Joe Strummer skulle precis berätta något om Victor Jara när han hejdades av att ett telefonsamtal bröt musiken i mina hörlurar. Jag hade kommit så långt som till ingången till Slussens tunnelbanestation vid Södermalmstorg när jag nu konfronterades med en främmande människa på andra sidan av en dålig ledning.
Det var från Radiotjänst. Jag har alltid haft en god relation med Radiotjänst. När jag hade en TV så betalade jag till och med deras avgift. När jag i ett koleriskt infall förpassade apparaten till en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund slutade jag betala denna avgift.
Historien borde ta slut där. Historien var slut där. Tills de tog upp samtalet igen, idag vid Slussens tunnelbanestation.
Efter ett par kraftigt förminskande trevligheter kom personen på andra sidan till saken. Hade jag en TV? Precis som alla andra som idag gärna berättar att de inte har det valde jag det långa svaret, sa något om Melodifestivalen, koleriska infall och en köldslagen återvinningsstation i utkanten av Östersund.
Personen på andra sidan skyndade vidare. Fortsatte med frågan om “dator med TV-kort” vad i all världen det nu är för något. Jag är rätt säker på att det fanns en TV-tillsats till Commodores datorskärmar på 1980-talet, kanske var det en sådan frågade efter. Hur många fångar de på det sättet?
Den frågan var hur som helst bara introduktionen till huvudnumret. Det lät ungefär så här:
RT: Har du en vanlig dator?
Jag: Bra fråga, den låter för jävligt.
RT: Vad använder du den till?
Jag: Jag…skriver saker. Den är rätt dekorativ också, fin i sig.
RT: Du betalar kanske räkningar och så med den?
Jag: …nej?
RT: Hur gör du det då?
Jag: För hand…gillar känslan…kul att träffa folk…och så…på postkontoret…
RT: Du har inte internet till datorn?
Jag: …nej?
Det var svårt att undgå känslan av att personen på Radiotjänst inte alls trodde på mig. Det är en hemsk sak när människor inte kan lita på varandra. För att inte helt lägga skulden på den andra parten så kan jag gå halva vägen och säga att jag inte var fullständigt uppriktig.
Hade jag varit uppriktig så hade jag sagt att tanken på TV-avgift för datorinnehav är en som kräver mer än en driven telefonutfrågare för att genomföras. Dålig verklighetsförankring bygger i motsats till vad många tror på fantasilöshet och den tanken bär alla symtom på det.
Framför allt är TV-avgift för datorer ett ojämlikt sätt att dra in pengar. De hem som inte har en TV har en dator av något slag men de flesta har båda. Om man kräver de som har TV på pengar så är det just en avgift. Om man kräver alla på pengar så är det en kapitationsskatt, en skatt som utgår med samma belopp oavsett inkomst eller förmögenhet.
Hade jag varit uppriktig så hade jag påmint Radiotjänst om Margaret Thatcher. Hon var en av ytterst få som på fullt allvar föreslog en sådan typ av skatt. Vanligtvis är ju skatter platta, det vill säga baserade på en procentsats, eller progressiva, alltså baserade på en stigande procentsats utifrån inkomst.
Hur fungerade detta förslag för Margaret Thatcher? Låt mig förklara det som jag skulle ha förklarat det för personen från Radiotjänst om samtalsklimatet hade tillåtit det.
Margaret Thatcher var en person som lyckades med nästan allt hon företog sig. Då företog hon sig ändå en del rätt galna saker. Thatcher skrämde halvt ihjäl den konservativa mansklubben i det konservativa partiet och blev partiledare genom att vara illa omtyckt av alla. Hennes mest kända politiska merit vid den tidpunkten var att hon som utbildningsminister dragit in mjölken i de brittiska skolmatsalarna.
Hon expedierade sedan i raskt takt den egna partieliten, de andra partiernas eliter, den samlade ekonomivetenskapen, ett dussintal mycket mäktiga fackföreningar, kvinnomodet, IRA, folk med bergsprängare i Brixton, alla andra i Brixton, den argentinska juntan, de långhåriga och alla i Storbritannien boende norr om, låt säga, Northampton. Fan, när jag tänker på det så fixade hon till och med Joe Strummer.
Hon lät inget stoppa henne och inget gjorde det. Tills hon införde en kapitationsskatt. Det var helt enkelt för mycket och hon fann sig snart stående på gatan med lite att säga och utan modet att ge världen fingret.
Det är vad jag hade sagt till Radiotjänst om jag hade varit uppriktig. Istället dränktes vårt samtal av ljudet av 2:ans blåbuss som tog sats uppför Katarinavägen. När jag hörde något igen var Radiotjänst borta och Joe Strummer kom till sist till saken angående Victor Jara.