De här jävla utlandssvenskarna

hermanBland alla de svenskar som finns i världen intar de som inte bor i Sverige en särställning. Det är en brokig skara som ärligt talat behöver en PR-strategi. Man hör om utlandssvenskar ibland och allt man hör är inte gott.

De är trötta på det här jävla landet men likväl rödrusigt nationalistiska i korta utbrott av flaggviftande och konsumtion av olika sorters fiskkonserver. De är på flykt från höga skatter, feminister och förbud mot sjöfylleri. Sverige var i någon illa definierad forntid ett bra land men allt har gått åt helvete och nu går det inte att leva här.

Jag beskriver nu förstås bara en typ av utlandssvensk och det är en nidbild av en minoritet. De som hotar att lämna det här jävla landet har nästan undantagslöst hotat med samma sak sedan Palme var statsminister och de är nästan lika undantagslöst fortfarande kvar i Sverige.

Även mer moderata utlandssvenskar kan dock också odla ett konfliktfyllt förhållande till hemlandet. Alla jämförelser med var de nu är istället utfaller till Sveriges nackdel, samtidigt som Sverige på ett närmast chauvinistiskt sätt förblir alltings måttstock varhelst i världen de tagit sig.

Detta vet jag eftersom jag har träffat tillräckligt många utlandssvenskar för att uppskatta exakt hur dyrt det är att gå på krogen hemma i Sverige. Jag har under kortare perioder själv bott i USA, Tyskland och nu senast i Japan. Särskilt den sista av de tre vistelserna var alldeles för kort för att få en god uppfattning om hur galen all politik hemma i Sverige verkligen är, men likväl tror jag mig veta.

Låt detta bli en vinjett till den rasande tirad om det svenska alkoholmonopolet som nu följer.

Det är eftermiddag i Sverige. Fredag eftermiddag för att vara mer exakt och vi vet alla vad det betyder. Vid halv fyra slog jag ihop den bärbara datorn med en smäll och utan att se mig om lämnade jag min arbetsplats på Södermalm för veckans bästa hemfärd med gröna linjen.

Jag var helt naturligt på gott humör efter att precis ha berättat för Telia att jag supit bort deras telefon i en taxi någonstans mellan Senri-Chuo och Ibaraki i norra Osaka, då jag med raska steg och Lucinda Williams i öronen förflyttade mig till systembolaget.

Även om den japanska ölen gjort sitt och gjort det väl så var det ett lyckligt återseende med den högtyska Weissen.

Väl hemma ställde jag kassen strategiskt mitt på köksgolvet en lång stund medan jag gick igenom högen av oönskad, adresserad reklam och uppdaterade min dödslista. Det var som om jag tänkt att ölen i Sverige behövde min direkta omsorg lika lite som den i Japan gjort. 

Det var förstås fel och jag skulle få lida för det då jag till sist satte mig ner vid datorn med en Weihenstephaner för att läsa de senaste nyheterna från Süddeutsche Zeitung.

Ölhelvetet var pissljummen. Det finns tyvärr inget annat sätt att uttrycka det. 

Jag har köpt öl på systembolaget förr och jag visste förstås på något plan av medvetande att de inte kyler sina drycker. Det planet av medvetande lämnade jag dock i en annan tidszon under den långa flygningen till det här jävla landet, dagen innan.

Har du druckit en ljummen Weihenstephaner någon gång? Vem lurar jag, vi har alla druckit en ljummen Weihenstephaner, men det förändrar ingenting. Det som ska vara vackert och sant blir smutsigt och bittert.

Så går det till i den sista sovjetrepubliken Sverige och jag är säker på att det är Palmes fel. Japan säljer endast öl så torr och kall att man måste låta den tina för att alls avge något som kan kallas smak. I sossesverige får man vackert vänta i timmarna tu medan ett alldeles för miljövänligt kylskål stilla gör sitt i det allmännyttiga folkhemsköket.

Man blir ju förbannad. Snart måste man flytta från det här jävla landet.

Franska vanor

Pastis1
Nej, Pastis smakar inte som Pernod och det smakar definitivt inte som Ouzo. Jag förstår vad du säger men du har fel

Jag har börjat med en ny vana om än mest för att jag inte har tid med mina ovanor längre. Det är en fransk vana och det är inte utan tvekan som jag berättar om den. Jag har börjat dricka pastis.

Under senare tid har jag kommit att försumma mitt dryckenskap. Det finns så lite tid och så många sätt att ha ihjäl den på och flaskorna har tyvärr fått bli lidande i mina prioriteringar. Men det finns alltid plats för ett litet glas alkohol som doftar läckert av lakrits när dagen är över och något måste ta hand om de sprida resterna av koffein och tankar om arbetet som cirkulerar i systemet.

Jag tror att det var Mejeri-Robins fel. Han utnyttjade min långt drivna liberalism i dryckesfrågor med att bjuda på ett glas sådan anissprit från det ruskiga Marseille. Det framstod som en genialisk dryck och som ett mycket insiktsfullt förslag. Sedan fick jag höra något om att det hade varit utförsäljning på flygplatsen i Zürich.

Hur som helst är jag fast. När jag för inte så länge sedan besökte Skåne avrundade jag en mycket trevlig kväll i Malmö med att i rask takt dricka dricka tre sexor pastis på en käck restaurang som heter Moccasin, på Fersens väg.

De ägde en fin flaska och även om de var glada att skiljas från en del av den i utbyte mot 360 kronor så hade de absolut ingen aning om hur man serverar pastis. På det området påminde personalen om en sådana där populära karaktärer i enklare underhållning som endast med svårighet kan skilja röven från ett hål i marken. Jag fick shotglas, jag fick whiskeyglas och när jag bad om vatten fick jag någon sorts e-kolv vid sidan om.

Så här serverar man pastis: Man häller en mängd i ett glas, sedan fyller man på med 3-5 gånger den mängden kallt vatten. Om man vill lägga till en isbit eller två så är man förlåten men det är inte alls nödvändigt. Skriv ner det på en lapp, memorera den och och posta den sedan till Davidshall.

Ursäkta min ton, jag blir så engagerad. Pastis är ett angeläget ämne. Det är ingen lätt dryck att dricka så drickandet är förenat med allvar. Om du vill köpa en flaska så kommer du att få problem. Du kommer att få slåss om den med mig.

Det finns två sorters pastis från en tillverkare på Systembolaget och båda är placerade i beställningssortimentet. Trots detta finns det två systembolag där man, åtminstone sedan en tid, kan finna flaskor på hyllan.

Det ena ligger på Södra förstadsgatan i Malmö och om jag hade vetat det lite tidigare så hade jag kunnat spara flera av de 360 kronorna vid det senaste besöket i staden.

Det andra ligger på Fältöversten, vid Karlaplan här i Stockholm. Varför just där vet jag inte men det går inte att undvika att notera hur det ligger sådär en 150 meter från Frankrikes ambassad. Jag har kommit att gå dit allt oftare. Inte ambassaden. Inte än.

Det är inget jag är stolt över. Jag tar röda linjen till Karlaplan, smyger längs med husväggarna. När jag närmar mig den gröna skylten skyndar jag mig och om någon frankofil östermalmstant sträcker sig mot min hylla med raskt försvinnande flaskor så kan det orsaka en konfrontation. Det är inte vackert men det är så det är.

Pastisen är vad som är viktigt och det finns inte nog till alla. Om du någonsin testar så kommer du att förstå.

Kom, Armageddon, kom

armageddon

En gammal vän har återvänt till systembolagets hyllor. Det är så det känns. Det är två år sedan det Nya Zeeländska bryggeriet Epics Armageddon IPA svepte in i det tillfälliga sortimentet bara för att försvinna lika fort igen. En del av oss har saknat den ända sedan dess vilket förstås bara gör återseendet desto ljuvare.

Naturligtvis skrev Gödsvinet om Armageddon IPA redan 2011. Då såldes den i vad jag uppfattade som sin originalflaska på 50 cl. När den nu återvänder har flaska krympt till 33 cl men innehållet verkar vara detsamma. En fullvuxen IPA med en rik, fruktig smak.

Senast jag såg den var på Bishops Arms uppe på Mariaberget, jag befriade institutionen från  dess två sista exemplar.

Tidigare idag kunde jag i lugn och ro kliva in på systembolaget vid Brommaplan och fylla en korg med denna skatt. Jag hade sett fram emot det hela veckan.

Nu återstår bara att dricka den.

Systembolagets blandhylla

Jag kom precis tillbaka från Systembolaget på Ångemannagatan i Vällingby. Det är ett stycke information inte avsett att chocka någon. När jag hemvant navigerade nerför huvudgången återkom en tanke jag fått många gånger på systembolag runt om i Sverige. Varför finns det inget rimligt virke att blanda grogg med på systembolaget? 

Denna frågeställning är nära besläktad med frågan om ölkylar på systembolaget. Om man säljer en dryck som vanligtvis säljs kall så borde man ju också ha kylar för denna dryck. Systembolagets informationsavdelning hävdar att man inte har ölkylar eftersom ölsortimentetet är alldeles för stort och att man därför inte skulle kunna sälja alla ölsorter på lika villkor. 

Detta problem skulle man förstås kunna komma runt ganska enkelt genom att exempelvis sälja de 10 mest populära ölen i kylarna, även om de som vill ha en kall öl då skulle få stå ut med en del rätt fasansfulla produkter. Ett annat alternativ skulle vara att alternera ölen i kylen enligt ett rättvisemärkt schema. Allra enklast skulle förstås vara att låta mig bestämma vilka öl som hamnar i kylen. 

Sanningen bakom varför det inte finns några ölkylar på systembolaget är förstås att de inte får bli för serviceinriktade. En hel del, potentiellt farligt, servicetänkande har smygit in i systembolagets verksamhet under de senaste åren. Utökade öppettider, enklare beställningssystem och bättre sortimente är bara några av de faror mot folkhälsan som på något sätt tillåtits i vad som måste beskrivas som en liberal revolution. 

Den allmänna opinionen har också svängt från att vara huvudsakligen negativ till försäljningsmonopolet till att vara huvudsakligen positiv under samma tid. 

Gränsen går dock vid kyld öl och det slog mig alltså idag att den även dras någonstans i trakterna av att sälja groggvirke på systembolaget. Om man nödvändigtvis skall handla på den statsägda butiken så ska man åtminstone tvingas till besväret att köpa sin tonic någon annanstans. 

Men finns det då verkligen inget att blanda med på systembolaget? För att svara på det gjorde jag tidigare idag en jungfruresa till den alkoholfria hyllan på Ångemannagatan, en tidigare helt outforskad del av Vällingbys geografi. Hyllan där var, som synes av bilden, ingen stor källa till inspiration för den som planerar en groggbuffé. 

Många av produkterna var av typen öl och vin och inget kunde väl vara med enfaldigt än att blanda grogg på alkoholfri öl och vodka. Jag behöver ett väldigt bra argument för varför det inte bara är en omväg till något som moder natur i samarbete med bryggerinäringen kan ge oss ändå. 

Ramlösa är inte mycket till groggvirke och den alkoholfria cidern är nästan lika dum som ölen eller vinet i drinken. Det närmaste jag fann var den Fentimans ginger beer (1964) som syns mitt i bilden. Det skulle få bli den eller inget alls och inget alls är inte mycket att skriva om. 

Det var därför jag precis serverade mig själv ett litet glas med Fentimans ginger beer blandat med Finlandia vodka och två isbitar. Jag höll ett tag i ginflaskan men valde det mer neutrala alternativet. 

Fentimans ginger beer är en fruktig men samtidigt rejält kryddig dryck som ärligt talat är lite besvärande att dricka om man inte spätt ut den med lite finsk vodka. Lyckligtvis var det ju just det som jag gjorde och upplevelsen tjänade på det. Fentimans ginger beer och vodka är ingen storslagen drink men som väl kyld nödgrogg fungerar den. 

Men det förändrar inget. Sveriges drinkblandare förtjänar bättre. Systembolaget borde åtminstone föra det fullständiga utbudet från Schweppes. Varför inte en ismaskin vid utgången? Sedan den där ölkylen. När kommer Sverige vara liberalt nog för sådana radikala idéer? 

Glöm inte att dricka Gonzo

Sitter och sörplar på en Gonzo Imperial Porter. Titta så vacker den är! Bilderna och texterna på deras etiketter har alltid någon koppling till Hunter S Thompson. Flying dog har något märkligt förhållande till författaren, men det misstänker jag att Gödsvinets egen Hunter-expert Johan kan redogöra ytterligare för.

För bara något år sedan var detta en öl man passade på att dricka för dyra pengar om man var lycklig nog att stöta på den på krogen. Nu finns den i systembolagets ordinarie sortiment, och bor man i på en ort större än Svenljunga behöver man inte ens beställa den, den bara står där och blickar vackert ner på en från sin hylla.

Systembolaget, som i sin märkliga dubbelmoralsits inte får uppmuntra folk att konsumera en enda produkt ur deras sortiment, hade problem med etiketten som uppmuntrar tydligt med orden “OK let’s party!”. Det var några turer fram och tillbaka, men i slutändan blev pratbubblan kvar.

Jag insåg nyligen att jag förut gick och var sur för att Gonzo var så svår att få tag i. Trots det har jag inte druckit en enda Gonzo sedan den dök upp i ordinarie sortimentet. Däremot har jag druckit både en och annan öl som jag inte riktigt uppskattat, bara för att de är nya och spännande.

Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Men glöm inte att dricka Gonzo, man blir glad både av drycken och av etiketten.

Om att hänga på låset

I onsdags ville jag komma åt ett paket av den sprillans nya IPA is dead från Brewdog. Att smaka fyra likadana öl, fast humlade med olika sorters humle är ett utmärkt sätt att prova sig fram i en finsmakarvärld som ibland är för insnöad för ens eget kunskapsregister.

Men för att få tag i ett fyrpack eller två var jag tvungen att hänga på låset på systembolaget. Det har jag aldrig gjort tidigare, och det blev en helt ny erfarenhet för mig. Utanför portarna på Hansacompagniet stod en förvånansvärt heterogen samling människor och väntade. Alla hade uppenbart siktet inställt på olika prisklasser och smaker, men en charmerande jämlikhet rådde inför den ogenomträngliga mur glasdörrarna utgjorde. När dörrarna gled isär tog alla sin egen väg in. De flesta gick direkt till avdelningen för fina viner och ställde sig i kö för en flaska av något sällsynt franskt. Vissa gick med vana steg raka vägen till ölburkarna med namn som dynamit, extra stark och elefant. De var inte där för att det var morgonen den första i månaden, utan helt enkelt för att det var morgon. Andra gick med mig till hyllan för ölnyheter.

En kamratskap rådde. Trots viss huggsexa om de sällsynta flaskorna märktes det att här fanns folk som träffades vid samma hylla varje nysläpp. Det snackades om vad som hänt sedan senaste släppet, ölfestivalen i Köpenhamn nämndes av någon. Jag tyckte mig ana en och annan vi-och-dom-blick mot den långa kön av kostymklädda borta vid vindisken, men det kan ha varit inbillning. På det hela taget en nervös och stressad situation, men ändå vänskaplig. Hela cirkusen bevittnades av trötta och ointresserade blickar från de som bara behövde ett paket Castillo de Credos till frukost, och inte alls bett om att få trängas med män (jodå, nästan bara män) som har en image att bevara.

Jag är en erfarenhet rikare. IPA is dead sålde nog slut under den första halvtimmen i onsdags. Jag avsmakade dem i helgen, och njöt av det humlekalas de erbjöd. Citra blev nog min favorit, men jag tyckte också att Bramling X var spännande.

IPA is dead, fyra systembolag av fem möjliga.

Hänga på låset, ett fyrpack öl av ett möjligt fempack.

Finns i beställningssortimentet, del 2

Detta är den andra delen i den episka berättelsen om hur det gick till att beställa från systembolagets beställningssortimentet i nådens år 2006. I den första delen fick vi följa vår hjälte då han försökte genomföra beställningen på systembolaget på Kyrkgatan i Östersund. När vi kommer in i handlingen står han precis i begrepp att hämta ut sin vara, en flaska Wild Turkey:

Med våren kommer flyttfåglarna till Jämtland men en fågel har ännu inte siktats vid horisonten. Jag syftar naturligtvis på den Wild Turkey som jag beställde ur systembolagets specialsortimente i förra veckan.

Jag visste redan på vägen till butiken att jag var tidig men tanken på att en efterlängtad vän väntade på stationen ville inte lämna mig. Någon gång ganska nära systembolagets stängningstid och ganska långt innan den tid jag vanligtvis avslutar min arbetsdag så sökte jag upp min lokala handlare.

Det skulle bli ännu en dag av prövningar i den gröna butiken.

Stämningen ute på Kyrkgatan var hotfull och full av kemiska känslor. Polisen hade parkerat sin buss på trottoaren och ett par lokala stormtrupper var fullt upptagna med att rensa bussterminalen från den koloni av aggressiva missbrukare som gjort platsen till sin de senaste månaderna.

Situationen var betydligt mer balanserad inne på systembolaget när jag kom instormande på jakt efter golvpersonal att klämma på information om en ensamkommande flaska från Kentucky. Efter ett tag letande fann jag en småtjock man som stod och flirtade med några lådvinstanter nere vid hyllorna för tuttifruttivin i gulliga flaskor.

Han verkade ovillig att ta mitt ärende, han bara lunkade iväg och sa något om att någon skulle hjälpa mig. Efter fem minuters väntande vid informationsdisken kom en ung kvinna jag inte sett förut och som antagligen ingen sett utanför Hoting tidigare.

Jag gav mitt namn tre gånger, den sista gången bokstav för bokstav. Efter 7-8 minuter på lagret kom hon ut och frågade efter mitt namn igen. När jag gav det en fjärde gång svarade hon ”jaha, men då har ju jag letat på FEL ställe”. Där ser man.

Efter ytterligare 6-7 minuter kom hon ut igen med meddelandet ”jag måste be om hjälp, jag vet inte hur man söker”. Jag sa ”visst” och började läsa på etiketten till en flaska sake.

Från min plats mellan nyinkommet och utgående varor kunde jag se hur en liten grupp med anställda pratade med varandra nere vid den bortre kassan. De tittade åt mitt håll och två av dem, den unga kvinnan och en kvinna som var ung på Per-Albins tid, började gå åt mitt håll.

Halvvägs framme dirigerades deras såväl som min uppmärksamhet mot ett våldsamt slagsmål som brutit ut mellan två alkisar vid utgången mot gatan. Typiskt, tänkte jag, när jag äntligen står i begrepp att få min flaska så kommer jag bli överfallen av fyllon på jakt efter gratis tillfredsställelse av ett monsterbegär. Två poliser var snabbt på plats och de framstod som skolade i tron på raka förhandlingar i klartext.

Den äldre kvinnan hade större framgång med datorn, hon fick både mitt namn och min beställning på skärmen inom minuter. De försvann tillsammans ut på lagret i kanske 7-8 minuter till. Jag började nu få upp hoppet, de två första expeditionerna dit ut lämnade inte någon större anledning till hopp men tre kunde faktiskt vara siffran för dagen.

Mina förhoppningar skulle komma att grusas ännu en gång, jag fick snart se två skator igen men ingen Wild Turkey. Istället blev jag ombedd att komma tillbaka i slutet på nästa vecka.

Tanken på att man i en del länder faktiskt kan gå in i en vanlig livsmedelsbutik, hitta en god flaska bourbon, betala den och vara ute på gatan igen på minuter känns helt svindlande.

Beställningssortimentet framstår allt mer som det skämt jag först tog det för.

Att inte kunna hitta sin favoritflaska är förstås ett alkoholproblem mindre alarmerande än det som tagit över busstationen i Östersund. Till skillnad från många nykterister och systembolaget själva så ser jag dock inte varför mitt problem skulle göra deras mindre.

Mitt problem är, förstås, i förlängningen försäljningsmonopolet självt.

Deras är mer flerbottnat men jag är ganska säker på att alkoholen i sig bara är ett problem ganska nära ytan.

För mig går jakten vidare, fågelsäsongen ser ut att bli lång i år.

Finns i beställningssortimentet, del 1

Idag gjorde jag en beställning från systembolagets beställningssortimente. På Internet. Jag tar det en gång till. Idag gjorde jag en beställning från Systembolagets beställningssortimente. På Internet. Låt det sjunka in.

Det var enklare än att ta ett SMS-lån. Jag sökte direkt ur katalogen och klickade till mig det jag ville ha. Två sorters jämtländsk öl. Det tog kanske 10 sekunder.

Nu undrar du kanske varför jag låter förvånad? Då har du inte försökt beställa i beställningssortimentet innan Systembolaget införde Internet 2009. Det har jag och jag har, naturligtvis, skrivit utförligt om det. Låt oss blicka tillbaka på en svunnen tid och de vedermödor som vi kände då. Här följer nu en berättelse från förr i två delar. Se det som en helgmatiné. Året var 2006, platsen var Östersund och jag skrev så här:

När jag för någon vecka sedan ville köpa en flaska av USA:s populäraste bourbon, den klassiska Wild Turkey, fann jag till min stora bestörtning att den inte längre fanns i det ordinarie sortimentet. Systembolaget hävdar fortfarande att de säljer produkten eftersom den finns i beställningssortimentet.

Att hänvisa till beställningssortimenter avfärdade jag först som bara ett annat sätt att säga att de inte har produkten. Tanken på att gå till sin butik och be dem beställa en flaska från ett centrallager någonstans i Sverige känns så bisarr att jag helt slog bort den.

Det handlar om en vanlig flaska bourbon, inte en specialutrustad Opel Frontera.

Någon gång under veckan började jag dock tänka om. Jag beslöt mig för att gå och beställa en flaska Wild Turkey, bara för att se hur det går till. Bara för att se hur det går till och för att faktiskt få den flaska staten bestämt att jag inte får köpa på något annat sätt.

Jag såg det alltså som ett experiment, var det enkelt och effektivt att beställa sprit på systembolaget, var det ett gott alternativ för att garantera ett stort utbud? Jag gick ner till bolaget på min gata för att undersöka.

Först av allt ska det sägas att personalen på systembolaget är för det mesta vänlig och välmenande, de är dessutom säkert ypperliga människor i alla avseenden. Varför jag poängterar det kommer att framgå av historien.

Väl inne i butiken gick jag med vana steg ner till ölavdelningen där jag fyllde en korg med tysk öl att dricka i väntan på min bourbon. Jag fyllde med råge för säkerhets skull, det skulle kunna komma att bli en lång väntan.

Lätt lutande av den tunga bördan fångade jag in en ung man i en brun skjorta på ett sätt som skulle kunna förära mig ett hedersmedlemskap i AFA. Han var nyanställd och illa ute.

Han fick någon sorts panik i ögonen när jag artigt men en smula uppfodrande frågade ifall man kunde få göra en beställning från beställningssortimentet.

Det kunde man men brunskjortan, som antagligen varit en khakiskjorta ifall jag varit förmögen att uppfatta skillnaden, svajade betydligt i själva genomförandet.

Efter att två gånger tagit inledande steg mot datormodulen mitt på golvet vände han helt om och försvann in på lagret med ett löfte om att återvända.

Återvände gjorde han, efter ungefär lika lång tid som det brukar ta för mig att dricka två flaskor Holsten. Med sig i släptåg hade han en medelålders kvinna om än ingen åttaårig kalkon.

Kvinnan började rota efter blanketter som fanns i ett ställ vid datorn. Efter att ha fiskat upp ett par olika började hon med en medelålders kvinnas sinne för datorexpertis klicka på musen med blicken hos en internetpokerspelare som precis höjt med sin vänstra njure och synat .

Då allt efter ett par minuter verkade vara under kontroll igen vände hon sig till ynglingen och sa ”ok”. Han svarade med att säga ”jo, det är han där”, ett budskap som illustrerades med en nervös pekning.

”Jaha är det DU” sa kvinnan på ett allt annat än smickrande sätt.

Jag avskyr att bekant med systembolagspersonalen, de känner bara alkisar.

Jag sa vad jag ville ha och sökningen på internet kunde börja. Mitt budskap till de båda hade varit att jag ville ha Wild Turkeys åttaåriga bourbon. Efter en stund fanns just denna på skärmen, men först efter att ha avklarat en rad andra whiskey-fåglar.

När namnet på varan var bekräftad tog kvinnan en av blanketterna och började skriva. Eftersom jag redan gett namnet på vad jag ville ha så kan det tyckas märkligt att hon var tvunget att se det på datorskärmen innan hon kunde skriva det på lappen. Å andra sidan kan det tycks märkligt att vi har en speciell liten grön butik som har monopol på varor vars enda gemensamma nämnare är att de innehåller alkohol.

Man skulle kunna tro att den inkallade kvinnan skulle vara någon sorts expertis, en fast klippa för mig och nyanställda unga män att förlita sig på. Detta skulle i sådana fall vara ett misstag. Khaki-kvinnan var allt annat än säker, hon fumlade och började om ett par gånger, allt tog väldigt lång tid. Hon förklarade med jämna mellanrum att nästan ingen beställer saker i beställningssortimentet. Jag kan inte förstå varför.

”Eftersom numret på den flaskan börjar på sju behöver du inte lämna någon deposition” förklarade hon. Det visade sig att alla flaskor vars nummer började på fem eller nio kräver att man lämnar tio procent av värdet eller minst 50 kronor i deposition för sin beställning.

”Visst är de så man inte behöver deposition för varor som börjar på sju” sa kvinnan lite för högt till en tredje anställd som precis kommit ut från lagret med två lådor öl på en säckkärra. Hon svarade ”jo, så är det” och anslöt sig med det till gruppen. Efter ytterligare en liten stund kom den nya kvinnan på att det visst krävs deposition för varor som börjar på sju.

En flaska Wild Turkey kostar 369 kronor, så jag fick betala grunddepositionen på 50 kronor.

När alla papper, det var två eller tre, var ifyllda fick khaki-mannen en av lapparna av khaki-kvinnan med uppmaningen att sätta den i klämman på kontoret där det stod ”att beställa”. Jag fick en annan lapp som sa att jag skulle betala 50 kronor i kassan.

Jag fick sällskap till kassan av personalen, som inte visste exakt vad som skulle hända där. En liten diskussion uppstod mellan golvpersonalen och kassapersonalen. De båda grupperingarna hade delvis olika åsikt om hur depositionen skulle gå till.

Den slutliga versionen blev dock att jag betalade 50 kronor, separat från mina öl för att det inte skulle “bli fel”, mitt kvitto kopierades och den ena av kopiorna sattes på den lapp jag fått av khaki-kvinnan vid datorn inne i butiken. Detta var det intyg som jag skulle visa upp för att få ut varan när den nått Jämtland.

Medan jag drog mitt kort i kortläsaren igen för att betala ölen frågade jag när jag kunde hämta min flaska Wild Turkey. Den unga kvinnan i kassan, som nu var den enda ur personalen närvarande, sa glatt att jag kunde ”testa om en vecka”.

Jag skulle ha behövt flaskan samma minut.

Efter ett onormalt långt besök på systembolaget till och med för mig gick jag därifrån med mina tyska öl men utan min bourbon.

Jag vet inte ifall jag tycker beställningssortimentet är ett effektivt sätt att garantera ett brett utbud. Processen jag gick igenom hade förstås varit betydligt mindre omständlig ifall allt fungerat optimalt, vilket det antagligen gör på systembolag som har fler beställningar.

Antagligen skulle mycket vara vunnet på ett internetbaserat beställningssystem och inte ett där lappar skickas med nyanställda till en klämma på skrivbordet ute på lagret någonstans.

Vågar man till och med hoppas på att i framtiden få beställa själv över internet, kanske mot upplåtande av kontokortnummer som garanti, lite som när man bokar hotellrum?

Att få vänta minst en vecka för att få sin flaska är under all kritik. Jag undviker att boka tid hos frisören och jag har inte gått till tandläkaren på fem år eftersom jag avskyr att ha boka och passa tider utöver de jag redan lever med varje dag. Att boka in en date med en flaska bourbon minst en vecka i förväg passar mig därför dåligt.

Historien visar även på systembolagets starka sida, nämligen deras tillmötesgående personal, som faktiskt släpper allt när en kund frågar något. Jag hade fyra anställda uppbundna under vad som kändes som en evighet.

Det kanske inte gick friktionsfritt men de gjorde tveklöst sitt bästa.

Samma sak är det väl med systembolaget i stort, det är ett konstigt system men de försöker göra det bästa av en omöjlig uppgift.

Jag bara önskar att de lyckats bättre med sin bourbon.