Nils Oscar God Pilsner (1305)

En gång hörde jag ett tips på hur man kan göra det lättare att sluta röka. Eftersom mitt problem är att börja så lyssnade jag bara med ett öra men tipset var ganska intressant så jag minns det. Det gick ut på att man samlade ett antal cigarettfimpar i en liten glasburk. Dessa skulle man sedan täcka med vatten och försegla under lock. Nästa gång man kände av röksug kunde man sedan bara skruva av locket och ta ett djupt andetag av den illaluktande fimpvätskan. Jag har ett tillägg till den metoden. Spara dig besväret med att leta fimpar och fyll burken med Nils Oscar God Pilsner istället.

Detta är en vedervärdigt äcklig öl. Nej, den är inte ”rökig”, den är ”askig”. Den smakar som det första man dricker efter att ha somnat med en cigarett i munnen trots att man lovat sig själv att inte göra om det. Jag kommer inte att göra om det. Jag dricker aldrig den här ölen igen.

18,80 kronor på systembolaget, nummer 1305 i katalogen

1 askfat av 5 möjliga

Choy’s Garden, Västerås

Jag blir så förbannad. Efter 8 månader i Stockholm hade jag trott att jag vant mig vid lunchpriserna i huvudstaden men ett besök i Västerås får mig att minnas vad en bra lunch kostar i den riktiga världen. Choy’s garden erbjuder en kinesisk buffé med 12 varmrätter och en lång rad tillbehör för 75 kronor, mindre än vad en macka och en kopp kaffe kostar någonstans på Södermalm.

Klockan var bara lite över elva när jag som av en tillfällighet gick förbi det ganska dystra lilla huset på Smedjegatan som en gång var ett konditori. Det var tidigt men jag hade varit uppe sedan fem för att intervjua unga människor som misslyckats med att få fullständigt betyg i skolan och, som i något fall, därför bränt ner den. Detta visade sig vara lite utav en utmaning så jag behövde något stärkande.

En kinabuffé är som regel stärkande och den på Choy’s är inget undantag. Kinesiska restauranger har oftast väldigt följsam betjäning och och även i detta fall följer Choy’s mönstret. Vid varje givet tillfällde jobbar det minst ett halvdussin personer på restaurangen, någon tar betalt i baren, någon tar upp dryckesbeställning, ytterligare någon visar dig till ett bord och så vidare. Sist kommer någon till bordet med den valfria läsk, lättöl eller vatten som ingår i priset på 75 kronor. I Stockholm jobbar huvudsakligen misantroper a´la Seinfelds soppnazist. Sådana som mycket väl kan skalla dig bara för att de inte gillar ditt utseende eller för att du inte är tillräckligt snabb med hundralapparna.

Jag kan förstå tanken på att ha mycket personal, saker och ting sker ju fortare och de kan få upp cirkulationen på gästerna i lunchrusningen. Däremot förstår jag inte riktigt hur de kan servera så mycket, så bra mat för de pengarna.

Den enskilt största kundkategorin på Choy’s garden är byggarbetare. Jag tror inte att jag i onödan fortplantar en illasinnad stereotyp ifall jag säger att de äter mycket. En ambitiös knegare kan utan vidare stapla 4 kilo rent kött på en tallrik och med god min fylla en andra med diverse friterade land, havs och kräldjur.

Allt du associerar med en kinabuffé finns egentligen där. Där finns ett par grytor, kyckling på spett och vållullar med den där röda saftsoppan. Inget är direkt märkvärdigt men allt är mer än väl godkänt.

Efter maten bjuds man på kaffe och kaka och man jobbar då fortfarande av de 75 kronor som man betalade ungefär 6000 kalorier tidigare.   

Det finns bra ställen att äta lunch på efter en arbetsam förmiddag och det finns mindre bra ställen. Choy’s garden är ett bra ställe och Stockholm är ett dåligt.

4 fritöser av 5 möjliga

Hjort är inte hjort


Min födelsedag i år präglades av förträngning. På grund av mycket att göra inför ett stundande bröllop blev jag tvungen att skjuta på firandet på obestämd tid. Men när jag kom hem efter jobbet den dagen tyckte min bättre hälft ändå att vi skulle gå ut på restaurang och äta lite, och så här i efterhand var det en riktigt bra idé. Vi gick till Mrs Brown på Davidshalls torg i Malmö.

Stället var tyvärr nästan tomt på folk. Men jag valde att koncentrera mig på att dekadent proppa i mig av de dyra godsakerna istället för att fokusera på mängden människor. Tomheten hade nog mer att göra med att det var måndag några dagar innan löning än restaurangens prestationer och rykte.

Menyn på mrs Brown skiftar med veckorna precis som den ska på en moderiktig restaurang. Dessutom är de påträngande pretentiösa med närodlat och säsongens grönsaker och sådant, men det funkar på mig.

Förrätten blev halstrade pilgrimsmusslor med blodpudding och blomkålscrème. En lustig kombination, och just lustiga kombinationer faller jag pladask för. Musslorna var aningen små, men delikata. Jag har blivit serverad obscent stora pilgrimsmusslor i USA och det lade tyvärr ribban för den molusken. Bitarna med hemgjord (såklart) blodpudding matchade i storlek och smakade utmärkt till. Klockrent.

Huvudrätten blev hjort, och efter min tidigare sågning av detta evolutionens behornade misstag var jag skeptisk. Men klarsynt och nykter som jag var anade jag att en bra restaurang kanske kan prestera bättre i köket än vad jag kan, och så var det naturligtvis. Dessutom visade det sig vara en stor skillnad på filén de använde och grytbitarna jag hade köpt. Den var härligt mör och röd i mitten, tuggorna smälte i munnen på mig och slank ner under stor njutning tillsammans med lingon och någon udda potatismutation. Hjort är tydligen inte hjort.

Efterrätten var crème brulée, och en sådan är ju aldrig dålig. Att dessa är färdiga i kylen och bara plockas ut för att brännas är ingen nyhet för mig, men tyvärr märktes det lite för tydligt då den var kylskåpskall i botten och varm på toppen. Ett slarvfel i köket, som dock är helt ursäktbart då det smakade bra.

Allt detta skedde till strax över normal restaurangnota, dvs strax över tvåhundringen för en huvudrätt. Lunchen är också väldigt bra, och ligger i nivå med andra ganska dyra luncher.

Jonas vs. hjorten: 1-1

Mrs Brown: Fem grytbitar av fem möjliga och mina varmaste rekommendationer. Jag ska dit igen.

Jämtlands president (1373)

Väl hemkommen till Vällingby från ett par dagars dåligt umgänge i gott sällskap i Skåne möttes jag av ett besked om att jag skall föreläsa i Östersund i december. Jag har helt förlorat greppet om dessa ting och accepterade utan protest. Däremot fann jag anledning att ta en promenad ner till Ångermannagatans systembolag. Det är lika bra att inleda förberedelserna redan nu.

I nära halvt dussinet år dväljdes jag i republiken Jämtland. Det är en historia som aldrig lämnar mig och Jämtlands president från Jämtlands bryggeri i Pilgrimstad är en liten del av den. Personligen var jag aldrig övertygad om att ölen från Jämtlands bryggeri var världens förnämaste. I själva verket bedrev jag en betydande del av mina år i Östersund med att sitta i en lägenhet på Prästgatan och dricka irländsk whiskey, grolsch, eller den plommonsprit som varit officiell sponsor av de tre senaste balkankrigen. Det är dock aldrig för sent att ändra sig om ändra sig är något man gör.

Det var på många sätt en fin tid. I fyra år satt jag och skrev om saker som jag fann intressanta samt ibland även på min doktorsavhandling. Under tiden fick jag ett fint kontor, fantastiska kollegor, bättre lön än de flesta jag kände vid den tiden och en brysk uppmaning att resa runt världen och träffa så många intressanta människor som möjligt på någon annans bekostnad. Efter fyra år gav de mig ett diplom, en stor fest i min ära och 10 000 mer i månaden. Jag stannade kvar ett tag efter det men sedan flyttade jag till Malmö där jag hade en lägenhet utan möbler men med utsikt över Lidls parkeringshus, och ett muntligt löfte om tre månaders distansarbete.

Men nog om mig. Jämtlands president har massor av egen personlighet att tala om och då syftar jag inte på den på den gamla skogskommunisten i slokhatt som uppträder i diverse Broadwayproduktioner på en scen i Östersunds centrum under varje års Storsjöyra. Jämtlands president har en kraftig men väl avrundad humlesmak som kan få vem som helst att överväga att parkera husvagnen permanent vid Revsundssjöns strand. Smaken har spår av bröd, citrus och stängningsdags på Captain Cook.

21,80 kronor på systembolaget, nummer 1373 i katalogen

4 starka yror av 5 möjliga

Vart har alla svinen gått?

Det råder tystnad på Gödsvinet. Inläggen verkar ha helt upphört, inget nytt har skrivits här sedan jag presenterade en 7 år gammal fiskehistoria för fem dagar sedan. Tystnaden kommer sig dock inte av någon sorts förstämning. Tvärtom.

I lördags var samtliga fyra registrerade skribenter på gödsvinet samlade under samma tak för första gången sedan lanseringen i våras. Det tog förstås ände med förskräckelse.

Anledningen till sammankomsten var signaturen Jonas bröllop. Ifall någon känner till någon bättre anledning till att samla 100 personer i föreningslokal på den skånska stäppen och ge dem obegränsat med alkohol så vill jag höra den.

Jag trodde, på fullt allvar, att det skulle bli en relativt lugn kväll. Så blev det nu inte. Mina sista minnen rör en brinnande ambition att avsluta samtliga öppnade flaskor med vin så att inget skulle gå till spillo. Mängden vin uppgick till ungefär 27 liter över min förmåga och det var inte något speciellt stort fel på min förmåga när nu viljan fanns där. Ibland når man helt enkelt inte ända fram.

Naturligtvis var det hela vansinnigt roligt. Signaturen Nils var alltså där liksom signaturen Zonk, som tagit sig upp från sitt hemliga gömställe i de italienska alperna. Vi får så här i efterhand vara glada att föreningslokalen står kvar, även om Södra Sandby förmodligen aldrig kommer att vara detsamma igen. Kanske är det bäst så.

Söndagen lämnade förstås en hel del att önska i termer av energi och finmoterik. Det är egentligen först nu som jag kan röra min näsa med ett utsträckt pekfinger medan jag blundar, varför nu det skulle vara något att eftersträva. Ser säkert skitfånigt ut.

När skall då livet återvända till Gödsvinet? Mycket snart tror jag. Efter en total omstart som denna kommer nya historier att börja falla på plats närmast av sig själva. Det var bra och trevligt att möta övriga skribenter och en lång rad andra personer i förskingringen utanför inramningen av Internet. Nu återvänder oundvikligen vardagen och den här bloggen känns mer än någonsin som en del av den.

Redfin shiraz cabernet sauvignon (6832)

The Redfin, den rödfenade abborren, introducerades först  till Murrayfloden i Australien under mitten av 1800-talet. Det har förstås inget med det här vinet att göra. Det har inte heller nedanstående fiskehistoria. Eftersom vinet Redfin är ett vin man inte pratar om så är det kanske ändå bäst så här. Ju mindre sagt om detta bäriga, unga vin med dess uppfriskade fruktighet, desto bättre. Så nu går vi vidare till en berättelse om när jag fångade en abborre på Storsjöns is för sådär 7 år sedan.

Abborren är liten ondsint rovfisk vars oskyldiga yttre icke bör lura någon. Den förekommer i svenska insjöar, Östersjön, Bottniska viken och där man minst anar det.

De fiskas och äts av folk som inte lyckas fånga något annat och jag kan inte säga att jag är ledsen däröver. Honfiskarna lägger sin rom i ris men de äts bäst med kokt potatis och smör. Jag blev alldeles nyligen (2003, när detta skrevs) anfallen av ett särskilt fientligt inställt exemplar.

Det var i en hörna av Storsjön vars exakta position jag helst håller för mig själv. Jag var ute och vinterbadade med mina fluglarver då vi blev helt oprovocerat attackerade av en abborre, kanske klarar inte de ondskefulla sumpdjuren av att se på den oförställda glädje som jag och mina fluglarver uppvisar när vi är och vinterbadar tillsammans. Eller egentligen är det väl mest mina fluglarver som badar, jag sköter helst kringfunktionerna, så som att borra hål i isen och hjälpa dem på badkroken.

Jag hjälpte på en i gänget fluglarver på badkroken och även om fluglarver inte säger mycket så var det tydligt att detta exemplar var väldigt upplivad av att fästas stadigt på kroken. Efter att ha skickat min larv-kompis upp och ner i vattnet några gånger började jag fundera på ifall killarna ville testa att bada i ett annat hål lite längre ut vid en udde. Det var då det hände.

Från ingenstans dök en abborre på säkert tre hekto upp och min stackars kompis fluglarven han inte ens skrika på hjälp, åtminstone hörde inte jag något. I rent raseri drog jag till mig badkroken och min vinterbadande vän men för sent, både krok och larv var slukade. Abborren stirrade på mig med kalla, empatilösa fiskögon och jag insåg genast att den var han eller jag.

Jag slet till mig isborren och skrek ut över Storsjöns isvidder mitt desperata rop på hämnd för min lilla vita vän. Med ett våldsamt hugg befriade jag världen från denna rödrandiga skräck, varvid jag sjönk ihop i snön av utmattning och känslomässig ansträngning. Det var i detta tillstånd som jag bestämde mig för att ta med den blodtörstiga besten in till Östersund så att stadens borgerskap skulle kunna ta en sista blick på det odjur som till alldeles nyss härjat obehindrat i Storsjöbygden. Jag skulle senare även besluta att filea och äta upp besten, mest för att lära den en läxa.

69 kronor på systembolaget, nummer 6832 i katalogen

3 storsjöodjur av 5 möjliga

Blossa 10 saffran 2010 (76137)

Så du tycker det är för tidigt att börja dricka glögg? Fördärvar julstämningen? Vet du vad du kan göra med din julstämning? Just det, tidigarelägga den!

Inget är så avskyvärt som jul men glögg utgör ändå ett liten lättnad i det brinnande helvete av fet mat, dålig musik och tindrande jävla ögon som vi känner som decembers storhelger. Det är naturligtvis en dryck som inte är av naturen begränsad till en enda säsong. Mina egna bästa minnen av drycken är från en solig gräsmatta i juni på ett universitetscampus någonstans i Norrland. Tillsammans med ett par kollegor tömde jag en box Blossa på tre liter i ett försök att visa upp ett gott akademiskt föredöme för förbipasserande studenter. Varje dag var julafton på mitt gamla universitet.

Blossa 10 är förstås den senaste installationen i Blossas återkommande och mycket uppskattade årgångsglögg. Förra årets clementinglögg skapade rubriker med att inte hamna i systembolagets ordinarie sortiment utan att någon drog några slutsatser om vad det innebär att ha ett försäljningsmonopol på alkohol.

Mer framgångsrik var 2008 års blåbärsglögg och jag vet människor som fortfarande talar i fördelaktiga ordalag om havtorn och kanelglöggen från 2007. Många av de tidigare årgångarna är mer bortglömda men det finns gott om fascinerande historier om hur de olika smakerna blivit framställda. Mitt under den gröna vågen 1978 valde vin och sprit att smaksätta glöggen med kamomill och johannesört med fantastiskt resultat för alla överlevande. Ingredienserna till 1973 års upplaga odlades uteslutande hemma i Gabriel Romanus klädkammare, ett övertramp som kom att förfölja honom långt in på 1980-talet. Smaker som krusbär, arrak, pommes friteskrydda och våt hund har passerat revy under årtionden sedan introduktionen av årgångsglöggen under beredskapsåren.

Årets glögg, Blossa 10 saffran, är en vackert kissgul glögg med påtaglig men samtidigt ihålig smak av saffran. Det saknas verkligt djup i aromen, alla smaker ligger ”långt fram”, ungefär som alla instrument utom basen på Metallicas svarta skiva. Kvar två sekunder efter den första munfullen är endast en del dova bitoner, viss sötma och Jason Newsted.

Blossa 10 saffran dricks bäst till enklare tilltugg och dess du inte känner för att lukta som en förbannad spansk fiskgryta längre.

89 kronor på systembolaget, nummer 76137 i katalogen

2 lussekatter av 5 möjliga

Doktorns pastasås

Efter att ha blivit lovad fullständig anonymitet, har en viss Dr. J.J. i min bekantskapskrets givit mig lov att här publicera receptet till hans om inte berömda så åtminstone i nämnda bekantskapskrets omtalade pastasås. Omtalad som i ”fan inte konstigt att han blir sjuk när han aldrig äter nåt annat”. Själv försvarade sig doktorn med att det bara var tre, högst fyra år som den var en ofta återkommande del i hans diet. Nåväl. Om man inte äter den oftare än en gång i veckan kan man säkerligen undvika de flesta svårare åkommor.

Receptet är ett litet underverk av avskalad kokkonst, och har endast det allra nödvändigaste:
1 pkt bacon
1 burk krossade tomater
1 gul lök

Hacka och fräs lök och bacon. Häll på krossade tomater. Låt puttra medans pastan kokar. Smaka ev av med salt och peppar.

Som synes mycket enkelt. Men förrädiskt gott!

Jag måste vara sjuk

Kampen mot sjukdomen går vidare. I ett desperat sista försök att skrämma livet ur min förkylning gav jag mig tidigare i eftermiddag ut på en rätt utdragen löparrunda runt Vällingby och Råcksta. Det har fungerat förrut. Tror jag. Jag är dock inte helt säker på utgången av det här försöket.

Det var förstås en djupt ovärdig uppvisning i kortbyxor och det enda bestående resultatet verkar vara ett påtagligt pipade ljud i samband med andning. Under slutspurten in mot Vällingby centrum lät jag som en hel mässingsorkester. Jag skulle förmodligen kunna uppföra en hel konsert bara genom att andas. Eller åtminstone spela ”When the saints go marching in” för turister i gamla stan och kanske tjäna en hacka på kuppen. Panflöjtsindianerna skulle förstås bli skitsura över den mördande konkurrensen. Kanske skulle de nedkalla sina förfäders andar för att förgöra det rödhåriga monstret som stulit marknaden genom att springa på stället och avge pärlande toner från strupen. Inte långt därefter skulle hyresvärden finna mig död på badrumsgolvet, mystiskt kvävd av min egen tandborste. Förlåt, min fantasi reagerar dåligt på snor.

Var var jag? Just det, huskurer. Gårdagens försök till tillfriskning var på många sätt mer radikal än dagens. En frivilligvårdare kom förbi mitt örnnäste med ett par fem centimeter tjocka, hängmörade skivor entrecote och några flaskor vin. Vi inledde behandlingen med en betydande mängd gravad lax, hovmästarsås, öl och OP. Det första provresultaten var uppmuntrande så vi fortsatte med de mörkröda köttstyckena, klyftpotatis, haricots verts stekta i vitlökssmör och en bearnaise så tjock att den fick serveras med en glasskopa. Jag tror vi börjar närma oss en alternativ anledning till varför jag kände ett behov att springa en runda idag.

Näringslära är en djupt deprimerande vetenskap och jag undviker i det längsta att begrunda energivärdet i livsmedel jag konsumerar. Med hjälp av en del rätt suddiga minnesanteckningar och en dator från NASA räknade jag ändå precis ut att förra lördagens ölkonsumtion motsvarade en joggingtur härifrån till Vansbro. Gårdagens vin allena motsvarar en triathlon. Bearnaisen innehöll ganska precis tillräckligt med energi för en rodd till Åland. Till och med haricotes verten hade räckt för en snabbmarsch till Västerås. Och så vidare.

Livsmedelsproducenterna gör förstås inget för att underlätta förståelsen av näringsvärdet i deras produkter. Ett vanligt tillvägagångssätt är att ange kalorier per portion där portionen är helt hypotetisk. Det är hypotetiskt sett möjligt att bara äta 25 gram potatischips när man väl har öppnat en normalstor påse på 300 gram. Det är hypotetiskt sett möjligt att äta två tunna kakor när man öppnat en paket som rymmer ett 30-tal. ”Hypotetiskt sett” ska här förstås som ”inte”.

Min favorithistoria i sammanhanget är glassföretaget som annonserade ”50% mindre fett” på paketen efter att de gjort dem hälften så stora.

Det har nu gått ett tag sedan jag kom tillbaka från löpningen och jag börjar långsamt vänja mig vid oljudet. När jag går omkring i lägenheten låter det ungefär som om någon fäst en biltuta under varje fot, som på en clown i en mycket billig och ganska tröttsam cirkusföreställning. Det går att vänja sig vid.

Oxsvansragu

Idag har Gödsvinets provkök syd tillagat en oxsvansragu. Under kliniska former har nämnda svins experter provlagat, provsmakat och utvärderat denna idag ganska ovanliga rätt.

Oxsvans finns att köpa i de flesta välsorterade matvaruaffärer, dvs allt utom Hemköp. Det är ganska billigt, men också ganska rikt på ben. Ragun tillredes sedan genom att man bryner svansbitarna och låter dem sedan koka med lök, buljong och timjan tills svansen nästan faller i bitar av sig själv. Detta tar några timmar. Sedan gör man det till en ätbar gryta med hjälp av redning, rimmat fläsk, svamp och sherry. Att publicera receptet känns både förmätet och antagligen olagligt då forskarna följt ett recept i en bok. Alla som känner till provkök syd vet att upphovsrätten är den rätt hålls högst här, så vår presschef hänvisar till litteraturen.

Grytan är enkel, det är inte många ingredienser. Man får pilla lite under vägens gång dock, så det är en gryta av ansträngningsgrad medium. Smaken blir väldigt mustig och fin. Aningen salt, utan att ha haft i en endaste nypa av den varan. Köttet är sönderfallande mört.

Köttet är också väldigt fett. En minnesanteckning till nästa gång kan vara att skaffa sidfläsk med så lite fett som möjligt, samt att putsa köttet lite noggrannare. Enligt det följda receptet skulle man mot slutet ta upp bitarna och pilla av köttet som man sedan lade tillbaka. Här skulle man kunna segregera lite mer mellan kött och icke-kött än vad vårt laboratorium gjorde.

Känslan av grytan var mustig och höstig. Kantarellerna och den färska bladpersiljan gav grytan en aningen lyxigare känsla, men den bleka kokta (och skalade) potatisen och bristen på övriga tillbehör tog ner rätten till den arbetarklassnivå där svansar normalt hör hemma. Även laboratoriets begränsade begrepp om överklassdukning bidrog till en atmosfär som främst för tankarna till folk som bor i husvagn, något som också kan anas på fjärrkontrollerna i bakgunden på fotografiet. För att bättra på detta hämtade en laboratorieassistens upp en Slottkällans imperial stout årgång 2007 från Gödsvinets välfyllda ölkällare, och avnjöt den som måltidsdryck. Genast blev det lyxigt igen.

Sammanfattningsvis blir det mört och fint, men aningen för fett för att kännas som att det är värt ansträngningen. Dock fann ett entydigt forskarlag att det var en ganska rolig rätt att tillaga, så den får fyra svansar av fem möjliga.

Denna artikel kommer att publiceras i tidsskriften Science senare i höst.