Gröna demoner och andra djur

absinth beetle

Den första gången jag köpte en flaska Absint var i Prag sommaren 2000. Den reste med, runt om i Europa i en ryggsäck innan den landade överst i en bokhylla i ett studentrum i Lund.

Under åren som följde plockade jag med allt längre mellanrum ner den klara flaskan med Hill’s giftigt gröna absint från hyllan i ständigt nya försök att dricka den på ett sätt som inte var fruktansvärt. Skriv gärna in om du har hittat ett.

Bland mina försök ingick en i efterhand usel idé att blanda bål på fruktsoda, absint och en klar ångande vätska från en plastdunk. Det var förresten en usel idé redan då, allt smakade bara absint.

Ett annat försök var att bland absint och tonic (“En AT, någon?”) men absint blandar sig inte, den slår rot och tar över.

Slutligen blandade jag en hel PET-flaska med absint och tonic för att ha med på ett längre cykeläventyr av studentikost slag, som någon sorts sekelskiftessportdryck ett sekelskifte för sent.

Till sist tog den där flaskan slut en natt i min lägenhet på Prästgatan i Östersund. Om du verkligen, bortom alla tvivel, vill göra slut på varenda droppe i varje konstig flaska du har i dina skåp och lådor så bjuder du in en grupp svenska universitetsanställda med löfte om gratis sprit. Om du inte låser badrumsskåpet så kommer de att dricka ur ditt rakvatten.

Detta var vad jag gjorde och den där flaskan från Prag berövades på sin gröna ande efter mer än sju års exorcism.

Jag har varit tillbaka i Prag flera gånger sedan dess, senast i förra veckan, men det har inte blivit några fler flaskor. Det känns som ett alldeles för långsiktigt åtagande.

Nu var det dock ändå så att mitt hotell låg alldeles intill en liten, gemytlig absintbar inte långt ifrån Moldaus strand. Jag skulle checka ut men det var gott om tid till Münchenbussen gick och varför släpa runt på bagage i försommarvärmen när man kan sitta stilla och tömma en bägare av vad som bjuds?

Av vad jag vet om bussresor så är alla sorters centralstimulerande droger en hjälp i vad som annars kan bli en hopplös upplevelse.

På väg in i baren passerade jag ett amerikanskt par som enligt sin egna, rätt högljudda, utsagor väntade på att “enhörningarna dyker upp”. Utan att veta är jag rätt säker på att de blev besvikna.

Eftersom min första flaska tog sju år att dricka så vet jag mycket lite om olika fabrikat av absint, jag är ännu inte tillräckligt gammal för att ha kunnat kartlägga en särskilt stor del av sortimentet på den där lilla baren. Därför köpte jag helt enkelt den dyraste, den hette Absinth Beetle.

När jag satt ute i solen med glaset i min hand började jag fundera över namnet. Varför Beetle? Eller menade bartendern kanske Beatle? Det skulle tveklöst ha drivit producenten in i en rättslig tvist med Paul och Ringos notoriskt humorlösa advokater.

Det var där vid det ena av endast två bord på trottoaren i ett soligt Prag som jag kom ihåg att ha sett en flaska med en stor insekt i. En kort efterforskning bekräftade att Absinth Beetle fått sitt namn av den cirka 15 cm långa vandrande pinne av arten eurycantha horrida som simmar i det brungröna innehållet i flaskan.

Absinth Beetle är en insektig sprit med smak av malört, anis och långsamt krypande död. Den smakar balsameringsvätska inte bara för att den har 70% alkohol utan för att den också är en balsameringsvätska.

Hur reagerar man på informationen att någon lagt en väldigt stor insekt i ens sprit? Jag tog upp frågan med den golem som precis ridit in på ryggen av en rosa enhörning men fick inget svar.

Så jag drack upp och checkade ut.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.