Författare: zonk

Dugges Hopblack (1451)

av zonk

dugges-hopblackVi kan bara spekulera i hur det gick till när etiketten till Dugges Hopblack skapades. Det är svårt att inte ställa sig frågande till hur de tänkte. En rimlig gissning är att processen följde ett mönster ungefär som det här:

”Ah vår nya öl.. loggan.. jag ser den framför mig.. dansband ratat från finlandsfärja…”

”Nej för fan, tänk sliskig nattklubb, svartvitt med lite neon-highlights..”

”Jag gillar hur du tänker – men ta det ett steg vidare. Smaklöshetens högborg – vanliga trista specerier som porrats till. Vanlig skogaholmslimpa, som heter ’Skööönt’ och sånt.”

”Extreme extra passion lakrits?”

”Precis!”

Men sin dansbands-porrklubs-lakritsetikett till trots är Hopblack en frifräsande black IPA som tar vackra ting från stout, porter och gifter ihop med IPA. Tokbeska? Check. Svart olja och tjära? Check. Salmiak? Check. Dess främsta behag är dock just humlen, närapå perfekt, örtigt, krutigt, skarpt, brett, inte för påträngande eller efterhängset, bara precis en hint exotiskt fruktigt. Så om din image kan överleva en Black Ingvars-vibb, eller du helt enkelt tänkte dricka ölen hemma, i ensamhet, kan vi inte annat än rekommendera Dugges Hopblack.

Fyra lakriktsstänger och en liten lakritsbåt av fem möjliga. Nr 1451 på monopolet.

Kissmeyer Smokey Oktober (11229)

av zonk

kissmeyerSom läsare har ni kanske märkt att det varit lite tunt med visdomsorden här från Gödsvinet. Vi vill gärna framhålla att vi här felat snarare i att vara alltför trogna vårt kall snarare än tvärtom. Det var en väldig batalj, eller åtminstone en skiva, men avd Bromma och avd Vällingby gjorde sitt yttersta, bistådda av Mejeri-Robin. Slutresultatet blev, hur man än må vrida på det, Pyrrhiskt, och återhämtningen har i vart fall för avd Bromma, som stod för värdskapet, varit ganska utdragen.

Många vackra drycker avdracks dock, till köttbullar, prinskorv, paj, sill, etc, med en och annan OP för matsmältningens skull. Många av dem är för evigt förlorade i historiens Lützendimmor, men några framträder fortfarande om inte knivskarpt så åtminstone något luddigt och vagt. Bland dessa finnes Kissmeyer Smokey Oktober. Det är nån slags oktoberfestöl, spekulerar vi – även om detta förvisso säger allt och inget, smakar det påfallande tyskt, så som tysk öl ska smaka, den där fyrkantiga, hockeyfrille-och-snusläppska eftersmaken man känner lika väl som baksidan av sin egen hand. Huvudsakligen är det dock en ordentligt rökig öl, kanske ingen mossmannens zenit, tjärtampens överman, men absolut inte tu tal om någon fadd, mjäkig rökpuff. Nej, det är tokigt rökigt, Kissmeyer tävlar bara mot smogskadade jättar vars like det är svårt att mäta sig med. Även om kombinationen rök och tysk ger vissa bitoner av fuktskada och däven papp, är det på det stora hela en synnerligen behaglig skapelse, om än kanske inte påfallande lättdrucken. Allt sammantaget är det således en öl man kan rekommendera, om än ingen man personligen beställer vartenda sista exemplar av.

En liten rökpuff under fyra stora moln av fem möjliga. Nr 11229 på bolaget.

Nils Oscar Rökporter (1473)

av zonk

nils-oscar-rokporterOh, ljuva bensener! Aromater! Kolvätekedjor, svarta och glittrande! Trögt flytande likt ormar över stekhet sand, puttrande, tjäriga rännilar nerför strupen. Kallt metalliska, salmiak-anstrukna, likt morgonsmogen glidandes längs daggig asfalt, över rostande t-balkar, sotigt, svartnat tegel, spruckna skorstenar som långsamt, nästan motvilligt, utpustar bolmande rökar. Det är postindustriellt vackert – i vart fall för en f.d. industriare (då i bemärkelsen en som lyssnar på sk. industrimusik) – men framförallt ytterst njutbart. Efter en smärre epifani inför ett glas Aecht Schlenkerla Maerzen, när ju avd. Bromma en viss faiblesse för rökig öl, och Nils Oscar rökporter kan vara en av de krutigaste i denna genre som vi hittills hittat. Vackert makar humle på sig, fint inramar malten allra lättast knäckigt den vackert tjäriga torvigheten, ej längre förbehållen maltwhiskyn. Men framförallt visar lakritsen framfötterna, den skälver, riktigt osar, som en kall, våt vinternatt.

Fyra omvändelser av fem. Nr 1473 på systembolaget.

Epic First Batch

av zonk

epic-first-batchEpic first batch skulle i korthet kunna beskrivas som en vanlig Epic (dvs. en Armageddon), till vilken man adderat en släng fatkaraktär och en grabbnäve skarpa, löviga humletoner. Och varför inte? För allt sammantaget är Epic first batch en gradvis förfining av Epics IPA, och behöver ingen vidare introduktion än så; trots närkontakt med ek och ett uns mörkare malt är det ingalunda någon 400 pound monkey. Därmed inte sagt att det inte är en utmärkt öl, för det är det, kanske speciellt för de som uppskattar en fyllig, efterhängsen efterbeska.

En tiondels chihuahua under fyra våta hundar av fem. Finns inte på systembolaget.

Harvest Southern Hemisphere (11887)

av zonk

sierra-nevada-harvestNär man suttit och jäst bra länge på tåget, ett tåg som varit försenat från första station, och man på högst svenskt – eller kanske högst osvenskt – sätt hållit sig långt borta från de svala, buteljerade njutningar som finns i restaurangvagnen, när man då sedan kommer till busshållplatsen och ser att ens transport just rullat ut, och nästa inte åker förrän evinnerliga tider senare (tjugo minuter), ja, då börjar det dra lite i benen, tungan känns torr, och man undrar om det inte är dags att fukta strupen. Ibland är då livet så vist anordnat att det finns ett lämpligt ölsjapp inom hanterligt avstånd. Ett scenario ungefär som detta utspelade sig för avd. Bromma vid en nylig resa. Törstiga i hågen stegade vi in på ett föredömligt välplacerat vattenhål och beställde snabbt och utan tvekan den första öl som vi inte kunde påminna oss tidigare ha druckit. En från Sierra Nevada – säkert, men ändå med potential. Det var omedelbart uppenbart att man hade fått en bomb i glaset, rejält, rivigt humlig, med långa salmiak-örtiga toner och en ytterst sparsam maltig sötma. Ystert dansade en metallisk efterklang över tungan, med en släng terpener och lövalkoholer som hade nån gått med machete genom lövverk och slängt gräsklipp omkring sig. Glaset var av nödvändighet men ändå med stor njutning fort tomt, och sålunda stärkta satt avd. Bromma och smackade på en god humlighet i munnen hela vägen hem på bussen.

Fyra busshållplatsöl av fem. Nr 11887 på monopolet.

Underdog

av zonk

underdogVisst finns det nåt njutbart med enkel pilsner: besk, läskande, rak och rättfram fylla på klassiskt manér. Pilsner Urquell och en del andra tjeckiska brygder håller fanan högt för denna öltyp, och de gör det väl, på gränsen till att man undrar om det egentligen finns någon ledig nisch för fler öl i denna stil. Kanske för en öl som subverterar eller återuppfinner pilsnern. Underdog (från Slottskällans bryggeri) är dock inget av detta, den gör det den ska men väldigt lite därutöver, rätt anonym som den standardpilsner den är. Kanske är den en av de obesjungda hjältar som sliter natt och dag med dygden som enda belöning. Jag vet inte, och i all ärlighet tror jag inte att jag kommer göra mig omaket att ta reda på det heller. Som en bekant en gång sa, om någon så är världens finaste människa på insidan hjälper det inte mig om jag inte märker det.

Två pinnebergare av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Bombardier (1529)

av zonk

bombardierDet var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Hoptimum (11886)

av zonk

hoptimumMan kan ju inte ta ifrån Sierra Nevada att de gör trevlig öl, deras pale ale var ju en av ens tidigare exponeringar för öl med aningen mer Humulus lupulus (kanske bättre känd som humle) än det man dittills varit född & uppväxt på. Och visst är Hoptimum juste – man sitter där med en näve exotiskt blommiga, aromatiska och trevliga humleatomer i munnen, lite sött utan att dra för mycket åt torkad frukt, och tungroten vecklar sig kring en enveten beska. Men nog känns det lite som att man klonat IPA tills man undrar om det finns några telomerer kvar alls, eller om hela konkarongen ska ramponera vid nästa celldelning. Som ett tankeexperiment skulle man kunna ponera att den här ölen bryggts av ett skalbolag till Spendrups eller nån annan traditionell bryggare av blasköl, dricka ölen som vore den en produkt av konsumentpaneler och minsta motståndets väg, av medelvärden och precis lagom annorlunda design. Man kommer dock farligt nära någon slags strävan efter objektivitet där, med den typen av, tja, närmast påtvingat inverterade blindtester, kanske hade det varit bättre att föreställa sig att den var bryggt av några danskar eller möjligt norrmän, som vill ta 55 spänn flaskan för ölen? Någonstans bland allt detta finns nog en fin tanke, och medan man letar sig mot den, kan man ju trots allt ha det sämre än att dricka en Hoptimum, så blir vägen i vart fal njutbar, om nu målet förblir fjärran.

Tre komma trettiofem tillkrånglanden av trots allt fullt drickbar IPA. Nr 11886 på bolaget.

Mikkeller Spontanpeach

av zonk

mikkeller-spontanpeachBrewdog Stockholms sortiment innefattar dock mycket annat utöver aningen söta öl, och avd. Bromma passade på att nära sitt långtida, envetna intresse för spontanjäst öl. Mikkellers spontanpeach (bryggd av belgiska De Proefbrouwerij) får väl sägas vara kanonisk inom denna aningen speciella genre, lite som en snällare variant av Oud Beersels Oude geuze, med den vanliga doften av förfall och förödelse, torr, jordig, och karsk i smaken, ett förstrött tuggande på astrakan och ekplankor. Det är en kärleksförklaring till äppelkarten som kanske förvånar den som väntar sig en reguljär stor stark, eller ja, något som överhuvud taget påminner om det vi brukar kalla öl, men det är inte dåligt. Däremot är det kanske fortfarande mer speciellt, udda och intressant snarare än direkt bra. Men skam den som ger sig – spontanbryggd öl förblir något avd. Bromma mot bättre vetande fortsätter prova sig igenom.

Tre surkartar av fem. Finns inte på bolaget.

 

De Molen Bommen & Granaten (89261)

av zonk

de-molen-bommen-&-granatenSå fick avd. f.d. Syd (numera Bromma) och Vällingby slutligen tummen loss och besökte Brewdog Sthlm. I korthet kan det sammanfattas som en Brewdog Edinburgh, med lite fler randiga tröjor på klientelet, och aningen mer utsvängt ölurval.

Efter många långa år med högst begränsade valmöjligheter ölmässigt kan man inför en sådan kornukopia lätt svepas med, och f.d. avd. Syd inköpte snabbt ett par öl med ett stort flin och ganska lite eftertanke. På så vis stod man där med en Bommen & Granaten från De Molen i näven. De Molen som man inte tidigare blivit besviken på. Pålitliga De Molen. Sådana omdömen fälldes i snabb takt, tills det ögonblick infann sig då drycken avsmakades. Minerna skiftade fort, avd. Bromma sammanfattade det som ”en totalt obalanserad knäckbomb utan förlåtande drag”, avd. Vällingby kallade det, med nollställt ansikte, ”en ytterst intressant öl, katrinplommonpuré”. För sötman var ganska påträngande, ungefär som att i varje munfull uppleva ett koncentrat av en hel påse Werthers original, en halv bikupa honung, ett smärre fält sockerrör, eller en traktorlast sockerbetor. Med detta menar vi alltså att sötman var ganska intensiv. Knäckigheten gjorde dock sitt bästa för att överrösta den, och de annars kanske rätt påträngande 15 volymprocenten alkohol ville såklart gärna synas och höras med.

Kanske drack vi den här ölen fel. Kanske bör den intagas av fantaster av extremt söt likör, likör som får baileys att ge upp och gå hem, i ytterst små mängder. Kanske bör ohemula mängder is tillsättas. Som öl, i större glas, passar den definitivt inte. Det blev faktiskt lite kvar i botten, som vi lämnade, när vi på ostadiga fötter sökte oss bort, i jakt på mer lättdruckna öl, typ trippel-IPA eller imperial porter.

En diabetes av fem möjliga. Nr 89261 i systembolagets beställningssortiment.