Winkeler Jesuitengarten (5823)

Man vet att man är mycket gammal när man kan dricka ett vin utan att komma ihåg att man besökt vingården tidigare i livet. Det hände mig igår. Vinet var Winkeler Jesuitengarten och jag besökte just den platsen i Rheingau någon gång i nådens år 2004. Det är ett bra vin och en bra plats i Rheingau.

Winkeler Jesuitengarten är ett vin som är mycket syrligt utan att vara surt. Det smakar av syrliga gröna äpplen och nästan alla andra gröna frukter du kan tänka dig. Smaken påkallar uppmärksamhet och den förtjänar det. Det gör det ännu mer besvärande att jag inte kunde minnas det från när jag var där. Hur som helst, det var ett lyckligt återseende.

Vinet gör sig bäst på egen hand men jag avråder från att dricka mer än en flaska på en och samma kväll, ditt PH-värde kommer aldrig att hämta sig igen om du försöker.

109 kronor på systembolaget, nummer 5823 i katalogen

4 förlorade år av 5 möjliga

Trappist Achel bruin (11104)

Det är inte varje dag som man testar en ny trappist. Det hade varit ohållbart. Idag är dock en sådan dag och det är jag glad för.

Trappist Achel Bruin är en oerhört nyansrik, fruktig öl som är mycket friskare och, för att vara uppriktig, behagligare än den genomsnittliga trappisten. Den både luktar och smakar av banankola, sirapslimpa och Kungen av Danmark (karamellen, inte monarken).

Jag tänkte skriva något vitsigt om namnet men jag låter bli det. Mitt anseende som ordvitsare har inte riktigt upprättats sedan jag på ämnet tyska städer bad någon att ”ta sig  i Aachen”. Detta hade helt enkelt varit för nära den bottennoteringen.

Ölen säljs tillfälligt på systembolaget från och med den första februari tills jag har hamstrat och druckit upp dem alla.

Om jag var tvungen att testa en trappist varje dag, gud förbjude, så skulle det gärna få vara en Trappist Achel Bruin.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11104 i katalogen

4 Aachen av fem möjliga

Jag hatar Waynes

Espresso house har fått ta lite skit från den här bloggen på sista tiden. Och visst är det välförtjänt. Men ändå är inte Espresso house det sämsta man kan uppbåda i cafésverige. Den platsen innehar nämligen Waynes.

Det var länge sedan jag började bojkotta Waynes. Jag minns inte den exakta tidpunkten, men jag minns bland annat en förfärligt äcklig räksmörgås på uteserveringen på stortorget i Malmö. Jag vet också att något i mitt undermedvetna stampar ilsket på nervknutarna när jag ser deras fula och överdimensionerade kaffekoppar, så troligen har jag ett gammalt trauma gällande dem också.

Idag behövde jag sitta ner en stund vid ett bord med en kopp, och jag slank in på Espresso house inne på akademibokhandeln. När jag fick min kopp bryggkaffe kände jag hur diafragman började rycka, och mycket riktigt var det en Waynes-kopp som kom mot mig. Tydligen har illa gått till värre, Espresso house har blivit Waynes. Jaja, nu är det för sent tänkte jag, helt ovetandes om vad som väntade mig.

Hur illa kan det vara frågade jag mig stilla och gick mot mitt bord, läppjande på en halvliter rumstempererat bleksvart blask. Alla förtjänar en andra chans. Vänta nu, rumstempererat? Jag gick tillbaks. Efter att personalen konstaterat att de glömt sätta på värmen på den stora kaffeföräcklarmaskinen blev jag erbjuden en americano istället. Här fick jag erfara en fruktansvärd misshandel av konceptet kaffe. En minimal skvätt espresso späddes ut med en evighet av vatten. Det som serverades kunde lika gärna varit te

Ärligt talat, detta är bara vatten invände jag. Barristan, som utöver sina fullständigt frånvarande kunskaper om drycken kaffe faktiskt var riktigt tillmötesgående, replikerade med att så gjorde man faktiskt en americano. Som om hon inte hade något som helst ansvar för koppen med utspätt vatten hon just serverat, utöver att den följde receptet som den gastronomiskt yrkeskriminelle Wayne utformat.

Tredje gången gilt fick jag en cappuccino. Det är jag inte ens speciellt glad i.

Waynes Coffee, lägre betyg än vad som finns på min skala.

Fiskhandlaren lider igen

En av de allra längsta följetongerna här på Gödsvinet rör en fiskhandlare på Borgmästargatan på Södermalm i Stockholm. I en serie av inlägg har vi följt fiskbutikens nedgång och slutgiltiga fall. Likt en eremitkräfta som finner sitt skal har nu en ny fiskhandlare flyttat in i butiken. Jag var där idag och han verkade lycklig. Det är så det börjar.

Det verkar ligga en förbannelse över fiskbutiken. Fiskhandlarna blir aldrig långlivade i den och ändå kommer det nya hela tiden. Det är som om något mycket mörkt inom dem söker avgrunden. Kanske har de byggt fiskbutiken på en gammal indiansk fiskkonservfabrik.

De nya innehavarna kallar sig Starre & Co vilket man kan läsa om på deras föredömligt sparsmakade hemsida. Det mesta såg dock ut ungefär som vanligt. Där fanns massor med fisk. En nyhet var att de också sålde ost och kött, enligt uppgift ”riktigt bra grejer”. Jag köpte en i ett urval av färdiglagade rätter. Valet föll på den inkokta laxen med potatissallad, fint strimlad saltgurka och en kall röra som jag med tanke på färgen hoppas innehöll avokado.

Det var en fantastiskt god rätt, laxen var perfekt och den välkomponerade kombinationen av smaker var en symfoni. Det enda problemet jag fann med den var att den kostade 85 kronor. Den såldes i samma små svarta plastlådor som under de förra ägarna men då kostade de 59 kronor utan att vara 26 kronor mindre goda.

Förmodligen är det ett klokt drag att höja priset. Det är Södermalm och på Södermalm vill man betala för mycket för mat. Det passar dessutom den lite exklusiva delikatessprägeln som det övriga utbudet verkar sträva efter. Jag hoppas att det fungerar för dem. Personligen tror jag inte att jag återvänder.

Espresso house och det vita giftet

Jag köpte en kopp kaffe på Espresso house och naturligtvis var det ett fruktansvärt misstag. Det var på Gullmarsplans t-banestation och det var för tidigt för att vara vaken och för sent för att inte ha fått sin första kopp kaffe än. Jag gick först till den rätt trevliga försäljaren av mackor och drycker i hörnan vid kebabrestaurangen. Där möttes jag av en kaffemaskin lika ur funktion som resten av Gullmarsplan. Kvarstod att göra gjorde att gå till kaffekapitalisterna från Lund.

Espresso house är dyrare än holken i hörnan men man kan ju få en god kopp? Jag är inte så säker. Naturligtvis blev jag förvånad när personen bakom disken frågade om hon skulle hälla mjölk i kaffet. Hon kunde förstås lika gärna ha frågat om jag ville att hon skulle spotta i kaffet. Det ville jag inte men det var inte slut med det.

Efter att ha betalat vad som måste beskrivas som en mindre förmögenhet vandrade jag iväg mot en buss som gjorde sig beredd på att ta mig och en rad andra plågade pendlare på den dagliga ökenvandringen till de södra förorterna. På väg dit tog jag min första klunk från den lockförsedda pappersmuggen. Den innehöll otvivelaktigt vit, äcklig, jävla mjölk. Jag stod inte i närheten av någon spegel men jag föreställer mig att jag gjorde ungefär samma ansiktsuttryck som någon som funnit en kackerlacka i sin skagenröra.

Vad gör man? Bränner man ner Espresso house eller kräks man och går vidare? Jag valde att ta buss 188 söderut vilket får ses som en kompromiss dessa saker emellan. Varför gick jag inte tillbaka med det smutsiga kaffet? Detta är 2011, man ”går inte tillbaka”. Man kilar iväg över Gullmarsplans smutsiga betong och bloggar om det.

Canfields diet Cherry Chocolate Fudge

Hur många smaker får plats i en burk?

ICA Maxi Lindhagen. Stället har utöver sitt hyfsade sortiment framför allt en stor behållning, importhyllan. Här trängs allehanda svulstiga amerikanska livsmedel. Färdiga drinkmixar, lönnsirap, ett gäng olika coca-colasmaker med mera. Jag brukar ta paus där med större delen av beslutsvåndorna i backspegeln med i princip bara strössel, konserver och vegetariska köttsurrogat innan kassorna.

I undantagsfall går jag vidare till en riktig finstund bland strösslet, medan ett landskap av cupcakes flimrar för mitt inre öga. Sen bär det bryskt tillbaka till verkligheten igen med tunga matkassar genom slasken.

Häromkvällen förunnades jag en produkt som skulle passat utmärkt i importhyllan. Canfields diet Cherry Chocolate Fudge. Med lukt av körsbär och smak av marängsviss. Ingenting är tydligen omöjligt i e-nummernas värld. Till den knepiga produktens försvar kan sägas att den faktiskt inte smakade så där värst kemiskt beskt som många andra plastdestillat. Trots viss entusiasm lyckades vi inte klämma 33 centiliter på tre personer.

Flaska: 3
Smak: 2
Känsla av exklusivitet/gödighet: 3
Nils subjektiva drickupplevelse: 2

Charter i ett brinnande Egypten

Revolutionens startskott med mobilkamera 110125?


Så kom då sista dagen för den kanske mest slitsamma avgränsade perioden i mitt yrkesverksamma liv hitintills. En flaska vin på morgonmötet av chefen för förtjänstfullt förrättat värv under året. En guldmedalj i choklad av en kollega. Jag riktigt pös av välbehag.

Dagen efter bar det iväg till Egypten för min första riktigt gödsviniga all inclusivesemester. Ett litet orosmoln vilade väl i och för sig vid horisonten redan innan avfärd. Revolution i Tunisien och man spekulerade i möjligheten till att intilliggande makter kunde falla som dominobrickor.

Strålande sol, 25-30 grader, lite kallt i Röda havet men varmt i den uppvärmda jättepoolen. Frukostbuffé, lunchbuffé, middagsbuffé och fri dricka större delen av dygnet. Man kan ha det sämre. Trots den långa sträva tillvaro som föregått semestern klämtade ändå en liten kulturklocka i min svällande buk och jag bokade in en plikttrogen tur till Kairo.

Tisdagen kom och jag steg upp i arla morgonstund för att sätta mig på bussen. Kairos gator var proppade med poliser och deras pansarbussar. Det var då det hände, det fantastiska. Den engelskspråkiga lokala guiden greppade bussmikrofonen och slog som i ultrarapid ut armen med ett snett leende och något ogreppbart i blicken. Munnen rörde sig långsamt och hennes oförglömliga ord sköt genom luften.

– Det är polisens dag idag. Det är därför det är så många poliser ute.

Kanelbullens dag, våffeldagen och så…polisens dag. Fantastiskt.

Egyptiska muséet förlöpte smärtfritt, några djurmumier till livs och den där kulturplikten i buken började svalna. Så rullade vi vidare mot pyramider och sfinx förbi avdikningar av Nilen fullkomligt igenproppade av sopor. Efter en stunds rundvandrande vid pyramiderna uppmärksammade jag svart brandrök över Kairos hustak. Knäppte några bilder med mobilkameran och skämtade om att revolutionen börjat och att jag skulle få bra betalt av AP för bilderna. Jag fick rätt, inte om AP då naturligtvis utan om revolutionen. Bussen rullade tillbaka till hotellet igen.

Så medan Suez och Kairo stod i lågor fortsatte vi äta buffé, dricka oss snygga och solbada oss till små runda rosa charterpolkagrisar. Vi fick inte lämna hotellet pga utegångsförbudet och den nyligen färdigställda projektplanen kunde inte skickas in pga att regimen stängt ner internet tillsammans med 3G-trafiken. Men sammantaget var vi ändå ganska lyckliga där vid poolkanten. Jag blev mer oroad när jag fick höra att flygplatsen stängt än av de civilklädda Miami Vice-stylade poliser som letade bomber under blecket med pommes frites.

Efter en sann pärs på en överfylld flygplats, några hårresande slapphänta säkerhetskontroller och en utdragen, förvirrad passkontroll fick vi syn på SAS-planet ute på flygbanan. Några timmar senare var det snö utanför flygbussfönstret. Det konstigaste av allt var väl ändå att Apollo skickade ner nya stackars turister efter att de med nöd och näppe fått hem oss.

Ett år i Stockholm

Det är idag exakt ett år sedan jag flyttade till Stockholm. Jag flyttade för jobb och mycket lite annat. Drömmen om Stockholm är en jag aldrig haft. Jag drömde om att flytta från Östersund en gång och rätt länge innan dess om att flytta från Karlskrona. Det är inte samma sak.

Bostad var förstås en fråga inför flytten. Ibland får jag för mig att det är den enda frågan som människor i Stockholm verkligen tar på allvar. Jag hade tur, en kusin satte mig i kontakt med en skådespelerska, ett par år yngre än mig själv, som skulle satsa på en karriär i den franska huvudstaden det kommande halvåret. Hon hade en etta mitt på Brunkebergsåsen som hon ville hyra ut under tiden och jag slog till utan att egentligen behövt leta alls.

Arrangemanget var perfekt, så när som på en detalj. När min värd hyrde ut sin lägenhet och drog till Paris så blev hennes pojkvän hemlös. Han fick flytta till Bunkeflostrand där han delade en lägenhet med en tonårig kusin. Drömmen om Stockholm har ett pris och det är alltid någon (annan) som betalar.

Kan jag beskriva lägenheten? Det har jag naturligtvis redan gjort, under den mycket kalla mars 2010. Då skrev jag på följande sätt:

Kylan som väller in genom det öppna fönstret får det gamla pianot att knaka men jag låter det stå på vid gavel tills något släpper i instrumentet och slår an en sträng i dess innanmäte.

Det är en lustig liten lägenhet jag försänker i kyla denna klara och kalla marskväll. Den är bara 40 kvadratmeter stor och varje kvadratmeter kostar dubbelt så mycket som en mercedes jag köpte för alla mina besparingar för ett antal år sedan. Jag hyr den möblerad. Det var uppenbarligen inte min idé att använda två av de dyra kvadraterna till ett illa ommålat piano som min hyresvärd förbjöd mig att spela på efter klockan 22:00.

Huset ligger i den dyraste delen av den dyraste stadsdelen i Stockholm men likt ett överbelånat britiskt adelsgods sänder lägenheten ett falskt budskap om välstånd. Köket är nedgånget, toaletten läcker vatten och jag omger mig enbart av inredning som lämnats kvar av en ägare som inte ansåg den värd att ta med. Jag själv fortsätter förstås vara oförklarligt pank genom alla livets skeden.

Det går inte att jämföra denna lägenhet med min tidigare i Malmö med undantag för att det faktiskt finns en Lidl-butik i närheten av även denna. En annan likhet är att det även i detta kvarter utförs bombdåd. I Malmö väcktes jag en natt av att någon sprängde banken ute på Södra Förstadsgatan och förra veckan bombade någon en porrklubb bara 200 meter från mitt nya hem i Stockholm. Polisen ser inget samband och det finner jag smickrande.

Hur som helst kommer inte detta hem att vara, jag är redan på väg någon annanstans. En dag kommer ägaren tillbaka och då vill jag vara utflyttad och onåbar för frågor om värmeräkningar och missljud i stora vita pianon

Det var så det lät då och jag står vid min beskrivning. Det var dock inte för denna utvikning om heminredning som jag gick ner i mitt arkiv av texter ingen bett om. Jag letade efter den text om mina förväntningar inför flytten som jag skrev nästan omedelbart efter att jobbmöjligheten dykt upp i huvudstaden. Det är ett stort men välsorterat arkiv så naturligtvis fann jag den. Den lyder så här.

Jag måste flytta till Stockholm och jag gillar det inte. För mig har alltid Stockholm varit en plats längs E4:an med en skylt som säger ”Inga feta brudar” vid stadsgränsen.
En projektsansökan som jag jobbat med i ett och ett halvt år gav miljoner i utdelning men de betalas ut i Stockholm.

Det var bara tidigare i år som jag fann mig åter i Skåne efter nästan sex år i den jämtländska vildmarken. Nu är jag redan på väg igen.

Vad gör jag med mina båda pilträd och min tama fiskmås? Finns det plats för en medelålders man och hans plantering i en hård och kall huvudstad? Kanske är det bäst så här, en man ska inte binda sig vid egendomar eller det välkända.

Stockholm är ingen dålig plats egentligen, med lite färg och ett par krukväxter skulle den kunna bli riktigt trevlig. Under de senaste sju åren har jag hur som helst besökt Stockholm i genomsnitt en gång i månaden så jag är ingen främling i Camus definition av ordet. Den sirensång som lockat så många existenser från de nordliga skogarna till huvudstaden måste dock sända på en frekvens jag inte kan få in.

Få saker har präglat Sverige så djupt som uppbrottet från landsbygden. Det skedde sent men det skedde snabbt och sedan dess kan inte svenska manusförfattare få nog av skildringar av avfolkningsbygden. ”Änglagård”, ”Hem till byn”, ”Jägarna” och ”Skärgårdsdoktorn” är bara några exempel på samma tema: unga människor lämnar platsen där generationer av ben ligger under jord och när de återvänder möter de en värld som storstaden gjort främmande.

Stockholm är detta traumas epicentrum. Århundranden har format oss till ensliga varelser på ensliga platser och Stockholm är platsen där vi måste kasta allt överbord för att överleva. Koncentrationen av människor skapar i Stockholm en ängslan vi inte förstår utan att se oss själva som huvudsakligen varelser från landsbygden.

En italiensk invandrare noterade på 1960-talet hur alla svenskarna i hennes trappuppgång någonstans i Stockholm lämnade sina gummistövlar utanför dörren i trappen. De lortiga och oglamorösa skodonen lämnade åt sitt öde utanför dörren berättade för denna invandrare vilka Stockholmarna egentligen var. De var bönder, varken mer eller mindre. De var malplacerade bönder som kämpade för att förstå en skrämmande ny värld som de själva skapat.

Det var inte hela texten men till och med jag börjar tycka att den var tröttsam. Jag skulle naturligtvis kunna säga mycket mer på detta ämne och utan tvivel kommer jag att göra det. Sedan jag började skriva detta inlägg så har jag dock hunnit bo i Stockholm ett år och en riktigt lång stund till. Tur att det bara är jubileum en gång om året. Det är för tidigt att säga var jag bor vid nästa.


La Fermière Citron

La Fermière Citron är en yogurt. Jag nämner det för din skull och för att påminna mig själv. Att döma av prislappen kan man nämligen få för sig att man köpt 125 gram knark. Där slutar dock likheterna. Jag kan inte se mig själv utveckla ett beroende av La Fermière Citron.

Yoghurten säljs i en liten, milt konformad förpackning av vaxat papper. Den är förstås fransk. Så väldigt fransk. Impressionistisk, lite konstig och full med bakterier.

Smaken är inget underlag för en snuskig fransk roman. Den räcker mer lagom till en radnotis i Le Monde. Yoghurten smakar svagt av citron och inte så mycket mer. Intrycket är stramt men värdigt, det är så här en yoghurt smakar utan ett fyrverkeri av smaksättare. Man kan respektera det men kan man gilla det?

Det finns nog en anledning till att La Fermière Citron säljs i butiker som Kajsa Warg på Södermalm i Stockholm men inte så många andra. Det finns en kundkrets för en yoghurt som kostar mer och smakar mindre och man finner den bland människor som har mer pengar och mindre smak. Kanske är jag orättvis, jag skönjde en symmetri och följde den.

La Fermière Citron är ett vuxet alternativ för den som vill testa en fransk yoghurt som den smakade 1960. Även förpackningen är oförändrad sedan dess. Är det värt 17,50 så förstår jag inte vad som hindrar dig.

3 Godard av 5 möjliga

Vill du läsa en recension som är mer positiv så föreslår jag denna. Vill du ha en som är direkt euforisk så kan du hoppa direkt hit.

Det man måste ha när man måste ha något

De säger att man ska lyssna på sin kropp. Min erfarenhet är att det är en fruktansvärt dålig idé i nio fall av tio. Jag tänker inte ge några exempel. Du måste ta mitt ord för det. En signal som kroppen ger är att det är dags att äta och vi kallar den signalen hunger. Det är dock en signal som ljuder väldigt olika för olika människor.

När blodsockret sjunker och energireserverna börjar ta slut uppstår ett begär efter en ofta ganska specifik näringskälla. Jag föreslår att den första föda man tänker på när man blir hungrig har något att säga om vem man är.

Någon sa att kvinnor reagerar på hunger med att fantisera om sötsaker medan män tenderar att tänka på kött. Jag är inte medicinare och det var förmodligen inte personen som kom på detta heller. Som samhällsvetare måste jag dock säga att det låter misstänkt mycket som en stereotyp.

Det sägs dock att gravida kvinnor kan få starka och mycket underliga begär efter särskilda livsmedel. Som stöd för detta påstående har jag en lång rad bevis från amerikanska underhållningsprogram som jag skulle ha nämnt vid namn om jag varit beredd att erkänna att jag sett dem. Med eller utan namngivna källor antar jag att denna hörsägen kvalificerar till kanske-kategorin.

Så sent som igår observerade jag en intressant om än inte helt ovanlig typ av begär på Ica Söder. En medelålders man stegade mot utgången med två fulla kassar. Nästan vid porten sätter han ner dem och börjar fumla i en av dem som om i panik. Med en våldsam gest rycker han upp en påse kinapuffar, vars innehåll han sedan häller ner i ett vidöppet gap. Jag antar att kinapuffar var hans sak. Jag antar också att han var kvinna.

Det här ganska intetsägande resonemanget har förstås bara varit ett sätt att komma till frågan om vad som är det första jag tänker på när jag blir hungrig. Kaffe och konjak. När jag blir hungrig börjar jag tänka på kaffe och konjak. Inte alltid men det händer. Ren konjak och en stark men välrundad americano gjord på franskrostat och mycket svart kaffe.

Sen kväll på kontoret? Kaffe och konjak. Sittande på gröna linjen? Kaffe och konjak. Tomt i skafferiet? Kaffe och konjak. When I hear that hard rock sound? Kaffe och konjak.

Cravings