Guldsvinet

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Vem är Daniel?

?
?

Den oroliga del av allmänheten vi känner som Gödsvinet läsekrets är i uppror. Breven strömmar in och uppjagade bybor med facklor och hötjugor har samlats nedanför mitt örnnäste i Vällingby. Innan jag låter dem känna på den kokande oljan är det på sin plats att någon av oss ger dem och er alla ett par svar. Kalla mig blödig men ni har förtjänat det. Det är dags att berätta vem Daniel är. 

Det har gått lite över en vecka sedan omvärlden vaknade upp till ett inlägg av en ännu okänd författare på Gödsvinet. Inlägget var radikalt och på flera sätt trendbrytande i och med att det innehöll recept på något som faktiskt är möjligt att konsumera även för en fullständigt normal medlem av människosläktet.  Vem är då denna nytänkare och hur kom han att skriva inlägg om drinkar på Gödsvinet?

Daniel Napoleon Onassis föddes någon gång under det svunna millienniet till följd av ett kärleksmöte mellan den ökända Golem från Minsk och en dansande björn. Det är åtminstone vad sägnen lät berätta under hans uppväxtår i Odessas storslagna hamnkvarter, dit han förts av det sällskap av ambulerande pärldykare som adopterat och gjort honom till en av de sina.

Daniel lärde sig redan tidigt i livet att krypa, gå, tala och han har bara fortsatt med det ända sedan dess. Då tiden kom att lämna det trygga barndomshemmet i källaren till det lokala Moloktemplet tvingades Daniel till sitt livs svåraste val: Skulle han följa sitt stjärntecken och bli upptäcktsresande eller fullfölja en lukrativ karriär som harpunist? Han beslutade att vandra ut i världen och aldrig låta en rakkniv röra vid hans hjässa tills gud givit honom svaret. 

Nu inser jag förstås att jag kan ha ruckat lite på sanningen. I själva verket vet jag inte säkert om något i den här beskrivningen faktiskt stämmer. Sanningen är väl egentligen att jag inte vet så mycket om Daniel och att jag, så att säga, fyllde i luckorna själv. Det blir så här då. 

Det var Nils idé att inkludera inlägg om drinkar av någon som faktiskt vet något om det och det är en idé som jag applåderar. Jag har ännu aldrig blandat en drink som man inte också kan använda för att konservera små däggdjur. Det är mot denna bakgrund som jag välkomnar tillskottet.

Då så. Det känns bra att ha rett ut den här frågan 

Ayinger winter-bock (11011)

Detta är recensionen som aldrig skrevs. Den kommer heller aldrig att skrivas. Jag beklagar det. I ett försök att hinna informera allmänheten om årets alla julöl satte jag mig för att prova dem alla. Det tog förstås ände med förskräckelse. En halvliter stark Ayinger winter-bock var det sista jag drack innan jag kom på att det finns roligare saker att göra under inflytande av alkohol än att skriva om det. 

Det hör till historien att systembolaget har tagit in ovanligt många och ovanligt goda julöl just i år. På mitt lokala systembolag här i Vällingby har de avsatt en hel korridor åt julölen och gud vet att de inte ägnar tid åt nyheter om de inte verkligen måste. 

Bland alla dessa julöl är kanske Ayinger winter-bock den bästa. Det är en len, för att inte säga tjock, svart vätska med mer djupgående karaktär än skrikiga karaktärsdrag. En del säsongsöl av liknande slag går helt överstyr med kryddningen, som i fallen med Dugges Rudolf ren ale eller Sigtunas Midvinternattens mörker. De stoiskt återhållsamma tyskarna respekterar ölkonsten för mycket för att pynta sönder en god brygd med bjärt skinande smaker. 

Istället låter de malten tala och det är ett språk som inte alla förstår men som alla måste respektera. Visst finns där en del runda smaker av russin och torkad frukt men de framträder i en diskret chokladaktig fyllighet som känns harmonisk. 

Det är därför en stor skam att denna fina öl aldrig kommer att recenseras. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11011 i katalogen

Fyra advent av fem möjliga

 

Månen över västerort

Det hänger en illavarslande måne över västerort ikväll och jag är här för att se den. Jag anlände med det sista tåget från den blekingska skogsbygden tidigare idag. På något sätt tog vi oss genom vildmarken och förbi de som lever i den. När jag klev av vid spår 18 på Stockholms centralstation noterade jag hur ett stort antal primitiva pilar och spjut fortfarande satt fastkilade i tågets plåthölje. Som taggarna på en igelkott.  

Nej, det gjorde det förstås inte. Jag är bara inte redo att skriva något om verkligheten än. En förlängd helg i det gamla landet har knuffat flera måsten och en hel massa borden bortom räckvidden för min ambition. Det är inte lätt att få något gjort på resande fot och om man reser med SJ är arbetet man missar aldrig ens största problem.  

Tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby finner jag att läget är hopplöst. Så långt allting väl. Det är värre att frekvensen på inläggen här på gödsvinet närmar sig tidigare inte kända bottennoteringar. Om inte Zonk hade lett en trevande allmänhet vidare genom den italienska ölmarknaden så hade en förlamande tystnad sänkt sig över internets viktigaste källa till sanning och skönhet under november månad.

Under tiden sitter jag här under månen i västerort och funderar på hur många av mina inlägg som handlar om att jag inte har skrivit några inlägg. Det borde utan vidare kunna bli en egen tagg i listan av taggar i vänstermarginalen. Hur som helst, jag menar att det här räknas. 

Testar min tolerans

Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras “levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om “bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.   

 

Ordlekar

I likhet med alla andra har jag ägnat de senaste veckorna åt scrabble-spelet “Wordfeud”. Jag är nu en av de oräkneliga 30+ män som kan ses på tunnelbanans gröna linje med hörlurar i öronen och blicken i det närmaste hypnotiskt fäst på skärmen till en platt telefon stor som en skärbräda. I över ett år undvek jag telefonlekarna genom att istället, på ett demonstrativt sätt, läsa vänsterrevolutionär litteratur av författare som David Horowitz, Jan Myrdal, Michael Bakunin, Karl Marx och Vladimir Lenin under min nästan halvtimmeslånga pendling till Slussen. Jag levde för hoppet om att få chocka någon av de villaägare från Nockeby som stiger på i Alvik på dagar de är för bakfulla för sin SUV. Konventionen hann dock ifatt mig och det beroendeframkallande lilla spelet har mig nu i ett fast grepp. 

“Wordfeud” har dock gett mig något mer än bara dålig hållning, skelögdhet och bättre läsvanor. Spelet har fått mig att inse hur mycket i livet som är ordlekar. 

Jag får ibland frågan varför jag skriver här och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag frågat mig själv det någon gång. Det är en rimlig fråga, trots att jag spenderar dagarna med att skriva på vetenskapliga artiklar, böcker och föreläsningar så lockar av någon anledning tangentbordet till fler utflykter bland bokstäverna om kvällen. Kanske snuddade Hunter S Thompson vid svaret när han skrev att “skrivande är som sex, det är bara roligt för amatörer”. Det är onekligen roligare att skriva när man stämplat ut för kvällen och lämnat professionen för en amatörtillvaro men det är inte hela svaret.

Det som lockar med att skriva här är ordleken. Leken består i att pussla ihop ord så att de tillsammans beskriver något så obeskrivbart som upplevelsen av en mun öl. Precis som “wordfeud” ger jag mig själv dubbel eller trippel ordpoäng när jag lyckas trycka in ett sällsynt ord inte hört uttalat sedan tiden för Weimarrepubliken (dubbel ordpoäng).

Ibland ger jag mig själv specialuppgifter som kan ge bonuspoäng. Det kan handla om att smyga in okommenterade citat från och referenser till musik och litteratur. Jag har tagit hela rader från artister Bob Hund, Bob Dylan, Morrissey och försökt att kamouflera dem i enlighet med det omgivande ämnet för inlägget. En gång blev jag övermodig och stal två hela rader från Joni Mitchells “Chelsea morning” vilket gjorde en recension av en frukost i New York helt obegriplig. Jag gav mig själv 15 bonuspoäng och trippel ordpoäng ändå.

Mitt personliga rekord i självupptagen ordlek var dock när jag helt okommenterat smög in texten från refrängen till en sång från den tecknade filmen “Dumbo”, en Disneyproduktion från någon gång på 1940-talet.

Under flera år av politiskt färgat skrivande på en annan blogg ägnande jag mig åt att sprida elakheter om personer och fenomen som jag inte gillar, nästan oavsett vad inlägget egentligen handlade om. Det är en särskilt destruktiv form av ordlek som till det yttre har mycket gemensamt med rättshaveristens insändare till olika lokaltidningar. 

I dagens DN skriver Örjan Abrahamsson om den ordlek som består i att komponera ihop en fungerande första mening i en roman. En del vill väcka intresse, en del vill förmedla så mycket information som möjligt och jag misstänker att en del bara vill komma vidare. Abrahamsson ger många exempel på första meningar i romaner men han ger inget som är bättre än min favorit: 

“From little after two o’clock untill almost sundown of the long still hot weary dead September afternoon they sat in what Miss Coldfield still called the office because her father had called it that – a dim hot airless room with the blinds all closed and fasten for forty-three summers because when she was a girl someone had believed that light and moving air carried heat and that dark was always cooler, and which (as the sun shone fuller and fuller on that side of the house) became latticed with yellow slashes full of dust motes which Quentin thought of as being  flecks of the dead old dried paint itself blown inward from the scaling blinds as the wind might have blown them”.

I enlighet med min princip för litterära referenser tänker jag inte tala om i vilken bok denna mening är den första. 

Abrahamsson avslutar med att återge vad han anser är världens bästa roman i kategorin för extremt korta sådana. Romanen heter “Dinosaurien”, den är skriven av Augusto Monterroso och den lyder i sin helhet som följer:

“När han vaknade stod dinosaurien kvar”. 

Personligen tycker jag att denna roman har långt upp till Erenst Hemingways berömda försök att skriva världens kortaste roman. Han gav sig uppgiften att ha med en början, ett mittenparti och en avslutning. Resultatet blev detta mästerverk:

“For sale: Baby shoes, never worn”

En ordlek blir inte vackrare än så.  

En personlig profil

Det är ingen hemlighet att jag inte är särskilt tekniskt begåvad. I själva verket har jag en lång historia av övergrepp mot oskyldig teknik bakom mig. Jag ska inte tråka ut er med detaljer men varje gång jag flyttar är jag i enlighet med en överenskommelse med sociala myndigheter förpliktigad att knacka på hos alla nya grannar inom två kvarters radie för att varna dem att elektronisk och annan teknisk utrustning kan sluta fungera enbart beroende på min närvaro i området.

Den världsledande teknologi som gör internetfenomenet Gödsvinet möjligt är därför helt och hållet Jonas förtjänst. Ifall ansvaret för det tekniska underhållet lämnades till mig så skulle Internet omedelbart fatta eld. Därför finns det en lång rad med saker som jag inte förstår och som jag inte heller ska försöka förstå med designen på Gödsvinet.

Ändå finns det en specifik sak som jag måste ta upp. Det är det här med våra profiler. När vi sjösatte Gödsvinet för lite mer än ett år sedan skrev vi korta beskrivningar av oss själva som vi stoppade i den personliga profilen. Syftet med dessa profiler är ännu oklart eftersom ingen utom vi själva kan se dem. Jag antar att man ibland måste läsa en beskrivning av sig själv för att komma ihåg vem man är men samtidigt undrar jag när detta är. För att tala för mig själv har jag aldrig vaknat upp i ett memento-ögonblick med behov av att finna en beskrivning av mig själv. Ifall jag gjorde det så skulle jag förmodligen ändå inte googla på Gödsvin.

Vilket syfte har då denna profil? Jag tänker att det är bäst att dela med sig av den, för att kanske på så sätt få någon sorts klarhet i frågan. Dessutom förtjänar du som läser detta att äntligen få veta exakt vem som döljer sig bakom de olika signaturerna på Gödsvinet. Den profil som jag skrev och postade i min profil i mars 2010 löd som följer:

Johan är en 33-årig massajhövding med ett förflutet inom frikyrkorörelsen. Han är författare till ett stort antal böcker, samtliga på polska, vilket olyckligtvis är ett språk han inte alls behärskar. En del av sin uppväxttid spenderade han i buken på en valfisk vilket är varför han än idag inte kan färdas på en buss utan att känna doften av krill. Efter en fullbordad doktorsexamen i filateli gav han sig ut på de sju haven men återvände snart desillusionerad till en tillbakadragen tillvaro som tyrolerdansare. Johan är inte tillgänglig för intervjuer men låter hälsa att hans tankar är med oss.

När jag nu läser denna beskrivning inser jag att inte riktigt allt i den överensstämde med verkligheten. Exempelvis var jag, när jag skrev beskrivningen, endast 32 år gammal.

Kanske har jag brutit mot en hemlig kod genom att avslöja personprofilen, kanske har alla kunnat läsa beskrivningen hela tiden utan att jag förstått det och kanske, bara kanske, är det ingen som bryr sig. Hur det än är med den saken känns det bättre nu när man fått berätta det jag kunnat läsa själv så länge. Det är en fråga om identitet.

Svinets år

I dagarna har Nordens storstäders krögarelit sjudit av förhoppningar. Guide Michelin har varit på besök och delat ut sina nya och gamla stjärnor. Vissa har blivit besvikna och vissa har fått en glad överraskning. Stockholm verkar ha vunnit över Köpenhamn.

Men knappt har männen och kvinnorna i de vita dubbelknäppta uniformerna andats ut förrän nästa prövning kommer. Hela Stockholm tassar på tå inför lördagen den 19 mars, då en samlad Gödsvinspatrull för första gången på ett år ger sig ut för att dela ut sina stjärnor.

Ödmjukt inser vi att den “traditionella” pressen skrivit mer om Michelin än om Gödsvinet på senare tid, men låter oss inte nedslås av detta. De stora mediedrakarnas tid är ändå snart förbi, och då står vi som var allra först ute i bloggosfären där, redo att ta över stafettpinnen. “Bloggen” är nästa stora grej, samhället har bara inte fattat det än.

Det kan tyckas onödigt att Stockholms krögarskrå gemensamt går upp i limningen för den här helgens begivenhet, då Gödsvinet bara besöker en restaurang, och betyget redan är givet på förhand. Det var på Djuret idén till Gödsvinet en gång kläcktes, och det är där vi samlas igen för att ösa superlativ över tillvaron.

För exakt ett år sedan publicerades det första inlägget på Gödsvinet. Det var det första i en serie vinrecensioner med socialrealistisk klang. Efter det har en försvarlig mängd öl avhandlats, och ett antal restauranger fått sin dom. Vissa inlägg har rönt stor uppmärksamhet, som när Gödsvinet konfronterade Edward Blom, eller när vi sågade malmöfestivalen längs med fotknölarna. Ett glatt och ledsamt minne är när Gödsvinet tog politisk ställning efter valet i höstas. Många som var förtvivlade efter valet verkade trygga i att deras fasta punkt i tillvaron tagit tydlig ställning. Recensioner med anknytning till verklighetens folk har också lästs och uppskattats av många, särskilt när man varit lite trött på ett evigt tjat om närodlat och ekologiska matkassar i bloggosfären.

Det gemensamma för alla våra inlägg är att de alla berört någon. I de flesta fall åtminstone författaren själv.

När detta inlägget publiceras har vi precis slagit oss ner under värmelamporna, vid ett detaljerat styckningsschema, för att beställa in vår måltid bestående av fler delar av grisen än du trodde fanns.

Vi utlovar ytterligare ett år av kritisk granskning, sarkastisk reflektion och många, långa onödiga inlägg. Vi hoppas att ni tre-fyra närmast sörjande som läser detta fortsätter vara med oss under nästa år.

Det handlar om att äta, dricka och överleva.

Ett inlägg om lakrits

Lakritsroten på Sveavägen - gå dit och köp något

Det kan inte ha undgått någon att det har varit svårt att finna nya ämnen att skriva om här på sistonde. För bara ett par dagar sedan skrev jag om nyårsafton 2001. Ingen ska behöva gräva så djupt.

På liknande sätt använde jag ännu en liten bit av Internets värdefulla utrymme åt en avskrift av en gammal dikt. Det var en mycket fin dikt transkriberad med ett pubertalt syfte. Det är dit vi har kommit. Jag tänker inte ens nämna inlägget som baserade sig på en felskrivning på en av SL:s ljustavlor.

Jag fick ett förslag till ett möjligt inlägg. I en kommentar menade någon att jag borde skriva något om en lakritsbutik på Sveavägen. Även om vi kan förutsätta att denna någon äger en andel i butiken så gick jag dit. Det var lite längre upp på Sveavägen än vad jag räknat med. Jag såg norrsken innan jag såg lakrits.

När jag klev in i lakritsbutiken fann jag en butik med lakrits. Så långt allt väl. Där var svart lakrits, blå lakrits, grön lakrits och…nej, där var nog bara svart lakrits. Lakrits i olika förpackningar. Förpackningar som man kunde köpa. Jag gick ut i snömodden igen. Det var en lång, kall promenad till Rådmansgatans tunnelbanestation.

Det var nog inget större fel på lakritsbutiken. Tanken på en butik som endast säljer lakrits är nog en liten del av den större tanken på att bo i Stockholm. Om en stad är stor nog att ha en sådan butik så finns allt annat också. Själv brukade jag säga att om en stad är tillräckligt stor för att ha en frisör som specialiserar sig på afrikanskt hår så är det en stad stor nog att bo i. Det slutade jag med när jag fann en i Sundsvall.

Jag minns när jag kunde skriva ett euforiskt inlägg om en sjunde korv i ett sexpack med röda pölser. Nu kan jag inte hitta något att skriva om en hel butik med lakrits. Var ska det här sluta?