Evil twin soft dookie (11168)

Det här är en stout men mycket mer än så kan jag inte säga. Herregud, vad har de gjort med den här? Hur kom Evil twin soft dookie att smaka så här? Jag kan bara hoppas att namnet inte ger någon vägledning.

Den är mörk, den är stark, den är dansk och om jag inte skriver snabbt så kommer dryckens potenta egenskaper att hinna ifatt och omöjliggöra all form av grammatik. Ölen är en lika kraftfull som mystisk brygd och en beskrivning av smaken kan göras både lång och mycket motsägelsefull.

Min bästa gissning är att detta i själva verket är jäst vaniljcola. Nu har ju aldrig gissningar varit min starka hand men utan tvivel smakar Evil twin soft dookie just fruktig vaniljcola kryddad med nejlika och anis. Eftersmaken är den av en kall kopp löfbergs lila. 

Soft dookie, vars namn bara kan ha givits av en dansk, håller 10,4% alkohol och du kommer att veta vart de där sista fem procentenheterna tog vägen. Ölen är svagt kolsyrad och om man studerar den på nära håll ser man att den är full av partiklar. Resterna av det som grundlade den märkliga smaken simmar omkring i glasets mörka djup, nästan helt dolda i den mörka färgen. Låt oss inte ta reda på vad det är för något. En del saker är det bättre att inte veta. 

64,90 kronor, nummer 11168 i katalogen

3,5 amager av 5 möjliga

Lakritsen lyfter

Tidigare i veckan var jag på ett ärende till Hållplatsen tobak och tidningar på Folkungagatan i Stockholm. Jag var nära att vända i dörren eftersom det var väldigt mycket folk inne i butiken. Eller egentligen var det kanske bara 4-5 personer men det är en mycket liten butik. Hållplatsen är postombud och även om det bara är några personer före i kön så kan det ta väldigt lång tid, folk har alltid glömt någon del av adressen när de ska posta surdeg till sitt fadderbarn i Oagadougou eller vad det nu är folk gör på posten. 

Jag gick in ändå och till min förtjusning insåg jag att folket där inne inte köade till postkassan utan istället betraktade den nu riktigt imponerande lakritshyllan. När jag skrev det där om att Hållplatsen hade Stockholms bästa lakrits så var det tydligt att det var en sidoverksamhet och inte en helt naturlig sådan. Det var just det som var så tilltalande, butikens ägare var helt enkelt en entusiast som satsade på lakrits trots att de yttre omständigheterna för det ärligt talat inte var de bästa. Då krävdes det ett tränat öga för att se att godishyllan var fylld med saker som man inte finner i en vanlig tobaksbutik. Nu har lakritsen tagit över. I själva verket vet jag inte ens om de säljer tobak längre. 

Sidoprojektet har definitivt lyft och Hållplatsen har blivit ett naturligt stopp för alla som söker de svarta varorna i Stockholm. Vi här på Gödsvinet är naturligtvis övertygade om att det är våra hyllningar som klarat den tunga delen av lyftet, vi får en del trafik på googlesökningar som ”stockholm+lakrits”. Småaktiga skeptiker kanske skulle hävda att det i själva verket är resultatet av årtals med arbete för en eldsjäl inom området. 

Vi har även fått veta att Hållplatsen kommer att figurera i en kommande bok om lakrits som bland annat tipsar om smultronställen som den lilla butiken på Folkungagatan. Jag kommer att läsa den och du kommer att få höra om det.   

Testar min tolerans

Vi får en del rätt intressanta brev till Gödsvinet. Det är Jonas som vittjar den elektroniska brevlådan, nere i Malmö, men han brukar dela med sig av vad han finner. Bara härom dagen fick vi ett brev av någon som funnit en gummihandske i maten, någonstans i Östersund. Om du läser detta vill jag hänvisa till Östersundsposten, lokaltidningar älskar sådana historier. 

Ett annat brev var långt mer kritiskt. Även om det var svårt att finna och följa innebörden av brevet så framgick det att personen som skrivit det hyste hat mot bloggar i allmänhet och vår i synnerhet. Hon skrev några ganska svepande saker och några mer specifika om att man inte får kommentera andras ”levnadsförhållanden” vilket fick mig att tro att hon nog formulerat ett standardbrev som hon skickar till många bloggar i någon sorts enpersonskorståg. Brevet var alltså osammanhängande och allmänt förnumsigt på ett helt motbjudande sätt men kanske hade denna okända galning från internet ändå en poäng, någonstans i sina många gåtor? Har vi på gödsvinet utsatt någon grupp eller någon person för övergrepp? Det är ju inte minst en intressant fråga när man försöker lista ut exakt vad den där förvirrade kvinnan syftade på.

Jag har gått igenom en del gamla inlägg, varav oroväckande många är skrivna av mig, och endast en enda grupp människor framstår som kategoriskt förlöjligade på vår blogg. Denna grupp är söderhipsterna. Det började någon gång under våren 2010 då jag hävdade att folk som äter sushi på Södermalm i Stockholm alla är män i 35-årsåldern klädda som Anderssonskans Kalle. Sedan har det fortsatt i ungefär samma anda, från en berättelse om ett besök på El Mundo till en guide till Södermalm där jag hävdade att alla som bor i denna stadsdel i själva verket kommer från Kristianstad.  

Jag är inte ångerfull och jag ska berätta varför: Söderhipsterna är en resursstark grupp individer i konstiga byxor och de har en position i samhället som tillåter att man skämtar om dem. Som illustration kan jag ge det motsatta exemplet; det är inte speciellt roligt att skämta om uteliggare. Har du däremot en 1,5:a för fyra miljoner på Kocksgatan så kommer du inte att marginaliseras som medborgare bara för att jag skämtar om ditt cheap monday-skägg. 

Det är mot denna bakgrund som jag läser i nr 39 av Södermalmsnytt att folk på söder betalar 18 kronor för en rödlök. 

Reportaget handlar om ”bondens marknad” på Katarina Bangata, där lokalbefolkningen köar i upp till en timme för att få köpa ekologiskt odlade grönsaker från en riktig bonde. Är man lika mycket från landet som jag, och få människor är det, så går man gärna igenom ett jämförbart mått av ansträngning för att undvika en riktig bonde. Personligen tror jag att skillnaden i organiskhet mellan matbutikens och gatuhandelsböndernas produkter är kraftigt överdriven men trots detta har jag egentligen inget elakt att säga om fenomenet.

Naturligtvis finns det inget alternativt eller radikalt i att handla direkt från bonden inne i stan. En bra tumregel är att en gatumarknad varken är alternativ eller radikal om den inte marknadsför braj. Samtidigt finns det inget fel med att skära bort mellanhänderna och det är absolut inget fel i att bönder får en möjlighet att sälja saker dyrt till folk som är villiga att betala. Jag tänker alltså inte alls ironisera över att människor betalar bisarra överpriser för mycket enkla livsmedel i tron att det gör någon skillnad.

Med detta beslut i ryggen lutar jag mig tillbaka i stolen, blickar ut över ljusen från Stockholms västra förorter och gratulerar mig till min nyfunna tolerans.   

 

Dugges Gustafs Finger (1313)

Dugges Ale och Porterbryggeri har lett Gödsvinet till både besvikelser och långvarig lycka. Deras Lager no 1 har tagit plats som någon sorts husöl här på vårt Vällingbykontor medan den märkliga Kals stout testats en gång men aldrig mer. Samma motsatsföhållanden gäller Dugges säsongsöl, deras Spring beer är en förträfflig bekantskap medan jag inte kan förmå mig att ringa tillbaka till deras julöl Rudolf ren ale. Det är mot den här bakgrunden som man mottar nyheten om en ny öl med Dugges med en viss försiktighet. Det finns dock ingen anledning att frukta Gustafs finger. Detta är en av de goda. 

Dugges Gustafs finger är en mycket frisk bitter som kommer att rå om ditt gomsegel med järnhand. De amerikanska humletonerna tar kontrollen direkt och det finns inga alternativ till en fullständig kapitulation inför den efterföljande beskan. Smaken är flerbottnad och som så ofta med Dugges öl berikad med toner av citrus. Gustafs finger smakar som en välhumlad ale och vad som gör denna dryck till en bitter är för mig okänt men det är också ett stycke information jag kan leva utan. 

18,90 kronor på systembolaget, nummer 1313 i katalogen

4 fingrar av 5

Blossa 11 arabica (76200)

När jag sa att jag hatar alla traditioner så gjorde jag ett tyst undantag för Blossas årgångsglögg. Det finns något fint med att ge varje vinters berusning ett särskilt tema och gud vet att julen, den mest motbjudande av alla högtider, kräver varje tänkbart tillskott av alkohol. Efter att ha testat årets Blossa 11 arabica känner jag trots allt viss tillförsikt på vägen in i det stora mörkret.

Årets årsgångsblossa heter alltså Arabica och precis som namnet antyder så är årets ingrediens just råolja. Råolja är en unik och mycket karakteristisk blandning av hundratals olika kolväten men inte vanligtvis ansett som ett livsmedel, precis som i fallet med förra årets Blossa 10 Saffran.

Oljan för Blossa 11 arabica kommer från de soliga sluttningarna på Nahr Umr fältet utanför Basra, berömt för sin rika förekomst av jordartsmetaller och den därav så tydliga mineraltonen i alla grader av raffinering. Den numera finska producenten Altia har förstås ifrågasatts för sitt val att inkludera ett fossilt bränsle i en annars huvudsakligen organisk glögg men företagets VD Antti Pankakoski meddelar i ett sällsynt framträdande att Altia har planer på ett system för klimatkompensation.

Blossa 11 arabica är en fin årgång efter ett antal år av tvivelaktiga smakval. Den har en stabil grund som påminner väldigt mycket om blossas egna starkvinsglögg och endast en diskret överbyggnad med smak av kaffe och möjligtvis något litet lakrits. Det påminner på det stora hela om när man fyllt en mugg med blossaglögg utan att först diskat bort resterna av kaffe. För slapphänta diskare som mig känns det som en upprättelse.

89 kronor på systembolaget, nummer 76200 i katalogen

3 oktan av 5 möjliga

Murasaki

Ett brott är begånget

Stockholms hårdast trafikerade leråker är ett litet stycke mark utan asfalt precis vid tunnelbaneuppgången i Björns Trädgård. Där passerar dagligen tiotusentals människor på väg till Medborgarplatsen, moskén eller happy hour på Carmen. Om man vill beskåda dem så gör man det lämpligen på sushirestaurangen Murasaki. Det är också det bästa jag har att säga om stället.

Vi gick dit för att vi skulle finna varandra och för att vi inte visste bättre. Det första intrycket är egentligen ganska positivt, det är en prydlig liten restaurang med en mycket trevlig japansk bar på terrassen en trappa upp. Vi valde dock det nyktra alternativet på marknivå, trots att det hunnit bli fredag eftermiddag med sex minuters marginal.

Problemen började när det var dags att betala. För en sushi bestående av mycket blygsamma nio bitar lax blev jag skyldig 103 kronor. Eftersom jag först inte noterade att det fanns vanligt vatten att tillgå så beställde jag även en Loka mineralvatten och blev på så sätt tvungen att skilja mig från ytterligare en tjugokronorssedel.

Laxbitarna var mycket små på ett dekorativt men i slutänden otillfredsställande sätt. De serverades traditionsenligt med ingefära och en wasabi med lobotomeringsstyrka och det finns egentligen inget att invända mot smaken.

Upplevelsen solkas dock bortom räddning av det hutlösa priset. Det finns gott om sushiställen på söder och även om de för de mesta är lite dyrare än andra asiatiska restauranger så finns det gott om bättre och billigare alternativ. För den som finner sig stående i leran utanför Murasaki med lust för rå fisk så finns exempelvis alternativet att vandra några hundra meter bort till Folkunga sushi. Det är vad jag kommer att göra.      

Fang Yuan Shi Wu

Det finns en del av Södermalm i Stockholm vars gator jag trampar nästan varje dag kring lunchtid. Det är ett område som definieras av hur långt jag orkar gå från min arbetsplats för att köpa något att äta. Fang Yuan Shi Wu ligger inom detta omårde och det är jag glad för. 

Gödsvinet har tidigare recenserat restaurang 58 Dimsum på Renstiernas gata och då spritt en ganska återhållen för att inte säga måttligt mängd uppskattning över detta bidrag till söders dumplingskultur. Fang Yuan Shi Wu är ett av många alternativ inom en ganska begränsad yta i kvarteren mellan Folkungagatan och Sofiakyrkan. FYSW ligger  på den östra halvan av Bondegatan. 

Den vägbeskrivning jag fick till FYSW berättade att den lilla restaurangen låg ”mellan en grek och en thailändare” vilket kan vara nästan var som helst på söder. Antingen hittade jag fram eller också gick jag till någon helt annan dumpling-restaurang än den jag skulle till, det finns som redan nämnts rätt många i denna den hipstraste delen av södermalm. Hur som helst fann jag FYSW vara en liten och enkelt inredd restaurang, på sådant sätt som jag föreställer mig att de faktiskt är i Kina. 

Dumplingmenyn är omfattande men inte oöverskådlig på FYSW men helst av allt önskade jag en stor portion av vad personalen där äter. Vad gör dem så uppåt, pratglada och sociala? Är det lagligt? Var kan jag köpa lite? Efter att jag beställt blev jag ombedd att sitta ner och när jag tackade nej till en kopp te fick jag en vårrulle istället. Jag åt den tillbakalutad medan de två kvinnorna i personalen skämtade med kunder, skrattade och ibland sprang en runda till köket. Av alla saker som inte går att beskriva i ord så är förmodligen stämningen den mest svårbeskrivbara när man besöker en restaurang. Därför får jag hänvisa till att nästan alla som åt på FYSW den dagen verkade vara stammisar och mycket uppskattande sådana. En av dem var en tidningsdistributör som lämnade några tidningar som en slags dricks på jobbets bekostnad. 

Dumplingarna på FYSW är större, godare och billigare än de på 58 Dimsum, utan att de senare är direkt dåliga. Dessutom får man sina lådor att ta med på kring fem minuter medan jag på andra dumplingställen väntat upp mot 20 minuter. För 65 kronor får man 17 rätt stora dumplings vilket bland bohemiskt överprissatta matställen på söder är att betrakta som billigt.

Det finns väldigt många dumpling-restauranger i Stockholm och det har säkert öppnat två nya bara under tiden det tog att skriva detta. Det finns dock ingen större anledning att gå någon annanstans än till Fang Yuan Shi Wu 

Ordlekar

I likhet med alla andra har jag ägnat de senaste veckorna åt scrabble-spelet ”Wordfeud”. Jag är nu en av de oräkneliga 30+ män som kan ses på tunnelbanans gröna linje med hörlurar i öronen och blicken i det närmaste hypnotiskt fäst på skärmen till en platt telefon stor som en skärbräda. I över ett år undvek jag telefonlekarna genom att istället, på ett demonstrativt sätt, läsa vänsterrevolutionär litteratur av författare som David Horowitz, Jan Myrdal, Michael Bakunin, Karl Marx och Vladimir Lenin under min nästan halvtimmeslånga pendling till Slussen. Jag levde för hoppet om att få chocka någon av de villaägare från Nockeby som stiger på i Alvik på dagar de är för bakfulla för sin SUV. Konventionen hann dock ifatt mig och det beroendeframkallande lilla spelet har mig nu i ett fast grepp. 

”Wordfeud” har dock gett mig något mer än bara dålig hållning, skelögdhet och bättre läsvanor. Spelet har fått mig att inse hur mycket i livet som är ordlekar. 

Jag får ibland frågan varför jag skriver här och jag skulle ljuga om jag inte erkände att jag frågat mig själv det någon gång. Det är en rimlig fråga, trots att jag spenderar dagarna med att skriva på vetenskapliga artiklar, böcker och föreläsningar så lockar av någon anledning tangentbordet till fler utflykter bland bokstäverna om kvällen. Kanske snuddade Hunter S Thompson vid svaret när han skrev att ”skrivande är som sex, det är bara roligt för amatörer”. Det är onekligen roligare att skriva när man stämplat ut för kvällen och lämnat professionen för en amatörtillvaro men det är inte hela svaret.

Det som lockar med att skriva här är ordleken. Leken består i att pussla ihop ord så att de tillsammans beskriver något så obeskrivbart som upplevelsen av en mun öl. Precis som ”wordfeud” ger jag mig själv dubbel eller trippel ordpoäng när jag lyckas trycka in ett sällsynt ord inte hört uttalat sedan tiden för Weimarrepubliken (dubbel ordpoäng).

Ibland ger jag mig själv specialuppgifter som kan ge bonuspoäng. Det kan handla om att smyga in okommenterade citat från och referenser till musik och litteratur. Jag har tagit hela rader från artister Bob Hund, Bob Dylan, Morrissey och försökt att kamouflera dem i enlighet med det omgivande ämnet för inlägget. En gång blev jag övermodig och stal två hela rader från Joni Mitchells ”Chelsea morning” vilket gjorde en recension av en frukost i New York helt obegriplig. Jag gav mig själv 15 bonuspoäng och trippel ordpoäng ändå.

Mitt personliga rekord i självupptagen ordlek var dock när jag helt okommenterat smög in texten från refrängen till en sång från den tecknade filmen ”Dumbo”, en Disneyproduktion från någon gång på 1940-talet.

Under flera år av politiskt färgat skrivande på en annan blogg ägnande jag mig åt att sprida elakheter om personer och fenomen som jag inte gillar, nästan oavsett vad inlägget egentligen handlade om. Det är en särskilt destruktiv form av ordlek som till det yttre har mycket gemensamt med rättshaveristens insändare till olika lokaltidningar. 

I dagens DN skriver Örjan Abrahamsson om den ordlek som består i att komponera ihop en fungerande första mening i en roman. En del vill väcka intresse, en del vill förmedla så mycket information som möjligt och jag misstänker att en del bara vill komma vidare. Abrahamsson ger många exempel på första meningar i romaner men han ger inget som är bättre än min favorit: 

”From little after two o’clock untill almost sundown of the long still hot weary dead September afternoon they sat in what Miss Coldfield still called the office because her father had called it that – a dim hot airless room with the blinds all closed and fasten for forty-three summers because when she was a girl someone had believed that light and moving air carried heat and that dark was always cooler, and which (as the sun shone fuller and fuller on that side of the house) became latticed with yellow slashes full of dust motes which Quentin thought of as being  flecks of the dead old dried paint itself blown inward from the scaling blinds as the wind might have blown them”.

I enlighet med min princip för litterära referenser tänker jag inte tala om i vilken bok denna mening är den första. 

Abrahamsson avslutar med att återge vad han anser är världens bästa roman i kategorin för extremt korta sådana. Romanen heter ”Dinosaurien”, den är skriven av Augusto Monterroso och den lyder i sin helhet som följer:

”När han vaknade stod dinosaurien kvar”. 

Personligen tycker jag att denna roman har långt upp till Erenst Hemingways berömda försök att skriva världens kortaste roman. Han gav sig uppgiften att ha med en början, ett mittenparti och en avslutning. Resultatet blev detta mästerverk:

”For sale: Baby shoes, never worn”

En ordlek blir inte vackrare än så.