Storbritannien

Stranger Pale Ale

av zonk

stranger-pale-alePale ale är en fin tanke – något lätt, sprudlande, läskande, men ändå respektabelt beskt och bittert att dricka när törsten slår på, utan att riskera överslag på smaklökarna, eller alltför raskt tilltagande promillehalt, som ju lätt kan ända i dessa dagar av trippel-IPA. Left Hand-bryggarna ger oss via Brewdogs pub i Ediburgh just detta – en törstsläckande men ändå rikt aromatisk öl, fruktig och blommig, en smak att fundera på, utan att överladda sinnena och kräva all uppmärksamhet. Ändå är pilsnern mycket långt borta, det är helt klart en öl skapad post-IPA.

Fyra soliga dagar av fem. Ingår tyvärr inte i monopolets sortiment.

400 pound monkey

av zonk

400-pound-monkeyUrvalet av öl från andra bryggare än Brewdog själva var synnerligen sympatiskt på deras pub i Edinburgh. Från Left hand brewing company fanns bland annat 400 pound monkey, en märklig hybrid, som lånar bitterhet och beska från avlägsna IPA-kusiner, örtig utan att blomma ut i fruktiga gröna toner som de brukar, och plockar en torr, fin, bred, men återhållen toffee-karamell från en förbipasserande porter, utan att förfalla till dess mörker, tyngd eller sötma. Av detta skapar våra vänsterhänta vänner en fin helhet, inte den kakafoni som det på pappret låter som, och vi hoppas å det snaraste få tillfälle att dricka en till.

Fyra Frankenstein av fem möjliga. Finns dessvärre inte på bolaget.

Brewdog bar, Edinburgh

av zonk

Trots ett flertal veckor spenderade i den kungliga huvudstaden har Gödsv. peripatetiska (fd. syd, snart med nytt kontor öppnat å fast adress) ännu inte haft tillfälle att uppsöka den nyöppnade Brewdog-baren på St. Eriksgatan. Efter ett besök på en kanske något mer anrik filial i Edinburgh har vi dock en misstanke om ungefär hur det skulle kunna te sig. Och det ter sig ingalunda dåligt, utbudet är även utöver Brewdogs egna skapelser mycket trevligt (och vi kommer återkomma till det i senare inlägg). Men det måste sägas att när man stegade in på Brewdogs bar i den skotska brewdog-edinburghhuvudstaden, kunde man för ett ögonblick lika gärna varit på nåt ölhak i Malmö med alternativa tendenser. Kontrasten till det i Skottland annars välrepresenterade mörka träet, ja för den delen det ganska träorinterade möblemanget, väggpaneler, etc, är ganska kraftig, med betong, rostigt järn, svartmålat trä, etc. Ölkontrasten är ungefär av samma kaliber, och Brewdogs position som ölrebell är utan tvivel mer väbehövlig såhär på hemmaplan. Så trots att det på sitt sätt är något av en alt-indie-öl-flygplats, ingenstans och överallt, är det ett behagligt avbrott från ljum öl och mörka träinredningar. Eller tja. I all ärlighet trivs Gödsv. peripatetiska finfint bland mörkt trä, känner sig hemma bland de katalogbeställda kanoter och övrigt bric-a-brac som förvisso snarare hemsöker Bishops arms i hemlandet än dess skotska motsvarigheter. Men när det kommer till ölen, och det får ju ändå sägas vara en rätt betydande del av pubupplevelsen, ja, där går vi gärna till Brewdog. I förbifarten sagt fick vi här även chansen att testa en smärre kvantitet av den tidigare testade Tactical Nuclear Penguin. Måhända är våra smaklökar inte vana vid öl i den megaton-klassen, men det var mest en enträgen smak av russin och portvin på tungroten vi tog med oss från den, lite som vanligt portvin, fast dyrare, ungefär. Men som sagt ber vi att få återkomma till det övriga ölutbudet på denna förnämliga inrättning.

Fyra underhållande toalettklotter av fem möjliga.

Joker IPA

av zonk

jokerMed alltför många milda, runda, smak- och temperaturmässigt halvljumma öl, ackompanjerat av ett övrigt utbud med slagsida åt stella, tennents, samt svensk cider av det inte alltför spetsiga slaget (rekorderlig, samt kopparbergs) finns det helt klart utrymme för en del enögda öl-kungar i Skottland. Williams Bros brewery ger oss en sådan i Joker IPA, som med sin rätt raka, enkla IPA i standardgenomförande är ett välbehövligt avbrott – kall, väl kolsyrad, och med en örtig, lång eftersmak.Egentligen är det kanske en öl i tunnaste laget, men törsten har ingen lag, och missnöjd är man ju inte. Samtidigt är det kanske en öl som det är svårt att säga speciellt mycket om.

Tre standardfall av fem. Finns inte på systembolaget.

Barney’s Beer Volcano IPA

av zonk

barneys-beer-volcano-ipaKanske var Montesquieu nåt på spåren med sin klimatlära trots allt, att väder och vind skulle inverka på människan och samhället känns ju mestadels både logiskt och nära till hands, exempelvis kan man ju tänka sig att ett mer eller mindre permanent regnande och duggande över de brittiska öarna satt sina spår i de allra viktigaste aspekterna av nationen och nationalkaraktären, som hur de närmar sig konceptet öl, då främst bryggandet, upphällandet, och drickandet därav. När 25 grader omnämns som värmebölja och det kan vara femton grader inomhus blir det kanske frestande med en lite sådär halvljummen öl, inte för besk eller sträv eller kolsyrad, nåt att ty sig till när vinden tjuter. Det är en teori som f.d. Gödsvinet syd (numera peripatetiska) omhuldar efter en kortare expedition till de brittiska öarnas mer nordliga delar, där tillfälle gavs att avsmaka en del lokala drycker.

Barney’s Beer Volcano IPA var en synnerligen lokal öl, bryggd endast 1.9 mile från puben den intogs på. Den skulle kunna beskrivas som en närapå arketypiskt klimatpåverkad öl: ljummen, utan särskilt riklig karbonering, handpumpad som den är, mild, rund, god, men extremt slätstruken, med en opassande antydan av apelsinjuice i den fort borttonande eftersmaken. Exakt hur det skulle kvala in som IPA framgår inte, och hur den skulle förtjäna tillnamnet “volcano” får väl också sägas vara något oklart. Med detta sagt var det ändå långt från den mest menlösa öl som avdracks i Skottland. Gödsvinet peripatetiska hoppas kunna få noterna i ordning och få ihop ett eller annat inlägg om såväl bättre som sämre öl från denna fuktiga landsände.

Två duggregn av fem möjliga. Finns inte på systembolaget.

Maris Otter Vintage Ale (11712)

av zonk

maris-otter-vintage-aleInte bara körsbäret utforskades grundligt när de två svinavdelningarna Vällingby & f.d. syd senast klinkade glas med varann, nej, längst ner i den medhavda påsen lurade även en vällagrad ale. Likt den där suspekta men lockande högen med frukt längst nere i ett mörkt hörn av trädgården, är Maris Otter Vintage ale en osalig kompott av fallna, mörknande plommon, fläckig äppelkart och svartnande körsbär, tung och rusig, allt annat än pur, men likväl lockande, aromatisk, rik. Över detta spelar en skir, ljusgrön humlebeska, likt sommarsol i maskätna plommonblad. Det är en poetisk om än inte helt balanserad brygd som Stroud Brewery har fått fram, men likväl mycket njutbar. Man kan dessutom smutta i trygg förvissning om att den är vegansk – inga getingar har gått vilse i fallfrukten. Eller hade det krävts ahimsa-märkning för att undanröja allt tvivel på den punkten?

Fyra alkoholstinna, slött vinglande getingar av fem möjliga. Nr 11712 på systembolaget.

Strongbow gold

av zonk

Det är något med minnet, eller kanske snarare referensramarna. Barndomskvarteret ser ut som en hemvist för förkrympta dvärgar, tonårens favoritfilmer känns lite smått komiskt effektsökande, och saker man inte druckit på länge framstår i allmänhet jämfört med respektive minne som fruktsoda.

Inte för att det fanns ett särdeles kraftfullt minne av just Strongbow, men det var nog den första barnförbjudna cidern man smakade, och den var ju sjutusan sträv och syrlig i jämförelse, eller det tyckte man i varje fall då. Men nog sagt om minnet, och förövrigt var det vanliga Strongbow, och inte gold-varianten, som vi drack på den tiden.

Strongbow gold öppnar med en kraftfull, unken smak av äppelkart. Färgen är djupgul, och ger kanske speciellt för utpräglade koffeinister lätt olustiga associationer. Doften är svag, på gränsen till obefintlig, och leder snarast sinnet till skolbespisningarnas äppeldryck, ni vet, det där utspädda fanskapet de inte får kalla juice, för det är så väldigt lite äpple i det. Efter detta är det svårt att slita sig från intrycket att man dricker en alkoholiserad variant av just denna äppeldryck, ja, det är långt från nån känsla av bryggning, och innehållsförteckningen listar juicekoncentrat,  karamelliserat socker, etc mindre upphetsande saker. Men nån ska ju göra något lättdrucket man blir full på, antar jag – britterna kunde länge för en spottstyver köpa en trelitersflaska (!) billig cider med tillräckligt mycket alkohol för att döva en hel skolklass, vore den inte just brittisk. Bryggerierna har sedan dess fått för sig att just trelitersflaskorna inte uppmanade till ansvarsfullt drickande, så numera får britterna beskedligt korka upp mer än en flaska till för-förfesten. Vi från Sverige kan ju vittna om effektiviteten i den här sortens tänkande.

En fulfylla av fem möjliga. Finns inte på systembolaget, men dessbättre behöver nog ingen gå nykter för den sakens skull.

 

 

The search for the perfect pub

av Johan

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken “Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, “1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.  

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev  om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg. 

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för “dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.  

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben. 

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken “The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar. 

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar. 

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, “pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.  

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång. 

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur “The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst. 

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för “the golden country”. George Orwell kallade den platsen för “The Moon Under Water”. 

Save the Boozer

av Johan

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen “Save the boozer“, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på “Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser “Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Tactical nuclear penguin

av Johan
Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret

Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:

Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland

Kalle: Nej

Jag: Det är en som gör det i alla fall

Kalle: Ok

Jag: Som heter Gumae

Kalle (lite mer osäker): Ok

Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog

Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok

Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet

Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej

Jag: Ok

Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en “lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion? 

Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till. 

Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.

Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.   

Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.

Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.

Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god. 

Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.