Om man vaknat kl 5 på morgonen, eller bara inte lagt sig än så dags, då kanske det kan passa med en juste, smakrik men ändå hyfsat lätt och inte alltför skarp eller rivig öl, eller i korthet, en bättre red ale. Jag ska inte säga att det är så brygghundarna har tänkt, men det skulle kunna vara så. I en bra värld borde det vara så. För 5 AM Saint, bryggd av just Brewdog, är en just en sådan öl, en habil red ale, med definitivt avtryck av humle, men ingalunda en grön bomb, smakar en del, men absolut inte juice, inte skarp som ett samurajsvärd men heller ingen fesjunken platt brygd. Det är helt enkelt en schysst öl utan större åthävor. Och när klockan är fem på morgonen behövs den.

Tre och en tredjedels morgonstund av fem möjliga. Nr 1501 på systembolaget, 20.10 kr.

Gränsen mellan porter och stout kan vara en aning flytande, och för den som när en faiblesse för bådadera kan det vara ett rätt så trevligt tidsfördriv att utforska dessa gränstrakter och långsamt själv bli suddigare i definitionerna. Stoodley stout är en behaglig anhalt närhelst på en sådan resa, en stout med lite många mörkt maltiga karameller i fickan, eller kanske en ovanligt torr och stram men ej övermåttan besk porter. Det är en fryntlig, behaglig och väl avrundad bekantskap, inte överladdad med vare sig smak eller alkohol, med karaktär, men inte så det blir påfrestande. Utöver Guinness kan det kanske vara en av de lämpligare session-stoutarna.

Tre och en halv glidande definition av fem möjliga. Nr 11915 på monopolet.

Schysst, skarp session beer? Sedär en öl-nisch som inte precis är överbefolkad. Brewdog har ju tidigare gett oss en fullt drickbar, för alkoholfri öl faktiskt njutbar brygd i Nanny State. I Dead pony club har de istället skapt en ale precis över folkölsgränsen, på 3.8%, och det visar sig vara en närmast magisk gräns, för det känns som en starköl. Sen är det förvisso inte någon särdeles krutig eller övermåttan karaktärsstark sådan, ingen belgare eller dubbel-IPA, men istället för en folköl? Då är den gudomlig, och vi kan bara hoppas att fler bryggare följer Brewdog i fotspåren och experimenterar med öl i den här viktklassen. Det enda jag skulle säga till dead ponys nackdel vore möjligen att den var godare innan en bekant till mig pekade på ett tydligt drag av mangojuice. Suggestionens makt är otvetydigt stor.

Tre och en halv tropisk frukt av fem. Nr på 11913 systembolaget (där den dock saluförs på burk).

Efter att många gånger ha korkat upp en pysande plunta St Peter’s Cream Stout, en underbart rund och jovialisk brygd, enkel och fryntlig, föll vi som hökar över deras IPA. Kanske borde den tonade etiketten med den lilla pigga skylten “New Hoppier Taste” ha fått oss att fatta misstanke. Det är nu, i vilket fall, historia. Ölen i glaset gjorde dock sitt bästa för att motstå varje försök att förpassa den till historien, med en skarp, huggande ton av utspätt veckogammalt kaffe med en distinkt bismak av cigarettfimp, i en kväljande humleinramning som närmast kan beskrivas som den där aromen som omsluter en väl använd burk-retur-automat. Det må strida mot något djupt ner i den svenska folksjälen, men St Peter’s IPA fick skickas till slasken med mer än hälften kvar i glaset, det kom en punkt där mod, hopp och törst helt enkelt inte räckte längre.

Noll drickbarhetsgrader av fem möjliga. Finns att beställa i kolli om ett dussin, för särpräglade sadomasochister, nr 89220 på systembolaget.

Jag vet inte vad jag ska säga om Trooper. Det är alltså en öl där mångsysslaren Bruce Dickinson (sångare i Iron Maiden, pilot med licens att flyga kommersiella jetliners, radio- och tv-värd, författare, och allmänt rekorderlig man) varit involverad i bryggandet, om än i oklar grad, i samarbete med Robinsons bryggeri i Stockport, Storbrittanien. Resultatet är ju en öl som på alla vis är drickbar, det finns otvivelaktigt talang och hantverksskicklighet här, men slutresultatet lämnar mig ganska oberörd, ungefär som Iron Maidens musik, som helt klart är mer underhållande i annans tolkning. Trooper är en engelsk ale av ganska typiskt snitt, aningen träig och med den där brödiga maltigheten som dyker upp när man minst anar det. Efter tre munfullar undrar man om man suttit och druckit den i dagar, ja, det påminner om hur man efter en halv låt med Iron Maiden känner att man hört tillräckligt för flera år framöver.

Två och en halv headbang av fem möjliga. Nr 88889 i systemets beställningssortimente.

Det var ett ölhak, just där runt alpernas fotknölar i Italien, som vi brukade gå till för att de serverade en sån trevlig, spännande öl – Bombardier. Kontexterna skiftar, som bekant. I svensk sommarsol ter sig Well’s Bombardier som mycket, men kanske inte just spännande. Kanske var det inte till dess fördel att man läskat sig med en Epic IPA just innan avfärd hemifrån. Kanske var det helt enkelt för soligt – öl från brittiska öarna avnjuts nog ofta bäst medans regnet slår mot rutan, dimman och duggregnet slåss om herraväldet, och moln korvar sig över himlen i trängsel.

Jag lutar dock åt att Well’s Bombardier helt enkelt är lite för väl avrundad, utan hörn eller vassa kanter, bett, skärpa, eller sting. Den svagt humliga maltigheten övergår sömlöst i en svagt maltig humlighet, enstaka kolsyrebubblor hänger lealöst i glaset, och bristen på motstånd i drickandet är påtaglig – man undrar stundtals om man dricker eller bara andas. Det är ingen påträngande öl, Well’s Bombardier. Likväl har jag svårt att tycka riktigt illa om den, den är absolut inte dålig på något sätt, bara heller inte märkbart bra.

Två och en halv utandning av fem möjliga. Nr 1529 på monopolet.

Kanske är jag orättvis som förväntar mig en brölande humlebest var gång en flaska från Brewdog blir uppkorkad, men det är ändå så det har blivit, kanske inte helt utan anledning. Alice porter är dock inte en av dem, det är en märklig brygd, kraftigt osande av maltwhisky och andra glada tjärtoner ur flaskan, rund och aningen knäckig, men torr, utan att övermannas av sötma. Första dropparna på tungan är dock absolut inte porter-kosher, utan leder snarare tankarna till trappist – kanske en chimay eller rochefort – med toner av vingummi och märkliga frukter, avsötad julmust, champis, pommac, rentav trocadero. Man kan tro sig sitta med en mindre vattnig, krutigare schwarzbier, närapå. Likväl är det en relativt lättdrucken öl, en öl man kan dricka fler av, om än kanske inte samma kväll, och den har gett oss på Gödsvinet fd. syd (snart med bopålarna väl nerkörda i Brommas ordentliga jord, torr och tallbemängd, dryg och välskött – men det är en annan recension) ett klart intresse av att utforska Brewdogs mindre humleorienterade brygder.

Tre och två tredjedels underland av fem möjliga. Finns i systembolagets beställningssortiment, nr 89890.

Kanske har du som läsare lagt märke till något särskilt med de senaste recensionerna från fd. Gödsvinet syd, och då inte bara att det varit en viss frånvaro av slamkrypare i form av alkoholfria italienska öl, etc. Nej, i ett anfall av stundens inspiration, vid ett möte med avd. Vällingby, antogs en utmaning att undvika orden humle och malt. Men nu är detta stilexperiment, vars utfall väl får sägas vara blandat, vid vägs ände. Att tala om IPA is dead från Brewdog utan att nämna humle är en sannskyldig omöjlighet. Egentligen behövs inga fler ord heller, och det får sägas att efter några dagars vistelse i Skottland var det inte så att man blev ledsen över att sitta med en utpräglad humlebomb i näven. Humlerapar, som man hade saknat dem! Oändliga cirklar av humle i munnen. Brewdogs attityd är så mycket enklare att förstå på skotsk mark, efter ett antal ljumna apelsinkräm-aktiga lokala öl. Likväl är det kanske inte så lätt att säga något annat än just humle om IPA is dead. Men gott så, vi lämnar det därvid.

Tre och en halv humle av fem. Nr. 11624 på systembolaget.