Författare: Johan

Kung Fu Girl Riesling (2690)

av Johan

Jag kan inte komma ihåg varför det var så viktigt att dricka det här vinet. Det är möjligt att jag aldrig riktigt vetat. Kanske var det den vackra etiketten eller det fantasifulla namnet. Kanske var det bara så att jag redan druckit alla andra riesling på systembolaget. Likväl var det klart att detta vin hade något att säga och när en flaska kallar skall man aldrig försumma anropet, oavsett vad den vill dig.

Om förpackningen är fylld av mystik så är vinet i sig dessto enklare att se igenom. Detta vin från nordöstra USA är inget bra vin i den mening som vi använder ordet för riesling från Tyskland. Kung fu girl har ingen torr syrlighet, den har ingen metall eller mineral och den har ingen politiskt ifrågasättbar logotyp. Den har dock något.

De, och med de menar jag i huvudsak mig själv, brukar säga att riesling mer än kanske någon annan druva tar smak av myllan som den finner sig växa i. Med det påståendet som vägledning drar jag slutsatsen att Kung fu girl riesling förmodligen är resultatet av rankor som växt på en komposthög.

En komposthög rik på fruktskal från citrus, päron och melon som tagits upp i en mycket rik, lite funkig mylla. Smaken är torr men inte krispig utan snarare lite smörigt rund. Jorden som gav oss detta vin var inte en sandig sluttning i Hessen, det var en fuktig humus i delstaten Washington.

Nu är förstås inte Kung Fu Girl något dåligt vin. Det är ett speciellt vin. Dess nästan lite halvtorra rundör gör sig säkert ypperligt till kryddstark mat. Asiatiskt.

119 kronor på systembolaget, nummer 2690 i katalogen

3 tjejvin av 5 möjliga

 

The search for the perfect pub

av Johan

Eric Arthur Blair etablerade sig mellan åren 1933 och 1949 som en av 1900-talets intressantaste författare, under pseudonymen George Orwell. Årtalen markerar publikationen av hans första bok, den hårda och raka reportageboken ”Down and out in Paris and London” och hans sista och mest berömda bok, ”1984”. Däremellan skrev han bland annat häpnadsväckande sociala reportage från norra England, berättelser från tiden som frivillig i det spanska inbördeskriget, historier från sin tid i Burma och den avgjort bästa politiska fabeln som någonsin skrivits.  

Mot slutet av sin levnad, han dog i januari 1950, skrev Blair/Orwell i flera brittiska tidningar men framför allt i the Evening Standard. Det var i denna publikation som han den 9:e februari 1946 skrev  om världens finaste pub, en pub vid namn The Moon Under Water. Han ägnar viss möda och stort utrymme åt att beskriva vad det var som gjorde The Moon Under Water till världens bästa pub.

The Moon under Water är ett rustikt och stillsamt vattenhål där man kan dricka god engelsk ale i glas med handtag eller ännu hellre i porslinskoppar framför en av de öppna spisarna utan att störas av en radio eller annat oväsen. På vardagar går det att få lunch på ovanvåningen men de serverar ingen middag, en brist som vägs upp av ett brett och genuint brittiskt sortimente av tilltugg. 

Personalen består av medelålders kvinnor som kallar alla för ”dear” oavsett kön eller ålder. Den verkliga attraktionen på puben är enligt Blair/Orwell trädgården dit hela familjen kan gå, han nämner speciellt det fina med att barnen kan springa och hämta öl till far.  

Författaren, som jag nu bestämt mig för att kalla George Orwell, avslutade sin artikel på det lite dystra sättet att avslöja att The Moon Under Water inte existerar. Det är istället hans enga idealbild av en pub, det är hur han föreställer sig den perfekta puben. 

Denna beskrivning av vad som gör en perfekt pub inspirerade de båda journalisterna Paul Moody och Robin Turner att skriva boken ”The search for the perfect pub”. Moody och Turner har tidigare skrivit storverket The Rough Pub Guide, om den brittiska pubkulturen. I den här boken ger de sig ut på en resa för att hitta den bästa av Storbritanniens 56 000 pubar. 

De gör redan i början av boken klart att de inte avser att göra någon dimmig gonzo-resa till dem alla, vilket är sorgligt eftersom det hade varit ett kul reportage men roligt eftersom man nu kan göra den resan själv istället. Istället varvar de besöken på pubar runt om på öarna med intervjuer med pubägare, aktivister, bryggare och en hel del intressanta människor som man tydligen bara råkar träffa om man bestämmer sig för att besöka en väldig massa pubar. 

Ett övergripande tema för boken är den pubdöd som Gödsvinet skrivit om redan tidigare. De beskriver hur pubar kopplas till mycket humorlösa storbryggerier, hur de fristående pubarna ersätts av kedjepubar, ”pubcos”, och hur desperata pubägare allt mer ägnar sin verksamhet åt andra saker än att servera ljummen öl under lugn och ro på eftermiddagen. Det är berättelsen om ett döende brittiskt kulturarv.  

The search for the perfect pub är dock ingen onödigt sentimental bok utan mer än något annat en hyllning till en institution som kanske har sett sina bästa dagar men som fortfarande bättre än någon annan definierar vad det innebär att vara brittisk. Den saknar inte filosofiska djup i analysen av pubens roll och betydelse, som när författarna efter rätt många pints på plats på puben The Fitzroy Tavern i London går igenom Orwells många referenser till puben som platsen där själen gör revolt mot vardagslivets tråk och tvång. 

De talar till exempel om Orwells skilldringar ur ”The road to Wigan pier”, där han beskriver hur de nordengelska arbetarna får en stund som levande, tänkande människor på puben under en livstid som nästan helt sålts till ägaren av en gruva eller en fabrik. På liknande sätt menar de att den ålderdomliga institutionen kan vara en motkraft till den ständiga uppkopplingen gentemot omvärlden genom internet, dess sociala medier och arbete som kan göras var som helst, när som helst. 

Allra finast blir dock kopplingen till George Orwell när de talar om karaktären Winston Smiths drömmar i boken 1984. Winston drömmer om en plats där storebrors vakande öga inte kan nå honom, där han kan få vara bara sin egen. Winston kallade den platsen för ”the golden country”. George Orwell kallade den platsen för ”The Moon Under Water”. 

Mot nya äventyr

av Johan

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons ”Falsk matematik”. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys ”Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en ”bokrea”. Du vet ”bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast ”come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln ”Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig ”Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Save the Boozer

av Johan

Det rasar en mäktig kamp på de brittiska öarna. Under senare år har Storbritanniens många pubar blivit långt färre och de mer polerade gastrobarerna har blivit långt fler. En efter en har de inlevda gubbpubarna fått lämna plats för trendiga konceptställen, den ljumna bittern har ersatts av importerad öl på flaska och de gråa öronhåren har bytts mot fjuniga hipstermustascher. Naturligtvis har inte detta övergrepp gått obesvarat. Det finns en motståndsrörelse.

En härförare i kampen är Kate Burt som driver bloggen ”Save the boozer”, en blogg vars glöd för de ohippa pubarna bara överträffas av glöden för ohipp webdesign. På bloggen porträtteras exempel på traditionella och hopplöst otrendiga pubar och läsarna uppmanas att skicka in egna beskrivningar av sina favoriter i genren. 

Den traditionella puben är förstås svår att definiera på annat sätt än att man känner igen den när man ser den. Det är som regel en lokal som är trivsam och intim snarare än ljus och fräsch men lokalen är egentligen inte avgörande. Kate och andra entusiaster verkar överens om att den sociala komponenten som definierar puben. Även om det finns en god möjlighet att bli full som en kastrull för en rimlig penning så kännetecknas puben av det måttliga eftermidaggsdrickandet, direkt efter eller helst under arbetet. 

Den som häller upp ölen ska helst vara en äldre person som har jobbat där sedan imperiets glansdagar men gästerna får vara en hur brokig samling av olika åldrar och bakgrunder som helst. De som känner det brittiska publivet menar att puben som ingen annan institution på de brittiska öarna för samman främmande människor till något som liknar ett samhälle. 

Jag vet inte hur jag ska ställa mig till den brittiska motståndsrörelsen. Kanske är den bara fantasilös nostalgi och kanske ger den uttryck för den sortens nationalism som på något sätt verkar bli mer betydelsefull varje gång vi genomgår en ekonomisk kris. Mellan raderna på ”Save the Boozer” kan man läsa om samma fruktan inför eroderingen av det brittiska som personer som John Cleese och, mer berömt, Morrissey gett uttryck för. 

En mer positiv tolkning är att bloggen ifrågasätter vad vi kommit att värdesätta idag. Om den traditionella puben är en plats där man möts så är den moderna gastropuben snarare en plats dit man går för att utmärka och profilera sig själv. Det sociala drickandet har ersatts av ännu ett individuellt projekt. Det pratglada fyllot har ersatts av en twittrande matbloggare. Det är ungefär samma utveckling som vi på gödsvinet identifierat bland de svenska konditorierna.  

Oavsett hur man läser ”Save the boozer” så leder den till inspiration. Nästa gång jag ser en hopplöst ohipp bar här i Sverige tänker jag inte gå den förbi. Det är dags att ägna det konceptfria drickandet den respekt det förtjänar. Det är en lärdom som kanske är viktigare i det tvångsmässigt trendiga Stockholm än någon annan plats på jorden. 

Sigtuna east coast IPA (1436)

av Johan

Sveriges småskaliga bryggerier är också lokala bryggerier och saker som kommer från Stockholm är av någon anledning aldrig lokala. Inte ens i Stockholm. Därför fastnar lätt ögonen på en öl som East Coast IPA vars etikett pryds av en Stockholmssiluett. Det är en vacker etikett med söderleden, riddarholmskyrkan och stadshuset i skymningsljus. Hur smakar då en sådan huvudstadsöl?

Inte så illa visar det sig. Sigtuna East Coast IPA är en humlefruktig öl som, ironiskt nog, måste sägas vara av amerikansk västkusttyp. Den helt dominerande smakupplevelsen är den mycket bitiga beskheten, som är på gränsen till övermäktig. På något sätt håller dock smaken ihop trots de bittra övertonerna, det är en intensiv upplevelse men långt ifrån en obehaglig sådan. 

Sigtuna East Coast IPA påminner en del om öl så som Sierra Nevada Torpedo extra IPA men med ett bredare fruktregister och, faktiskt, en rikare eftersmak. Det här går att dricka.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1436 i katalogen

4 sommarstockholm av 5 möjliga

 

Den sista turen

av Johan
Scen från en parkbänk

Jag minns Helsingör som en av de festligaste platserna på jorden. För mig var det som barn en plats dit man åkte för att sedan återvända hem i en bil full av danska produkter. Varför det var så upphetsande att handla i Helsingör när man var sådär 9-10 år gammal är egentligen ett mysterium. De åtråvärda varorna där var ju mest illaluktande ost som jag ännu inte lärt mig gilla och sprit som jag var för ung för att dricka. Till och med i Danmark. 

Det måste ha varit något annat med resan som lockade. Förmodligen var det att Helsingör trots alla sina likheter med Sverige ändå utsöndrade någon sorts exotisk lockelse för någon från den andefattiga blekingska landsbygden. Till och med de många spritbutikerna med priser på både svenska och danska var djupt fascinerande. Jag minns ännu förtjusningen över att vandra nerför långa rader med flaskor av en till synes ändlös variation. För mitt inre föreställde jag mig alla flaskorna jag skulle pröva en dag. Jag tror inte att det kan ha haft någon skadlig inverkan på mig.

Tidigare i veckan återvände jag för första gången på många år till Helsingör. Jag var i Helsingborg på jobb med en eftermiddag ledig. Kalle anslöt nere från Lund och vi satte oss ganska omgående på färjan. Den var nästan ny och luktade starkt av lösningsmedel.

Det hade varit en hemsk morgon och en lång förmiddag. Klockan var bara tolv men det var redan sent för en öl. Jag berättade lite om hur jag sprungit mellan olika vårdinstitutioner för att samla in enkäter som människor med missbruksproblem fyllt i. Det är inte alltid muntra platser och de ligger för långt ifrån varandra ifall man som mig går till fots men jag har aldrig träffat en otrevlig människa på en sådan institution. Kalle hade förstås sina egna problem. Sist jag sett honom var kvällen innan på en pub i Lund. Han hade då fått kraftig vittring på de mer obskyra ölflaskorna i det välfyllda sortimentet och hans livsbesparingar fick lida för det. Jag tror att vi båda behövde den där ölen. När vi steg av båten på den danska sidan började det snöa.

Det stod klart redan från början att lite av färgen flagnat från Helsingborg. Exotismen hade runnit av och jag kunde inte säga om det var jag eller staden som blivit äldre även om det utan tvivel var vi båda. Spritbutikerna låg fortfarande kvar där de legat en gång men priserna på svenska var nu högre än de danska istället för tvärtom. Butikerna i sig verkade mindre på något sätt. Vi köpte ett par öl i en av dem och gick ut på stan igen. 

En stund senare satt vi på en parkbänk i snön och såg på tåg som gick fram och tillbaka. Jag sög på en öl och tänkte att ”detta var inte riktigt den sortens missbruksstudie som jag är här för”. Efter en ny shoppingrunda var vi tillbaka på båten.

Det var nu vi tänkte tura. Att tura är en sedan århundranden hävdvunnen tradition som går ut på att man sitter på en båt som går fram och tillbaka över  Öresund medan man äter och dricker som om man vore utomlands, vilket man ju är ungefär varannan halvtimme.

De moderna färjorna är mycket rationella och funktionella. De har en mycket lättillgänglig servering med ett litet men högeffektivt sortimente. De har två sorters öl, två sorters sprit och korv som enda förtäring. Färjan som vi valt att tura på hade ingen restaurang.

Vi lät det inte bekomma oss. Helsingör skulle få vara Helsingör som vi mindes det och inte som det såg ut för oss idag och förresten hade vi båda haft en väldigt påfrestande dag. Vi köpte några öl och satte oss i aktern.

Redan på dagens andra resa mot Danmark började det lätta. Det snöade fortfarande men något sprack upp och något sorts ljus sken på oss där vi satt omgivna av en hastigt växande mängd tomglas. Vi testade några gammeldansk, en av de två spritsorterna, och allt var bra för en stund.

Vi åkte säkert fram och tillbaka på det sättet tre eller fyra gånger. Vi var ganska, för att inte säga helt, ensamma i vår iver att tömma båtens lager på Tuborg. Någon fyllgubbe satt en bit bort men han hade medhavd öl av okänt märke. Vi försökte inte kommunicera med någon och framför allt försökte ingen kommunicera med oss.

Plötsligt står en man i en uniform från Scandlines framför oss. Han undrar var vi ska stiga av. Vi sa att vi hade en preferens för den svenska sidan, om än svag. Han var inte road. Han sa att man måste gå av båten när den nått kajen redan första gången. Det finns en del riktigt historielösa människor ibland oss.

Han lät oss sitta kvar en tur till men det var inte detsamma. Något hade gått förlorat. Vi fortsatte att dricka, tänkte att en Tuborg fortfarande är en Tuborg. Det var då jag läste på etiketten att dagens Tuborg i fula engångsflaskor är licensbryggd i Litauen. Det snöade när vi steg av på den svenska sidan.

Knutpunkten i Helsingborg  är en själslös betongarena för alkoholism, tristess och misär även på en bra dag men den var något alldeles speciellt denna måndag i februari. Helsingborgs förenade station och färjeterminal stod där som en symbol för allt som vi förlorat. Äventyret dog långsamt här men det är dött nu. Jag tog en buss genom dimman till flygplatsen. På det sista planet hem till Stockholm somnade jag och när jag kom fram kunde jag inte minnas något alls. 

A Christmann gimmeldinger biengarten riesling 2010 (90552)

av Johan

En enda gång har Gödsvinets vällingbyavdelning utdelat en kompromisslös femma i betyg till ett vin och det är nästan på dagen ett år sedan. Då recenserades A. Christmanns fenomenalt stilrena riesling och omdömet var självklart och mycket positivt. För ett tag sedan kom samma vällingbyavdelning över ett annat vitt vin från samma producent och förväntningarna var förstås monumentala. 

Det rörde sig om en A Christmann gimmeldinger biengarten från 2010, en lite exklusivare eller åtminstone dyrare flaska jämfört med fempoängaren från förra året. Huruvida den verkligen smakar exklusivare är en öppen fråga. Jag lutar åt att den inte gör det. 

Gimmeldinger biengarten är ett smakrikare och lite fruktigare vin än A. Christmann men de smakmässiga utflykterna i fruktträdgården förtar också lite av den strama elegansen som kännetecknade det tidigare testade vinet. Vinet är trots all frukt helt torrt med en tydlig citrussyra och smak av persika och äpple.

Nej detta är ingen fullpoängare. Det är ett fint vin som alla förtjänar att någon gång få dricka alldeles för mycket av. Med pris stiger i vår kapitalistiska värld också förväntningarna och kvoten för genialitet per krona är långt mindre för detta vin än för det tidigare testade från samma producent. Det förändrar dock inte att det fortfarande är lysande och att det fortfarande får ett högt betyg.

199 kronor på systembolaget, nummer 90552 i katalogen

4 degraderingar av 5 möjliga 

Grådask (8089)

av Johan

Det är ingen hemlighet att gödsvinets skribenter är mycket gamla och jag är ofrånkomligen äldst av dem alla. Vi gamla människor har seder och vanor som dagens ungdomar inte förstår. Jag vill tro att Grådask är en sådan vana. 

När nordanvinden drar genom Solursparken och upp till toppen av mitt örnnäste behöver man något att värma sig med. Några droppar portvin att jaga bort fukten i luften och reumatismen i lederna med. Grådask är det enda alternativet för den stofilt, förtida åldrade. 

Enligt sägnen och wikipedia har varumärket Grådask använts för ett särskilt portvin sedan mitten på 1800-talet. Anledningen till namnet var tydligen att vinhandlaren Grönstedts hade valt ett alldeles för krångligt namn och en grå etikett till flaskan. Folk hade mycket kortare livslängd på den tiden och de hann därför inte uttala hur långa namn som helst. Därför syftade man på etiketten och kallande drycken för grådask. 

På just etiketten kan man läsa att drycken i sig inte alls är grådaskig utan ”läderbrun”. Det är den förstås inte heller, grådask är portvinsfärgad. 

Grådask har legat särskilt länge på ekfat och smaken berättar allt du behöver veta om upplevelsen. Smaken är likt konsumenten mogen och balanserad. Den är förstås söt men med en stram struktur av russin, hasselnötter och torkad frukt. 

Man behöver inte vara gammal för att dricka Grådask men man blir det. Det är dock en värdig ålderdom som jag önskar alla som någonsin hittat till de avlägsna regionerna för starkvin på systembolaget. Var noga med att inte överdosera. 

159 kronor på systembolaget, nummer 8089 i katalogen

3 liggsår av 5 möjliga

Aurora (2969)

av Johan

Det växer inga vindruvor i Finland men finnarna är inte ett folk som låter sig hållas tillbaka av klimat. Aurora är ett finskt vin av svarta vinbär. Det är på tiden att någon pratar om det. 

Det framgår ingenstans på flaskan exakt hur mycket svarta vinbär som drycken faktiskt innehåller. Jag misstänker att inte särskilt många vinbär fått sätta livet till i produktionen men smaken av dem är ändå mycket distinkt. Drycken håller 13% alkohol vilket gör att den förmodligen helt enkelt räknas som svartvinbärssaft i Finland. 

Vad har man en dryck som denna till? Man dricker den och man gör det ofta. Även om Aurora höjer sig ett huvud över sådana finska vidunder som Marinella och Rosita så är detta inte en exklusiv dryck. Det finns dock ingen saklig grund till varför det skulle vara mindre socialt acceptabelt att dricka ett glas Aurora med is istället för den brittiska överklassens motsvarighet Pimm’s. 

Aurora smakar huvudsakligen av svarta vinbär. Inget konstigt med det. Skulle jag likna vinet vid något annat skulle det förmodligen bli Alvedon mixtur med smak av skogsbär. När jag dricker Aurora går ibland till när jag var förkyld som barn och fick sådan flytande alvedon som smakar på samma vis. Åtminstone tror jag det var alvedon jag fick. Kanske fick jag helt enkelt Aurora hela tiden. Det skulle förklara så mycket. 

59 kronor på systembolaget, nummer 2959 i katalogen

3 trauman av 5

Tre rätter råbiff

av Johan
Generisk råbiff

Jag valde att inleda berättelsen om en flaska Tactical nuclear penguin med en scen från en bunker i de centrala delarna av Lund. Det är självklart. När jag nu tar mig för att föreslå en trerätters middag helt bestående av råbiff finner jag att vi kan börja på samma plats. 

När bunkerns enda kända invånare, Kalle, senast besökte Stockholm hade han som enda målsättning att någon gång under vistelsen äta råbiff. Det är visserligen inte så att man inte har råbiff på restauranger i Skåne men vi varken behöver eller bör gå djupare in på motiven. Två gånger har Kalle, jag och mejeri-Robin besökt Pressklubben för att få ta del av den Stockholmska råbiffen. Varför inte expandera konceptet? Varför inte gå vidare? Varför inte göra något av det? 

Jag föreslår den största råbiffsbonanzan. Råbiffarnas femmil, det finmalda köttets novemberkåsa eller de olympiska spelen i råhet. En trio av tallrikar, en trojka av trendighet eller ett triumvirat av trikiner. Det är något sådant här jag tänker mig:

Förrätt: Den naturliga förrätten i en tre rätter lång råbiffsmiddag är råbiffen på restaurang Mellow i Birkastan. En nästan komplett guldsvinet-jury besökte stället för bara några veckor sedan och en del av oss riktade våran uppmärksamhet åt den råa biffen. Mellows råbiff är av så kallad fransk typ, vilket lär betyda att alla de traditionella råbifftillbehören, alltså äggula, kapris och senap, mixats tillsammans med biffsmeten. Resultatet blir en lite glansig köttpuck som i princip glider ner i strupen av sig själ. Det är en skonsam start på en afton av råbiff men en lite dyr förrätt med sina 175 kronor. Den lär dock gå att få i reducerad storlek och med reducerat pris. 

Huvudrätt: För huvudrätten går man naturligtvis i traditionell ordning fortfarande till Pressklubben. Restaurangen på Vasagatan är en klassisk råbiffrestaurang och deras biff är också mycket renlärig. Detta är pappa råbiff. En fullvuxen och inte så finmalen, grovt tillplattad hamburgare minus 300 grader. Tillbehören är samma gamla gäng som man kommit att gilla och förvänta sig. Ägg, kapris, rödlök och en senap så stark att hjärnhalvorna klistrar ihop sig i en krampaktig omfamning.

Efterrätt: För många faller det sig inte naturligt att äta råbiff till efterrätt. Jag kan förstå det. Därför vill jag göra det lätt genom att föreslå den delikata råbiffen från Griffins på Klarabergsviadukten som avslutning på middagen. Griffins tänker sig visserligen sin råbiff som en förrätt men för mig var det en dessert. De rullar mörkröd och helt slät köttmassa i sesamsfrön och serverar den i form av små kupoler med en skarp chilisås, ett par mycket små svampar och vad jag måste beskriva som sushi-ingefära. Biffarna ser ut och och smakar som tre små praliner och det är så jag väljer att se dem. De är den naturliga och mycket värdiga avslutningen på tre rätter av råbiff.

Jag skulle förstås kunna fortsätta. Säga något om vad man dricker till eller hur man orienterar mellan de tre restaurangerna. Det gör jag inte. En meny som denna kan göra en matt på ett sätt som bara verklig skönhet kan. Kanske är jag lite rörd. Nej, vi slutar här.