Kanske är inte påsken någon riktig festhelg. Det betyder dock inte att man inte kan göra sig lös och ledig och Pumpviken Påsköl kan hjälpa dig med detta. Ifall Jesus druckit ett par sådana här till den sista måltiden så skulle han ha blivit för mjuk för att spika i.
Denna märkliga öl är fruktig som en weissbier och lika vass i smaken. Den berättar redan i första klunken mer än en drucken filmvetare med lappsjuka. Detta är en rik historia om du har förstånd att uppskatta den.
Vad betyder den skarpa doften du känner i glaset. Är det doften av en humleart som Nynäshamns Ångbryggeri men nästan ingen annan använder eller är det doften av en alldeles ny plastpåse du rivit från kartongen på Ica? Det är med förvåning som du noterar att det inte spelar någon roll.
Denna öl har förstås inget alls att göra med påsken och det finns all anledning att sörja dess död i april. Kanske dör den för våra synders skull. 29,10 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen.
Återvinning, lokalproducerat och allehanda andra ekologiskt hållbara alternativ är ju i dessa dagar nästan lika socialt tvingande som velour var på 70-talet. För att glänsa lite på denna arena och samtidigt förmedla en illusion av substans och principfasthet tänkte jag försöka mig på ett metaåtervinnande bloggretrospektiv.
070406 – Vatten på flaska, drick dig snygg? (Matnils)
Inget säger glad påsk som en flaska öl med en färgglad tupp på. Jag är inte riktigt säker på hur man som ateist ska fira påsken och jag är inte riktigt säker på varför. Ifall firandet inkluderar ett par flaskor Oppigårds Easter Ale så ska jag dock bekräfta min tro tre gånger innan tuppen galer på långfredagen.
Oppigårds bryggeri ingår utan vidare i den uppfriskande maltiga vågen av små svenska bryggerier som fört landet in i världens ölatlas på allvar. Med en öl som denna visar de att de behärskar hela registret och att de kommit för att stanna.
Oppigårds Easter Ale är en nyansrik öl som har mycket att erbjuda utan att tränga sig på. Jag skulle dricka den till en annan flaska Oppigårds Easter Ale. 25,60 kronor på systembolaget, nummer 1345 i katalogen
Kristnat eller inte, påsken kommer till Jämtland ändå. Jag minns Jämtland, hur skulle jag kunna glömma?
Ett sätt skulle förstås kunna vara att fortsätta dricka öl med samma maltbett som denna. Ändå kommer minnena tillbaka kraftigare och kraftigare för varje klunk.
Utanför fönstret fallen kvällen över Norrmalm och kvällens första farbröder har redan börjat kretsa kring bögporrbion längre ner på gatan. Mina tankar är dock nu helt och hållet någon annanstans, i en republik värdigt en kung. Jämtland var mitt hemland i den större delen av sex år och Jämtlands bryggerier var utan tvivel en del av den upplevelsen.
Jämtar tar Jämtland på allvar och ett jämtländskt öl har alltid prioritet framför ett storsvenskt. Jag är tacksam att föremålet för den republikanska yran är ett så fint bryggeri och att inte pripps blå bryggs i Jämtland. För tro mig, de hade insisterat på att det dracks också.
Jag har gått igenom bryggeriets sortimente fler gånger än vad Folkhälsoinstitutet i Österund anser är lämpligt. De är av varierande karaktär men just maltigheten för dem samman. Jag vågar påstå att jag hade placerat detta påsköl i Jämtland vid ett blindtest.
Jag vet inte vem som ritar etiketterna till Jämtlands bryggerier men han borde släppas lös någonstans i Skäckerfjällen där han kan leva på björksskott och färsk fisk och aldrig röra en färgkrita igen. Jag har inget emot att ha ett sjöodjur på etiketten, tvärtom uppskattar jag en varelse som kan förkroppsliga den verkliga och den av jämtar upplevda exceptionaliteten i länet. Det ändrar dock inte att etiketten ser ut att ha ritats av någon som endast mycket långsamt är på väg att återanpassas till samhället.
Påskölen är en kraftfull, maltig öl vars humletoner är djupa och mörka. Det är en utmärkt öl från en speciell plats och jag förstår inte varför den skulle vara begränsad till en särskild högtid. 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1399 i katalogen
Jag hyser en djup tacksamhet mot det här ölet. Efter ett stort antal flaskor med franskt vin tar DAB mig tillbaka till ursprunget, tillbaka till ölet.
Smakmässigt är detta ingen uppenbarelse i sig. DAB påminner rätt mycket om Norrlands Guld, samma brödighet, samma balanserade beska och samma anspråkslöshet. Den stora upplevelsen är just att DAB med enkla medel visar precis vilken bra idé en kall öl är. Livet blir aldrig svårare än så här.
Detta är ingen öl för de fina salongerna. Detta är en öl för gillestugan i en mexitegelvilla som du inte kommer kunna fortsätta betala amorteringarna på om det fortsätter så här. Detta är en öl för brännboll med gräsfläckar och en öl för hemkomsten efter en dag på fjället.
Dortmunder Actien-Brauerei – när du vill vara dig själv för en stund.
Efter att ha kutat till tuben, nätt och jämt fått alla kroppsdelar genom de stängande automatiska dörrarna och som med kapillärkraft sugits in i ett spatie mellan övriga stackars resenärer, var det inte utan besvikelse jag räknade till 15 minuter utan att tåget rörde sig en enda millimeter.
Med mental fradga fräsande i mina hjärnvindlingar insåg jag att det var dags för första taxifärden i min nya hemstad. Jag trängde mig ut, upp för trapporna och ut i den virvlande snö som med årlig precision återigen lamslagit riket.
Utan att se mig så noga för hoppade jag in i en taxi som andra hugade taxispekulanter av någon anledning bara gick förbi. Efter att ha slirat iväg och in ibland medtrafikanter höjde jag blicken och konstaterade snabbt att detta skulle bli min första nyktra svarttaxifärd. Den storvuxne föraren charmade mig lite skönt hotfullt genom att snegla schizofrent på mig, hinta om att han inte gillade min nationalitet och sedan pungslå mig rejält. Pekuniärt då.
Så mycket trevligare då att stiga ur taxin, in i stugvärmen och mötas av vänner från den hemstad vi alla nu tycks flytt. Platsen vi valt är restaurangen med samma namn som tema. Inredningen är i bästa slakteristil med grislampor, köttkrokar och oljemålade styckningsdetaljer som för tankarna till ”Delicatessen”.
En del av konceptet är perioder med temakött, vid vårt besök skånsk kronhjortkalv. Med finfin vinlista, lagom personlig service, gott kaffe, högst rimlig prissättning och föredömligt oknussligt gödslande med smör hade man kunnat stanna hela kvällen.
"Så säg Willie, vad tycker du om att de kallar sig Texas Burger?"
Det har sagts att en burgare är en burgare och aldrig någonsin och aldrig någonstans har det varit så sant som ikväll på Texas Burger Co vid Stureplan i Stockholm.
Ingen kan bli besviken på 150 gram kött och en kall öl men ingen kan direkt heller minnas upplevelsen mer än två timmar senare. I själva verket kunde jag inte ens minnas namnet på restaurangen när jag nu lagt alldeles för få steg mellan mig och det värsta av Stockholm. Jag var tvungen att använda www.google.se (de är nya men de är bra).
Jag valde restaurangens standardburgare och att inte fundera för mycket på det. Jag tror att man fick en bit saltgurka till. Åtminstone hoppas jag att det var en saltgurka.
Menyn sa att burgaren serverades med ett fritt val av friterad potatis men de skrev inte ut vem som gjorde valet. Det var hur som helst inte jag och det var antagligen bäst så.
Den för kvällen influgne affärsjuristen som deltog i måltiden såg ut att drömma sig bort till förhandlingsprotokoll och avtalsbilagor som en flykt till något mer färgstarkt och spännande medan han petade i den lilla plastburken med sur, marinerad vitkål.
Jag uppskattade musiken som helt påtagligt strömmade ut i lokalen och vidare ut på en iskall Birger Jarlsgata. Loretta Lynns varma stämma tinade flera kvadratmeter is på trottoaren men kunde göra mycket lite åt atmosfären inomhus. När Willie Nelson plötsligt talade till mig från en högtalare på väggen var det med ett budskap om att gå hem eller bli full på det där sättet som man bara kan bli i en countrylåt.
Fast Willie var aldrig riktigt där och vi var tvungna att gå vidare. Närvaro var helt enkelt inget som kännetecknade platsen där vi hamnat för en timme av ord om tider och platser som måste ha varit bättre.
Texas Burger Co är en kedja och restaurangen på Birger Jarlsgatan är avsedd att bli den felande länken mellan det enkla ursprunget borta på Kungsgatan och något högre, bättre som enligt obekräftade rykten existerar vid kvarteren kring Stureplan.
Jag är inte säker på vad det är men jag är rätt övertygad om att det inte finns på Texas Burger Co.
Chateau Gratien är ett kompromisslöst vin. Relationen till vinet avgörs för evigt i den första munnen. Antingen ryggar du tillbaka för kärvheten och den respektingivande fruktsyran eller också rycker du till dig flaskan och avslutar den ensam i toppen av ett träd. Jag är inte beredd att komma ner än.
För ner näsan i glaset och ta ett djupt andetag. Inandningen kommer att växa till en mäktig vind som lägger dina flimmerhår rotlösa i en skoningslös stormfällning. Detta vinet kräver inte respekt, det kräver intensivsjukvård.
Att producera ett vin som består av enbart Cabernet franc är som att göra sushi och utesluta allt utom wasabin. Det är en sjuhelvetes idé. I Bourdeaux kryddar man ibland med fem procent av denna druva och tio procent händer. Inte ens i Loiredalen får man särskilt ofta för sig att låta Cabernet franc dominera men på Chateau Gratien i Saumur Champigny lät man det hända. Vi kan kalla det epicentrum.
Vad gör man då med ett vin som detta? Nio av tio saker man kan göra med det är förbjudna av genevekonventionen men jag antar att man dricker det till mat som tål omild behandling och som inte själv behöver stå i centrum.
Att ta en mun av detta vin är som att bita för hårt i ett grässtrå som man satt i munnen i slutet av en period med för mycket banjobaserad musik i hörlurarna. Först blir det beskt men när beskan lagt sig stiger en örtig gräsarom upp ur syrorna.
Det är inte nödvändigtvis en lätt smak att ta till sig och den har inget att erbjuda den som tycker att livet i stort har förlorat sin sötma. En flaska vin en fredag framför TV:n funkar mot det mesta men detta vin tappas inte i en flaska formad som en katt. Detta är i Jarl Kulles ord en TIGER.
Chateau Gratien är inget vin man dricker fem glas för mycket av i soffan för att man har haft en jobbig vecka. Chateau Gratien är ett vin som man utan att reflektera över det klär upp sig för innan man öppnar det. Urkorkningen blir en liten ritual som avslutas med en givakt. 89 kronor på systembolaget, nummer 2236 i katalogen.
Jag satt och åt lunch på friluftsmuseumet Jamtlis restaurang i Östersund för ett ganska bra tag sedan. I maten ingick kaffe som visade sig vara kokkaffe. Jag kommenterade det lite kuriosa i detta, vilket föll ganska platt i sällskapet av jämtar.
För att bryta den pinsamma och möjligtvis hotfulla tystnaden tog jag en kortare promenad i klaveret genom att fråga ifall kokkaffe fortfarande gick att köpa i affären. Vid den punkten i min allt darrigare monolog hade en kvinna från mitt jobb fått nog, vilket hon lät göra känt.
Man KAN köpa kokkaffe i butiken, så nu vet vi alla det. Vi vet också ett par tydligt formulerade saker om min allmänbildning och varifrån i Sverige jag inte kommer men de är inte nödvändiga för den här historien.
Jag kommer dock ihåg när det gevalia mina föräldrar drack kom i tre huvudkategorier, kok, brygg och det nya el-brygg. Går man in i en butik i söder om Älvros så lär man nog hitta företrädesvis mittenalternativet, de andra verkar ha försvunnit med tiden.
Efter att ha undersökt Sveriges kaffekultur lite noggrannare så har jag dragit slutsatsen att kokkaffe nu dricks regelbundet endast i Norrland och att bryggkaffet även där gjort betydande avancemang under senare år. Detta är inte direkt etnologi i nobelklass men ändå.
Min poäng är att kokkaffets reträtt kan vara inledningen på en ökad konsumtion av kokkaffe i det urbana Sverige.
Vad är det folk i de sydsvenska storstadsregionerna letar efter i sitt kaffedrickande? De vill ha något ”orginellt”,”genuint”, ”äkta” och gärna lite ”exotiskt”. Framför allt är det viktigt att inte så många andra dricker det och att man själv kan utmärka sig inte bara genom att dricka det ovanliga utan att man vet något om det.
Ritualer är bra, någon liten grej man gör för att kaffet ska smaka speciellt.
Kokkaffe har allt detta. Macchiato gör ingen speciell längre, men tänk den som beställer in en liten kopp kolsvart kokkaffe, hälld direkt ur en sotig kopparkitel som hängt i en krok över en björkvedsbrasa hela förmiddagen.
Ok, skippa björkveden och kiteln, kokkaffet kan göras i en sådan där kromad maskin de har på kafferestauranger med mörk träinredning världen över.
Kokkaffets återkomst påskyndas bara av dess undanträngande från de breda folklagren, när bryggkaffet till sist lagt under sig hela Sverige så är kokkaffets återkomst nära. Det ligger i sakers natur att trender måste vara små för att bli stora, ingen vill hoppa på något stort.
Norrlänningarnas nya vurm för bryggkaffe kommer skicka kokkaffet direkt i famnen på de identitetssökande metropoliterna. Någon gubbe i Gäddede kommer antagligen påpeka att han druckit kokkaffe hela tiden från innan det blev innekaffet i Stockholm men ingen kommer tro honom.
”Bönner förstår sig inte på kokkaffe, de kan få hålla sig till sin macchiato”, kommer man säga.
Poängen med snabbmat är att den är snabb och under lyckliga omständigheter även mat. Detta är väl anledningen till att man går till ställen som McDonalds, Burger King , Max och så vidare? Min teori är att snabbheten helt säkert är något som kunderna uppskattar men det är inte anledningen till att de söker sig mot frityroset i stora klungor. Förklaringen till kundernas antal är deras antal.
De gånger jag ställer mig i skottlinjen för en köttsemla med engelskspråkigt namn är företrädesvis när jag reser för jobbet eller för att komma undan detsamma. Jag reser ensam och om jag även äter ensam så gör jag det inte sällan på en plastbricka. McDonalds framgång sammanfaller med ett ökat ensamätande utanför hemmet.
Det finns förstås inga hinder för att gå på en traditionell restaurang själv också men något i det formatet säger att det egentligen är en social verksamhet. När man går på restaurang är det inte för maten och den nedlåtande serveringen i sig utan för att umgås. Att sätta sig själv vid ett bord med vit duk och tända ljus är lite som att gå till danspalatset och valsa ensam. All respekt åt den som klarar av det men folk kommer att prata.
McDonalds är i kontrast rent affärsmässigt, man tar sin bricka och sätter sig i ett hörn för att äta och inget annat. Den 17-åriga gothtjejen bakom kassan skulle inte bry sig om man självantände och dog och det är just det man uppskattar.
Det finns en annan anledning till att ensamätarna föder McDonalds mer än vad McDonalds föder dem. Det finns inget fint sätt att säga detta men har du sett dig själv när du äter på McDonalds? Jag var för ovanlighetens skull på just en sådan restaurang med två gamla kollegor för ett tag sedan och det var ingen rolig syn. Vi satt alla tre tysta medan vi i skam rotade runt bland papper och plast efter föda på brickan. Med allt mer glansiga händer och ansikten tryckte vi i oss utan att se varandra i ögonen. Någon av oss tänkte säkert att det var trevligare att gå dit själv.
En tredje anledning till att gå dit själv är ju just att det inte är så särskilt socialt meriterande att äta på McDonalds. Detta är åtminstone fallet bland de professionella akademiker som jag vistas bland, de är antingen vänsterradikala eller vinsamlare eller båda sakerna och en Big Mac passar varken till pinot noir eller revolutionen.
Känslorna är dock aldrig ömsesidiga, McDonalds kan leva med nästan vilka kunder som helst. Hos dem är vi fria från alla sociala band som bundit oss i århundranden. Någon av oss tänker säkert att vi trodde det skulle vara roligare.
Kanske är inte påsken någon riktig festhelg. Det betyder dock inte att man inte kan göra sig lös och ledig och Pumpviken Påsköl kan hjälpa dig med detta. Ifall Jesus druckit ett par sådana här till den sista måltiden så skulle han ha blivit för mjuk för att spika i.
