Stockholm och Malmö må vara två städer som är oense i frågan om de tre miljarder kronor som den förra skänker till den senare men de är också överens i en fråga. Båda städerna gillar uteserveringar. I både Malmö och Stockholm har man tagit politiska beslut för att skapa fler uteserveringar.
Samma sak gäller antagligen flera mindre städer som Göteborg men detta är detaljkunskap som jag inte rimligtvis kan veta något om.
Uteserveringar är trivsamma och politikerna föreställer sig att man med lite fantasi kan få för sig att man sitter på en uteservering i Paris och inte Stockholm eller Malmö. Man måste vara svensk för att förstå det fulla värdet i denna verklighetsflykt.
Vi vill alltså ha uteserveringar men vill någon sitta på dem? Vill? Detta handlar inte om att vilja något, det gör det nästan aldrig i Sverige. Att sitta utomhus är bättre och om man inte vill sitta utomhus och äta under den något varmare halvan av året så är man förmodligen satanist.
När vi gör vårt bästa för att föreställa oss att vi är på någon varm plats så gör det svenska vädret sitt bästa för att få oss att återvända till verkligheten.
Verkligheten är dock inget som imponerar på en hungrig svensk. När blir dags att välja plats att äta förvandlas varje svensk till scoutledare och det spelar ingen roll om du är bankdirektör eller har ett riktigt jobb, du tar din tallrik och sätter dig ute bland fågelskiten med oss andra. Det måste finnas en regelbok för dessa saker någonstans och den kan ha förväxlats med SS-handboken för fysisk fostran.
Är det svenskens pinsamma vurm för naturen som orsakar detta tvångsbeteende? Det är förstås möjligt men om man ser det som en naturupplevelse att trycka i sig en Vesuvio på Folkungagatans trottoar så är det ärligt talat dags att lämna Stockholm.
Är det vår berövning av solljus under den halva av året som är ännu lite kallare än den andra? Säkert har den något med saken att göra. Det förklarar dock inte varför vi även sitter ute under de 98% av tiden då det är kallt, mulet och mörkt i det här landet.
Säsongen för uteserveringarna är så klart längre i Malmö än i Stockholm men på ingen av platserna är den tillnärmelsevis lika lång som det faktiska öppethållandet av dem. I Malmö glöder gasolelementen till långt in i november vilket betyder att vi med kolvätenas hjälp skapat en längre säsong i Skåne än i det Paris vi egentligen vill bo i.
Enligt obekräftade rykten planerar ryska Gazprom två parallella dragningar av gasledningen Nord Stream, en till Tyskland och en till Lilla torg.
Nu vill jag inte verka negativ till att äta ute även när de yttre omständigheterna uppenbarligen inte är avsedda för det. Så sent som idag satt jag och huttrade på en balkong högt över Södermalm för att det enligt utsaga skulle vara vår nu. Det första steget mot att tillfriskna är dock att erkänna att det är ett sjukligt beteende. När orsaken till sjukdomen är landet vi bor i så kan vi inte göra mycket mer än så.
