som litteratur att ta till när det var dags att somna och klockan var rent för mycket. Den mycket charmanta och underhållande men bitvis något traggliga historia som Herodotos skrev fungerade utmärkt i det avseendet. På vägen har dock en genuin smak och ett intresse för historisk litteratur liksom smittat mig, och det är på den vägen jag ramlat på Gesta Danorum (”Danskarnas dåd”), av Saxo Grammaticus. I detta verk trängs danskarnas tidiga historia, i vilken grad den nu är historisk snarare än mytisk. Det är många mer eller mindre absurda händelser, som när Hamlet (ja, den Hamlet) får fatt på två spioner, och hackar, maler och tillagar de båda och matar sina hundar med dem. Ett annat prov på hans karaktär av hedersman är när han vid det England hovet antyder att drottningen föddes som slav, för att han kom på henne med att använda tandpetare. Annars är det många kungar som krigar ordentligt, dör med svärdet i handen, är ute på ärorika plundringståg, etc. Ibland dyker hedna gudar och deras landamären upp, raskt rationaliserade av Saxo till ”nånstans runtikring Skytien”.

Saxo var en ordvrängare av rang och så förtjust i sitt stora latinska ordförråd att han fick tillnamnet grammatikern, och han gör verkligen sitt yttersta för att framställa de ofta motsägelsefulla och brutala danskarna som rakt igenom dygdemönster i detta djupt patriotiska verk. Det blir bitvis lite mycket av det goda, och det är givetvis komiskt när Saxo ger sida upp och sida ner med dialog från historiska tilldragelser – sanningshalten är uppenbarligen bitvis ganska skral.

3.5/5. En underhållande bok för den som är begiven på historisk litteratur, även om jag nog håller Herodotos historier betydligt högre (och där slipper man dessutom kristet dravel). Jag fick bara tag på bok 1-9, och kunde alltså inte läsa om när Saxo själv är med på ett krigståg mot Svantevits tillbedjare runtikring Rügen, och de andra lite mer faktuella delar av Danmarks historia som även kommer i dessa böcker.

En överdos 80-tal

housefoyer

När 90-talet var ungt var många rörande ense om hur förskräckligt det föregående årtiondet hade varit, i varje fall stil- och modemässigt. Fördömandet var i stort sett enhälligt. Det var någon enstaka själ som såg ljuset, dock, och höjde ett varningens finger: ju kraftfullare man puttade från sig åttitals-pendeln, desto kraftigare skulle den komma tillbaka och fördöma någon oklar framtid. Om något hade kunnat hindra den veritabla flodvåg av nostalgi, retro och vurm för 80-talet som på senare år sköljt över oss är dock oklart. Kanske var det lika ofrånkomligt som årtiondet självt?

Med detta sagt vill vi dela med oss av en riktig godbit från detta bjärt färgade årtionde – ett hus som stått som en tidskapsel sen det byggdes, 1988:

http://galleries.buffalonews.com/default.aspx?id=4577

Som soundtrack till denna upplevelse föreslår vi en recent synthwave-dänga som kan få fungera som fond till en riktig 80-talsöverdos:

Spontantegel

För den som suktar efter 1900tals-arkitektur av det fyrkantiga, brunaktiga slaget, för oss betongkramare och modernism-ivrare, gäller det att aldrig försitta ett tillfälle, för många utomordentligt fina verk för en ganska undanskymd tillvaro – det gäller att hugga dem så fort man anar dem bakom en krök, eller runt ett hörn. Så när vi vid en nylig promenad såg en skylt som lovade en kyrka, närmare bestämt Västerledskyrkan, föll vi för lockelsen och tog en omväg på vad som ändå mest var en enda lång senväg.

vasterledskyrkan-frontResultatet var uppfriskande fyrkantigt, en sannskyldig orgie i tegel, inramat av en massa tallar, som sig bör här i huvudstaden. Arkitekten, en viss Birger Borgström, har säkerligen sneglat på gamla tiders kyrkor, men sedan resolut ändrat de flesta formerna till vackra kuber, kvadrater, fyrkanter i alla skalor och former. Som för att framhäva dessa eleganta och räta linjer har några cirkelformer fått vara med på ett hörn.

vasterledskyrkan-portPorten är strödd med den där sortens bulligt fyrkantiga och yxiga järnarbeten som andas lika mycket hällristning och forntid, som en än mer avlägsen tid i nittonhundratalets början då dessa kändes helt stilrätta och moderna. De är en sann prydnad för varje fyrkantig tegelbest, och gjorde sig ypperligt i svart mot porten som annars var målad i en nyans som bara var aningen för ljus för att indikera en hälsosam kost.

vasterledskyrkan-sidaFrågan är dock om inte kyrkans sida, med dess stilfulla kombination av snusbrunt trä, tegel, och betong gjuten mot träspont, ligger mig varmast om hjärtat. Här har vi alla de modernaste av byggmaterial, tillsammans med den modernaste färgen: brunt. Där har vi minsann ett litet guldkorn som inte kommer lämna någon betongvurmare helt oberörd!

 

Galonka, Piast

Efter att Gödsvinets storslagna haxe-satsning nu länge legat i träda var det slutligen dags att återigen utforska detta närmast erotiskt intensiva köttstycke, denna gång i polsk tolkning. Golonka är inget mindre än Polens svar på haxe, eller möjligen eisbein, hursomhelst är det ett stort stycke gris som lagats tills det smälter i munnen, med en läckert krispig svål. Restaurang Piast, ett stenkast från St Eriksplan, serverar golonka, och det var allt vi behövde veta, tillsammans styrde avd Bromma & Vällingby stegen dit för att mäta sig med ännu en gargantuansk köttbit. Piastr är mycket gemytligt, till den grad att man vid ett bord sitter under det som tidigare gissningsvis tjänat som bardisk, och man har ständig överblick över köket, på andra sidan sagda disk. Upplevelsen av matdofterna blir stundtals rätt intensiv och när man går därifrån har man gärna en lätt arom i kläderna, lite så man undrar om man ska bli god vän med alla hundar man möter.

Piast_golonkaNåväl. Jämfört med tidigare avätna haxe (haxar? haxor?) var det en något mer beskedlig bit som Polen visste att servera oss, bara en sån sak att den på bilden ovan knappast syns bakom sina tillbehör säger ju en del. Därmed inte sagt att den inte närapå övermannade oss, eller att vi inte gick därifrån vimmelkantiga, vaggande som gravida pingviner, men det var ingalunda lika absurt mycket som t.ex. Moldaus haxe, som ju till form och storlek närmast liknade en genomsnittlig julskinka, och inför vilkens blotta anblick man blir matt och kallsvettig. Nåja. Vi ska låta det vara osagt om det är typiskt Piast eller typiskt golonka, men den där riktigt krispiga svålen ville inte riktigt infinna sig, och köttet var inte riktigt sådär mört och saftigt som Moldaus haxe heller. Det var en mycket smaklig men inte övermannande god köttbit, även om rårakan och den modesta skålen sauerkraut man fick till var mycket goda, rentav mycket passande, att liksom dutta mot köttet med, som en alltigenom tysk eller östeurpeisk variant av vår svenska dillkvist.

Det återstår att se om vi får fler chanser att testa golonka i huvudstaden, så frågan är om vi kommer lära känna denna maträtt närmare. Såhär direkt efter en första tådoppning känns det inte som att vi hade saknat den övermåttan om vi hade haxe, men kanske kan vi bli överraskade. Om ni känner någon som serverar en fin golonka här i trakterna, tar vi gärna emot tips!

Tre grisdelar av fem möjliga. Restaurang Piast, Tomtebogatan 22, 220 kr ex dricka.

The Sonics, Debaser Strand

Att se ett band vars sound till stor del byggt på ren energi och ungdomligt skränande såhär femtio år efter debutplattan är kanske på vissa sätt inte helt logiskt, men på Gödsvinet sätter vi som bekant en ära i att inte låta rationaliteten komma i vägen för ett bra uppslag, och på det sättet hamnade avd. Bromma & avd. Vällingby på The Sonics på Debaser Strand nu härförleden. Som de ordningsmänniskor vi är dök vi upp precis innan lokalen öppnade vid sjuhugget, vilket raskt ledde till en vätskekontroll på ett närliggande vattenhål. Denna fördröjning till trots såg det länge rätt öde ut framför scenen inne på Strand.

sonics-1 Sent omsider hasade sig dock förbandet på scenen. Jag kommer inte längre ihåg vad de hette, men de hade bildats i någon svensk ort på nittiotalet och de kändes på många sätt som en tidsmaskin till den del av detta årtionde när en yxig och energisk tolkning av sextiotalet var så rätt det kunde bli. Såhär tjugo år senare känns det mycket avlägset och obegripligt, en relikt av en retrovurm lika fyrkantig som omotiverad.

Men även detta hade sitt slut, även om en viss insats i god vilja och/eller rusdrycker krävdes för att ta sig dit, och efter en outhärdligt lång paus klev de gråhåriga dignitärerna in på scen. Publiken, som väl mestadels om inte uteslutande var något yngre, verkade vid det här laget redo för det mesta, till vilket den hårt utnyttjade baren säkerligen gjort sitt till. The Sonics rättade till slipsarna och tryckte gasen i botten, och medan det blev en hel del låtar från en nysläppt platta som inte riktigt verkade resonera med folkhavet, satt samtliga sextiotalsnummer som en keps, och publiken kokade till fina gamla spår som Money, Boss Hoss, mfl.

sonics-2När lokalen började blåna av den samlade energin och dess emaneringar i den rätt begränsade luftmassan, tog åldermännen i The Sonics in några kompisar från trakten, som de uttryckte det, och in stegade Howling Pelle Almqvist med ett par kumpaner. Trängseln och svettigheten på scenen närmade sig den framför, och de rev av ytterligare ett par fina gamla bitar, om minnet inte sviker däribland Psycho. Oktantalen matchade fint mellan Sonics & Hives, och publiken blev tidvis riktigt energisk i sin uppskattning.

Efter att the Hives tackat för sig, och en obligatorisk inklappning, var det dock slut. Lika fort som de dykt upp hade The Sonics tackat & bockat, sagt något gillande om Stockholm, och stegat ner från scenen. Vi stod alla lite handfallna, tills kön till garderoben gjorde sig påmind och vi snabbt skyndade ut i natten för att långsamt återgå till normal kroppstemperatur. Om man saknade lite av energin och skränigheten från sextiotalet, levererade dock ett band som ännu till stor del bestod av originalmedlemmar bra tryck, och om man kanske saknade en eller annan gammal klassiker, var det ändå rätt bra flås i det nyare materialet.

Fyra rundgångar av fem möjliga. Debaser Strand, 24e oktober 2015.