Jag tror att Rainer Maria Rilke sa det bäst: ”Gå in i dig själv. Utforska den grund som manar dig att skriva; undersök om dess rötter sträcker sig in i den djupaste delen av ditt hjärta, erkänn för dig själv huruvida du var tvungen att dö om du förbjöds att skriva. Detta framför allt: Fråga dig själv i nattens tystaste timme: Måste jag skriva?”

Jag måste skriva. Jag måste skriva om Blossas årgångsglögg. Det är den tiden på året och det är mitt ok att bära, idag, imorgon och sedan tio år.

Nu skrev ju förstås inte Rainer Maria Rilke så väldigt mycket om Glögg. Det är Sonetterna till glöggen, Kornetten Christoph Rilkes visa om kärlek och glögg och förstås Brev om Cézanne och glögg. Samt en del mindre verk. Inte mycket alls.

Framför allt behövde han inte skriva om Blossa 19 Aloha. Han hade det lätt på många sätt som jag just nu inte har. Han var den berömdaste tyska poeten som någonsin besökt Flädie, jag är den som just står i begrepp att provsmaka en tionde årgångsglögg från Blossa.

Egentligen dricker man inte Blossa årgångsglögg, man mer liksom blundar och väntar på att det ska vara över. Den här kommer inte att vara över på ett tag.

Det är en smak som dröjer sig kvar och när solen har gått upp nästa morgon och du tror att den har gått dyker den upp hos dig i sovrummet. Blossa 19 är här för att stanna om än mest för att den inte är färdig med dig än och förresten har den ingenstans att gå.

Blossa 19 har en smak av jul om du med en smak av jul menar att den är konstgjord och att den aldrig vill ta slut.

Om man ska jämföra med tidigare årgångsglögg så påminner Blossa 19 en del om Blossa 17 Old Dehli på så sätt att man önskar man aldrig druckit den. I den meningen påminner egentligen alla årgångsglögg om varandra. De har en imponerande känsla för kontinuitet på Altia.  

Jag vet att jag har överkonsumerat fruktgodisliknelserna i mina recensioner av Blossas årgångsglöggar och jag önskar att jag hade sparat några till Blossa 19. Piggelin. Det får bli Piggelin. Artificiell melonsmak. Jag tror det finns en solskyddsolja som luktar så här.

Blossa 19 Aloha tar oss med till Hawaii om man med tar oss med menar får oss att aldrig vilja se en skjorta med palmer igen. Jag var förresten redan där. Den här glöggen gör ingenting för mig.

Varför gör jag det här? För att ingen annan gör det. Jag har exempelvis redan konstaterat att Rainer Maria Rilke aldrig drack Blossas årgångsglögg. I själva verket dricker nästan ingen Blossas årgångsglögg längre. Lita på en som sett saker och bli en av dem.

119 kronor på Systembolaget, nummer 71822 i katalogen

1 ananas av 5 möjliga

Av alla självuppoffrande insatser Gödsvinet gör för allmänheten är den årliga recensionen av Blossas årgångsglögg den mest krävande. Ingen borde behöva men någon måste. Hur det blev vi vet jag inte nu är det så och det är dags igen. Det är dags för recensionen av Blossa 18 di Limone.

En sällan beskriven vånda knuten till detta och tidigare års årgångsglögg är smärtan från att behöva gå till Systembolaget för att köpa den. Jag gjorde det idag och jag ömmar fortfarande.

Det var på Systembolaget på Folkungagatan vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Jag känner butiken mest som en av få där väktarna är flera och inte sällan placerade som dörrvakter vid ingången. Det är en livfull butik för livfulla människor.

Det är inte mitt första val men en dimension av problem med att köpa flaskan är att den inte ingår i det ordinarie sortimentet. Det är långt ifrån det största problemet men idag förde det mig lätt ur kurs från mina ordinarie inköpsställen.

Ett långt allvarligare problem är det sociala stigma som kommer av att köpa en flaska Blossa 18 di Limone och inget annat. Ingen vill vara den personen. Såvitt någon i butiken vet kan du vara en sådan som sparar och samlar på oöppnade flaskor årgångsglögg från tidigare år. Mitt allra största problem idag var alltså att jag ville köpa en flaska årgångsglögg utan att framstå som någon som köper en flaska årgångsglögg.

Jag trängde dock undan det för att ge plats för ett mer akut problem; hur hittar man flaskorna i butiken? Hur sorterar de in något så gränslöst som glögg i en annars tydligt katalogiserad verklighet? Jag började i en hörna och kartlade långsamt territoriet till den diagonalt motsatta. Jag letade bland rödvin och jag letade bland starkvin. Jag kryssade med en diskret uppenbarhet mellan hyllorna med målet att hitta glögghelvetet innan någon hjälpsam typ frågade vad jag letade efter. Jag vet inte vad jag hade svarat.

Minuterna gick och samlade sig i en kvart som var svår att ignorera för någon som sett mig oskyldigt visslande men med stigande oro vandra korridorer upp och ner. Personalen på golvet riktade sina blickar mot mig. Väktaren började bli orolig och skrapade lätt med en känga mot golvet. Det var något i luften.

Efter en halvtimmes ödesmarsch mellan hyllorna insåg jag att det inte fanns någon väg framåt och ingen återvändo. Det var kapitulation eller reträtt från butiken och Gödsvinets heliga mission. Jag var tvungen att be om hjälp.

Hur ber man en anställd på Systembolaget om hjälp på ett ironiskt sätt? Jag vet inte men jag vet att jag försökt och misslyckats. När är det försent att säga att det är en present? En ironisk present? Kommer någon att alls lyssna?

”Har ni glögg?” blev mitt val av öppningsfras. När den infångade unga mannen i väst svarat jakande på denna en av vår tids minsta frågor riktades mitt intresse mot var denna i sådana fall kunde tänkas vara lokaliserad. ”På lagret” blev svaret och innan jag ens kunnat börja ironisera över det kreativa i den placeringen fortsatte han med det förgörande ”vi har inte hunnit plocka ut den än”.

Inte nog med att jag var en sådan som köper Blossa årgångsglögg, jag gör det långt innan säsongen för glögg ens börjat. Som om jag inte kan vänta, som om det är en högtid i sig när årets glögg släpps. Man vill ju ha en flaska att ställa i raden av samlade flaskor från år som gått. Detta var ett av flera tillfällen då pliktkänslan nästan brast, tillfällen då jag övervägde att springande hoppa över kundspärren och ut på Folkungagatan som så många kunder på detta Systembolag före mig.

Istället stod jag tyst och tom i väntan på att den unga mannen i väst skulle komma tillbaka från lagret. När han gjorde det tilltalade han mig med en prata-med-barn-röst, ”här har du”. I kassan betalade jag kontant.

Hur smakar då Blossa 18 di Limone? Spelar det någon roll? Personligen anser jag att det inte har någon betydelse och jag drar den slutsatsen efter att ha druckit alla årgångsglögg från det senaste årtiondet. Jag vet att de oavsett smak förenas av avsmak. Likväl, det här är inte över innan vi har testat.

Blossa 18 di Limone är en dimmig dryck i kissgult som blickar mot Italien med uppgiven förvissning om att nog aldrig nå ända dit. Det här är lemon drops i en ångande mugg och om det inte är något du uppskattar så kan du tänka att det säkert är bra mot förkylning. Det är så jag tänker, det här är Vicks lemon menthol med 15 volymprocent alkohol. Jag försöker tänka positivt, det hjälper inte men jag har försökt allt annat under dessa recensioner.

Som Blossa årgångsglögg sett är det inte det värsta jag varit med om men jag har å andra sidan också varit med om allt. Detta är en mycket söt glögg som smakar smaksättare som smakar citron eller något avsett att likna citron. Citron är väl fräscht? Det är egalt eftersom glögg alldeles uppenbarligen inte är det.

Doften är nästan oskiljbar från den av Ajax (di) lemon blandat i mycket hett vatten.  

Det här dör du inte av men varför chansa?

2 vaporub av 5 möjliga

110 kronor på Systembolaget, nummer 84400 i katalogen

Gödsvinets längsta tradition näst efter alkoholism är de årliga recensionerna av Blossas årgångsglögg. Nu är det dags igen, för sjunde gången, och det finns inget du kan göra åt det.

Årets årgångsglögg kommer med en smak av kråkbär. Hur smakar kråkbär? Jag vet inte och den här flaskan med Blossa 16 Kråkbär är ingen god vägledning. Den smakar, såvitt jag kan urskilja, glögg.

Kanske är det dit blossas årgångsglögg har fört oss, efter en lång rad våldsamma girar kors och tvärs över alla åtta filer av smak. För eller senare var de tvungna att blanda en glögg som smakar glögg och inget annat.

Jag tänker inte klaga, gud vet att det här inte har varit någon enkel resa de senaste sju åren. Raden av recensioner erbjuder skrämmande läsning.

Blossa 16 Kråkbär går att dricka men det finns på det stora hela ingen direkt anledning att göra det. Ingen kommer till skada av den och den klumpfotade flaskan har tusen nyttiga hushållsfunktioner.

Köp en om du vill, eller låt bli. Jag är bara glad att ännu en recension är över.

109 kronor på Systembolaget, nummer 80000 i katalogen

2 ljungväxter av fem möjliga

Jag vill börja om. Det slutade inte så bra senast. Recensionen av Blossa 14 var inte så mycket en recension som ett koleriskt utbrott. Ett rop på hjälp, egentligen.

Likt kung Karl Gustav vänder vi blad, vi släpper gånga års oförrätter och går vidare. Blossa 15 är här och det kräver en recension.

Det ska dock sägas att Blossa 14 Lavande verkligen var en rätt gräsligt dryck. Det tror jag alla kan hålla med om. Det ska vara sagt.

Anledningen till att jag testade den var ju mest att jag testat de föregående årens årgångsglögg och för att någon måste göra det. Det var ju inte så att jag direkt ville dricka det där. Vem skulle vilja det?

Men nu går vi vidare.

Lavandel? Det kanske inte var en orimlig tanke på något plan men på vilket sätt motiverar den att göra en glögg som smakar sköljmedel?

Är det konstigt att man lackar ur, egentligen? Att dricka Ahlgrens bilar upplöst i billigt vittvin kan ta ut sin rätt på de tåligaste temperament. Har jag varit orimlig på något sätt?

Kunde inte ens dricka ur flaskan. Hur som helst.

Blossa 15 är smaksatt med te och det gjorde mig försiktigt positiv trots allt jag har varit med om. Som förra årets lavendelglögg.

Det finns inget som botar en förkylning som en ångande kopp Earl Grey med ett stänk Tanqueray och min förhoppning låg förstås vid att Blossa 15 lånat smak och hälsobringande egenskaper från denna drink som du kanske känner som “The end of an empire“.

Lyckligtvis är jag inte sjuk för denna glögg har inget gemensamt med en kopp te med ett stänk gin. Det är inget bra betyg men jag skulle kunna säga att Blossa 15 smakar lite som öronpluggar luktar när man använt dem för länge och det väljer jag trots allt att inte göra.

Det är beskt men det som är beskt är lite mindre sött. Det som är lite mindre sött är lite godare. Godare än Blossa 14 Lavande.

Blossa 15 Earl Grey är fortfarande rätt jävla söt och jämförelsen med Blossa 14 Lavande visar ju bara hur långt man måste gå för att hitta något alls att jämföra den med.

Folk kommer att avsky Blossa 15 Earl Grey och givet hur folk är stärker det produkten.

Det kunde vara värre. Det kunde vara Blossa 14 Lavande

Jävla Blossa 14 Lavande

99 kronor på systembolaget, nummer 76760 i katalogen

Två London Hurl av fem möjliga

Blossa 14 Lavande. Det finns väl ingen väg runt den. Det här måste göras. Nu kör vi. 

De senaste årens installationer (10, 11, 12, 13) har gjort ett grundligt arbete för att sänka förväntningarna inför 2014 års vandring på den tårarnas väg av kryddat vin som är blossas glöggföljetong. 

Hur smakar lavendel? Blossa 14 ger ingen vägledning och det är förstås bäst så. Den här glöggen smakar vittvinsfriskt och en smula spritigt med ett överdrag av traditionellt söt glöggdräkt. Är lavendeln det jag kan förvänta mig känna när jag vaknar upp imorgon efter att ha avslutat flaskan?

Jag kommer inte att avsluta flaskan och jag ska berätta varför: Jag är trött på det här. Ännu ett år med ännu ett övergrepp och inget slut i sikte. Du kan sluta dricka de här flaskorna men det alternativet har vi inte på Gödsvinet. Någon måste dricka Blossa 14 Lavande och det måste vara någon som också recenserat de tidigare årgångarna. Så tillbaka till recensionen.

Blossa 14 Lavande är en lätt kransblommig glögg som kommer från en flerårig liten buske. Den blir upp till 50cm hög och används mest för dekoration. Blossa 14 Lavande används av vissa även som insektsrepelernade medel, främst mot mal i garderob. Blossa 14 Lavande är härdig upp till mälardalsområdet och under gynnsamma omständigheter en bit upp efter norrlandskusten. I de allra sydligaste delarna av Sverige förekommer den förvildad.

Det finns en smak bortom det vassa vittvinet och jag tror jag vet vad det är. Ahlgrens bilar. Närmare än så kommer vi inte. Nu skiter jag i det här.

1 spikolja av 5 möjliga

97 kronor på systembolaget, nummer 76600 i katalogen 

Det har blivit dags för en av våra allra äldsta traditioner här på Gödsvinet, en tradition som hör den i vår riktning marscherande julen till. Jag syftar naturligtvis på recensionen av den senaste installationen i Blossas årligen återkommande övergrepp; årgångsglöggen 2013. 

Redan 2010 kunde vi dölja en recension av det årets saffransglögg i en ganska utförlig historik av ämnet årgångsglögg och det följande året var vi med och beskrev 2011 års petrokemiska sensation från de förryckta glöggblandarna på det finska Altia, som äger namnet Blossa. 

Förra årets geografiska tematik i Blossa 12:s påstått japanska prägel fortsätter i år med fokus förflyttat till landskapet, länet och masreservatet Dalarna.

Med smakreferenser som djupgas, Helly Hansen och stängningsdags på stadshotellet i Hedemora vill man fånga essensen i det kanske mest traditionstyngda av alla svenska landsändar.

Men är det verkligen så här man kan förvänta sig att Dalarna smakar? Det är djärvt att hävda att det ens går att fånga dalarnas arom i en enda mugg.

Förmodligen är det därför man i år valt att inte tala om vad det egentligen är som smakar som det gör då man tar en mun årgångsglögg. Det måste man gissa sig fram till och på så sätt skiljer sig förstås egentligen inte 2013 års årgång från de tidigare.

Eftersom din gissning är lika bra som någon annans och Gödsvinets är den bästa av alla så sätter jag mina pengar på att de helt enkelt smält en stor mängd av Haribos gelébjörnar i ett dåligt ungerskt vittvin.

Blossa 13 är helt och fullt odrickbar.

1 Riegel av 5 möjliga

95 kronor på systembolaget, nummer 76400 i katalogen