Det här inlägget kan tyckas trivialt. Jag ber om ursäkt för om jag påpekar något fullständigt självklart, eller om jag försöker lösa ett problem som inte någon av våra högt aktade läsare har. Forskning har visat på att Gödsvinets läsarkrets besitter en hög allmänbildning och för övrigt en mycket god smak.
Titt som tätt stöter jag på fenomenet att folk misslyckas med att koka ägg. Folk som använder alla tänkbara fantasifulla tekniker med vattenkokare, äggsläpp från hög höjd och salt i vattnet. De kokar sina ägg på alla sina felaktiga sätt, och kan bara hoppas på att de inte spricker. Allt som oftast gör äggen ändå det, och äggkoket är förstört. Äggkok, som är det enklaste man göra i ett kök, näst efter att öppna en burk senapssill. Men vissa vet inte hur man gör, och behöver få veta.
Så, med ytterligare en ursäkt för förolämpningen det innebär att jag berättar hur man kokar ett ägg, det här är ett bergsäkert sätt att slippa spruckna ägg:
Picka hål i äggen med en äggpickare. Det är en liten mojäng som pickar hål i ägget, inte helt olik en sån grej som används när man tar blodprov ur fingerspetsen.
Lägg äggen i en kastrull, fyll upp med kallt vatten och koka upp.
När vattnet börjar koka, ställ klockan på lämplig tid. 4 minuter för löskokt, 5:30 för halvlöst och lite längre för hårdkokt.
Det finns nog fler sätt. Detta är i alla fall ett med garanterat resultat. Det finns en hel web 2.0 internet communty som pysslar med detta, men inte ens de verkar ha upptäckt tjusningen med äggpickare. Lycka till.
Hur mycket Liefman glühkriek är en Liefman glühkriek för mycket? Jag är inte säker men jag tror att jag börjar närma mig. Jag har druckit två munnar och på spisen står en hel gryta och väntar.
Liefman glühkriek, vid vad skall jag likna dig? Är du ett seriöst alternativ till glögg? Är du en öl som serveras varm? Är du vad man menar när man säger att världens bästa öl kommer från Belgien?
Liefman glühkriek liknar inget annat du finner på systembolagets hyllor just nu. Även dess yttre är originellt. Flaskan har champagnekork och saknar helt etikett men den är istället klädd i ett vackert grönt omslagspapper.
Smaken är en historia för sig. Mest påtaglig är förstås körsbärssmaken men det finns en viss ölbeska och en rätt skön syrlighet även om glükrieken är sötare än din genomsnittliga kriek. Att dricka den varm är faktiskt inte alls obehagligt. Man kan dock invända mot att den säljs i en 75cl stor flaska som inte låter sig återförslutas då korken väl gått i luften. Detta är inget man dricker mycket av även om man är en av de få som dricker den alls.
Därmed inte sagt att jag tänker hälla ut något.
57 kronor på systembolaget, nummer 11376 i katalogen
Så var det dags för julölen igen. Det känns som bara igår jag satt i en liten, ödslig och mycket kall andrahandslägenhet på Norrmalm och recenserade mig igenom hela påskölssortimentet. Det var en bra tisdagskväll. Julölen kvalar sällan in bland mina favoriter och det har inget att göra med att jag hatar i stort sett varje aspekt av julen. Många ölproducenter firar julens ankomst med att lansera öl med kryddigt spretiga smaker som inte alls passar särskilt bra till julmat eller några andra slags livsmedel. Detta är ett jävla sätt att fira eftersom maten är den enda delen av julen som jag kan ha någon som helst överseende med. Hur som helst, julen är här och ölen med den. Det är dags att recensera
Oppigård kan inte göra något fel. Det är kanske vad man tror. Bredvid mitt tangentbord står ett glas med deras bästa försök hittills. Oppigård winter ale är kanske den minst lyckade ölen från Oppigård någonsin. Den förhindrar förstås inte att den är mer än godkänd.
Först känns ölen lovande, den har en tydlig humlearom men denna dör nästan omedelbart i ett hav av beska. En bit in i smaken breder den beska smaken ut sig till den täcker allt. Någonstans därunder finns dock en bredd av nyanser och ibland kan man förnimma dem.
Detta är en fullständigt anständig öl.
25,90 kronor på systembolaget, nummer 11320 i katalogen
Ägg är en evig källa till frustration för många. Just ägg kan man misslyckas med på så många olika sätt, och folk gör det på ännu fler. Nu tänkte jag att jag i en serie artiklar skulle delge mina kunskaper om detta ovala fenomen. Det mesta vet ni säkert sedan tidigare, men kanske kan ni snappa upp ett eller annat tips.
Scrambled eggs, eller äggröra som det kallas på svenska, är en självklar del i en bastant baconfrukost. Det är säkert många av er som har ätit det på en finare restaurang eller ett dyrt hotell, och undrat varför är den så krämig och obränd jämfört med den man gör hemma. Tillsätter de en massa grädde eller smör för att få den så härligt syndig?
Nej, hemligheten ligger inte i att tillsätta ingredienser. I en riktigt bra äggröra ingår bara ägg, samt de kryddor man vill ha. Och kryddor behöver man inte så många av om äggen i sig är rätt tillagade och smakar bra. Hemligheten ligger i temperaturen. Receptet lyder så här:
Knäck X antal ägg i en kastrull. Variabeln X ska anpassas efter antal gäster och dessas vikt.
Vispa eller rör runt bara så att det blandas lite. Salta och peppra.
Sätt värmen på löjligt lågt, kanske två eller tre av sex.
Rör jätteofta.
Svär över att det inte verkar hända något alls, och motstå frestelsen att vrida upp temperaturen. Fortsätt röra.
Vips börjar det stelna. Nu får du röra nästan konstant, för det är lätt att det bränner vid. Strax är den perfekt.
Vi visste att vi skulle möta motstånd. Sedan Gödsvinet definierade om betydelsen av Internet har attackerna kommit allt tätare. De senaste dagarnas utveckling visar dock på en tilltagande desperation hos våra mäktiga fiende.
Ingen av oss var egentligen förvånade när tidningen Internetworld fullständigt, och i strid med all logik, förbisåg Gödsvinet då de utsåg ”årets svenska sajt 2010”. Vi har kommit att förvänta oss sådana pinsamma markeringar. Mer oroväckande är då de upptrappade försöken att övervaka vår verksamhet.
Det var tidigare ikväll som en liten man i för stora snickarbyxor knackade på här i örnnästet i Vällingby för att installera två ”radonmätare”. Jag förstod naturligtvis vad det egentligen var för slags utrustning han ville installera. Vad han och hans mäktiga arbetsgivare vill mäta är inte radon utan den sortens subversiv genialitet som är gödsvinets livsnerv.
Jag hade redan bestämt mig för att spela med men jag kunde ändå inte låta bli att fråga installatören om han inte tyckte det var konstigt att placera ut radonmätare i ett hus som byggdes våren 2010. Han stelnade till där han stod i hallen och mumlade något på bruten svenska om att ”de vill det”. Det tvivlar jag inte på.
Vilka är de då som vill avlyssna och övervaka Gödsvinets redaktionella verksamhet? Det tror jag du vet.
Det mest naturliga är förstås att misstänka en allians bestående av Wallenbergarna, Hovet, LO och Svenska Bridgeförbundet. Högt upp på listan står förstås även judarna. Jag har pressat min judiska vän James på information men han låtsas som om det regnar, vilket förstås bara bevisar att jag är något på spåren.
Den lilla mannen med de för stora snickarbyxorna tog god tid på sig med att placera ut ”radonmätarna”. Utan en tanke på min personliga integritet sträckte han på sig för att placera en ”radonmätare” överst på min skivhylla i sovrummet. Jag var tvungen att flytta på den kikare jag använder för att spionera på folk i Solursparken bara för att han skulle få plats.
Det var svårt att höra vad han sa även om jag delvis måste tillskriva det den ganska påtagliga volymen med vilken Willie Nelsons hypnotiska nässång strömmade ur alla fyra högtalare. Installatören var påtagligt besvärad av sången vilket visar att han är ond ända in i ryggraden. Onda människor skyr det själsliga reningsbad som är country likt vigvatten.
Vad återstår att göra nu? Naturligtvis har jag tänkt på det. Jag har redan inlett med att sjunga personliga tolkningar av Jacques Brel in i mottagaren i den lilla svarta burken. Det borde driva upp sjukfrånvaron på FRA. Sedan återstår bara att köra båda ”radonmätarna” i mikrovågsugnen i 7 minuter. Samma som för Dafgårds oxjärpar.
Den här attacken får betraktas som avvärjd. Vi måste dock räkna med att det kommer fler. Nästa gång får de försöka bättre.
Jag tror att alla någon gång upplevt att någon liten bortglömd del av deras liv plötsligt gör sig påmind igen. I helgen fann jag fem borttappade år på Gylles konditori i Karlskrona. Konstigt att jag inte saknat dem.
Gylles konditori är inte längre vad det har varit. Till att börja med sitter jag inte där 8 timmar om dygnet längre. Jag är dock inte den enda delen av inredningen som är utbytt. Någon gång kring sekelskiftet delade Karlskrona Kommun ut bidrag på upp till 50 000 till restauranger och kaféer som införde rökförbud. Pengarna skulle användas till att renovera och sanera bort alla spår av mänskligt liv. Gylles tömdes på sina bruna galonsoffor och lika bruna karmstolar. Man slängde ut de ärrade borden och flådde den intrampade heltäckningsmattan från golvet. Istället drog man dit ljus och luft. Efteråt såg det ut som fikarummet på ett försäkringsbolag.
Ingen bad oss att dra men vi visste vad som gällde. Det fanns ingen plats för mig eller mina kedjerökande vänner Tomas och Rickard. Det nya Gylles blickade framåt, mot en framtid där missbruket sker på gatan och kunder faktiskt köper något.
Det är därför jag väljer att minnas Gylles från åren då inget hände där eller någon annanstans. Jag kallar dem tonåren.
Ibland gick jag dit själv men man var aldrig ensam länge på Gylles. Det dök alltid upp någon man kände vilket förstås bäst förklaras med att Gylles hade en kundkrets på kanske 20 personer. De som inte i likhet med mig var gymnasieelever kom för det mesta från ABF:s angränsande lokaler. Gylles var, mer än något annat, ett arbetarställe.
Ifall man hade suttit på ett gatukafé i Paris dag efter dag på 1920-talet så hade man förmodligen förr eller senare stött på alla stora konstnärer som man bryr sig om att känna till. Det var då och där det moderna samhället kom till liv och revolution av någon anledning alltid låg i luften. Att sitta på ett kafé med utsikt mot Hoglands park i Karlskrona dag efter dag på 1990-talet var en annan slags upplevelse. Det var krisår i ett land under avveckling, det moderna samhället var dött och revolutionen hade slutat höra av sig.
Det betyder dock inte att det inte fanns något att prata om. Vi pratade med den sortens ändlösa energi som kommer av ungdom och två liter kaffe. Vi pratade i timmar och tröttnade aldrig. Jag tillhörde dem som faktiskt försvann iväg till en lektion ibland men i regel kunde man återvända efter den och omedelbart glida tillbaka in i den fortfarande pågående diskussionen. Folk kom och folk gick men grytan förblev kokande. Bäst var diskussionerna på fredagar för då planerade vi stordåd som med något undantag aldrig blev fullt så storslagna som i våra gemensamt odlade dagdrömmar.
Den familjära känslan blev förstås inte mindre av att Rickards mor jobbade där. Varje förmiddag då jag klev in genom den trånga dörren och beställde en slät kaffe med gratis påtår för 14 kronor brukade hon trött men överseende peka mot taket och serveringen på andra våningen för att meddela att ”Rickard sitter redan där uppe”. Inget kunde ha gjort mig mindre förvånad.
Själv hade jag inga som helst tankar på att vara någon annanstans. Det är på något sätt ironiskt att så unga människor kan prata så mycket utan att någonsin formulera några planer för framtiden. Det var som om vi för alltid skulle sitta där och diskutera det senaste avsnittet av Seinfeld. Det var därför helt aningslöst som jag en dag reste mig ur det djupa galonsätet och vandrade iväg genom tobakdimmorna mot Lund, trygg i förvissningen om att samma diskussion fortfarande skulle vara vid liv när jag återvände. Hur skulle jag ha kunnat veta att ett bidrag från Karlskrona kommun skulle ta död på både den och resten av Gylles?
Serveringen är nu helt nedlagd på Gylles. Ingen vill längre dricka kaffe där sedan stamgästerna sanerades bort. Jag har återsett några av dem på andra kaféer i stan. Det är förstås inte samma sak men det går ändå. Ibland sitter inte allt i den inrökta galonen.
Det blåste riktigt snålt i Helsingborgs hamn lördagen för en vecka sedan, när jag i ett stort sällskap ironiskt lagda stofiler väntade i kön till sundsbussarna. ”Bussarna” är i det här fallet skånska för ”båtarna” och sundet som åsyftas är Öresund.
Någon gång i en svunnen verklighet fanns det ett ännu större incitament än idag att åka till Danmark. Dels var Danmark ett liberalt paradis precis som nu, och dels var vi inte med i EU, vilket betydde en stund på internationellt vatten med alla skattemässiga privilegier det innebär. Detta startade ett beteende hos nordvästskåningarna som går under benämningen ”tura”. Det innebär att man sitter på en båt och åker fram och tillbaka mellan Helsingborg och Helsingör medan man dricker öl till humana priser och njuter av dansk gastronomi (sunkig räksmörgås). Sedan är det bara slumpen som avgör om man lyckas kliva av bord i rätt land. Sundsbussarna har inte kört på några år (tror jag), men i år startade de av okänd anledning igen. Gott så.
Vi skulle alltså tura. Stärkt av dagens inledande Jansonsfrossa trodde jag att jag var redo, beväpnad med all ironisk självinsikt man behöver för att bland vanligt pendlande folk åka fram och tillbaka mellan Danmark och Sverige under ymnigt ölintag. Min nervositet skulle visa sig vara helt obefogad.
Fan vet om det inte var han ändå
Den lilla båten hade anor, inredning, personal och gäster från förra seklet. En man i mockajacka med Steven Seagal-fransar underhöll hela båten med inlevelsefullt gitarrspelande. Ett kompani med danska fyllon utgjorde hans hängivna fanclub och de hejade på honom i varje ny låt som han spelade. Man säger att guldfiskar har tre sekunders minne, och danskarnas stod inte långt efter. Steven Seagal hade ungefär tre låtar på sin repertoar, men varje låt var som en ny upplevelse för dem. Det var det för oss andra också, men i en helt annan bemärkelse.
Stämningen var hög i den lilla vänthallsliknande lokalen. Steven Seagal med fanclub överröstade alla försök till samtal och tankeverksamhet. När han tyckte det blev lite för tyst, vilket det rent objektivt aldrig blev, skickade han runt en kazoo (japp, det fick jag kolla upp på google) bland de tondöva danerna. Oväsendet var massivt.
I allt övrigt betjänades vi av trevlig och bullerskadad personal. Ölen höll högst mänskliga priser, och det var högt i tak. Bildligt talat alltså.
Efter ett antal rundor över sundet gick vi av, och med facit i handen verkar det som att vi hamnade i rätt land. Trots Steven Seagal hade jag ett par väldigt roliga timmar ombord, och detta är jag rätt sugen på att göra igen. Sundsbussarna, fyra Steven Seagal av fem möjliga.
Östersund är årets svenska mathuvudstad. Nu vet ni det. Ingen annan utanför Östersunds kommun vet om det så sprid det inte. Utmärkelsen kom i en tävling utlyst av jordbruksminister Eskil Erlandsson. Erlandsson har under den gångna mandatperioden visat sig vara en förkämpe för lokalt producerad mat. Lokalt producerad mat och människans bästa vän, hunden.
För lokalt producerad mat ligger i tiden. Just i Jämtland har den småskaliga produktionen av mat kommit att bli ett riktigt samtalsämne. Inte minst den småskaliga produktionen av ost har kommit att utmärka sig, särskilt då den fina chevrén från länets västra del. Enligt en uppgift som nådde mig under mina år där så bor 2/3 av alla Sveriges getter i Jämtland. Samma uppgift fick en god vän till mig att fråga om den resterande tredjedelen rymt.
Jag har besökt två jämtländska ostproducenter, båda belägna långt ut i den svenska fjällvärlden. Om man bortser från de fina och våldsamt kostsamma produkterna de producerade så var det mest anmärkningsvärda med dem att de oberoende av varandra båda drevs av helt manliga, äkta par. Det är förstås deras ensak men som samhällsvetare kan jag inte undgå att bli nyfiken på vad det är som driver just homosexuella par från storstaden att flytta ut i vildmarken tillsammans med en flock ostproducerande getter. Är detta en subkultur som gått vetenskapen förbi? Jag känner många sociologer och jag tvivlar på att de missat någon.
Jämtland är alltså ett matlän och de är stolta över det även om stora delar av Sveriges befolkning främst associerar Jämtland med tundra, tjuvjakt och after ski. Problemet är att Jämtland inte är ensamma om att utnämna sig själva till matlän. Ett annat län (ok, REGION) som jag bott i är Skåne. Det är många skåningars fasta övertygelse att mat från Skåne smakar mer. Ett helt allvarligt argument som jag hört är att det gynnsamma klimatet förstärker smaken i livsmedlen. Dessutom finns enligt samma människor någon diffus koppling till ”kontinenten” och allt vad det på något sätt betyder för influenser och spännande recept.
Det är onekligen sant att Skåne producerar mest mat, där finns Sveriges bördigaste jord och det mest storskaliga jordbruket. Liksom i fallet med Jämtland så har entusiasmen för den egna maten inte riktigt haft det genomslag i det egna varumärket som skåningarna kanske önskat. Men låt oss ändå säga att BÅDE Jämtland och Skåne utmärker sig som matlän. Vilka län höjer de sig då över? Alla andra? De tre småländska länen talar också gärna om sin matkultur, liksom de gamla kulturbygderna i Öster och Västergötland.
Det är därför kanske mer relevant att hitta länen som inte utmärker sig genom mat. Län där maten är slätstruken, ointressant och producerad någon annanstans. När jag tänker på tråkiga län så är förstås aldrig Örebro län långt borta. Ingen som någonsin slagit ihjäl några timmar i Örebro kan tvivla på att det är en fullständigt ointressant plats på jorden. Raskt inser jag dock att även Örebro län har aspirationen inom matområdet. Det är ju i Örebro län som Grythyttan med dess Gastronomiska Akademi ligger. Därmed var jag tillbaka där jag började.
Var hittar man Sveriges matointressanta län? Medan jag skriver detta inser jag att svaret funnits under min näsa hela tiden. Jag behöver bara blicka lite längre tillbaka, jag behöver bara blicka hem. Hem till Blekinge.
En gång på den Blekingska Nationen i Lund talade jag och en annan person med Jan-Öyvind Swahn, som var inspektor för nationen vid denna tid. Vi undrade om det fanns någon typiskt blekingsk mat som vi kunde utsätta övriga nationers aktiva för. Han skrattade på sitt eget lite kluckade sätt ett tag och sedan sa han ”nej”. Av ren generositet föreslog han att ”det skulle vara sill då”. Man behövde dock inte vara professor i varken etnologi eller marinbiologi för att inse att sillen är större än Blekinge.
Blekinge är Sveriges minsta, mest avlägsna och anonyma län. Där finns inget annat än arbetslöshet, sverigedemokrater, alkoholism och Mjällby AIF. Matkultur i Blekinge? Det enda typiskt blekingska jag kan tänka mig är vanan att stoppa allehanda änder, ankor och måsar i kroppkakor som ersättning för de rika smålänningarnas fläsk.
Blekinge är inte länet av dignande smörgåsbord. Blekinge är länet för en folköl i en fuktskadad husvagn. Situationen är kanske annorlunda i den semi-skånska västra halvan men min östra hörna av länet liknar inget i världen utom möjligtvis koldistrikten de amerikanska Appalacherna. Ett lerkrus med hembränt har alltid köpt dig en ny fru där.
Blekinge är länet för tubost och tysk smuggelöl, bullens korv och annanas på pizzan. Plötsligt är allt så klart för mig. Jag förstår vad som har format mig, jag har hittat mitt ursprung.
Imorgon sätter jag mig på planet som tar mig hem. När jag tar mark i Kallinge kommer jag att se på landet som omger mig på ett nytt sätt. Blekinge – mitt eget redneck paradis!
Jag har alltid varit kluven till Jensen’s Bøfhus. Visserligen serverar de välbehandlat kött till humana priser, men å andra sidan ger ett besök där känslan av att vara på barnkalas på McDonalds, med allt vad det innebär. Personalens obligatoriska västar och slipsar orsakar mindre härdsmältor i mitt huvud varje gång jag ser dem. I naturen är den färgkombinationen förbehållen organismer som varnar om gift, obehag och ond och neslig död, och den mänskligt nedärvda instinkten borde vara att springa därifrån. Men med den industrialiserade köttstekningsverkstad som varje Jensenskök utgör har jag ändå alltid känt att de är pålitliga. Deras perfekt optimerade rare-grillmaskin gör även den billigaste lunchbiff till en mycket trevlig och bastant upplevelse.
Titta inte för länge på den här bilden, det kan kosta dig synen.
Förra veckan dog den bilden av våra närmsta grannar. Jag fick vänta en timme på min lunch. Det är inte alla som har så mycket tid att spendera på lunchen, och jag hade det knappt. Dessutom är en timme långt över EU’s gränsvärden för hur länge man får utsättas för strålningen från personalens västar. När maten väl kom hade den stekts sönder och samman. De erbjöd en ny, men vid detta läge hade jag tjugo minuter till möte och tid fanns inte.
Jag slapp betala för maten. Samtidigt fick alla runt bordet varsin kupong på en gratis lunch. Jag vet inte om det var vänligt eller bara elakt. De kommer att få en chans till, men det beror enbart på den sabla kupongen. Jag gick innan notan betalades för att hinna till mitt möte, men de som satt kvar och betalade berättade att hastigheten inte på något sätt blev bättre ens när de skulle kräva in pengarna.
Jensen´s Bøfhus i Malmö, en färgblind ko av fem möjliga.
Detta är Sverige. Så här kommer det att se ut nu fram till någon gång i april. Det blir ju lite mörkare först förstås. Men klimatet kommer att vara ungefär detsamma. Det kommer att hata dig fram till sommaren.
Detta är du. Du kämpar hemåt genom det vita helvetet. Så här kommer du att ha det i många månader till. Sedan kommer en kort tid av nära anständighet och du glömmer alltsamman. Men snart är du tillbaka på en kall och blöt Medborgarplats. Så håller det på. Korta stunder av värdighet och långa perioder av lidande. År efter år. Tills du dör.
Picka hål i äggen med en äggpickare. Det är en liten mojäng som pickar hål i ägget, inte helt olik en sån grej som används när man tar blodprov ur fingerspetsen.
