Äta ute

Stockholm

Stockholm och Malmö må vara två städer som är oense i frågan om de tre miljarder kronor som den förra skänker till den senare men de är också överens i en fråga. Båda städerna gillar uteserveringar. I både Malmö och Stockholm har man tagit politiska beslut för att skapa fler uteserveringar.

Samma sak gäller antagligen flera mindre städer som Göteborg men detta är detaljkunskap som jag inte rimligtvis kan veta något om.

Uteserveringar är trivsamma och politikerna föreställer sig att man med lite fantasi kan få för sig att man sitter på en uteservering i Paris och inte Stockholm eller Malmö. Man måste vara svensk för att förstå det fulla värdet i denna verklighetsflykt.

Vi vill alltså ha uteserveringar men vill någon sitta på dem? Vill? Detta handlar inte om att vilja något, det gör det nästan aldrig i Sverige. Att sitta utomhus är bättre och om man inte vill sitta utomhus och äta under den något varmare halvan av året så är man förmodligen satanist.

När vi gör vårt bästa för att föreställa oss att vi är på någon varm plats så gör det svenska vädret sitt bästa för att få oss att återvända till verkligheten.

Verkligheten är dock inget som imponerar på en hungrig svensk. När blir dags att välja plats att äta förvandlas varje svensk till scoutledare och det spelar ingen roll om du är bankdirektör eller har ett riktigt jobb, du tar din tallrik och sätter dig ute bland fågelskiten med oss andra. Det måste finnas en regelbok för dessa saker någonstans och den kan ha förväxlats med SS-handboken för fysisk fostran.

Är det svenskens pinsamma vurm för naturen som orsakar detta tvångsbeteende? Det är förstås möjligt men om man ser det som en naturupplevelse att trycka i sig en Vesuvio på Folkungagatans trottoar så är det ärligt talat dags att lämna Stockholm.

Är det vår berövning av solljus under den halva av året som är ännu lite kallare än den andra? Säkert har den något med saken att göra. Det förklarar dock inte varför vi även sitter ute under de 98% av tiden då det är kallt, mulet och mörkt i det här landet.

Säsongen för uteserveringarna är så klart längre i Malmö än i Stockholm men på ingen av platserna är den tillnärmelsevis lika lång som det faktiska öppethållandet av dem. I Malmö glöder gasolelementen till långt in i november vilket betyder att vi med kolvätenas hjälp skapat en längre säsong i Skåne än i det Paris vi egentligen vill bo i.

Enligt obekräftade rykten planerar ryska Gazprom två parallella dragningar av gasledningen Nord Stream, en till Tyskland och en till Lilla torg.    

Nu vill jag inte verka negativ till att äta ute även när de yttre omständigheterna uppenbarligen inte är avsedda för det. Så sent som idag satt jag och huttrade på en balkong högt över Södermalm för att det enligt utsaga skulle vara vår nu. Det första steget mot att tillfriskna är dock att erkänna att det är ett sjukligt beteende. När orsaken till sjukdomen är landet vi bor i så kan vi inte göra mycket mer än så.

Räkfrossa

Räkfrossa. Jag pratar inte om tvivelaktiga tillställningar på Viking Cinderella där tanter med lila hår trängs med kräkfulla ungdomar för att slafsa i sig kilovis med maskinskalade tångräkor. Jag pratar om den abstinensliknande känslan man kan få när man verkligen behöver en räkmacka. Den brukar infinna sig när jag är i Göteborg, och där var jag i helgen.

Varje gång jag är i Göteborg behöver jag en räkmacka. Jag känner ett behov av att utvärdera stadens rykte som räkmekka. Hittills har staden uppvisat en bra känsla för att hantera detta havets animaliska giftfilter. Jag har fått stora fina handskalade små kryp serverat för ett rimligt överpris.

Men med smörgåskunskaperna har det varit sämre, och främst har det brustit i känslan för proportionerna mellan smörgås och räkor. Ni vet alla känslan man får i kroppen när räkmackan man beställt visar sig innehålla fem räkor, och sedan är resten sallad och vitt bröd. Som om man kom dit och betalade 89 kronor för en skiva formfranska och en kvist dill som troligen åkt in och ut ur köket på många mackor innan man själv fick den?

Men i helgen provade vi Göteborgs räkflaggskepp (flaggtrålare?), nämligen på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Med ett klart godkänt ölsortiment, bekväma fåtöljer och en oslagbar utsikt över staden från tjugotredje våningen känns 175 kronor för en räkmacka helt rimligt. Och när den bärs in i all sin prakt hör jag små änglar sjunga i min mage.

Eller så är det skrik av hundratals små avlivade räkor som är på väg mot sin undergång. Som sig bör med räkmackor i den här klassen syns inte själva mackan under berget av handskalade räkor. Några gurkbitar och någon enstaka körsbärstomat ligger som prydnad, och på ett ställe kan man skymta en klick majonnäs under räkorna. Den obligatoriska dillkvisten ligger såklart på toppen, så man får enligt gängse normer inleda måltiden med att lyfta bort den. Kan man ens äta dill?

Räkorna är som väntat fina. De är också väldigt många, och man behöver inte oroa sig för att gå därifrån hungrig. Majonnäsen och ägget är i lagom proportion till mängden räkor. Faktum är att det hade behövts en respektabel mängd ägg och majonnäs för att få övertaget på den här tallriken.

Men i högen gömmer sig också ett par styva bitar isbergssallad. Man får intrycket av att de lagts dit för att ta plats, något som drar ner betyget. Inte ska man väl behöva ta till sådana knep för en räkextravaganza i den pris- och viktklassen? Brödet är av någon halvgrov sort, med en vag smak av kummin som inte hör hemma här.

Sammantaget är detta en mycket bra räkmacka. Invändningarna är av marginell art. Men Grand Hotell i Lund har en liknande macka, i samma prisklass (till och med marginellt billigare) och utan dessa invändningar. De har å andra sidan en ganska dassig utsikt och ett halvdant ölsortiment. Göteborgs räkmacka förlorar alltså mot Lunds, men sammanlagt mellan ställena blir det oavgjort.

Fyra maskinstarka räktrålare av fem möjliga.

Skåpmat

Bahnhof Zoo

Jag minns ett spritskåp och jag saknar det. Nu har jag inget och det har lämnat ett tomrum i min tillvaro. När jag bodde i Östersund hade jag ett fylligt spritskåp i plåt ovanför kylen och jag besökte det ibland. Sedan dess har jag flyttat ett par gånger och nu bor jag i en mycket liten lägenhet i centrala Stockholm där det varken finns utrymme eller en framtid för ett omfattande spritskåp.

Det var kanske därför jag började bläddra bland några gamla blogginlägg och fastnade för ett om mitt nu avvecklade spritskåp. Minnena flödade tillbaka och jag vill dela med mig av dem. Det är ett mycket gammalt inlägg, notera den fräscha referensen till justitieminister Bodström, men en del sanningar åldras inte. Den ursprungliga titeln på inlägget var ”Det som göms i snö kommer att dö”:

  Det här kommer låta som ett ansträngt skämt lämpat för 35-åringar på innebandyträning men jag har slitit ut gångjärnen på barskåpet. När jag för mindre än fem minuter sedan släpade mig från något slags komatöst tillstånd av delirium mot köket satt fortfarande dörren där den skulle. En sista hastig ryckning mot flaskan på andra sidan och så förlorade skåpsdörren all förankring i världen förutom min hand. Det är ett farligt tillstånd.

 Jag noterar att skafferiet har fullt operationella skåpsdörrar, de fungerar felfritt de udda tillfällen jag får för mig att öppna dem för att äta något jag lagat själv. Slitaget är i en helt annan klass för barskåpsdörren.

 Egentligen är det inget barskåp utan ett ganska fylligt skåp beläget ovan kylskåpet. Varje gång jag varit utomlands trycker jag in ett par flaskor. De som står längst ut och innehåller den slags irländsk nektar jag just nu sörplar genom stängda tänder byts ut ganska ofta. De mer udda flaskorna som trycks alt längre in för varje resa har förutsättning att bli betydligt äldre.

 Någonstans där inne i mörkret lurar en flaska Apfelkorn. Jag vill minnas att jag köpte den någon natt på glid ombord Viking Cinderella. Jag vill, men jag kan inte eftersom jag vet att jag köpte den i berått mod på systembolaget i Östersund.

 Den enkla bakgrunden betyder inte att flaskan saknar minnen och erfarenheter. Det var den sista flaskan jag köpte på det gamla systembolaget på hörnan Kyrkgatan/Brunnsgränd. Butiken slog igen och flyttade ut till ett köpcenter utanför stan. Jag flyttade, med mitt vanliga sinne för timing, in i huset tvärs över gatan ungefär samtidigt.

 Ja, jag bor tvärs över gatan från ett nedlagt systembolag. Från min balkong är det inte längre än så långt som man kan kasta en tetra Monsieur Rouge en solstarrig eftermiddag under Storsjöyran. Det hade varit intressant att få bo tvärs över gatan från ett verkligt, öppet systembolag, med risk för att dörren till mitt barskåp slitits ut ännu lite tidigare.

 Någonstans i samma olycksaliga trakt som min Apfelkorn befinner sig trolig ännu en flaska Nordhauser Doppelkorn, ifall ingen av mina kollegor fick den att vandra mot ljuset under en sen efterfest i min lägenhet. Jag fann den blygt rodnande på en hylla i en jourbutik på Bahnhof Zoo i Berlin. Jag hade bara minuter på mig att debarkera ett tåg från Magdeburg och äntra en flygbuss mot Tegel. Eftersom jag gett mig fan på att handla sprit innan flygplatsen tog jag Zoo med storm Det är helt enkelt inte en plats som låter sig tas med överraskning.

 Med en svart sexförbrytarväska svingande i strax under huvudhöjd forcerade jag den av håriga tyskar delvis blockerade entrén till en liten matbutik. En något mer senior kollega lät sig ryckas med i stämningen och han saknade inte talang i genombrottet mot sprithyllan längst in i affären. Jag ryckte en flaska Gordons och en flaska Doppelkorn och bad expediten ta mina pengar eller ta sitt liv.

 På bussen var allt lugnt igen och vi kunde fortsätta med att peka ut nazistiska minnesmärken. På Tegel hittade jag en flaska Gordons för lite under halva priset av den från Bahnhof Zoo men Doppelkorn verkade stå under flygmänniskornas värdighet.

Det finns också lite värdighet i att bli stående i ett barskåp utan dörr i en lägenhet på Prästgatan i Östersund. Ändå kunde sällskapet vara sämre.

 Exempelvis finner man där en flaska kinesisk vodka som jag inte öppnat än trots att jag köpte den sommaren 1999. Det är ingen lätt sak för en flaska vodka av enkelt ursprung att leva så länge, speciellt inte sedan jag haft ihjäl dess enda landsman i sällskapet.

 Det var en ockult fest i dräneringen under golvet på ett hyreshus i den västra delen av Lund. Jag visste att ta med mig min egen flaska men jag visste inte att jag skulle komma att tömma den. Den nu bortgångne av de två kinesiska vodkaflaskorna var den mer exklusiva av dem båda, med vilket avses att den kostade 10 kronor istället för två. Det fanns till och med engelsk text på den nu hädangångne.

 Festen i murarsanden under huset i Lund var en otäck historia redan från början, den största delen av kvällen satt jag hopkurad i en hörna med min kinesiska vodka krampaktigt hållen i min högra hand och min vänstra arm tröstefullt kring min byst av ordförande Mao. Jag hade en kinesisk grej ett tag. Framför mig i sanden utspelade sig de mest fruktansvärda saker i skenet av en strålkastare någon skruvat ner från scenen på den Blekingska Nationen. Jag drack mest själv men vid en tidpunkt kände jag mig förpliktad att skicka flaskan till en man bredvid mig i mörkret. Han tog en klunk, tittade på mig och frågade ”Zippo?”.

 Efter den kvällen av finkel och fraternisering bestämde jag mig för att dra ner radikalt på min konsumtion av kinesisk tvåkronorssprit, ett beslut jag fortfarande lever efter.

 Det finns stunder då jag plockar fram en absintflaska ut ur skåpet utan dörr och tittar på den, misstrogen över att den fortfarande lever. Jag har helt enkelt så många minnen av den att jag kommit att betrakta den som en gammal vän. Att den fortfarande finns till kan bero på att jag i själva verket druckit ur en reskamrats identiska flaska vid ett par tillfällen och på att man inte dricker så mycket i taget.

 Jag minns absint i baksätet på en buss på väg mellan Lund och Göteborg. Vi var många, vi var törstiga och jag hade en grön dryck i en flaska från Tjeckien. Det var en fredag i maj och klockan var strax innan lunch när vi rullade ut på E6:an norrut. Tanken var att vi skulle cykla tillbaka till Lund i etapper på en tandemcykel. De flesta tankar upptogs dock av att fånga en känsla och inget väcker känslor som gröna droppar från Prag. Vid tiden vi såg Laholmsbuktens skimrande vatten så vi från baksätet även en vacker framtid i toner av grönt.

 Man kan tycka att jag har väldigt mycket åsikter om systembolaget för någon som köper sprit utomlands så ofta. Man har förstås rätt att tycka var man vill tills Bodström täckt till den luckan också, men man bör beakta fenomenet öl. Jag gör det. Jag gör det så ofta att jag kan räkna mig till samma kategori stamkunder på systembolaget som den man som brukar stå och svära efter bilar uppe vid Rådhusgatan. En skillnad är att jag betalar för mig i kassan istället för att hoppa över kundslussen som en gazell och springa mot säkerheten på andra sidan Nya Kyrkan med en flaska Löitens Export i näven. Dessutom har jag, låt vara marginellt, bättre sinne för personhygien.

 Imorgon är det tisdag och jag kommer att finnas på ett kontor med utsikt över Oviksfjällen. Jag kommer inte att se dem för alla papper som måste fyllas med text men de kommer att finnas där ändå. Någon gång så kommer mina tankar att driva iväg ner till arkivet och minnen av en flaska kommer att berätta en historia.

Varje flaska berättar en historia och utan historia finns det inget nu. Historierna går i mitt skåp ovan kylskåpet, från flaska till flaska. Inga dörrar kan längre hålla dem inne.

När jag läser detta kan jag inte låta bli att blicka mot väster. Där borta i fjärran ligger Vällingby och jag har en lägenhet i mitt namn där. Kanske kan jag där åter finna ett skåp och fylla det med sprit. Ödet har nämligen sett till att jag efter alla år nu får en andra chans att bo tvärs över gatan från ett systembolag.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 (99167)

Tyskland är förmodligen världens främsta vinland. Förlåt, jag kunde inte låta bli. Det görs dock en hel del mycket fina viner i Tyskland och de allra flesta av dessa är vita. Cuvee Chardonnay Scheurebe är ett sådant vin.

När tyskt vin förs på tal brukar jag börja berätta historier från Rheingau i Hessen utan synbar poäng. Förmodligen försöker jag förmedla något om vinets betydelse i denna del av Tyskland men det är mycket svårt.

Rheingau ligger tvärs över floden  från Pfalz där detta vin görs. Att korsa Rhen har ingen avgörande betydelse för vinkulturen, den är lika påtaglig på båda sidor. Även i världens mäktigaste öl-supermakt har det inhemska vinet en stor betydelse. När Bayern har oktoberfest har Rheingau och Pfalz vinfestivaler.

Det relativt alkoholsvaga vittvinet spädes i dessa delar med vatten så att det kan drickas till lunchen på vilken arbetsplats som helst. En gammal kollega berättade att hon som sjuksköterska drack ett glas lokalt, vitt vin blandat med mineralvatten till sin lunchmacka på jobbet ibland.

Cuvee Chardonnay Scheurebe 2008 är, trots att det inte är en riesling, en ganska typisk tysk flaska, om man kan tänka sig en sådan. Redan när man bryter förseglingen på skruvkapsylen sprider sig en påtaglig doft av frukt i rummet.

Vinet är ju vad det heter, alltså en blandning mellan 78% chardonnay och 22% Schreurebe. Smaken är både frisk och lite söt vilket gör upplevelsen ganska påtaglig men långt ifrån obehaglig.

Personligen föredrar jag den svala kombinationen av frukt och fat i en tysk riesling men detta är definitivt ett alternativ.

Fyra teutoner av fem möjliga

Jag är en koffeinist

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. ”Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe ”så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. ”Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.

312 (11590)

Innan den amerikanska vågen av smakrika öl nådde Sveriges kuster var USA känt som ett rätt smaklöst öl-land. Denna tradition vill nu 312 återupprätta.

Detta är en väldigt slätstruken öl och jag vet inte riktigt vad an ska ha den till. Den är inte äcklig på något sätt, den är bara ett neutrum. Den har ingen syra, den har en mild strävhet. Den har ingen kraftig smak, den har en ton av sirapslimpa.

312 kallas för en ”urban wheat ale” på flaskan och det är fint. Om det är så här den sortens öl smakar så tror jag att jag respektfullt avstår från att  fortsätta utforskningarna av just den hyllan på systembolaget.

Tre sears tower av fem möjliga

Sköndals krog

Sköndal centrum

Det finns två lunchrestauranger i Sköndal. Nej förresten, det finns tre om man räknar med pizzerian borta vid Sköndals skola. Jag har aldrig ätit där, han som skriver deras skyltar verkar fullständigt felmedicinerad.

Så vi hade alltså bara två restauranger att välja på idag. Vi valde bort den som serverar aromneutral näringsmassa till personer med vaskulär demens. Det visade sig vara ett misstag.

Sköndals krog ligger mitt i Sköndals centrum vilket inte gör den speciellt central i världen i stort. Till Sköndal kommer man först efter en ibland påfrestande transfer i Hökarängen och varje gång måste man fråga sig om det var värt besväret. Det är en liten men naturskön förort där medelåldern är häpnadsväckande hög av okänd anledning.

Ett litet råd: Om du befinner dig mitt på ett övergångsställe i Sköndal och ser en bil närma sig, räkna inte med att den stannar. Förmodligen är det en liten skinntorr gubbe som inte längre kan se bortom ratten eller uppbåda muskelkraften att trycka ner bromspedalen.

Sköndals krog såg ut som det alltid gjort när vi klev in och då menar jag verkligen alltid. Maten serveras över en inrökt bar som hämtad ur en 35 år gammal informationsfilm om alkoholens skadeverkningar.

Det fanns tre rätter att välja mellan och byggjobbarna framför oss var enhälligt inställda på falukorven. Jag valde inte falukorven, JAG TOG FISKEN!

Fisken denna dag bestod av en strömmingslåda. ”Strömming” är stockholmarnas misslyckade försök att uttala och stava till ordet ”sill”. Var lådan kommer in i bilden är mer oklart. Jag fick hur som helst 7-8 sillfilérullader som svettats en stund i varmluftsugnen. På dessa hälldes en röd sås som kan ha haft spår av tomat i sig. Sillådan serverades med potatismos.

Min kollega köpte en ”porterstek” som bestod av en skivad kotlettrad med flera synliga tumörer. Denna serverades med stekt och kraftigt kryddad potatis och den sortens brun sås som döljt smaklös mat i detta land sedan den smaklösa maten uppfanns just här en gång för länge sedan.

Vi tog plats mellan Jack Vegas maskinen och den jättelika flaggan med en slogan för Norrlands guld. Jag knäppte iväg en kvarglömd portionssnus med fingrarna och så var det matdags.

Sillen smakade bättre än den såg ut vilket är anledningen till att jag lever och kan skriva detta. Sill är sill även när den är strömming och inget kan ta ifrån den dess silliga nobless. Min kollega samlade vita klumpar från köttberget och staplade dem som ett vittnesmål i en rättegång för brott mot mänskligheten.

Kostnaden uppgick till 70 kronor och två färre levnadsår. Jag blev mätt så jag var trots allt nöjd. Dessutom hade även detta ställe lättöl på ölkran, är detta en trend?

Två lunchkuponger av fem möjliga

K15, Stockholm

Plankstek sedd från sidan

K15 är en restaurang och bar som väcker många associationer. Mest känt är det nog som ett ställe med 18-årsgräns tillräckligt långt upp på Kungsgatan för att kallas Stureplan. Andra begrepp som lydigt återkommer när man googlar ”K15” är ”minderårig personal”, ”studentskiva” och ”matförgiftning”. Naturligtvis gick vi dit och naturligtvis gillade vi det.

Vi kom för planksteken. Den för 109 kronor. Ja, den som det stod om på skylten ute på trottoaren. Plankstek är ett ord man inte trodde man skulle få höra igen utanför Jönköping men nu står det skrivet över hela stan. Är det nostalgi, ironi eller helt enkelt bara en naturlig plattform för kött och bearnaisesås? Jag undrade men jag kan redan nu avslöja att jag inte fann något svar på K15.

Vi trodde vi hade bråttom och vi trodde personalen skulle förstå. Det visade sig vara riktigt. Ingen som jobbade där verkade ens avlägset minderårig och alla var snabba, effektiva och mycket trevliga. Kanske representerade vi den sortens kötthungriga öldrickare över 30 år som de behöver för att dryga ut inkomsterna från stamkunder med utbildningsbidrag och sms-räkningar på 3000 i månaden. Oavsett motiv var behandlingen friktionsfri.

En plankstek är ett stycke trä med en ringborg av potatismos som med sina vallar försvarar en skatt bestående ett stycke mystiskt kött av ryggbiffkaraktär och två sorters sås. Den medeltida försvarsprincipen är dock helt verkningslös mot ett anfall från ovan och det var den vägen jag tog när jag kämpade ner allt motstånd och gjorde rent hus i såsgömmorna. Vanligtvis leker jag inte med maten.

Det smakar som man kan förvänta sig och plankan bidrar inte med någon arom. Detta vet vi efter att ha uppehållit en outtröttlig dam i personalen i 25 minuter med olika variationer på den frågan. Personligen bidrog jag inte med så många frågor men jag kan ha gett ifrån mig ett och annat helikopterljud.

Ölen var god, baren var tillgänglig men toaletten var ett övergrepp. På det stora hela var det givande besök på kring 45 minuter även om det sedan visade sig att vi inte alls hade bråttom. Kanske blev det bättre så och kanske är jag ändå glad att jag inte var där i väntan på att tillräckligt gammal för en förmodat bättre värld två viktiga kvarter till höger.

3 mäktiga mosberg av fem

Hung Fook, Stockholm

Hung Fook ser i min mening ut precis som en kinesisk restaurang i Sverige kan förväntas se ut. Inredningen består nästan uteslutande av mörkt trä av ett slag som egentligen bara bevarats på en viss kategori kinakrogar och ingen annanstans sedan början av 1970-talet. Allt är utsmyckat, ornamenterat men slitet som för att skapa en sedan länge falnad känsla av exklusivitet. De en gång vita takplattorna vittnar om den tid då även rökning var exklusivt. Jag gillar det.

Hung Fook är i likhet med i princip alla kinesiska restauranger i första hand kantonesisk. En kantonesisk restaurang är ungefär lika representativ för kinesisk matlagning som en samisk restaurang är för europeisk matlagning men det må vara hänt.

Restaurangen ligger på Linnégatan på Östermalm och de serverar lunch fram till klockan 15:00 alla dagar i veckan utom lördagar då de har helt stängt. Fråga mig inte hur de tänker.

Vi var där på en söndag och beställde från menyn av luncherbjudanden som verkade bestå av framför allt olika grytor. Vi var ensamma i lokalen.

Den påträngande avsaknaden av trängsel gjorde att vi fick beställa direkt, blev serverade snabbt och att notan kom på en sekund. Detta är dock inte alls självklart. Många restauranger gör precis tvärtom när de har lite folk. De låter en vänta i en evighet på varje moment så att man ofrivilligt får agera statist i deras föreställning av en populär krog. All heder åt Hung Fook därför.

Maten? Just det, jo det var inget större fel på den. Vi beställde två olika varianter av lyckling med grönsaker i obestämbar sås och de gjorde vad 85 kronor gör på en lunchtallrik i Stockholm idag.

Mest minns jag nog ändå att de serverade lättöl på fat.

Inget hindrar att man går till Hung Fook (om det inte är lördag).

Tre riskupoler av fem möjliga

Det går att leva här

Hem är där Lidl är

Nu kommer lyftet! Äntligen kan jag lämna det socialt stigmatiserande Norrmalm och sätta mig på gröna linjen för en klassresa ända bort till Vällingby. Visst kommer jag att minnas  min lilla del av David Bagares Gata och de stackare som bor kvar här men jag har gått vidare.

För en månad sedan skrev jag om misären som råder i utbudet av matbutiker här i innerstaden. Jag skrev dock också om räddningen i form av Lidl på Sveavägen, sådär 600-700 meter norr om samhällets botten där jag bor.

Kommer jag kunna finna någon plats att handla i Vällingby? Jag var där i morse och tog bilden ovan så nu vet jag. Det finns en Lidl-butik i Vällingby, mindre än 200 meter bort från min nya, högre boning.

Nu är jag på väg, det här kommer att bli bra!