Horn dog (89056)

Till skillnad från en del av Flying Dogs andra kreationer som på gott och ont inte finns på bolaget, finns Horn Dog, en ale i barley wine-stil, faktiskt i beställningssortimentet (nr 89056). Nu är kanske Gödsvinet syd inga utpräglade entusiaster av denna amerikanska öltyp, som alltför ofta känns som ett misslyckat experiment i hembryggeri, men när nu Flying Dog gör sig omaket, får väl även vi.

En vild, fruktig, persikoosande arom sprider sig vid upphällning, med lite malt längst bak i bussen, och en tunn, sprucken benvit skumkrona lägger sig över den dimmigt roströda drycken. Varje klunk känns samtidigt för liten, och övermäktig, tung av malt och de 10.2% alkohol som skickligt dolts däri. En viss beska kan anas, och hade i ett annat sammanhang kanske varit mer påtaglig, men i slutändan är horn dog en värld av malt, om än inte knäckig eller rund som portern. Dessvärre har den istället en närmast mjödaktig ton av honung, som blir mer påträngande för varje klunk, och vart glaset lider mot tomhet kan man känna en viss spänning över pannan, med oroväckande bultande vener, och en stickande känsla av salmiakpastiller på gommen. Nej, i slutändan är horn dog för obalanserad, och sötman slår igenom, men sen är nog inte barley wine den mest lovande utgångspunkten för ett gott öl, heller.

Två instabila flygande hundar, fulla på överjäst frukt, av fem möjliga.

Ceres strong ale export art edition 2011

Härförleden dryftade jag med några bekanta huruvida det är möjligt att på ett meningsfullt sätt välja öl med utgångspunkt från flaskans formgivning och estetik, och då särskilt etiketten. Vi kom rätt snabbt fram till att det är snårig mark. Självklart hade man i en pressad situation inte velat lita enbart till utsidan på flaskan, och hade hellre gått på något mer handfast, som öltyp och bryggeri. Samtidigt är det ju fel att säga att flaskan och dess etikett inte säger nåt. Gödsvinet syd vill här hänvisa till bifogat bildmaterial, people’s exhibit A, Ceres strong ale export art edition 2011.

Vilka associationer får man av den här flaskan?

Gödsvinet syd hade ett spontant intryck som till stor del påminde om det man får av insekter randiga eller prickiga i skarpt gula, röda och svarta nyanser, grodor i samma färgskala som ett trafikljus, eller polisens avspärrningstejp. Akta, peta inte, håll dig långt borta, inte bra, aj aj, fara! I ett hörn står dessutom ”birra doppio malto”, dubbel-malt, vilket sällan är ett gott tecken.

Men det är ju så ofta nåt med fara som lockar, och ett hånflin mot bleka dödens käftar senare låg den i varukorgen. Den där kittlande känslan av fara var dock långt borta när ölen väl var upphälld. Danskar jag talat med beskriver med sedvanlig generositet Ceres sortiment som billig studentdricka, likväl tolerabel i sina mer klassiska inkarnationer. Det skulle kunna vara en hyfsat rättvis beskrivning även av Strong ale export art edition 2011. Det är en stark, söt öl, och till dess fördel får man säga att de 7.7 procenten alkohol inte slår igenom helt. Speciellt initialt har den en viss beska, men eftersmaken är obehagligt plastig, med en spetsig, tryckande syrlighet över gomseglet och tungspetsen. Men på det hela taget är det inte något konstigt med den, något apart fel, det är inte där det brister, nej den är bara så medelmåttig, blek och tråkig.

En och en halv billig fylla av fem.

von Wunster Analcolica

Vi på Gödsvinet fortsätter vårt hårda arbete för de som, av ett skäl eller annat, framhärdar i alkoholfri öl. Hittills har resultatet varit rätt blandat, men vi har inte för avsikt att ge upp. ”It aint over til it’s over”, som en viss baseball-coach så vacket sa. När tillfälle ges, ser vi även fram emot att dra nytta av de goda råd vi fått från våra läsare, men då Gödsvinet syd för tillfället befinner sig just i syd, får vi f.n. hålla till godo med lokala alternativ.

Först ut är von Wunster Analcolica. Sitt germanskt klingande namn till trots stammar denna alkoholfria öl från Heineken Italia (se där ett giftermål satan själv skulle vara stolt över). Den kan hittas i välsorterade italienska livsmedelsaffärer, på en flaska som, något ironiskt, i form och design mest påminner om de stilfulla behållare malt liquor saluförs i, eller någon annan prisvärd och stark öl, köpt mer för alkoholinnehållet än smaken.

Vid upphällning ser ölen faktiskt rätt ok ut, den skummar på ett alltigenom normalt sätt, och är, tja, gul, lite fisigt orangebrun kanske, men inte värre än att man kan tänka sig att dricka den. Men så sätter man näsan till glaset och skådar, eller snarare luktar, intigheten. Enligt näsan finns ölen knappt alls, och endast långvarigt snusande farligt nära ölets yta ger en vag arom av sunkhumle, säg ungefär som utspilld lågprisöl en varm dag. Första klunken är däremot inte så dålig, i varje fall inte i början, med viss beska och riklig kolsyrning, men sen går det snabbt utför. En märkligt söt smak sprider sig i munnen, närmast honungsaktig, med vaga toner av gamla kakor och torrt grahamsbröd. Eftersmaken domnar fort bort i en vattnig, tom känsla, med en rälig syrlighet på tungroten, som ett bett av en granithård äpplekart. Så på det hela taget är det alltså ett steg upp från många alkoholfria öl, som inte ens smakar dåligt, och absolut inte är nästan ok vare sig i början eller slutet. Efterforskningar ger dock vid handen att det är en sanning med modifikation att von Wunster är alkoholfri: den håller sina modiga 0.4%. Gödsvinet syd har börjat nära en enkel tes om ”alkoholfri” öl: eftersmak och allmän drickbarhet har ett väldigt starkt samband med alkoholhalten, och redan en halv procent är mycket bättre än inget alls, eller de lägre halter som påstått alkoholfri öl håller. Vi har som mål att i framtida tester avgöra riktigheten i denna hypotes.

En och en halv enögd kung i ett land av blinda.

De Molen Hemel & Aarde

För den som misströstat, gråtit i kudden, och förbannat den tillvaro där rökig malt aldrig får visa sin sanna potential för öl, utan bara dykt upp i brygder som mest påminner om färsk asfalt, eller skrikröd dansk salami, finns faktiskt en ljusglimt. Lilla men tungviktiga holländska bryggeriet De Molen ger oss i Hemel & Aarde (uttolkas Himmel & jord) något så otippat som en rustik, stentung, men perfekt balanserad bautasten till rauschbier-imperial stout-nånting. Gödsvinet förutser en ljus framtid för denna becksvarta öltyp: med sin ofantliga tyngd kommer den, när den väl fått momentum, inte gå att stoppa. Fram tills den dagen får man möjligen ha lite tur för att springa på den på puben, men vi kan inte annat än ge våra varmaste rekommendationer, i varje fall för det segment barkunder som ständigt är på jakt efter något hårdare, tyngre och jävligare i glaset. Nåväl. Trots torvtorkad malt från Bruichladdish är rökigheten absolut inte ensam herre på täppan i Hemel & Aarde, och det är nog här De Molen hittat rätt. Tvärtom så är den i fin samklang med en tjock, tung maltighet, närmast porteraktigt rik och bred, en fruktig, aromatisk och intensiv beska, och de tio procenten alkohol är i sammanhanget absolut inte framträdande, men gör kanske sitt till för den närmast narkotiska upplevelsen, fint avrundad av en vag ton romrussin. Det är ett vackert hantverk att ro en sådan överlastad slup i hamn, och vi kan inte annat än gratulera De Molen.

Fyra svarta jordar under en humlegrön sol.

Alkoholfria alternativ

Kanske bekräftar man genom att dricka alkoholfri öl just hur omöjligt det är att tänka sig samkväm, mat, eller något som helst liv utan vår vän etanolen. Om man nu är törstig, varför inte dricka en pepsi, ett glas mineralvatten, eller någon av alla de alkoholfria drinkar som saluförs med färgglatt tryck på glättat papper av systembolaget och andra svenska institutioner som instiftats i avsikt och syfte att hämma våra nationella tendenser att titta djupt i glaset. Men nej. Hellre framhärda i alkoholfri öl, än att dricka något som var skapt så från början. Så för de som trots dessa synnerligen övertygande argument & färggranna broschyrer är fast övertygade om att öl är det enda som bör drickas, vill vi på Gödsvinet bistå med vägledning. Vi har redan tidigare testat ett flertal alkoholfria öl (samt även vissa vagt ölrelaterade alkoholfria drycker), och som ett led i vår stundtals självsvåldiga anda av konsumentupplysning, har vi utsatt oss för ytterligare två:

Jever Fun

I yngre år har Gödsvinet syd likväl som våra assisterande testare hört Jever omtalas som en synnerligen besk öl, en sann beskans zenit, så särpräglad i detta avseende att vissa helt avfärdade den, till fördel för Falcon export, e.d. I dessa tider av dubbel-IPA etc är det möjligen lite högre tröskel med avseende på beska. Man skulle även kunna tänka sig att det finns någon slags smaksynergi mellan alkohol och beska, där alkoholen förstärker upplevelsen av den senare, på ett sätt eller annat. Eller är det möjligen så att den alkemiska metod som just Jever använder för att ta bort alkoholen gått ut över vår vän humlen. I vilket fall som helst är Jever fun många saker, men definitivt inte besk. Dessvärre har den heller inga andra smaker att falla tillbaka på, så faddheten blir riktigt besvärande. Utöver detta finns det egentligen väldigt lite att säga om denna utpräglat vattniga dryck.

En halv ledsen humlekotte av fem möjliga.

 

Weihenstephaner hefeweissbier alkoholfrei

Visst har weissbier en viss tendens att börja ganska brett och trevligt, inte alltför maltigt, men åtminstone med en trevlig bukett jästaromer, för att därefter relativt snabbt försvinna bort. Weihenstephaners alkoholfria variant gör dock ett gott försök till världsrekord i denna gren, och endast mikrosekunder efter att sista droppen öl försvunnit från tungan är det friskt, fint och framförallt vattnigt i munnen, med endast den vagaste, knappt skönjbara smak av citron lurande kvar. Detta är en öl som tar steget bortom att sakna eftersmak, och ger sig på att vara enbart försmak, och därefter direkt ut i tomrummet. Som postironiskt existentiellt statement kan den möjligen säga oss något om tillvarons flyktighet, etc etc, men som öl betraktat (för den delen, alkoholfri sådan) är det möjligen inte precis vad vi skulle vilja se.

En rakt, kompromisslöst streck av fem möjliga. Drick hellre ett stort glas kranvatten.

Gödsvinet syd kan inte under några omständigheter rekommendera inköp av vare sig Jever fun (nr 1978 på systembolaget) eller Weihenstephaner hefeweisse alkoholfrei (nr 1922). För den som trots allt är hågad kan de stundom även hittas i välsorterade livsmedelsaffärer.

Bianca

Efter att ha läst på Brùton-bryggeriets hemsida och från deras knaggliga turistbroschyrs-engelska uttytt något om de av deras öl vi ännu inte smakat, gjorde Gödsvinet syd ett tappert men i slutändan fruktlöst försök att övertala sitt middagssällskap att beställa något annat än deras öl Bianca. Vi kan förvisso stundtals, vissa skulle säga anfäktade av martyrskap, vi säger hellre med omtanke om konsumenten, dricka öl för vilka vi inte har några större förhoppningar, men att låta det gå ut över en intet ont anande omgivning är att gå för långt.

Men la cucaracha spelade för tredje gången på en volym som varken gjorde våra öron eller de något underdimensionerade högtalarna gott, diverse förfriskningar hade redan passerat revy, och snart satt alla där med varsitt glas Bianca. Det stod snabbt klart att detta inte varit något lyckoskott, och glasen tömdes endast långsamt, under plågat grimaserande. Biancas övriga innehåll må vara finaste humle, malt och vatten, men det smakar av en enda sak, och de är de apelsinskal (sic!) som bryggarna Brùton, månne under inflytande av psykoaktiva substanser, haft i denna brygd. Gödsvinet syd har aldrig närt någon större faiblesse för apelsinjuice, och efter vissa upplevelser i ungdomen ser vi det för gott att i möjligaste mån dricka något annat. Inte för att Bianca behöver något sådant mentalt bagage för att bli en mindre njutbar upplevelse, det klarar den av på egen hand, med den äran. Utöver en bitande torr, besk, tungskrynklande bitterhet, diverse fadda citrustoner, och en molande eftersmak av gamla soljästa apelsiner, är det inte mycket bevänt med Bianca. Den närmaste referenspunkten inom ölvärlden skulle möjligen vara Oud Beersels Oude Geuze Vieille, fast utan alla de kännetecken för öl denna belgiska spontanjästa sak trots allt har.

En halv skrumpen fjolårsapelsin av fem möjliga. Undvik.

Stoner

Det är milt sagt oklart varför de italienska bryggarna på Brùton envisas med att brygga trist öl, när de helt uppenbarligen har kompetensen att skapa något betydligt behagligare. Det är möjligt att de följer den lokala traditionen att nogsamt mikro-brygga dyra varianter på pripps blå, eller så har de helt enkelt vissa brister i sitt omdöme. När man slår sig en flukt på en flaska stoner så, tja, man behöver ju inte vara konspirationsteoretiker för att en hypotes ska börja formas.

Vid nosande i glaset slås man av en påtagligt örtig (man frestas säga osande) odör, med vissa olycksbådande anslag av våt hund. Men ska man tro på innehållsdeklarationen är det, utöver de vanliga ölingredienserna, faktiskt inget konstigare än apelsinskal och kanderat socker i drickat. Inte för att apelsinskal och kanderat socker låter som nåt som hör hemma i öl, men det är knappast den märkligaste ingrediens Gödsvinet syd hittat i en öl här vid foten av de italienska alperna. Dessbättre gör dessa annorlunda tillsatser inte mycket väsen av sig. Stoner är en rak, enkel ale, med en aningen sträv, men behaglig beska. Kan man stå ut med cannabis-pastisch-känslan så är det ingen dålig öl, om än aningen tunn på maltsidan. Men om Brùtons Lilith saluförs, finns det egentligen inget skäl att inte ta den istället.

Tre amerikanska turister i Holland av fem möjliga.

Coopers Pale Ale (89016)

Säg australiensisk öl, och de flesta får nåt tomt i blicken, alternativt påtalar att den som försöker beställa en Fosters på en bar på denna röda, torra kontinent riskerar att bli om inte hudflängd så åtminstone utskrattad. Den ene framhåller Victoria Bitter som en fin representant för kontinenten, näste säger att det är en öl för män som lever så stor del av livet som möjligt med nätlinne som enda beklädnad på överkroppen. Coopers känner Gödsvinet syd sen tidigare som producent av maltsirap-och-humlesatser för den ekonomiskt lagde hemmabryggaren. Det är alltså inte precis exklusivitet som utmärker öppnandet av en flaska Coopers Pale ale. Drycken är om inte påtagligt skummande, desto grumligare. Partiklar av okänd karaktär seglar runt i glaset, men en närvarande representant för den tidigare nämnda sydliga kontinenten lugnade Gödsvinet syds utsände – tydligen är detta blekt beigefärgade grums ett normalt och förväntat resultat av bryggprocessen. Smaken är om inte rik så väldefinierad, en beska skarp och rakbladstunn som Lukasjenkos combover, återhållen maltighet, och en lång, fin efterbeska som gör sig väl hemmastadd på tungan. Småningom slår de dansande partiklarna sig likt trötta koalabjörnar till ro i botten av glaset. Utöver det spill de därigenom orsakade, då man inte gärna störde dem från deras slummer, kan det inte sägas att de inverkade menligt på smak eller mouthfeel. Allt sammantaget alltså en rätt juste öl, även om den förvisso inte höjer sig speciellt högt över andra öl av typen män i nätbrynjor föredrar.

Två och en halv svettig man av fem möjliga. Den som känner ett trängande behov kan beställa ett kolli om 24st, nr 89016 på systembolaget. Gödsvinet syd avsvär sig allt ansvar för eventuella bieffekter på exvis klädesval konsumtionen av detta kan ha.

Wayan

Italienska bryggarna Baladin, som vi haft nöjet att tidigare bekanta oss med, ger oss i Wayan sitt försök till Saison-ale, en öltyp som enligt uppgift ska bryggas under vinterhalvåret för att drickas under sommaren. En saison är inte helt väldefinierad men ska vara törstsläckande, dock med visst djup, ofta fruktigt aromatiska toner, viss syra och föga sötma. Utöver just törstsläckande kan man fråga sig exakt var allt detta kommer in i bilden med Wayan, för mycket kan man säga om den, men den är inte direkt överlastad med komplexa fruktiga, syrliga toner. Det är snarare en välsmakande mittemellan-öl, god men slätstruken, lite belgiska dragningar i smaken, men annars en relativt liten beska, några ensliga citrustoner, och ja, ingen större eftersmak. Inte dåligt, bara inte speciellt bra heller. Och på sitt sätt kan ju denna relativa oförmåga att lämna mentala avtryck vara till fördel, försäljningsmässigt alltså, då det kan leda till behov av upprepade prover i akt och mening att försöka utröna hur det egentligen stod till med smaken.

Två och en halv inte-besviken-egentligen-och-det-är-ju-alltid-trevligt-att-prova-nåt-nytt-med av fem möjliga.

Lilith

Efter ett flertal rätt mjäkiga öl från italienska bryggarna Birrificio Brùton har Gödsvinet syd haft nöjet att dricka ett betydligt bättre: Lilith. En härligt humlerivig pale ale av amerikanskt stuk, med en beska och bitterhet som tangerar de nivåer man annars mest finner i IPA. Den bärnstensfärgade drycken skummar friskt vid upphällning, och man får, som alltid, se till att hälla upp själv så att inte den italienske kyparen tar en öl som skummar friskt och häller den rakt ner i botten på glaset så det skummar över, något som annars händer med deprimerande regelbundenhet. När man smuttar på ölen sitter maltigheten helt klart i baksätet, stadig, bred & vettig, men utan att göra så mycket väsen av sig, som en byggjobbare som somnat på bussen. Beskan kan man dock med behag spendera en hel del tid med, den är aromatisk, fruktig och mycket sympatisk (jag avstår här från att fortsätta liknelsen med busspassagerare). Nåväl. Sin stadighet till trots har Lilith en ganska modest alkoholhalt (5.5%), och på Gödsvinet syd kan vi tänka oss ett glas såväl i italiensk sommarhetta, som i höstrusket.

Fyra hornförsedda damer av fem möjliga.