Fiskboden i Lomma

Såhär års är det många som efter julens extravaganser finner för gott att klä sig i säck och aska, pina sig på springbandet och äta quinoa spätt med sågspån. Vi på Gödsvinet vet bättre än att utsätta oss för sådant. Efter en anstormning är det istället själen som behöver lite vård och omtanke, och den hittar vi på Fiskboden i Lomma. Fiskboden har en enkel för att inte säga sparsmakad inredning, med utsikt över fiskargubbar som halar upp dagens färska från båtarna.

Maten, däremot, är gudomlig, och då pratar jag såklart om den varmrökta laxen med romsås, räkor och potatis. Det säljs andra rätter men jag har sedan mina dagar som doktorand runt knuten (på SLU i Alnarp) varit den varmrökta laxen trogen. Den är fyllig, rik och alldeles, alldeles underbar, och ackompanjeras fint av såsen och det andra. Man sätter sig ner hungrig och straxt ler reptilhjärnan med alla sextiosju huggtänder, det är enkelt, och det är vackert. Lax är den ädlaste av alla fiskar och måtte mattanterna ta varje person som säger annorlunda!

Fyra och en halv reptil av fem möjliga. 159 kr exkl dricka. Fullständiga rättigheter vilket gör någon nytta för de som kommer till fots.

En ironisk lunch

Härförleden hade jag vägarna förbi Da Peppe Due på lunch, med deras trevliga lamm i färskt minne. Med någon slags missledd känsla för hälsosamt leverne valde jag deras torskrygg med ris. Folk har många gånger sagt mig att torsk är otroligt gott, och när jag uttryckt mitt tvivel, framhållit den goda såsen man har till, så jag tänkte att jag kunde ge det en chans. Nu kan man ju förstås alltid hävda nån variant av “no true Scotsman”, och säga att jamen för tusan, det var ju inte skreitorsk, och inte var det senapssås heller, men jag blev i varje fall gruvligt besviken. Fisken var ingalunda torr, riset inte dåligt kokt, men kombinationen var, trots försök till sprittiga såser, riktigt urbota tråkig. Flera nyanser av intet, utspätt vatten, och så till detta trötta grönsaker som påminde om den där frysta blandningen småbitar av paprika, majs och ärter, som återfanns i den där lustmordet på risotto som serverades när jag var liten.

Det slog mig även hur djupt ironiskt det var att sitta där och äta just torsk med ris, som jag på grund av diverse ohemula ådragelser med min matsmältning åt flera gånger dagligen under en alltför lång tid. Med ett fritt val, var det detta jag återvände till. Säkerligen hälsosamt, men inte precis en lisa för själen. Hur som. Med lammet i åminnelse låg det nära till hands att avskriva denna tråktorsk med ris som en miss i arbetet, ett måndagsexemplar. Dessvärre var dock min lunchkumpan likaledes synnerligen besviken på sin caesarsallad, och efter ett smakprov kunde jag bara hålla med. Jag kan mycket väl tänka mig att återvända till Da Peppe Due, men då får det allt bli på kvällstid.

Två utspädda vatten av fem möjliga. 119 kr, restaurang Da Peppe Due.

 

Patricia (återbesökt)

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Totaltorsk

Torsk i islŒda.

Det har hänt igen och denna gånger är det kanske för gott. Ännu en fiskhandlare har gått dit fiskhandlare går då de kämpat och fallit. Butiken på Borgmästargatan har skördat ännu ett offer. 

Det är snart fyra år sedan vi först uppmärksammade den lilla butiken på Södermalm och dess tendens att besegra alla som försöker göra den lönsam. Den senaste i ledet av fiskhandlare höll ut i ganska exakt tre år vilket såvitt någon vet är ett rekord. 

När fiskhandlare Starre tog över i februari 2011 noterades detta förstås också här på Gödsvinet. Sedan dess har jag gått förbi butiken nästan varje vecka och mitt intryck har varit att också nästan alla andra i den här staden måste ha passerat den förbi.

Det var hela tiden uppenbart för mig att även denna affärsrörelsen var rödlistad. Akut utrotningshotad. Utfiskad.

Beskedet kom någon gång i förra veckan, skylten i fönstret berättade historien som redan berättats så många gånger. 

“Lokalen överlåtes” läste den vita texten mot en ilsket orange bakgrund. På en lite mindre, handskriven lapp strax under stod det “stängt på grund av sjukdom”. Kan det överhuvudtaget bli sorgligare än så?

Tårarnas väg leder varje fiskhandlare till en plats strax söder om Folkungagatan. Där är platsen där den sista striden står för alla som någonsin slagit in en filé i brunt paketpapper.

Om man lyssnar i vinden som blåser ner för Stigberget kan man höra dem viska samma ledsna ord. “Begrav mitt hjärta på Borgmästargatan 4”. 

Från kök till kökkenmödding

ostron

Det var sent förra veckan som Mejeri-Robin lät mig veta att han kommit i besittning av en låda innehållande någon sorts fossil. Det visade sig vara ostron vilket i några delar av världen anses vara ett livsmedel. Med det som utgångspunkt gjorde vi upp om att tillsammans försöka göra slut på dessa slemma molusker genom att sluka dem hela och levande. Det skulle visa sig vara ett företag som inte saknade utmaningar.  

Den första utmaningen bestod förstås i att öppna dem. Ett kraftigt skal kräver ett kraftigt blad och det var så bajonetten på bilden kom att plockas fram ur den nedersta kökslådan. Jag vet inte riktigt hur den hamnade där men jag antar att den kan visa sig ovärderlig om köket någonsin skullle invaderas av röda armén. 

Jag roade mig faktiskt med att göra en sökning på internet för att få en bättre uppfattning om var den kom ifrån. Tydligen finns det sidor på internet för personer som har en lätt oroväckande expertis på området vapen, inte minst vapen från den tyska nazi-perioden, som bajonetten på bilden. Bortsett från mycket kunskap om vapen skänker dessa sidor en påtaglig lust att dricka sig full och/eller ta en lång dusch. 

Vapnet är en bajonett av typ Carl Eickhorn som tillverkades i Solingen i Nordrhein-Westfalen mellan 1934-37, för det tyska infanteriets mauser modell K98. Nu vet vi det och det räcker så. 

Oavsett redskapets många positiva egenskaper vid bruk i överfall av små, centraleuropeiska länder så var det inte mycket till en ostronöppnare. Efter ett par stickande rörelser som kom närmare att dödligt såra mig och människor i min närhet än ostronet pensionerade vi det gamla krigsförbrytarredskapet. 

Samtliga 14 molusker fick till sist kapitulera inför en gammal men pålitlig, svensk morakniv. 

Den andra utmaningen består förstås i att äta dem. Jag är inte ens säker på att “äta” är verbet jag söker. “Dricka” borde likaledes kunna användas, liksom ett par andra ord vanligtvis hemmahörande i djurriket. 

Hur ska jag beskriva smaken för den som själv aldrig sörplat i sig innehållet i små stenar som växer i havet? Jag tror inte att det låter sig göras. Visst kan man hänvisa till smaken hos en mussla som inte haft förmånen att koka i vitt vin men om det vägleder någon så har nog denna någon faktiskt ätit ett ostron eller något tillräckligt nära för att räknas som ett. 

Därför kan jag bara rekommendera till var och en att skaffa sig en egen låda och testa. Ostron är nyttiga och kan ätas alla dagar i veckan. De innehåller ditt totala behov av zink, selen, magnesium, kadmium och geranium. Dessutom är de näst efter årsskiften den bästa ursäkten för att dricka champagne. 

Se upp för E Coli och tyska stickvapen.

Saiko

Jag har halkat efter på senare tid. Slappat. Inte hängt med bland hipsterrestaurangerna. Det är hög tid för en uppryckning.

Sagt och gjort. När det blev dags för hämtmat under fredagskvällen valde jag bort Tamnack Thai, Hai och falafel no 1 och istället styrde jag kosan mot Saiko vid S:t Knuts torg. Det var en lång promenad. Väntan vid kassan var ännu längre, trots att maten redan var färdig när jag kom. Men vad gjorde det när den färgglada hipstersushin låg och plirade så fint på mig under sitt genomskinliga plastlock.

Saiko har egentligen inriktat sig på så kallade japas. Det är en finurlig språkkonstruktion som är en sammandragning av orden Japan och tapas. Men dessa fanns inte på hämtmenyn, så jag chansade på en mixtallrik och makirulle med högrev. Japp, högrev.

Kalla det onödigt, smaklöst, pretentiöst eller vad du vill. Jag blir själaglad när någon försöker göra något kul med sushi, en vanligtvis genomtråkig maträtt. Högrev, pumpa och apelsin i en makirulle genererade inga änglakörer, men för att vara en sushirulle var den utmärkt. Högreven var mör och fin, och tog upp större delen av både smak och konsistens. Några brända små representanter från växtriket prydde anrättningen, som syns på bilden ovan, och de gav en välkommen knaprighet och liten udd i smaken. Som en bonus blev man rätt mätt, något som sushi ofta misslyckas med.

Mixtallriken var en salig blandning av traditionell sushi och fantasifulla rullar. Jag anade sill med fänkål i en, okänt skaldjur i en annan. Ett litet minus för att de inkluderade de lite trista omeletterna som alltid invaderar sushibrickorna, men i övrigt mycket bra.

Som ett tillbehör jungfruprovade jag Kimche. Det var inte så tokigt. Blev nästan lite besviken efter allt farligt jag hört om fenomenet i fråga.

Saiko i Malmö får fyra fiskar varma av fem möjliga.

Bloom in the park revisited

I lördags lyxade jag till det med en middag på Malmös dyraste och märkligaste restaurang. Bloom.

Man skulle kunna tro att det är svårt att gilla en restaurang där man varken får beställa mat eller dryck. Där man inte ens får veta vad man blir serverad. Och där man inte ens alltid får veta det strax efter man ätit det. Men skådespelet man bjuds på är så spektakulärt att den underliga attityden snabbt blir en naturlig del av kvällen.

Vi inledde med att knappt hinna öppna truten innan vi hade varsitt glas skumpa i handen. Sedan fick vi en stående förrätt som var en asiatiskt inspirerad liten tallrik med nudlar, sötpotatispuré och en friterad boll med okänt innehåll. Jag hade gissat på kyckling, men det enda man kan vara säker på på Bloom är att det inte är det man tror det är, så jag vet inte. Lite storbladig, delikat och slemmig tång rymdes också på tallriken. Perfekt liten aptitretare.

När vi satt oss till bords fick vi en tallrik med vit fisk formad som en maki-rulle, men tillagad. Till det en mängd olika småsaker, ett par delikata oliver i märkligt geléformat satte avtryck i minnet och ruccolaglassen var fantastisk.

Nästa rätt var en lila platta. Jag vet fortfarande vad den bestod av, men den var både platt och lila. Men ovanpå fanns en bit kalvbräss och en friterad rulle med kalvkind. Båda ytterst delikata. Under den dolde sig ett flertal oidentifierade grönsaker. Som bestraffning för att jag lyckades gissa rätt på brässen kom nästa kötträtt till våra spända bukar nästan omgående. Det var gräddig matvete med lårfilé från någon av de ankor som en gång bodde ute i pildammsparken. Samma anka hade även fått fylla en liten ravioli i randigt fodral. Inte alls dumt.

Härpå fylldes vi ordentligt med rödvin och sedan en spektakulärt rykande limeblandning för att rensa smaklökarna innan efterrätterna tog vid. Den första av dem hade varit en svår gissningslek om jag inte fått gåslever med glass innan. Gåslever är en smak som sitter i till dagen efter, och det är bra eller dåligt lämnar jag åt läsaren. Den vagt parfymerade glassen var gjord på rosenblad.

Nästa steg mot en tidig blodtrycksrelaterad död var en tallrik med små bakelser. Vid den här tiden på kvällen var min blick dimmig på grund av det myckna vinet och den höga halten av blodfetter. Med ett magiskt trick som inbegrep kolsyreis och en oidentifierad mejeriprodukt förvandlades tallriken till ett skummande mjölkvitt bad. Till kaffet efteråt kom en skog av sockervadd som jag hoppas var där mer för prydnad än för att faktiskt ätas, samt ett par små pralinliknande godsaker och en bensinångande grappa.

Vi vinglade därifrån med magarna spända som trumskinn. Mättnaden är allt annat än central på Bloom, men den är ett oundvikligt resultat efter så många rätter. Det är svårt att inte tycka om Bloom.

Torsk på Malmö

Idag lagade jag fisk. Fisk som jag fångat själv. Jag spenderade stora delar av helgen i en liten båt på Östersjön med min pappa, och det ni ser på bilden är två av de torskar som föll offer för den utflykten. Jag pregade dem fulla med citron, lite bladpersilja, lade stora klickar smör här och var, sedan fick  de jäsa i ugnen ett tag.

Jag vet faktiskt inte vad jag mer ska skriva om det, jag ville nog mest skryta om att jag fångat fisk. Och det blev ju en ganska fin bild.

En räkmacka utan klass

På min väg hit till Wien reste jag via den nyöppnade restaurangen “Street food” på Arlandas Terminal fem. Jag vet, det är dumt att äta på flygplatser men vi gör det alla förr eller senare, trots att kvaliten är låg och prissättningen förlorat all kontakt med verkligheten.

Street Food på Arlanda använder samma käcka öppna planlösning som andra restauranger på Arlanda där man kan plocka ihop, beställa och betala många olika maträtter utan något synbart system. Därför möter man alltid ett par dussin förvirrade barnfamiljer som inte vet om de ska beställa nudlarna i kassan eller betala vid någon av beställningsdiskarna. Framkomligheten är obetydlig.

Jag plockade därför till mig det livsmedel som fanns lätt gripbart vilket var en räkmacka som fanns i oerhörda mängder i en kyldisk. Den kostade den i sammanhanget oerhörda summan 139 kronor men den verkade rätt stor och en hamburgare kostade ungefär lika mycket. Förresten kände jag ett starkt behov av att komma där ifrån innan jag blev nertrampad av helt disorienterade thailandsresenärer från Dalarna. Med en öl kostade måltiden en bit över 200 kronor.

Det var den i särklass värsta räkmackan jag har upplevt. Dess främsta kvalité framstod vara dess storlek men även denna visade sig vara ett hån. Mackan var gjord med ett grovt bröd av landgångstyp som verkade vara fyllt från ände till ände. Vid närmare observation framgick det att den hade en skiva ägg i ena änden och en skiva ägg i den andra, varje ände var täckt med några räkor. Däremellan bredde en potemkimkuliss av grönsallad ut sig, en kulis som dolde en total tomhet av innehåll. Midskepps på räkmackan fanns dessa två salladsblad och absolut inget alls.

Men man fick ju åtminstone mycket bröd? Det tog mig nästan en minut att ta mig igenom brödet med kniven och ytterligare en minut att lossa brödbiten från gaffeln med tänderna, som jag fick räkna efteråt för att bedöma tandläkarkostnaderna. Brödet var säkert utmärkt till en lång rad ändamål; som fasadbeläggning, som yttre hölje på rymdfärjor och för att slå ihjäl små däggdjur med men det var definitivt inget som lämpade sig som föda för människor eller några andra flercelliga varelser.

Äggen var i det närmaste unika. De var de enda äggen jag sett som var helt enfärgade, det som skulle ha varit “gulan” var precis lika blekt grå som “vitan”. Allt var täckt av en kritvit massa som i en bättre värld hade varit majonäs men som nu antagligen var något sorts konsistensfett vanligtvis bara nyttjat för att hindra den kinesiska vapenaresenalen från att rosta sönder.

Ingenting på mackan smakade något som helst. Jag försökte verkligen finna något som ens med min, erkänt långsökta, fantasi smakade något men det var ett företag lika hopplöst som de tre senaste fredsförhandlingarna i Mellanöstern. Till mackan fick man en citronskiva som skurits extra tunn med rakblad och den hade lite skrämd citronsmak men det hjälpte inget.

Street food är Marcus Samulessons satsning på snabbmat. Han berättar gärna om hur han reser jorden runt för att finna ny spännande “gatumat” och under sina resor har han uppenbarligen besökt helvetet för det var där jag var när jag försökte äta hans räkmacka.

Ge bläckfisken en chans

I början av året var jag i Barcelona. Jag har redan skrivit om ett par kuinariska upplevelser där, och jag har inte ens nämnt hur jag blev pålurad en turistpaella för en halv förmögenhet.

Mitt i en promenad till något turistmål en dag blev jag hungrig. Inte konstigt, det blir jag ofta vid lunchtid. Tyvärr befann jag mig på ett ställe där det mest fanns KFC, och jag har sedan länge svurit en ohelig ed om att aldrig äta där igen. Istället slank jag in på ett skabbigt litet lunchställe. Det var ärligt talat riktigt sunkigt, inte alls så där pittoreskt som det ska vara när man hittar ett genuint hak att skryta om där hemma.

De serverade bläckfisk till förrätt. Jag hyser ett ambivalent förhållande till bläckfisk, som man kan sammanfatta med att jag skulle vilja tycka att det är godare än vad jag egentligen tycker att det är. Men med en dåres envishet beställde jag den. Bläckfisken kom serverad skivad på grillspett, med gröna paprikor. Köttet var saftigt, fast och väldigt mört. I konsistens påminde det mer om en köttig pilgrimsmussla. Inget slemmigt, inget segt. Oljan som använts vid grillningen, tillsammans med salt och den grillade ytan gjorde den slemmige molusken till en fantastiskt delikat aptitretare. Bitterheten och sötman från den grillade paprikan var pricken över i’et.

Den undre bilden visar en av huvudrätterna, vilket ger en ledtråd till den sparsmakade lunchmiljön.

Vad jag vill säga med detta är att om du blivit rädd för sega bläckfiskar på en sushirestaurang eller en turistfälla på Kreta, ge inte upp!

Bläckfisk, åtta armar av åtta möjliga. Den bläckfisken jag åt av har dock max sju kvar.