Äh, jag vet inte. Det är väl egentligen inget fel på den här ölen men man letar förgäves efter något som är helt rätt. Det är en enkel öl vars enda verkliga kännetecken är en något förhöjd maltsmak.
Karaktären på ölen är egentligen ganska talande. Detta är en öl som marknadsförs som om den skulle kunna säljas på Carlings. Flaskan och etiketten försöker säga att detta är en ungdomlig öl för rockers i samhällets utkant. Den engelska texten om vilka humlesorter som ingår för tankarna till Flying Dogs gonzo-öl för personer vars alternativa livsstil med åren begränsats till valet av öl.
Ändå är detta en öl som bryggs av Spendrups, samma bryggeri som brygger en betydande del av alla stora stark som säljs i Sverige. Spendrups har förstås ingen avsikt att stillasittande se på när många små bryggerier tar över ett kapitalstarkt kundsegment av självutnämnda ölkännare. Detta är alltså deras svar, eller en del av det.
Nu är detta dock inte en speciellt spännande öl. Smaken är allt annat än överväldigande men jag ser inget problem med att dricka några sådana här direkt ur flaskan till exempelvis grillat eller något asiatiskt. Mer än en kommer nog att konsumeras i sommar ifall denna tillfälliga produkt på systembolaget introduceras i det ordinarie sortimentet. Inte minst det överkomliga priset talar för detta. 11,50 kronor på systembolaget, nummer 1432 i katalogen.
I USA, för inte så länge sedan känt som ett land där man inte kan hitta en enda bra öl, hittar man numera massor med spännande sorter i minsta kvartersbutik. Ingen av flaskorna på bilden kammar hem högsta betyg men de har alla sina förtjänster. Inte minst är det kul att prova sig runt.
Det enda negativa i sammanhanget är att USA i och med detta verkar ha glömt bort sin tidigare paradgren skruvkapsylen. Nåja, det är ett billigt pris att betala.
Var ska jag börja berätta om Jameson? Kommer jag någonsin kunna sluta om jag börjar? Jag försöker ändå.
Jameson är långt mer än en dryck och aldrig mindre än precis vad du behöver. Jameson får dina problem att försvinna och när de dyker upp igen kommer du inte riktigt kunna se på dem på samma sätt längre. För du har varit med om något större och finare och det finns fortfarande två glas kvar i flaskan.
Jag började dricka Jameson enbart för att rollkaraktären ”Kinky Friedman” i Kinky Friedmans böcker dricker detta märke med stor regelbundenhet från ett litet dryckeshorn. Kinky Friedman fick mig även att åka till New York och att köpa en espressomaskin som jag sedan begravde i en ödslig del av Blekinges glesbygd.
Egentligen var det en för dyr flaska för mig då, jag vill minnas att den kostade 279 kronor vilket man får 15 liter öl för till och med på systembolaget. Ändå var det Jameson eller inget och inget kan inte vinna i längden.
Vad är då så speciellt med Jameson? Inget är speciellt med Jameson, det är precis det som är poängen. Jameson är en ren naturkraft utan ambitioner att vara naturlig. Det är en kravlös dryck som trivs lika bra i blandning med iste på en solig balkong som i en badrumsmugg på ett ödsligt hotellrum någonstans i en del av Västernorrland du önskar innerligt att du inte befann dig.
Fatkaraktär, ektoner, blommande frukt och vanilj är några av de saker som du inte kommer att bry dig om efter ett par glas Jameson och du vet egentligen att det är bäst så.
Jamesons mångsidighet och förlåtande flexibilitet gör den till en ideal dryck för tillfällen då du inte vet om du borde dricka.
Detta betyder inte att Jameson bara är en genväg till berusning. Jameson är en högre väg till berusning. En högre väg som du kan ta om din själ är ren och du äger 285 kronor.
Det är en väg som jag vandrat många gånger och jag hoppas få vandra länge än. 285 kronor på systembolaget, nummer 498 i katalogen
Hela matlagningsgänget poserar för Blekingskas fotograf på den tid det begav sig
En gång för mycket länge sedan lagade jag mat. Det var på den Blekingska Nationen i Lund och jag ansvarade för lunchserveringen två gånger i veckan. Det var inget ärorikt uppdrag och det var inte avlönat. Ändå funderar jag ibland på om det inte var ett av de bästa jobb som jag har haft. Ok, topp fem, definitivt bland de fem bästa.
Det är inget lätt jobb att laga mat till 50-60 studenter om kostnaden inte får överstiga 20 kronor per portion. Jag lyckades dock alltid med ungefär 10-15 kronors marginal. Det är därför jag undrar om det inte var detta jobb som jag skulle ha satsat på.
Det var inte min stora kunskap om mat som gjorde att jag kunde göra bra mat billigt. Förmodligen var det nog tvärtom min bristande känsla för rätt och fel i matlagning.
Exempelvis brukade jag gå till köttdisken på det som nu heter citygross i Lund och leta upp den sorts kött som veckans recept krävde. Sedan letade jag upp något som såg ut ungefär som denna köttbit men som kostade mycket mindre. Det lämnade utrymme för variation i maträtterna men oftast blev det bra.
En annan sak som är bra för att hålla nere portionskostnsden är att räkna upp recept på rätt sätt. Om man exempelvis har ett recept på fisk och skaldjursgryta för fyra portioner så ska man inte under några omständigheter multiplicera mängden musslor och räkor med 15 om man ska göra 60 portioner. Istället multiplicerar man med 5 och fyller på med grönsaker och fond för resten. Det blir ingen fattig gryta för det, tvärtom blir det ofta helt misslyckat om man räknar upp mängden skaldjur för mycket.
Det var inte heller någon fattig känsla att vara den ekonomiska kocken. I själva verket kändes det nästan revolutionärt att skapa något bra billigt, som om man utmanade och vann mot hela den förtryckande begränsningen i studenttillvaron. Femtio nöjda studenter som ätit sig mätta för sammanlagt 500 kronor var en stor triumf varje måndag och torsdag.
Samtidigt inser jag att det inte alls finns någon arbetsmarknad för någon som vill göra något bra billigt. Saker ska vara dyra, då blir de bättre. Ifall man envisas med att pressa gränserna för sin mat så anses man snål.
Det värsta är ju att det stämmer. Idag har jag tillräckligt med pengar för att slippa titta alls på prislappar. Förtryckaren har försvunnit och revolutionen är död. Visst är det snålt att under sådana omständigheter ändå försöka. Därför har jag slutat försöka och egentligen att laga mat alls.
Kalla mig gärna nostalgisk men jag saknar kampen. Något har tveklöst gått förlorat. Matlagning ska ju handla om att äta, dricka och överleva.
Det börjar bli dags att återvända till Östersund. Det är inte mer än ett år sedan jag full av hat till staden flyttade men minnena har redan lämnat realismen och återinträtt i romantiken.
Östersund är väl inte en så tokig plats ändå?
Många av dessa minnen från Jämtland handlar om olika festligheter och jag tror de alla inkluderar alkohol på något sätt. Fester, barer och restauranger, jag tror det har blivit dags för mig att skriva om mat och dryck i en av mina tidigare hemstäder.
Först av allt: Glöm allt du vet om utelivet i Norrlands inland. Så ja. Något skiljer sig nämligen högst radikalt mellan utelivet i Östersund och övriga städer i Norrlands inland: Det existerar.
Östersund är det inre Norrlands Las Vegas och jag säger det med fullaste allvar även om jämförelsen inte är smickrande för någon.
Om man befinner sig i Östersund och letar efter en större stad så får man åka 20 mil österut, 25 mil västerut eller 45 mil söderut. Norrut finns det alls inte någon större stad i inlandet. Östersund är därför den enda platsen för mat, dryck och expansion av släktens genbank om man bor i Norrlands inland, ett område större än England.
Detta får en rad konsekvenser för utelivet och egentligen resten av staden också. En sådan konsekvens är att det alltid finns gott om billiga hotellrum i staden. Den sydvästra hörnan av innerstaden är fullt av små ställen där man kan hyra ett rum för natten om man inte känner sig redo att köra 14 mil hem till Ytterhogdal efter en genomgång av stadens vattenhål.
En annan konsekvens är att det alltid finns intressanta människor på drift under sena nätter. Då menar jag inte heller ”intressanta” i bemärkelsen galna, även om det flesta är det.
Många av dessa dras av krafter okända för mig till baren Captain Cook framåt småtimmarna. Man blir aldrid besviken, går man dit 20 minuter innan stängning så kommer man finna de mest orginella varelser där.
Det känns ungefär som att komma in på baren i Mos Eisley från Star Wars. Som science fiction där alla wookies och klingons bär skinnväst, lundhags-fleece och keps.
Ibland spelar de livemusik också och har man tur så börjar mixerbordet brinna så att det blir tyst. Jag missar aldrig att gå dit.
Den restaurang som jag ätit på flest gånger, kanske i världen, är nog Simon och Viktor vid stortorget. De serverar en rad olika rätter som har någon mer eller mindre långsökt koppling till Jämtland.
Om man besöker Mittuniversitetet som officiell gäst så finns det en överhängande risk att man blir tagen till Simon och Viktor och under sex års tid var det inte ovanligt att jag deltog som lokal krydda.
Det är ingen dålig restaurang, maten är mer än ok och även om inredningen är hämtad från IKEA:s avdelning för irländska pubar så kan en tillfällig gäst råka ut för värre ställen. Ifall man ätit sig igenom menyn fyra varv så slutar man dock gå dit nykter.
Vill man ta en öl innan ännu en portion av ”Lamb of the north” på Simon och Viktor så finns det en hel del alternativ. Under mina första år i staden gick vi alltid på after work till Mark Twain på Biblioteksgatan men vi slutade när det blev en humorklubb. Öl är inget att skratta åt eller med. Sedan dess har det blivit ett tapasställe, som är ok men sällan det jag letade efter.
Är man riktigt tidigt ute så har man få andra val än Resturang Volos på Prästgatan. De börjar servera någon gång strax innan lunch och ingen kommer att fråga två gånger om du ber om en stor stark med en liten Jameson vid sidan kring halv tolv på förmiddagen.
Jag skulle kunna berätta allt ni vill veta om serveringstillstånd i Östersund men den kvoten är förmodligen redan fylld. Snart får jag hur som helst en möjlighet att återuppleva några av de saker som gör Östersund till en minnesvärd stad för alla som håller sig berusade.
I slutet på nästa månad far jag dit och jag ser utan tvivel fram emot det. När minnena börjar bli angenäma är det dags att skapa nya.
Jag är alltså i det förlovade landet för att äta och dricka mig till en högre nivå av visdom. I en välsorterad spritaffär berikade jag idag med vad ni kan se på bilden. Expediten rekommenderade någon flaska på den medeldyra hyllan, varpå jag böjde mig ner och tog tre från den billigaste.
Mitt skrivdon här är en mobiltelefon så det blir inga långa inlägg, men se detta som ett livstecken och ett löfte om framtida tjat om vad jag gjorde i new york.
Modetrender är inget jag vanligtvis utger mig för att kunna något om, av skäl uppenbara för alla jag dagligen möter i norrmalms finansdistrikt på väg till jobbet klädd i alkisjacka, osnörda vinterkängor och toppluva.
En sak har dock inte undgått mig: Svenska jeans fungerar. Detta är intressant eftersom tanken på svenska jeans för tio år sedan ledde till Ullared, rättvist eller inte.
Är Diesel svenskt? Jag antar att någon kan ha haft Diesel utan att skämmas för tio år sedan men i övrigt gällde normen att desto amerikanskare eller möjligtvis brittiskare något blev i klädväg, desto bättre.
Svenska jeans? Ha!
Något hände och jag vet inte vad. Jag är inte heller särskilt intresserad av att ta reda på det. Låt oss bara konstatera att jeansmärken som Acne och Cheap Monday gjort ett fundamentalt modemässigt och urologiskt intryck på män boende på Södermalm.
Hur blev något så internationellt så svenskt? Det är ett mysterium och mysteriet bara växer när man konstaterar att det finns en parallell utveckling inom ett helt annat område.
Hur trendriktig var svensk öl för tio år sedan? Svenskt öl var alternativet till trend, det var öl för de som inte brydde sig alls. De stora svenska bryggerierna sålde nog då precis som de gör idag men ingen pratade om svensk öl som något bra. Bra öl kom då från Tjeckien, en nyhet i monopolbutiken under 1990-talet.
Idag undar jag om någon av de fem mest hyllade ölsorterna på systembolaget inte är svensk. Därmed inte sagt att de är bra, även om de i många fall är det. Alla kommer de dessutom från ganska små bryggerier och inte de stora svenska producenterna vilkas konsumenter är lika ointresserade av trenden som någonsin.
Från stort och utländskt till småskaligt och svenskt alltså. Både för byxor och för öl.
Varifrån kommer tanken på att små svenska märken inte bara är acceptabla som alternativ till de stora utländska utan överlägsna dem? Var har den nervösa svenska omvärldsblicken tagit vägen?
Vad blir nästa försvenskning? Kommer amerikanska tennisskor få konkurrens av svenska designersneakers i garvat älgskin? Kommer amerikanska elgitarrer långsamt att ersättas av en ny generation svenska näverlurar? Kommer amerikanska cigaretter att sluta säljas då alla börjat röka svensk timotej?
Jag är den första att gratulera Sverige till den våg av mindre men ofta högkvalitativa ölbryggerier som sköljt över landet med ett maltigt skum de senaste åren. Men allt står inte rätt till i Öl-Sverige.
Flera av dessa nya, små bryggerier verkar befinna sig i någon sorts kamp om att producera allt mer smakrika och allt mer komplicerade öl. Inget fel i detta, låt med gamle Dengs ord tusen blommor blomma.
Det är dock dags att resa ett varningens finger: Vi får inte under några omständigheter låta ölnördarna ta över definitionen av vad som är ett bra öl. Att pressa in ännu en besynnerlig bismak och ännu en nivå av kvardröjande beska är ett sätt att kompromissa med ölens grundvärden.
Öl ska, mer än något annat, vara en behaglig upplevelse.
Låt mig illustrera detta problem med ett exempel från musikens värld. Under 1970-talet uppstod en musikrörelse som kallades progressiv rock. Denna hade inget att göra med den svenska proggen utan lät mer som, låt säga, Pink Floyd och tidiga Genesis, fast ofta ännu långt mer extremt i de futuristiska ljudexperimenten. En progressiv artist har en försmak för att kasta in lite knasiga instrument i kompositionen och de som lyssnar går igång på att identifiera dem.
Entusiaster för sådan musik påminner gärna om att dessa artister ”kunde spela sina instrument”, att ljudet höll en hög nivå och att kompositionerna var otroligt komplicerade.
Detta ändrade dock inte det faktum att det lät som skit. Ifall en artist är bra på sitt instrument är mellan honom och hans pianolärare, så länge som det låter bra så struntar jag i om han skolkade från blockflöjtslektionerna i lågstadiet.
Den som lyssnar på progressiv rock kan dessutom ha ett dubbelt handikapp genom att också vara ljudnörd. Då är det inte omöjligt att han köper en stereoanläggning för 50 000 och sedan sätter på en skiva med Radiohead. Detta sagt bara för att visa hur illa det kan gå.
Liknelsen är uppenbar, vi går långsamt mot en progressiv ölkultur. Är det något ölkultur inte ska vara så är det progressiv. Detta måste stoppas och jag tror ni alla vet hur. Vi behöver en öl-punk. Vi behöver en rörelse som säger: ”vi kan inget om öl men vi vet hur man dricker den och kanske var det detta som den var avsedd för till att börja med”.
Därför ska alla ni öl-nördar betrakta er varnade. Detta med knasiga småöler är roligt och oskyldigt nu men går ni för långt så kommer det en motreaktion. Vi kommer aldrig, aldrig att låta er analysera sönder ölet som ni fått göra med whiskeyn.
Våren kom sent i år men nu har den nått så långt som till systembolaget på Nybrogatan i Stockholm. Låt inte det påtagligt frostiga bemötandet i kassan lura er.
Hyllan för nyheter har ett antal öl på temat vår och även om det går att säga vad som är vårigt med dem så ser jag dem som ett tecken på ljusare tiden.
Dugges Ale och Porterbryggeri i Mölndal har med denna ”Spring beer” lyckats göra en riktigt trevlig lager. Det är en frisk och smakrik men ändå rund öl som egentligen inte är malplacerad på något middagsbord eller i något socialt sammanhang. Till och med etiketten är trevlig. 23,90 kronor på systembolaget, nummer 1479 i katalogen
T-banegrillen är inte helt lätt att lägga märke till
Endast väldigt lite är egentligen känt om denna snabbmatsinrättning och dess självförklarande namn. Det är ett sådant där ställe som man kan passera tusen gånger utan att riktigt lägga märke till det. Kanske har det alltid legat där, ingen vet.
Grillen är hur som helst placerad i ett mycket litet skjul mellan Hökarängens tunnelbanestation och Farsta brandstation. Det var där jag fann den en gång för länge sedan då jag för första gången bytte från tunnelbana till buss på min väg till Sköndalsbro. Åren gick och endast nyligen kom jag mig för att testa menyn där, då jag blivit akterseglad av buss 182 med nästan 20 minuter till nästa.
Från utsidan av den skokartongstora byggnaden framstår inte T-banegrillen som ett särskilt attraktivt lunchalternativ men då alternativen aldrig många och i bästa fall bara delvis skräckinjagande i Hökarängen så valde jag att gå in genom den för låga dörren.
Insidan av T-bane grillen ser ut att ha inretts i ett samarbete mellan Sibylla och Tännäs sameby. Allt är gjort av omålat trä vilket också kan indikera att lokalen tidigare tjänstgjort som busskur.
Jag kände mig modig och beställde en tunnbrödsrulle och en coca-cola.
Tunnbrödet var något torrt men välstruket med smör. Potatismoset kom med ett glatt pling från en lucka i väggen. Den smala korven som lite resignerat blickade ut över brödkanten såg ut att ha haft en svår sista tid, helt utan värdighet. Grönsakerna tillförde mycket lite vitaminer och ännu mindre färg till anrättningen.
Det hela var dock acceptabelt under omständigheterna, låt vara att de var eländiga, och saken var trots allt över ganska snabbt. Den sista stumpen av smulande tunnbröd offrade jag till den gröna holken på busshållplatsen.
Jag lämnade den och T-banegrillen där och steg på bussen utan att se mig om.
