Kampen mot mjölkdrinken måste vinnas

Giftblandare

Mjölk är ondska, det finns inget annat sätt att se det. Trots att detta påstådda livsmedel är skadligt, äckligt och i största allmänhet bisarrt så indoktrineras Sveriges barn och ungdomar till att konsumera stora mängder av det. Detta måste stoppas.

Om amerikansk skolmat är känt för något i Sverige så är det att den definieras av mäktiga livsmedelsproducenter. Rätt eller inte, det är något vi tror oss veta om USA och vi gillar det inte i Sverige. Ändå minns jag, vagt, min lågstadietid som en enda lång reklamfilm för Arla. Det var dumheter om ”starka barn” och ”starka ben” som vi utan motstånd lät fylla våra små huvuden med.

Arla sponsrade helt oblygt skolidrottstävlingar och blandade informationen om dem med information om mjölk. Detta var inget problem ens i Olof Palmes Sverige eftersom mjölk sades representera något gott.

Så vi blev mjölkdrickare och vi kunde inte bli något annat. När jag slutade konsumera både smör och mjölk vid ung ålder ansågs detta vara en subversiv och i grunden ohälsosam handling.

När Margaret Thatcher som brittisk skolminister drog in mjölken från skolmatsalarna gjorde hon detta utifrån sin stora inneboende godhet. Ok, hon ville spara några pund men resultatet var hur som helst bra. Ändå drog hon på sig det svåravlivade öknamnet ”Thatcher the snatcher” efter den reformen och mjölken var snart tillbaka i matsalarna. Det är därför alla brittiska skolbarn har så fina tänder.

Varför skulle någon kunna få för sig att blanda detta vita gift med alkohol? Det är en svår fråga och nästan alla svar är nedslående. Kanske kan en styv fördelning mellan alkohol och mjölk neutralisera och rena den smutsiga kovätskan men med samma förklaring hade man lika gärna kunnat blanda med motorolja.

Ja, jag har sett ”The big Lebowski” och ja, det är en av världshistoriens bästa filmer. ”The man with the golden arm” är världshistoriens kanske bästa bok men den får mig inte att vilja testa heroin. Ändå hade karaktären ”The Dude” i ”The big Lebowski” en radikal effekt på konsumtionen av White Russian. Filmen visades på TV en gång kring tiden då jag brukade sälja sprit på den Blekingska Nationen i Lund och konsumtionen av mjölk gick genom taket.

Jag försökte blanda så äckliga White Russians som möjligt på Blekingska och jag tror jag lyckades avskräcka en del ett tag men jag känner till åtminstone ett återfall.

Vad gör mjölkdrinken så vedervärdig? Mjölken gör mjölkdrinken så vedervärdig. Mjölken och de som dricker den. De säger att man inte skall dricka mjölk och öl ur samma glas och jag skulle inte kunna hålla med mer. Enligt sägnen skall dessa två vätskor reagera negativt på varandra på samma sätt som vampyrer reagerar negativt på vigvatten. Jag vet inte om detta är sant men det låter fullständigt rimligt. Godhet och ondska kan inte drickas ur samma kärl.

Kampen mot mjölkdrinken går vidare och det är en kamp som måste vinnas. Varje gång du öppnar en tetra och häller upp ett glas med det vita giftet hjälper du den ondska som hållit dig i ett strypgrepp sedan du var barn.

Det behöver inte vara så här, säg nej till mjölk

Chinatown Battle – New York vs San Francisco

Lämpligt soundtrack

Kinesisk mat äter man bäst där det finns kineser, inget illa menat mot restaurang Shanghai i Östersund. I Chinatown finns det i regel kineser och chinatowns finns lite varstans. I Amerika sägs chinatown i San Francisco vara den största men jag misstänker att detta är en gammal uppgift, chinatown i New York expanderar in i de italiernska kvarteren medan motsvarigheten i San Francisco är fastkilad mellan finanskvarterens skyskrapor. Den verkligt intressanta kampen dem emellan är dock var man finner den bästa maten. Av denna anledning presenterar jag härmed den stora chinatownbattlen.

Eftersom jag undervisar i jämförande studier ibland känner jag mig förpliktigad att genast erkänna problemen med mina urval, jag har två väldigt olika n. I New Yorks chinatown har jag bara ätit ett par gånger, på två olika restauranger. I San Francisco har jag ätit åtminstone ett dussin gånger på nästan lika många restauranger. Jag känner dock att både New Yorks och San Franciscos restauranger har så mycket gemensamt inbördes att man kan tala om två jämförbara grupper (eller faktorer på statistikspråk) och förresten har jag dragit i mig en halv jameson och skiter i de metodologiska invändningarna. Tävlingen genomförs i sju olika moment som poängsättes individuellt och segraren avgörs genom att summera alla sju betygen. Så här blir det:

Smak: Naturligtvis den viktigaste grenen och en där utfallet är ganska klart. De bedömda måltiderna i New York har hållit en acceptabel och framför allt jämn nivå smakmässigt medan de verkliga topparna och ett verkligt bottennapp skett i San Francisco. Nyansrik, välavvägd och intensiv smak verkar dock känneteckna restaurangerna i SF medan de i NY snarare känns igen på sin enkelhet och faktiskt genomgående torra smak. NY maten kan jag laga själv, maten i SF är jag beredd att betala för.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Autensitet: Kinamaten i San Francisco känns verkligen kinesisk medan den i New York i något fall kändes som Fågelskolans försök till kinesisk mat under den exotiska veckan. De kompletta rätterna, de så kallade rice platters, var i åtminstone två fall 90% ris i New York medan riset alltid behandlas som ett tillbehör i San Francisco.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Upplägg: Kinamat av den typen jag testade var i samtliga fall ganska enkel lunchmat där funktionalism är kung. det blir därför oavgjort i denna gren.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Miljö: Både New York och San Francisco erbjuder klart kinesiska omgivningar. Turistfaktorn är hög på båda platser men i New York verkar det som om kineserna kommer spridas även till omgivande trakter som saknar vykortsbutiker. Den yttre miljön vinner därför NY knappt men SF tar hem kampen om inomhusmiljön. I SF är mathanteringen lite mer livlig, det är levande djur av alla de slag och de övertrånga akvariumen är fler än någon annanstans. I New York får man vara glad om man hittar en halshuggen anka i fönstret, i San Francisco är det standard.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Stad: San Francisco och New York är båda med på listan över världens 10 koolaste platser. San Francisco är dock med sin bukt, sina kullar och hela sin kalifornitet kanske fyra eller femma. New York kan omöjligen vara något annat än etta.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Utbud: Chinatown i både San Francisco och New York har fler restauranger än vad du behöver. Det känns dock mer genomförbart att äta sig igenom SF än NY. Dessutom erbjuder New York inte bara kinesiska restauranger utan massor av andra asiatiska nationaliteter. San Francisco har också ett par asiatiska sidoländer men är mer old school i denna bemärkelsen.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Pris: San Francisco och New York är två dyra städer rent generellt sett, man måste käka lunch i Amarillo, Texas för att förstå exakt hur dyra. Chinatown i New York lider av affärslunchpriser medan motsvarigheten i San Francisco fortfarande kan skryta med priser som osar skarpt av slavarbetskontrakt. En rejäl måltid med exempelvis läcker Kung-Bao kyckling och ris kan fås för fyra dollar i SF medan en stor hög ris med gröna ärtor kostar det dubbla i NY. En riktig kinesisk öl i SF kostar en och femtio, i New York får man dricka bud för tre dollar. Ändå är kinamaten i NY billigare än mycket annan mat vilket räddar betyget.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Resultatet är alltså att San Franciscos chinatown avgår med segern med 24 småjävlar mot 21.

WEST COAST!

Tåget rullar vidare

Prata inte med mig om tåg. Jag har åkt fler och längre  än du kan förstå och jag har inte slutat än. Så sent som för någon timme sedan klev jag av norrlandståget från Östersund och återhämtningen går långsamt.

Det kan i och för sig ha att göra med att jag deltog i en fest fram till omkring tiden för avgång i morse. Hur jag kom på tåget kommer jag aldrig att veta men förklaringen har nog något att göra med att jag gått vägen till stationen i Östersund förr.

Under en tid åkte jag fram och tillbaka mellan Östersund, Karlstad och Örebro flera gånger i veckan och det finns inte en skarv i rälsen som är främmande för mig längre.

Vid en annan, mycket lång, tid reste jag fram och tillbaka mellan Östersund och Sundsvall varje dag och Stödesjön kan inte producera en krusning som överraskar mig längre.

Att äta på tåget var länge inte något alternativ, restaurangen var för dyr och matpaket hemifrån har i mitt fall aldrig varit någon anledning till hemlängtan.

För några år sedan bytte SJ leverantör av mat och dryck vilket gjorde det som säljs på tåget till ett alternativ till fastan. Mest radikalt med nyordningen var nog att priset för en halvliters öl sattes vid 35 kronor. Det var en fin tid men alla vi som upplevde den visste att den inte skulle vara.

Det var en tid då man kunde vaggas till sömn sittandes i en stol på ett nattåg där man inte hade råd med en liggvagn men där man ändå kunde slipa bort de vassaste kanterna i vardagen med en burk norrlands guld.

Jag såg förändringen komma och den anlände från Norge. En sen kväll någonstans i norrlands inland besökte jag restaurangvagnen på ett nattåg. Det första jag såg var den SJ-anställde mannens plågade blick. Sedan noterade jag att en liten församling medelålders norrmän druckit sig till ett tillstånd där norskan nästan började bli begriplig. 35 kronor var billigt för en doktorand men för en norsk fjällturist var det i princip gratis.

Något fruktansvärt fruntimmer jollrade på sitt irriterande modersmål och erbjöd alla som kom in i vagnen en dans hon inte längre var i tillstånd att utföra. Det var hemskt och det var början på slutet för den billiga ölen på tåget. Kanske var det lika bra.

Maten på tåget har tagit en intressant vändning och gud vet att intressant inte är  ett ord som ligger SJ nära. Från en variation av vagt italienska mackor har nu utbudet svängt mot folkhemsromantiken. När jag reste hem till Stockholm idag åt jag en stor smörgås med stekt ägg och falukorv. Det var ingen nyttig frukost men å andra sidan var klockan efter två på eftermiddagen.

Kan detta vara en trend? Kantas spåren mot framtiden av prickig korv, smörgåspapper, pytt i panna, löksill och kaffe på TV-kanna? När statens järnvägar inte längre har rälsen för sig själv kanske de med sitt sortiment av livsmedel kan minna om en tid då staten var vår och det enda vi behövde.

Varför inte? Inramningen är nästan perfekt från början, norrlandstågen drar vagnar från 1960-talet och de små bruksorterna längs spåret ser ut ungefär som de gjorde en gång då man passerar i mörkret utan att stanna. Att resa med tåg är en ålderdomlig vana och varför mat och dryck skulle vara på något annat sätt är svårt att ge ett bra svar på.

Att komma hem från en slitsam resa är präglat av en tyst storslagenhet och just nu har jag svårt att någonsin se mig själv på ett tåg igen. Det kommer dock inte att dröja länge innan jag står i kön till serveringen på väg någonstans. Det är ett öde som man får acceptera på samma sätt som man accepterar vad helst man bjuds på i restaurangvagnen.

Bastard

Som en fluga kring en hög dynga har jag försökt få plats på Malmös hippaste restaurangtillskott det här året. Ok jag har i alla fall försökt ett par gånger, ända uppåt en hel timme i förväg, men det har aldrig funnits plats. Men igår fick vi plats, och vi tog chansen.

Lokalen är stökig och högljudd. Miljön känns genomtänkt men opretentiös. Köket är mitt i, innanför bardisken och öppet för insyn, något som inger visst förtroende. Personalen är personlig och väldigt trevlig. Kanske inte stället man väljer för en finmiddag med närmsta släkten, men ett väldigt bra finhäng för en fredagsafterwork med käk.

Vi inledde med kvällens drink. Den var en märklig blandning av bourbon, äpple och lemon curd (!). Den smakade förträffligt. Den skicklige bartendern hade kommit på receptet själv, något som han inte var sen med att påpeka när vi bad om det. När han blandade drinken såg man hur han också smakade på den för att se att det hade blivit rätt. Inte alla gör detta. Pluspoäng.

Till en god bourbondrink passar det såklart bra med kött. Eller ja, bourbon passar med allt och det gör kött också. Vi tog i alla fall en bastardplanka till drinken. En planka med charkuterier helt enkelt. Utmärkt gott, perfekt att dela på.

Vad gäller huvudrättsmenyn blev vi aningen besvikna, så som vi hört att många andra reagerat. Vi hade väntat oss inälvor och suspekta organ, men rätterna var ganska ordinära. Salsiccian med mandlar och brässerade endiver i apelsinsås smakade bra, men inte en sensation. Nötterna och korven gifte sig dock fint, aningen överraskande för en nötskeptiker som undertecknad.

Porchettan, som är rullad grissida, var också den fin. Den serverades med murklor, ärtor och något mer som jag glömt. Inte heller detta en smaksensation, men väldigt gott. Båda rätterna serverades utan potatis eller ris eller dylik utfyllnad, något som i min bok ger pluspoäng. (Har inget med kolhydrater att göra, jag tycker bara att det kan vara lite tråkigt med de vanliga tillbehören till annars väldigt fin mat)

Vinet vi fick rekommenderat till smakade väldigt bra. Även här såg vi hur bartendern luktade och smakade när han öppnade en ny flaska, så att man som gäst slipper avgöra om det är korkskadat själv. Däremot kunde man få smaka en slatt i glaset innan man bestämde sig. Igen, pluspoäng.

För att sammanfatta det ger jag stället mitt högsta betyg och mina varmaste rekommendationer. Det finns ett fåtal ställen som serverar bättre huvudrätter än Bastard, men allt övrigt är på topp. Jag tyckte mig till och med skymta ett godkänt flasksortiment av öl en bit bort. Hit kommer jag gärna igen.

Fem hemstånkade korvar av fem möjliga.

Oppigårds, en kärleksförklaring

Jag vågar säga att det fortfarande är ont om små svenska bryggerier. Visst har det hänt mycket på senare år, men då Sveriges södraste udde bara har ett och ett halvt för att försörja en substantiell del av landets befolkning kan man fortfarande hävda att det behövs fler.

Men tittar man istället mot den avfolkade obygden ser allt ljusare ut. Från Dalarna kommer Sveriges just nu bästa dryck som säljs i någon meningsfull utsträckning. Kan något bra komma från Dalarna frågar du dig då, och jag förstår varför du frågar det. Men svaret är jovisst.

Öl från Oppigårds bryggeri har aldrig gjort mig besviken. Deras säsongsölar är alltid farligt nära perfektion, och bor man i en någorlunda stor stad kan man dessutom alltid få tag i dem på den statliga dryckesutskänkningsmyndigheten. Just nu finns Amarillo Spring, en härligt besk skapelse. Aningen söt, men inte så att det tränger på, däremot en behaglig fyllighet. I påskas fanns deras easter ale, i vintras en välavvägd julöl som jag inte minns namnet på, och förra sommaren hade de en helt underbar Summer Ale på stora halvlitersflaskor. Nu till sommaren kommer Oppigårds Summer Twist som jag ser fram emot.

Oppigårds öl spänner inte över något stort spektrum. De liknar tvärtom varandra ganska mycket. En elegant, nästan lite söt men ändå kraftig beska ligger subtilt i ölen samtidigt som den ger ordentlig ton. Den sticker aldrig, men ger en behaglig tyngd. Samtidigt är Oppigårds ölar inte tunga. Inte ens julölen var speciellt dov. Snarare hade den en sval friskhet, i alla fall jämfört med andra julölar. Vår- och sommarvarianterna är friskare än den styva kuling som härskar över Malmös gator under den säsongen, utan att förlora något av den sofistikerade beskan som man så väl känner igen från bryggeriet. Det är bra öl med mycket smak och mycket beska som man bara vill dricka fler och fler av. En Amarillo spring som jag precis drack är förrädisk, just nu ser jag ingen anledning att inte dricka alla jag äger och låta alla mina övriga åtaganden försvinna in i ett dimmigt töcken. Jag sneglar med psykotisk blick mot min fästmö som har kvar i glaset medan mitt är slut. Och då hejdade jag mig ändå så att jag inte skulle sluka allt i ett svep.

Hela året finns Oppigårds Single hop ale på systemet, den är mycket drickvärd om man inte hittar deras säsongsöl på en hylla i närheten. Inte sämre, men vanligare och därmed inte lika intressant om man är nörd.

Som sagt, köper du en Oppigårds blir du aldrig besviken, med möjligt undantag för den tråkiga etiketten. Den enda invändningen, återigen utöver etiketten, man skulle kunna ha är att en vacker dag kommer det att kännas tråkigt med den typiska oppigårdssmaken. Men i väntan på den dagen njuter jag i fulla drag av det ljus Dalarna sprider över min tillvaro.

Ytterjärna vaknar

Sommarnattens leende var redan förvridet till ett drucket grin då vi vandrade tillbaka mot Ytterjärna kulturcentrum. Jag och en då nästan ung man från Dalarna hade utforskat Järnas nattliv men funnit ungefär så mycket som man kan förvänta sig finna där en lördag i augusti någon gång kring tre under natten mot söndag.

Vi gick tysta genom mörkret på en grusväg vi var nästan säkra på var den rätta. Plötsligt upptäckte den unga mannen från Dalarna att en åker intill vägen var full av sovande kossor. Det visade sig vara hans livslånga önskan att äga ett fotografi av just en sovande ko. Det var åtminstone så han framställde det där och då. Helst skulle det vara en närbild, förstås, så vi klev försiktigt in i hagen.

Väl där var jag tvungen att omvärdera min inledande skepsis. Sovande kor är verkligen något att föreviga. Jag var riktigt tagen av lugnet och fridfullheten de sovande kreaturen skapade. 

Helt utan förvarning skär en fotoblixt genom sommarnatten. Jag ryckte till och vad värre var, det gjorde korna också. Saker och ting började röra på sig och när saker och ting börjar röra på sig i en boskapsflock så händer det snabbt. Detta sista jag minns är ljudet av galopperande klövar.

Saltå kvarn är ett bageri och en producent av ekologiskt odlat mjöl och gryn. Kvarnen ligger i Ytterjärna, ungefär tre kilometer från Järna, och den drivs av traktens antroposofer. Utan att gå in på detaljer kring vad antroposofi är för något så handlar det om tron på andeväsen som kan studeras objektivt och som alltså inte enbart är föremål för tro. Antroposofins grundare Rudolf Steiner menade därför att hans rörelse var en kombination av religion och vetenskap men oss emellan finns det nog en anledning till att det aldrig inrättats ett nobelpris i antroposofi.

Diverse hälso och miljötrender, de är för många för att hålla reda på, har gjort att produkterna från Saltå kvarn har haft betydande framgång under senare år. Man kan nu köpa deras produkter på både Ica och Konsum över hela landet. De är odlade och framställda i enlighet med det antroposofiska trossystemet vilket exempelvis utesluter kemisk ogräsbekämpning men som samtidigt inkluderar diverse mer eller mindre bisarra anderitualer. De senare varken omskrivs på förpackningarna eller påverkar produkten på något sätt alls.

Jag köper bröd från Saltå kvarn ibland mest för att det utgör lite variation i ett utbud som i min lokala butik annars nästan helt domineras av Fazer och Polarbröd.

Saltå kvarns rågbröd ”Rena rågen” är inte ett bröd man klarar av att tugga om man inte är någon som springer i lopp tre på Solvalla nästa lördag. Det är ett tungt, kompakt bröd bäst lämpat till en god soppa eller närstrid.

Fullkornsbrödet från samma bageri är långt mer mäniskovärdigt. Det är också ett grovt och tungt bröd men ett ganska trevligt, lite kumminsmakande, sådant. Enligt bageriets egna information blir brödet som godast om man låter det vila några dagar innan man äter det, så att smaken hinner ”mogna”. Detta är förstås galenskap och ett resultat av Saltås ännu underutvecklade distribution som gör att bröd ofta hinner blir gammalt i butiken.

Saltå kvarns Fruktbröd är en intressant upplevelse. Det innehåller oväntat mycket frukt vilket gör att det inte blir för torrt ens efter flera dagar. Russin och fikon är frukten vilket gör att upplevelsen fortsätter även en stund efter det att man ätit brödet.

Snart är jag tillbaka i den ofruktbara öken som är den genomsnittliga brödavdelningen i den genomsnittliga butiken idag. Det är inte alls omöjligt att jag då åter väljer en limpa från Saltå kvarn.

När jag tar brödet och lägger det i kundkorgen kommer en återkommande upplevelse åter göra sig påmind. Där, stående framför en hylla med bröd från Ytterjärna hör jag tydligt det fruktansvärda ljudet av klövar som stampar i panik.

Hur gör man köttfärslimpa?

Den här frågan ställdes på det gamla matforumet, ur vilket den här bloggen är sprungen. Jag tycker att den tre inlägg långa diskussionstråden är ett utmärkt exempel på hur man bedriver en lagom seriös matfrågelåda.

– [Köttfärslimpa] tänkte jag laga för det blir ett så rasande gott smörgåspålägg efteråt. Är det någon som har ett extra gott räsäfft?

– Tyvärr inget på lager men du måste hur som helst lyssna på Meatloafs Bat out of hell II under själva anrättandet.

– Ja,självklart. Något annat vore fullkomligt otänkbart.

Inte bara är det roligt, det visar på vikten av att placera matlagningen i ett sammanhang. Som Johan antytt nedan är maten en del av vårt liv, inte ett väsen i sig självt. Att diskussionen övergår till Meat Loaf efter en fråga om köttfärslimpa är inte konstigt, och inte ett byte av samtalsämne. Det är en helt naturlig fortsättning på diskussionen.

Nu ska jag lyssna på Meat Loaf – Bat out of hell.

Boulehallen, Stockholm

Plågade vandrade vi på Södermalms gator. Askmolnen hängde tunga över staden och förgiftade snöflingor blandade sig med ett långsamt regn. Apokalypsens fyra ryttare hade uppenbarligen ridit in i staden och ingen av oss trodde de var där för att se SM-finalen i innebandy. Det fanns under de omständigheterna få logiska handlingar för olyckliga som oss. Vi bestämde oss för att spela boule.

Boulehallen på Närkegatan är en mycket vacker plats om man finner den. Mellan den och världen står en stålport vanligtvis avsedd för skyddsrum eller tyska porrklubbar. Boulehallen har tidigare varit en bilverkstad.

Personligen uppskattade jag att de lagt toaletterna precis innanför dörren men jag kan samtidigt förstå de som argumenterar för att urinoarerna borde avskärmas med mer än tre slips-smala tygremsor hängda i den meterbreda ingången till rummet. Det är svårt att veta om man bör hälsa på alla som kommer in genom porten när man står där. Kan någon skriva Ribbing? Hon svarar inte mig längre.

Baren, boulen och allt annat nås genom en spiraltrappa i rostfri metall som leder ner en bit i den stockholmska underjorden. När vi anlände serverade de buffé för män på after work. Eftersom jag inte alls gått till jobbet den dagen så kändes det konceptet inte rätt. Buffén såg dock mycket animalisk ut.

Öl är ett koncept jag tror på och om någon föreslår att den dricks medan man slungar metallklot i ett grundligt sandat flerbilsgarage mellan klunkarna så är jag den första att anta utmaningen.

På det stora hela är boule och öl två verksamheter som man mycket väl kan ägna sig åt samtidigt, även om jag ägnade mer geist åt det senare än det förra. Naturligtvis vann jag ändå bouleturneringen ledigt.

Det är tråkigt när idrotten tillåts överskugga alkoholen men trots vissa oroväckande tendenser klarar boulehallen av den balansgången. Efter två timmar av kastande och ifrågasättande av varandras ögonmått drog vi oss tillbaka till en soffgrupp en bit från ett av hallens bordtennisbord.

Från denna position fick vi ta del av en av mänsklighetens äldsta ritualer: Rundpingisen.

I Boulehallen pågår under varje fredag under våren SM i rundpingis . Första pris lär vara en weekendresa till en av Tysklands finaste rundpingklubbar i Berlin.

När vi klättrat upp för trapporna och tagit oss förbi urinoarerna var vi snart åter utsatta för elementen under öppna skyar. Det hade slutat regna och askan hade dragit vidare till en plats dit inte SAS längre når. Faran var över och livet kunde fortsätta. En dag kommer dock undergången att återvända och gud hjälpe då den som inte äger ett bouleklot.

KGB, Stockholm

Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla

Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.

Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.

Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.

I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.

Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.

Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.

Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.

KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.

Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.

Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.

En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.

Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.

Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.

När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.

Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.

Amager IPA (11744)

Amager IPA är en öl som jag antagligen är först i Sverige med att höra talas om. Det är bara ett par timmar sedan den kallade på mig från en hylla på Passagens Systembolag i centrala Stockholm. Som första person någonsin svarade jag lockropet och nu är vi förenade som ödet önskade. Ja, Amager IPA är helt och hållet min upptäckt men till och med som sådan är det ett fynd.

Fynd är kanske inte rätt ord, Amager IPA är ett öl som säljs i en halvliters flaska för 55 kronor. För de pengarna skulle jag ha kunnat köpa en enklare flaska rödvin och jag kommer att tänka på det en del de närmaste dagarna.

Men visst är det en fantastisk öl jag funnit. Malten erbjuder en intergalaktisk resa genom ett alldeles eget kosmos av förunderliga smaker.

Även om man hade fått drygt fyra flaskor Beck’s för samma pris. Vilken planet man befunnit sig på efter dem är något jag aldrig kommer att få veta nu.

 För de som inte ”är nere” med facktermerna, som till exempel mina medförfattare på denna blogg: IPA står för India Pale Ale. Den härstammar inte alls från Indien, utan tvärtom bryggde man den för att den skulle klara den långa resan från England till Indien och engelsmännen där. För att klara detta gjorde man den starkare, och tillsatte mer humle. Humle är det beska i ölen, men det fungerar också som konserveringsmedel. En IPA är alltså normalt stark uppåt 7% och väldigt besk. Sedan, likt mycket annat, blev denna produkt av nöden populär, och nu är den större än någonsin, särskilt i USA.

Allt detta vet jag men nästan ingen annan och ändå kommer jag att tänka på de nästan tre stora flaskor Jever som inte kom i min väg då jag valde att investera mina 55 kronor i denna IPA.

Amager IPA har ett at de mäktigaste skum som jag någonsin stött på och det går inte att låta bli att fundera över vad det betyder. Av alla de nobelpris som jag är predestinerad för så är nog det i kemi det som kommer att dröja längst. Detta hindrar dock inte mig att formulera en teori om att skummet är inbegripet i ett orsakssamband med den mycket nyansrika smaken.

Man behöver dock inte alls vara ekonomipristagare för att inse att man fått ungefär en femtedels flaska Jameson med tillhörande äventyr för priset av denna Amager IPA. 55 kronor på systembolaget, nummer 11744 i systembolagets katalog

Fyra starka plagiat av fem möjliga