Störtebeker 1402 (1900)

Jag har köpt en alkoholfri öl idag och det var inte första gången. Det var dock första gången som jag gjorde det medvetet. Vid samtliga tidigare tillfällen har det rört sig om fruktansvärda misstag och de har alla begåtts i Amerikas Förenta Stater. Från Columbiadistriktet till Kalifornien har jag försökt göra mig till och jag har betalt priset för det. Det är högst mänskligt att tröttna på amerikansk snabbköpsöl och vilja leta sig vidare. Därför har det hänt att jag valt de udda sorterna som varit lite undangömda i kyldiskarna. Anledningen till att de varit undangömda har i flera fall varit just så att ingen skall behöva utsätta sig för alkoholfri öl.

Så jag borde veta ett och annat om öl utan alkohol. Det gör jag egentligen inte men jag tror jag vet tillräckligt för att säga att Störtebeker 1402 är en relativt god sådan.

Den omdelbara smakupplevelsen är inte dålig. Störtebeker är en ganska smakrik öl med påtaglig beska i eftermaken. Framför allt doftar den som en riktigt god tysk öl ska dofta. Trots detta går det dock inte att komma ifrån att det saknas något.

Jag brukar motsätta mig uppdelningen i att ”dricka för alkohol” och ”dricka för smak” eftersom det är två saker som inte går att skilja från varandra. Alkoholen är en del av smaken och tillsammans är de båda sakerna delar i samma upplevelse. Utan att egentligen veta tror jag att alkoholen både bidrar med egen smak och förmedlar annan smak av ölen. Detta oaktat annan behållning som alkoholen skänker.

Det är också lite svårt att se vilken som är målgruppen. Om man inte dricker alkohol så är man nog inte speciellt förtjust i öl ändå och dessutom kan de ”upp till 0,5%” alkohol som trots allt finns i ölen stöta bort de allra mest renläriga nykteristerna. Folk som druckit sig förtjusta på öl men som tvingats dra ner på alkohol ser nog denna öl mest som ett grymt skämt och en påminnelse om bättre tider oavsett hur dåliga de var.

Själv köpte jag naturligtvis denna öl i folkbildningssyfte. Jag dricker en alkoholfri öl så att ingen annan behöver göra det.

9,20 kronor på systembolaget, nummer 1900 i katalogen

2 godtemplare av 5 möjliga

Wijnjas ostkällare

Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt ”Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.

Bjørnebryg Extra Stark (1274)

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5

Lär dig känna igen pannal karaktär!

1970-talets reformer av psykiatrivården i Sverige har ofta kritiserats. Även om ingen saknar äldre tiders grymma institutionsvård så sägs den moderna och mer progressiva behandlingen med psykofarmaka och boende i egna hem lett till utslagning och i vissa fall hemlöshet. En av de mest omfattande konsekvenserna av stängningen av mentalsjukhusen är att många människor än idag vägrar använda diskmedel när de diskar sina gjutjärnspannor.

Motviljan till att använda diskmedel när man diskar en gjutjärnspanna är ett beteende som formas redan tidigt i barndomen. Psykoanalysens fader Sigmund Freud (1856-1939) ägnade en betydande del av sin professionella gärning åt denna olyckliga patientgrupp. Han konstaterade att barnet i slutet av sitt andra levnadsår kommer in i en fas då det lär sig reagera på smutsiga föremål i sin omgivning. En allt för pedantisk uppfostran i denna känsliga uppväxtfas kan leda till att barnet inte utvecklar en normal relation till gjutjärnspannor utan fastnar i en lustfylld inställning till dess smuts. Denna koppling mellan icke rengjorda gjutjärnspannor och lustkänlor hos barnet kan sedan det vuxit upp leda till en psykisk sjukt tillstånd vi känner som ”pannal karaktär”.

”Pannal karaktär” eller ”pannal fixering” yttrar sig tydligast genom att den drabbade uppvisar en stark motvilja till att använda vanligt diskmedel då den rengör sin gjutjärnspanna, en motvilja som kan vara passionerad och till och med våldsam. I svåra fall ägnar sig patienten även åt att aktivt tillföra ny smuts till den redan smutsiga pannan genom att ”olja in” den med ännu mer fett som naturligtvis direkt blir skämt.

Bland personer med pannal karaktär finns det en oändlig mängd försök att rationalisera detta beteende. Det finns till exempel sjuka som talar om ”hålrum” i pannan där det ligger gammalt fett som i små reservoarer. Enligt denna sexuellt frustrerade utsaga måste fettet i dessa ”hålrum” i pannan räddas från diskmedel för att att inte matlagningen ska försämras. Det är som frisk lätt att se det komiska i sådana berättelser men för den drabbade är det verkligt och vi måste försöka förstå sjukdomen ur det perspektivet.

Ett annat sätt för den sjuke att själv närma sig sitt problem är att hitta substitut för diskmedel som inte hotar den värdefulla smutsen. Ett vanligt sådant substitut är salt. De sjuka helt enkelt ”tvättar” pannan med salt trots att det så klart inte har någon helst effekt mot fettet. För att klargöra det symboliska i denna handling så avslutar många sjuka dessutom ”tvättningen” med att stryka på nytt fett på pannan. Det är detta sjukdomsbeteende som vi ovan kallar att ”olja in”.

Jag har själv haft många möten med personer med pannal karaktär. Speciellt besvärliga var sådana möten med personer som jag delade kök med under min tid på en studentkorridor i Lund. En särskilt pannal karaktär var en person jag aldrig någonsin haft ett samtal med. I själva verket tror jag aldrig hon sa ett ljud i studentkorridorens gemensamma utrymmen. Hon lagade sin mat och begav sig sedan till sitt rum där hon förmodligen förvarade ett stort antal smutsiga gjutjärnspannor för sin egna tillfredställelse.

Så kom det då en dag då jag stod och diskade i det gemensamma köket. Den drabbade kom in för att hämta föda i ett förmodat avbrott från sin njutningstund med pannorna på rummet. När jag greppade en gjutjärnspanna för att rengöra den hörde jag ett högfrekvent ljud. Förvånat tittade jag upp och jag såg mig omkring. Min förvåning bara växte när jag insåg att ljudet var den drabbades röst. Hon närmast skrek något fullständigt irrationellt om att inte använda diskmedel i rengörning av gjutjärnspannan.

Naturligtvis blev jag rädd men jag försökte låtsas som ingenting. Utan att skapa ögonkontakt fortsatte jag att diska pannan men jag var hela tiden beredd att fly ut genom dörren ifall kvinnans känsloläge skulle slå över i ett våldsamt tillstånd. Som tur var drog hon sig tillbaka till sin lya och jag kunde inte låta bli att tycka synd om henne när jag såg hennes ryggtavla försvinna ner för den långa korridoren. Hon var ändå en av de boende på min korridor som ingen någonsin försökte få inskriven på psykiatrisk anstalt.

Pannal karaktär eller pannal fixering tillhör de vanligaste psykiska problemen vi har i Sverige idag. Det är förmodligen ett problem som vi inte kan lösa helt och hållet. Genom att känna igen symptomen och konfrontera de drabbade kan vi dock hjälpas åt att minska skadeverkningarna av denna olyckliga sjukdom.

Schöfferhofer Weizen

Som jag tidigare berättat är utbudet av öl i Berlin begränsat. Det finns många olika sorters lager och veteöl, men väldigt lite annat. De olika pilsnersorterna smakar bra men inte speciellt revlutionerande. De flesta veteöl som serveras är välbekanta från det i det här fallet välsorterade systembolaget. Paulaner, Weihenstephaner och Erdinger syns till exempel överallt. Men ett antal gånger stötte jag på något annorlunda, och Schöfferhofer Weizen är ett exempel på detta.

Schöfferhofer saknar den tunga söta kvalmighet som karakteriserar till exempel en Weihenstephaner. Istället har den en citrondoftande friskhet som snarare för tankarna till gräsiga amerikanska ipor, fast utan beskan. Det smakar marknära växtlighet, pretentiösa citrusfrukter och sval men solig sommar långt borta från stranden på den europeiska prärien. Onekligen är det ganska likt belgarnas wit bier, men Schöfferhofer har behållt smakrikheten och fylligheten från Tyskland.

En perfekt veteöl att svalka sig med efter en lång varm dag (på ett museum om korv). Bra också att dricka fler av, något som kan vara lite för tungt med andra tyska veteölar.

Kopparbergs Special Brew 7,5% (1235)

Kopparbergs Special Brew är en utmanande öl att recensera. En del av utmaningen består i att skilja smaken av ölen från den av de magsyror som väller upp från mitt inre medan jag dricker den. Man får förstås anta att smaken på dessa två vätskor är förhållandevis lika.

En mycket karakteristisk egenskap för denna öl är den distinkta doften som sprider sig när man öppnar en burk. Det är en lukt jag känner väl från min tid som sommarjobbare på ett ålderdomshem. Inte för att någon drack Kopparbergs öl där. Nej, många av framför allt de äldre herrarna var förmögna att återskapa doften av Kopparbergs Special Brew ändå. Den är svår att beskriva för någon som inte känt den men försök kombinera dofterna av dansk ost och gammal filmjölk så kommer vi ganska nära.

Trots den mycket aromatiska doften är smaken relativt återhållen vilket man under omständigheterna får vara glad för. Det är en ganska rund smak av förruttnelse som bränner sig fast i tungan. Fan, jag mår inte bra.

Det liksom trycker över brösten och susar inne i skallen. Varje andetag är ett andetag av det här jävla giftet. Det liksom spränger från insidan av huvudet och jag hör svaga toner av Ulf Lundell. Fan, detta är outhärdligt. Ge mig en trepanering och en annan öl!

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1235 i katalogen

Inget betyg

Kung (1446)

Åbros storsäljare ”Kung” är ingen god öl. Men det är en enkel öl som är god väl kyld på en het sommardag? Nej, det är den inte. En väl kyld ”Kung” har lägre temperatur än en varm men varken temperaturen på ölen eller sommardagen ändrar i slutänden på att det är en mycket osmaklig öl.

”Kung” har en krona på avbildad på burken. Detta måste vara en av anledningarna till att den huvudsakligen dricks i de delar av Sverige där motståndet mot euron är starkast. Å andra sidan är detta samma delar av Sverige som man accepterar Per Gessle-biljetter som officiellt betalningsmedel. En gång hörde jag en historia om en plats i Hälsingland där passagerarna i en raggarbil bytte bort en back öl mot en kvinnlig passagerare från en annan raggarbil. Var det en back ”Kung”? I sådana fall var det mycket kvinnoförnedrande.

”Kung” har ingen smak att tala om men efter en klunk följer snart en mild arom av rått kött.

10,90 kronor på systembolaget, nummer 1446 i katalogen

1 tonårsfylla av 5 möjliga

Gran Lurton Corte Friulano 2009 (94453)

Eftermiddagssolen fann mig på promenad kring Östermalmstorg. När jag bodde inne i stadens mitt upptäckte jag vilken tillfredsställelse man kan nå av att vandra gator upp och ner på Östermalm och se allt man inte behöver men som folk av någon anledning lägger oerhörda pengar på. Man känner sig rik när man inser att man just sparat 750 000 på att inte alls önska sig en horribel stadsjeep från Bayern. Ett par löjliga handsydda italienska skor sparade mig nästan 20 000 och när en tillgjort nonchalant armaniutstyrsel vandrar förbi så känner jag en insättning på 35 000 i mitt mentala konto. Jag kan vara nonchalant på riktigt för nästan inga pengar alls.

Det var därför med ett hjärtligt leende och en känsla av stor rikedom som jag vandrade in på systembolaget på Nybrogatan för att köpa en flaska vin. Just detta systembolag är intressant eftersom det inte alls är lika stort som det i korsningen av Regeringsgatan och Mäster Samulesgatan men ändå nästan lika välsorterat. Deras hyllor för nyinkommet och tillfälligt är nästan alltid intressanta och det var dit jag styrde mina steg.

Flaskorna med Gran Lurton 2009 var nästan slut trots att den introducerades för fyra dagar sedan vilket jag tolkade som ett gott tecken. Att en vara är populär gör den inte nödvändigtvis bra men att den flitiga personalen på systembolaget inte ersatt köpta flaskor brukar göra det. När en pall med Sofiero tagit slut kör de snabbt ut en ny. När en hylla med vin gapar tom utan att de kan ersätta flaskorna på den så måste det vara bra.

Hållbar teori eller inte, Gran Lurton visade sig vara ett mycket bra köp. Vinet är huvudsakligen gjort på Friulanodruvor, ett fruktigare och mindre strävt alternativ till Sauvignon Blanc som är speciellt vanligt i Sydamerika. I jämförelse med en Riesling är viner av denna druva något mindre söta men minst lika smakrika. Den fylliga smaken av stenfrukter i Gran Lurton är därför ändå frisk och lätt citrusaktig.

Vinet är ungt, Friulano tjänar inte på lagring, men ändå superbt välbalanserat och nyanserat. Jag skulle rekommendera det till varje situation i livet som kräver en flaska vitt vin. Först efter att ha smakat Gran Lurton inser jag hur många de är.

119 kronor på systembolaget, nummer 94453 i katalogen

4,5 plommon av 5 möjliga

På knä för country

Mannen som äger skivbutiken ser mig och han vet vad jag vill ha. Han ler elakt. Jag kan leken och kommer inte undan. Utan att röra en min går jag ner på knä.

Varför i helvete placerar alla skivaffärer countryskivorna på golvet? En eller två skivaffärer hade varit en slump. Tiotals spridda över hela landet är en konspiration. De är ute efter oss, de vill förnedra oss. Av orsaker jag inte ens kan föreställa mig vill Sveriges förenade skivhandlare se oss på knä i butiken. Från Malmö till Östersund har jag krupit runt på golv med en stålsatt blick som värn för en dödligt sårad heder. Jag har kommit att acceptera det och handlar nu skivor klädd i de byxor jag annars bara byter däck på bilen med.

Konspirationen är förresten inte svensk utan, som så ofta med konspirationer jag funnit, global. Jag har krupit i San Francisco, jag har krupit i New York. Jag har krupit i Sacramento och jag har krupit i Colorado Springs. Jag har krupit på golvet till en skivaffär i utkanten av en western-inspirerad temapark i Forth Worth i väntan på en countrykonsert med 20 000 besökare. Jag har ta mig fan krupit i Austin.

Jag gör det för jag funnit något. Med blicken mot (skiv)backen har jag funnit Willie Nelson och hans godhet. Det var först på knä jag accepterade Merle Haggard och de sanningar han säger. Med all meningslös stolthet kastad var jag redo för Loretta Lynn, Waylon Jennings, Emmylou Harris, Townes van Zandt och så många fler.

På väg ut ur butiken betalar jag utan att se honom i ansiktet. Jag går därifrån med fem skivor, besudlade kläder och fem centimeter för långa hälsenor. Det är bara ännu en dag i livet som countrymänniska.

Det som inte går att förstå

Framtidens mat

Jag brukar smickra mig själv genom att upprepa hur öppensinnad jag är. Nästan ingen annan gör det vilket bara visar hur trångsynta människor kan vara. Det finns dock saker som jag verkligen inte kan förstå. Jag kan verkligen inte förstå tanken bakom företag som ”Framtidens mat”.

Jag läser informationen på deras hemsida. Utan resultat funderar jag på varför någon skulle vilja ha veckans mat dikterad av ett gäng (…) matbloggare. En tomhet som närmar sig nirvana fyller mitt inre mellan försöken att visualisera hur någon frivilligt skulle gå med på att ha en kasse med ”ekologiska” livsmedel levererad till dörren varje söndag för 895 kronor. Med instruktioner på hur man skall konsumera dem. Efter ett tag blir det för mycket. Jag tvingas lägga mig på soffan en stund.

När jag vaknar, många timmar senare, har jag endast en mycket osannolik hypotes att stärka mig med. Kanske är det så att de frivilliga offren för sådana företag reagerar på frihet på samma sätt som en del människor reagerar på fred. Om man inte har upplevt krig så kan man försöka bearbeta fenomenet med att efterlikna det i fantasi, konst och lek. Eftersom nästan ingen fantasi, konst eller lek kan vara lika fruktansvärd som verkligt krig så är det lätt att ens uppfattning av fenomenet får en positiv slagsida. Man ser hjältedåden, spänningen och äran men inte någon av fasorna.

Är det så vi kan börja förstå även fenomen som ”Framtidens mat”? Dagens unga barnfamiljer har inte upplevt samma förmynderi som tidigare generationer vilket gör att de kommer att själva söka upp det och till och med betala för att få uppleva det. Detta är 80-talisterna och de sena 70-talisterna som till den största delen vuxit med icke-statlig television, alternativa rätter i skolbespisningen och frihet från värnplikt. De har inte sett vad de gamla har sett och därför förstår de det inte. Därför springer de i famnen på ”Framtidens mat”.

Namnet är förstås den stora ironin. De livsmedel som företag som dessa säljer är i allra högsta grad dåtidens mat. Med risk för att hetsa upp en av mina käpphästar i vilt sken genom Vällingby centrum måste jag säga något om detta. När blir förbättringar av jordbruket försämringar? Så vi vill inte hälla ogräsbekämpning på våra grödor. Är det ok om vi varsamt avlägsnar ogräsen ett åt gången? Är det ok om vi använder en spade? En stor spade? Ett medel som möjliggör billiga livsmedel åt alla? Är det här någonstans problemen börjar? Hur långt in industrialismen är era atavistiska Bromma-etos beredda att gå?

Ironin blir förstås dubbel av att ”Framtidens mat” själv säger sig bidra med just modern vetenskap i form av professionella kostråd. I likhet med alla andra vetenskapsområden jag inte vet något om anser jag inte att kostlära är raketforskning. Nej, det är knappt ens statsvetenskap. Rätta mig om jag har fel här men kan folket på ”Framtidens mat” gör något som inte jag skulle kunna göra om jag hade min hemkunskapsbok från sjuan och fem tusen extra att lägga på mat varje månad?

Jag är lugn nu. Men jag förstår fortfarande inte. Det finns förstås forskning om hur vi anlitar experter som ersättning för oss själva i allt fler delar av våra liv, så som barnkalas, bröllop och diverse hushållsnära tjänster. Det är dock sociologisk forskning. På tal om inte raketforskning. Kanske finner man i slutänden ändå svaret här.