Tagg-arkiv för: ukraina

Post-ukrainsk punk

 

Serhij Zjadan

Nyheterna från den ryska proxyinvasionen i östra Ukraina är sämre än på länge och mindre trovärdiga än någonsin. Ingen vet vad som egentligen händer men alla vet att det inte är bra. Det är i situationer som denna som man gör bäst i att sluta stirra på allt som flimrar förbi för stunden och istället försöker finna en mer beständig berättelse. 

Serhij Zjadans böcker är egentligen ytterst olämpliga som referenslitteratur till den pågående konflikten men jag utmanar vem som helst att finna en bättre vägledning till livet som alkoholiserad punkare i Kharkiv. Eller, för den delen, något ens hälften så välskrivet, underhållande och engagerande som hans anarkistiska poesiprosa från en vardag som ung i östra Ukraina. 

Zjadan kommer från den lilla staden Starobilsk i landets allra östliga provins Luhansk, en av de tre provinser som kommit under attack från något som ser ut som Helsingborgs klack under ledning av den ryska underrättelsetjänsten. 

Luhansk och de andra provinserna i öster beskrivs av Zjadan i boken ”Anarchy in the UKR” även om en beskrivning av Serhij Zjadan inte är vad du kanske vanligtvis tänker på som en beskrivning. 

Han blandar berättelser från hans resor i de ukrainska anarkisternas fotspår med barndomsminnen från trakten, skildringar från storstaden Kharkivs underjord och rätt mycket annat som du inte hade väntat dig.

Inte minst viktig är musiken. Egentligen är den nog allra viktigast. Läs här vad Serhij Zjadan skriver om musiken och säg sedan om något bättre någonsin skrivits om ämnet:

Den bedräglighet med vilken hög musik drabbar dig, den eufori som fyller dig när du står framför ett par stora, svarta högtalare, gör dig desorienterad för alltid, den förvrider dina ben och drabbar inte minst ryggraden, efteråt kan du inte längre gå på gatorna som förr, inte sova ända till lunch i din varma säng och gömma dig för solen under kudden – musiken stympar dig, förvränger dina senor, driver in korkskruvar och skruvmejslar i dig som den kan kontrollera dig med, den implanterar tusentals receptorer i dig, tusentals blanka klämmor och strömbrytare, hela tiden rusar en främmande energi genom dig likt vagnar lastade med järn, ett främmande blod flyter igenom dig, svart och hett, den musik som du en gång lyssnat på förändrar din hudfärg, den krymper dina pupiller, gör läpparna smalare, rösten tvär, lungorna retliga, den blåser upp venerna och sprutar in ett torrt bordsvin som gör dig vinglig varje gång du hör musiken så att du faller ur det yttre och för dig helt neutrala ljudrummet, ner i den mardrömslika undervattensvärld som är ditt egna livslånga sound.  

Det är ok om det inte är precis så som du har tänkt på musik men personligen är jag redo att köpa hans version om än bara för att den har en skönt surrealistisk övertalningsförmåga. Han fortsätter, förresten, med att berätta om Neil Young. Det låter så här:

Allt beror på musiken och de främmande idéer som du en gång började fyllas upp av, du släppte in dem på ditt territorium, underkastade dig den främmande rytmen och började efterapa den, härma dess mimik och rörelser och några ansvariga hittar du knappast – ingen kommer att förbjuda bluesen för att den krossat varenda ben i din kropp, ingen i staten Texas kommer att sätta Neil Young i elektriska stolen för att hans gitarr har slagit ut alla dina tänder. Freedom, säger Neil young och ger dig fingret. Freedom intygar juryn och tar en paus för att äta lunch. Freedom gnyr du och nickar och går till en tandläkare du råkar känna.

Serhij Zjadan har som berömd författare och musiker inte kunnat undgå att dras in i det elände som lagt sig över hans hemland. Han är engagerad i rörelsen som stödde protesterna på Majdan-torget i Kiev och tidigare i vintras blev han för det överfallen av en rysk helsingborgsklack i Kharkiv men han var tillbaka på barrikaderna igen efter några dagar på sjukhuset.

Om man är bra på ukrainska eller om man är naiv nog att tro på Bings översättningstjänst så kan man följa hans aktiviteter på Facebook.

Vi andra är hänvisade till att läsa hans böcker en gång till. Eftersom jag kände mig tvingad till att citera stora delar av boken ”Anarchy in the UKR” ges här inte utrymme att mer än nämna den andra av hans böcker som är översatt till svenska. Den heter ”Depeche Mode” och är otroligt nog ännu lite bättre än den förstnämnda.  

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Blå söndag

uppenbarelsekyrkan

Söndagen innan fastan är en helgdag man nästan aldrig finner mig uppmärksamma. Fastlagssöndagen eller Köttsöndagen anses vanligtvis inte heller vara någon anledning till något särskilt firande. Sedan hör det ju till saken att jag är ateist också.

Det är Gödsvinet Brommas Zonk också så det var bara naturligt, gödsvinet-naturligt, att vi skulle spendera den gångna söndagen med att besöka kyrkor, kapell och begravningsplatser.

Vi hade aldrig för avsikt att möta gud eller någon vi känner. Vad som förmådde oss att korsa Stockholm i fulla, korta söndagstunnelbanetåg var möjligheten att uppleva lite av den särskilda arkitektur som kännetecknar huvudstadens mer modernistiska institutioner för trosutövning.

När man fortfarande trodde på ett intelligent samhälle, det är rätt länge sedan nu, byggdes även kyrkorna i enlighet med någon sorts rationalitet. Den uråldriga kyrkan fann sin plats i världens modernaste land i 1950, 60 och 70-talens funkisbunkrar, betongbönerum och cementhelgedomar till kyrkor. Det var dessa vi ville besöka, eller några av dem.

Det var dock ändå söndag så vi var beredda på att vi skulle kunna utsättas för passiv andlighet men det är något man får vara beredd att ta för att få se en kyrka som den här i Vällingby.

St Tomas kyrka är utan tvivel en turistattraktion. Om man är den sortens turist. Väldigt få verkade vara det i söndags. Vi kunde helt ostört betrakta kyrkans utställning av ikonkonst. Det var en tillfällig utställning men de senaste nyheterna från Ukraina hade tidigare samma morgon antytt att den rysk-ortodoxa ikonografin skulle kunna ha alla möjligheter till en mer permanent plats långt längre västerut än tidigare.

Kriget ryckte närmare medan vi duckade de undrande blickarna från den övande kören i en stor, brun tegelkub till kyrka i ABC-staden.

Om kriget kommer tror jag att jag vill befinna mig i Uppenbarelsekyrkan i Aspudden.Skälen till det är, som du redan vet, inte religiösa. Skälen grundar sig istället på att jag fick en ny förståelse för betonggotikens robusta egenskaper under vårt besök där under samma söndag.

Det pågick en gudstjänst i kyrkosalen och vi skydde den helt instinktivt genom att vandra omkring planlöst på den lilla innergården. Efter ett tag kom det fram en kyrkovärd och frågade, på engelska, om vi var intresserade av att besöka underjorden. 

Hon syftade förstås på kolumbariet och om du aldrig har blivit tillfrågad av en leende kvinna om du är intresserad av att se hennes kolumbarium så måste jag berätta att ett kolumbarium är ett rum där man stoppar kremerade människor bakom små numrerade luckor. 

Det ser ut ungefär som en väldig uppsättning postfack eller som den sämsta omgången av Bingolotto någonsin. 

Om du ska besöka bara ett kolumbarium i år så ser jag ingen anledning till att det i Aspudden inte skulle kunna vara ditt val. Personligen tror jag inte att jag har sett mitt sista. Förvänta dig en följetong. 

Nu trodde jag förstås inte att det skulle bli krig i Ukraina på riktigt men jag tänkte på det när vi steg av tunnelbanan vid Skogskyrkogården. Jag tänkte på det mest eftersom jag i brist på något annat mål och mening i livet följt utvecklingen minut för minut de föregående 48 timmarna. 

En vecka tidigare, när Janukovytj tagit en taxi mot gränsen och Tymosjenko rullats ut på senen vid självständighetstorget i Kiev var jag så nära jag någonsin kommer att komma att spontanköpa en biljett till Ukraina för att se finalen på plats. 

Skogskyrkogården är på det stora hela en rätt väl lämpad plats för tankar om krig och fred. Och döden, förmodar jag. 

Jag hade aldrig varit där tidigare och något som jag och många med mig inte verkar ha vetat är att det faktiskt är en skog. 

skogskyrkogarden

Särskilt minneslunden är en högst genomsnittlig skogsdunge. Det är inte alls någon putsad parkanläggning utan just en samling tallar med en vildvuxen undervegetation.

Det ser mindre ut som en stiliserad minnesplats där man lägger sina närmaste till den sista vilan och mer ut som en mörk plats längs med E45:an där man kan komma undan med att gömma ett lik. 

Missförstå mig inte, det är vackert på sitt sätt och, om inget annat, ett alldeles underbart skandinaviskt koncept. 

Om det nu skulle bli en upptrappning på Krimhalvön så skulle den rätt snart övergå i ett dödläge. Tro inte vad du har hört om militärer, de älskar dödlägen. Det är dödlägen som håller igång försvarsbudgetarna, det där med järnridå lyckades de ju hålla liv i under 45 år med helt oöverträffade karriärmöjligheter för generaler som resultat. 

Om Ukraina styrts med samma sorts rationalitet som byggde kyrkorna i Vällingby och Aspudden så hade det meningslösa i uppdelningen mellan sovjetnostalgikerna i öst och EU-entusiasterna i väst varit lagd i det offentliga för alla att beskåda. 

Jag tänker mig att om den modernism som byggde Skogskyrkogården också byggde det nya Ukraina så skulle de förena öst och väst genom att genast resa en staty av en kissande Lenin på frihetstorget i Charkov. 

Nu fick Gunnar Asplund aldrig det uppdraget och vem ska fylla hans skor idag? Skogskyrkogården är verkligen en mästerlig skapelse. Funktionalismen i kapellen och krematorierna står i kontrast till den otyglade skogen. Vad de japanska turisterna vi mötte nog inte förstod var dock att skogen inte representerar dödens okontrollerbarhet utan naturen som den slutliga viloplatsen. 

Ett vackert ekumeniskt inslag i samma anda kan ses på bilden ovan. Det är den av Asplund ritade spegeldammen avsedd för vikingabegravningar. 

Vi gick ett nära fullständigt varv runt kyrkogården och lämnade genom huvudingången utan att tänka eller tro på något särskilt. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.