Vid gud jag tror vi twittrar! Jag har ingen aning om hur det har gått till men jag misstänker att det har något att göra med Jonas eftersom han faktiskt kan något om IT. Jag vet inte heller vem som skriver meddelandena men jag misstänker att det är Nils eftersom han faktiskt kan laga mat. Kanske kommer det att höras twitter även från våra resterande skribenter. Personligen har jag ett problem med begränsningen av antal tecken.

Twittersvinet håller till i vänstermarginalen på sidan där de fem senaste meddelandena syns. Hur låter det när ett svin kvittrar? Jag föreställer mig det lite som Ozzy Osbornes senaste skiva.

I slutänden var nog Aksel Sandemose bara ett elakt fyllo. De klassiska kännetecknen finns där, han var föraktfull mot kvinnor, vårdslös med pengar, han var en egocentrisk drickare och antagligen en mytoman.

 Vi vet att han ljög om sin flykt från Oslo vid tyskarnas invasion i april 1940, han var aldrig utsatt för den personliga förföljelse han påstod och han genomförde inte de hjältemodiga handlingar som han påstår under flykten. Samtidigt så behöver man förstås inte ifrågasätta en mans skäl till att vilja fly ett land under nazistisk ockupation.

 Hans son Jörgen berättar om dagen efter invasionen, den 10:e april. Aksel hade varit ute och supit i två dagar och hans fru hade gett upp väntan på honom, hon tänkte fly ensam med barnen. När hon med en tvilling under varje arm och några hoprafsade tillhörigheter packade lämnar huset möter hon Aksel. Han kommer med sko i handen och hävdar att tyskarna skjutit bort den andra. I själva verket hade han för vana att supa bort kläder och skor.

 Han kom att bo hos den svenska författaren Eyvind Jonsson som han också lånade pengar av. Eftersom han hade ganska extravaganta vanor så behövde han mer pengar än vad han kunde låna ihop till öl. Därför valde han att gifta sig rikt. Utan att först skilja sig från sin första, ganska prövade, hustru. Aksel Sandemose var alltså, ovanpå allt annat, en bigamist.

 Spekulationerna om hans pedofila och incestuösa tendenser har aldrig bekräftats men han gjorde aldrig något för att förhindra dem. Oavsett ifall de har substans eller inte så kvalar Sandemose med lätthet in i kategorin elaka fyllon.

 Han var ett elakt fyllo och en lysande författare, en av 1900-talets allra största i vår del av Europa.

 John Fante har inte fullt lika övertydliga drag av att vara ett elakt fyllo som Aksel Sandemose. Hans uppväxt i ett extremt religiöst hem i Colorado och den panikartade jakt på erkännande som följde av den ledde dock inom honom i de elaka fyllonas sällskap.

 Hans litterära alter ego Arturo Bandini delar hans irrationella jakt på tillfredställandet av maniska passioner. Jakten leder honom inte sällan över i amoraliska träskmarker så diametralt motsatt till de religiösa påbuden från hans dominerande mamma att de två motpolerna antagligen inte skulle ha varit möjliga utan varandra.

 Bandini och Fante fick båda lära sig att droger, våld och kvinnoförakt gav dem saker som depressionens Los Angeles vägrade att ge skötsamma pojkar med författardrömmar. Det var först i egenskap av elakt fyllo som han blev en stor författare.

 Charles Bukowski berättar om Fante och om att vara hemlös i sina förord till den senare versionen av Fantes storverk ”Ask the dust”. Bukowski hade ingenstans att ta vägen så han gick till ett kommunalt bibliotek. För att inte bli utkastad som den lodis han var så tog han en bok och började läsa, den första bok han hann greppa från en slumpvis hylla.

 Snart insåg han att boken inte var som han hört att böcker var. ”Fante var min gud” sammafattade Bukowski senare i livet sin upptäckt av ”den amerikansk-italienska Hemingway”.

 Bukowski var redan ett elakt fyllo när han började skriva. Ett hårt och i stort sett meningslös liv som postarbetare hade gett honom en direkt aggressiv relation till omgivningen. Han levde för sprit, cigaretter och sex eller drömmar om detsamma.

 Han sorterade post mot ett omänskligt ackord hans livsstil gav honom lite hopp och att uppnå pensionsålder. Vid femtio år fyllda sätter han sig ner och beskriver ett liv på postverket i en kompromisslös prosa som fick känsliga litteraturkännare att yla och gömma sig under bordet.

 Boken kom att heta ”Post Office” och alter egot Henry Chinaskis beteende i den pendlar mellan uppgiven vårdslöshet och kriminalitet. I en scen där Chinaski arbetar som brevbärare blir han överfallen av en kolerisk kvinna i nattlinne. När han kommer till hennes hus för att leverera posten springer hon ut och skriker ”våldta mig inte, våldta mig inte”. Chinaski försäkrar att han bara delar ut post men hon ger sig inte utan fortsätter att skrika hjälp och banka teatraliskt på den slitne brevbäraren som egentligen borde ha hunnit längre på sin runda. Det slutar med att Henry Chinaski verkligen våldtar henne bara för att komma vidare.

 Som elakt fyllo sett excellerade Bukowski både i att vara elak och ett fyllo. Det finns nästan inga filmupptagningar på honom där han inte är kraftigt berusad och han gjorde sitt yttersta för att slå mynt sexuellt av sitt kändisskap när det väl kom. Han var en 55-årig litterär rockstjärna med pengar på banken, han hade med andra ord ingen avsikt att sova med händerna på täcket.

 1980 ställer Bukowski ett ultimatum till sin förläggare, ifall han inte gav ut en ny upplaga av Fantes ”Ask the Dust” så skulle det inte bli några fler böcker av Bukowki heller på det förlaget. Nyutgåvan blev med Bukowskis hjälp en försäljningssuccé och en renässans för Fante. John Fante dog 1983.

 Charles Bukowski dog 1994 i leukemi. Han var ett elakt fyllo till sin död, hans sista roman Pulp är en enastående föreställning, full av falskhet, feghet, egoism och dekadens. Den är en värdig avslutning på en författarkarriär som trots att den var senstartad tillhör de största i litteraturhistorien.

 Det är något med elaka fyllon. Kanske är det bara så att stor konst kommer från stora egon och fylleri är ju det mest självupptagna man kan ägna sig åt. Kanske måste man ha kartlagt en tillräckligt stor del av den mänskliga naturen för att skriva trovärdigt. Kanske har vi bara svårt att minnas stora författare som inte var elaka fyllon.

 Det får vara hur det vill med den saker. För egen del kommer jag fortsätta välja de elaka fyllona framför de ångestfyllda världssamvetena.

 Det är ett val som om inget annat åtminstone är roligare.