Gouden Carolus Christmas (11360)

Det är nu dagen före julafton och systembolaget stänger om en trekvart. Det är den där magiska stunden då planer smids och de avgörande besluten fattas. Har du allt du behöver för julbordet? Har du en Gouden Carolus Christmas? Då föreslår jag att du virar in dig i tjocka lager med skyddande textil och beger dig ut i decemberkylan för att köpa en sådan.

Gouden Carolus Christmas är en julöl med en tydlig smak av Belgien. Den är söt, stark och doftar av något som skulle kunna komma ur en påse från Haribo. Detta är utan vidare den mest smakrika och intressanta av alla de öl som systembolaget spridit till en huvudsakligen ovetande allmänhet.

Detta är en julöl men tro inte att den därför har något med julmaten att göra. En matchning med sill och köttbullar vore förödande. Istället skulle jag vilja föreslå att du dricker din nyligen inhandlade Gouden Carolus Christmas lite senare på julaftonskvällen. Spola ner knäcken i toaletten och ge kolan till hunden. Denna öl är det enda julgodis du behöver.

Gouden Caolus Christmas smakar läckert av lakrits och kungen av Danmark. Det är smaker som vi kanske inte vanligtvis associerar med öl men å andra sidan associerar vi inte heller vanligen Belgien med smak. Jag ville egentligen inte gå in på det men bör vi alls tala om smak kring jul? Är julen ett fenomen som tål det? Jag trodde inte det. Sätt fart nu.

29,50 kronor på systembolaget, nummer 11360 i katalogen

Fyra salta balkar av fem möjliga

Hibernation ale (11332)

Julölskorridoren på systembolaget i Vällingby kan vid ett första ögonkast se ut att ha varit med om något fruktansvärt. Den är i allt väsentligt tom och i ett bedrövligt skick på ett postapokalyptiskt vis. Villaägarna har slagits med radhuskurarna och höghusfolket om de sista julölen från alla de stora bryggerierna. När jag vandrar genom det öde landet finner jag dock att allt inte är förlorat

För längst in i hörnan fann jag det som ingen annan vällingbybo vill dricka till jul. Flaskorna som kostar mer än 25 kronor. Det är berättelsen om hur jag kom hem med en flaska Hibernation ale från Great Divide Brewing Company.

Hibernation ale är en julöl som är så julig att den förmodligen inte passar till någon sorts julmat. Det är inte någon dålig öl. Den bärs upp av skelettet av en maltig snarare än humlig öl och det är något fint att bygga på. Sedan kan jag förstås leva utan smakerna av nejlikor, apelsiner och danskt rågbröd. Åtminstone i min öl. Men det är sådant man får leva med i december månad. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11332 i katalogen

Tre lite för korta recensioner av fem möjliga

 

Pistonhead chimney sweeper (11439)

De allra flesta av de sanningar som Gödsvinet hade att säga om Pistonheads lager i april 2010 gäller även för denna julöl under samma varumärke. Detta är också en måttligt upphetsande men ändå anständig öl för folk som handlar på Carlings. Fast med julkryddor. Det är egentligen allt du behöver veta.

Pistonhead är förstås Spendrups försök till hipphet och det är en etablerad sanning att alla som försöker vara hippa är dömda att misslyckas. Spendrups har misslyckats med pistonhead-satningen och istället levererat sammanlagt fem öl som de förmodligen kunde ha gjort ändå.

I den brokiga massa av flanell och dålig andedräkt som vi känner som Sveriges ölbloggare väcker försök sådana som Spendrups ständigt mordiska uppsåt. Tanken på att de stora ölkapitalisterna försöker smyga in under radarn på den lilla delen av marknaden som kontrolleras av mikrobryggerierna genom att simulera autenticitet får fullkomligen blodet att koka i ohälsosamt trånga vener och artärer hos alla oss som tar bilder av ölflaskor på vår diskbänk.

Borde då Pistonhead chimney sweeper ha en varning på etiketten som säger ”Kan innehålla spår av Spendrups”. Ja, förmodligen. Men i slutänden spelar det nog inte så stor roll. Det är trots allt viktigare att detta är en rätt klassisk julöl av julölskarkaktär som smakar av pepparkakor, grönmögelost och citrus.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 11439 i katalogen

2,5 hittepåöl av 5 möjliga 

Sånger om sprit: I drink

Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen ”Sånger om sprit”. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång ”I drink”, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

”I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ’round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan. 

Innestående kredit

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en välorganiserad person. På bilden ser du en liten del av anledningen till det. Det är några av de många stämpelkort som jag fått på Sibyllans Te och Kaffe på Sibyllegatan i Stockholm.

Tanken är förstås att man får en stämpel för varje gång man handlar och sedan löser in ett fullt stämpelkort mot ett paket te eller motsvarande. För att det systemet skall fungera måste kunderna komma ihåg att ta med sina kort. Det är där jag kommer in i bilden. Jag är fullständigt oförmögen att komma ihåg korten och därför får jag ett nytt varje gång. Ibland tröttar personalen på Sibyllan på mig och ger mig bara en stämpel på kvittot istället för ett helt nytt kort. 

När jag går igenom min privatekonomi så framstår min samling stämpelkort från Sibyllan som min kanske likvidaste av likvida tillgångar. Jag skulle kunna låna till ett hus med mina stämpelkort som säkerhet. Jag skulle kunna få världekonomin i gungning och sedan stanna den igen med mina stämpelkort.  

Vad ska jag då göra med alla korten? Det skall jag berätta. Jag ska göra rent hus. En dag tar jag gröna linjen in till stan och tömmer butiken. Mot en packe stämpelkort tjockt som ett lår byter jag till mig säckvis med kaffe och te från världens alla hörn. 

Jag ska springa runt i cirklar på Östermalmstorg och kasta kaffebönor omkring mig till sång. Jag ska strö kaffepulver längs med hela Drottninggatan och bygga en stack med grönt te utanför Rosenbad. Jag ska galoppera upp till slottet och kasta Earl Grey på högvakten. Sedan ska jag dumpa resten i strömmen och se hur den förvandlas till en ångande kopp. Det ska jag göra dagen då jag löser in mina kort.

Tills dess kokar jag en kanna och bidar min tid. Jag märker förresten att det är dags att handla kaffe snart igen.    

Grok

Det är lördag eftermiddag och stora delar av det svenska folket står medan jag skriver detta i begrepp att slå sig ner framför TV:n och sakta klämma anden ur ännu en kväll av sina liv. Taco-köttfärsen puttrar kanske redan i pannan och någonstans har någon tjuvöppnat en chipspåse. 

Gödsvinet är och har alltid varit en kraftfull röst i kampen mot mysandet men vi inser förstås att det är en kamp som inte går att vinna. Folk kommer att samlas i soffan framför idiotiska TV4-program oavsett ifall vi gillar det eller inte. Om det nu måste ske så bör det åtminstone ske med någon sorts värdighet. Vi kan kalla det skadebegränsning. 

Produkten på bilden heter Grok och den kan skänka just en gnutta värdighet till TV-kvällen. Visst, den har kanske inte alla de artärförtätande egenskaperna som vi kommit att uppskatta hos en 450g påse ostkrokar från Överskottsbolaget men den har något annat. Grok har smak, om det betyder något för dig. 

Grok är, såvitt jag förstår, en produkt som består av 100% torkad parmesan. Det är ju egentligen genialisk. Du har säkert varit med om att göra pizza eller varma smörgåsar i ugnen som oavsett hur goda de blivit på något sätt ändå inte är lika goda som de där resterna av lätt bränd ost på plåten. Grok är den enda rimliga ersättningen för ugnsplåtsost på den svenska snacksmarkanden. 

Naturligtvis kom jag mig inte för att köpa en påse själv. Jag fick med våld bända den ur fingrarna på mejeri-Robin för att hinna skriva om den innan han gjorde det. Han kommer inte att skriva några mejerirecensioner med de händerna på ett tag.  

Grok är ingen billig produkt, Robin lär ha gett kring 40 kronor för en påse om 60 gram. Inte en bra investering om han gjorde den i avsikt att skriva om produkten innan Gödsvinet. 

Alla ni som köper livsmedel med andra avsikter än att skriva om dem bör dock inte avskräckas av priset. Man får unna sig saker till helgen. 

Brewdog There is no Santa (11178)

Av alla bryggerier som säljer julöl genom systembolaget i år, och de är många, är det nog Brewdog som bäst fångat den där riktiga julkänslan. Som självutnämnda punkare ger de förstås fingret åt denna den mest förhärdat vidriga av alla helger och det gör de rätt i. På etiketten till säsongens There is no santa skriver de att ölen skall betraktas som ”A Santa’s little helper for all those battling through the festive season”. Det är ett julbudskap som jag kan ställa mig bakom.

Julen är en högtid med många utmaningar och nästan alla av dem blir lättare med en flaska från Skottland. Julmusik, fet mat, dåligt väder och barn med tindrande ögon, det är en skräck som aldrig upphör. Säg ja till alkohol i jul, för barnens skull. 

There is no santa är dessutom en förhållandevis god julöl. Den är smakrik men inte söt vilket håller de annars ganska vilda smakerna i schack. Den smakar av torkad frukt, avslagen julmust, ingefära, nejlikor och enbär men inte mer än att man kan leva med det. 

Varje gång jag dricker en kryddad julöl funderar jag på hur den hade smakat utan kryddningen och varför jag helt enkelt inte köpte en sådan öl istället. När det är en There is no Santa från Brewdog så låter jag dock inte de tankarna förstöra min dag. Detta är en god öl, med eller utan julkryddor. 

19,90 kronor på systembolaget, nummer 11178 i katalogen

3,5 grinch av 5 möjliga 

Glenphilly whiskeycheddar

Jag äter ost. Det har varit en sådan dag igen. Det är en whiskeycheddar så jag dricker whiskey till. Det har varit en sådan dag också. 

Den strävt torra cheddarosten smälter till en toxisk pöl av smak medan jag försöker minnas något om Somerset. Det är därifrån som cheddarost kommer om den görs rätt och det är därifrån som min Glenphilly whiskeycheddar kommer. Jag har läst något, någonstans, om whiskeycheddar från den lilla byn Ilchester i Somerset.

Naturligtvis har jag läst det på mejeriprodukt.se, Nordens ledande källa till information om mjölkbaserade livsmedel. Det vet jag med säkerhet eftersom det också är min enda källa till information om mejeriprodukter.

I augusti skrev mejeri-Robin om Steffos whiskeycheddar från Ilchester British Cheese och han gjorde det fylld av entusiasm. Osten fick betyget fyra av fem. Det för oss fram till dagens recension.

Osten på bilden är en Glenphilly whiskeycheddar som tillverkas av Ilchester British Cheese, ett företag som ägs av den norska ostjätten Norseland. Denna Glenphilly whiskeycheddar importeras, i likhet med Steffos whiskeycheddar, till Sverige av Wernersson ost i Ulricehamn. I likhet med Steffos ost innehåller den också två procent whiskey men inte ett spår av whiskeysmak.

Är det förmätet av mig att påstå att det är samma ost? Jag kommer inte ihåg hur mycket min ost kostade så det går inte att avgöra hur mycket billigare den blir om man tvingas stå ut med Steffo Törnqvists ansikte i kylskåpet.

Glenphilly whiskeycheddar innesluts av ett tjockt och rätt envist lager med vax. Ett av de mer rörande ögonblicken när jag fann denna produkt i hyllan på Coop Extra var när jag såg texten på osten som uppmanade mig att ta bort vaxet innan jag åt den. Det besparade säkert både mig och många andra betydande obehag.

För att vara en cheddar är Glenphilly whiskeycheddar en något vit och krämig eller gräddig cheddar medan jag föredrar min cheddar gul och torr. Man kan säga att vi fick en dålig start tillsammans. När man lärt känna osten bättre så finns det dock en hel del bra saker och säga också. Den har en rik och fyllig smak med god rondör och betyget blir därför gott. Kanske är detta den godaste prästosten jag har ätit. 

3,5 äppel av 5 möjliga

 

Strange fruit

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Ayinger winter-bock (11011)

Detta är recensionen som aldrig skrevs. Den kommer heller aldrig att skrivas. Jag beklagar det. I ett försök att hinna informera allmänheten om årets alla julöl satte jag mig för att prova dem alla. Det tog förstås ände med förskräckelse. En halvliter stark Ayinger winter-bock var det sista jag drack innan jag kom på att det finns roligare saker att göra under inflytande av alkohol än att skriva om det. 

Det hör till historien att systembolaget har tagit in ovanligt många och ovanligt goda julöl just i år. På mitt lokala systembolag här i Vällingby har de avsatt en hel korridor åt julölen och gud vet att de inte ägnar tid åt nyheter om de inte verkligen måste. 

Bland alla dessa julöl är kanske Ayinger winter-bock den bästa. Det är en len, för att inte säga tjock, svart vätska med mer djupgående karaktär än skrikiga karaktärsdrag. En del säsongsöl av liknande slag går helt överstyr med kryddningen, som i fallen med Dugges Rudolf ren ale eller Sigtunas Midvinternattens mörker. De stoiskt återhållsamma tyskarna respekterar ölkonsten för mycket för att pynta sönder en god brygd med bjärt skinande smaker. 

Istället låter de malten tala och det är ett språk som inte alla förstår men som alla måste respektera. Visst finns där en del runda smaker av russin och torkad frukt men de framträder i en diskret chokladaktig fyllighet som känns harmonisk. 

Det är därför en stor skam att denna fina öl aldrig kommer att recenseras. 

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11011 i katalogen

Fyra advent av fem möjliga