Författare: Johan

Krokodil

av Johan

Systembolagets sortiment är sedan länge tillhåll för en lång rad produkter namngivna efter kända personer från TV. Det är ett oskick vi har vant oss vid men jag blev ändå överraskad då jag fann krokodilen Jena på etiketten till en flaska öl. Låt vara att det var en flaska öl på en hylla i en butik i Sankt Petersburg.

Det var i min mening alltid krokodilen Jena som var stjärnan i det sovjetiska barnprogrammet ”Drutten och Jena” och det är därför inte förvånande att det är han som har fått sponsorkontrakt. Drutten säljer inte.

Jena hade under alla år serien spelades in en pågående solokarriär som sjungande dragspelare och det kan inte förvåna någon att han en dag fick nog av Druttens skit. De gick skilda vägar 1988 och Sovjetunionen gick under strax därefter.

Nu säljer han öl till mig i en centralt belägen Prisma-butik och han gör det övertygande. Jag tvivlade aldrig för en sekund på att jag behövde en flaska med en kanonbeväpnad barnprogramskrokodil på etiketten.

Varken Jena eller någon annan där och då kunde dock förklara vad som fanns i flaskan. Jag förstår inte ett ord på etiketten och jag vet inte ens vad ölen heter, en ny nivå av bakgrundskunskap till och med för Gödsvinet.

Öl är dock ett språk som alla förstår och allt jag behövde göra var att ta med Jena hem till hotellrummet för en kommunikationsövning.

Det skulle visa sig att en flaska sådan som denna innehåller en ganska lätt, lite söt men fullständigt anständig porter. Barnprogramsporter, jag borde ha räknat ut det.

Ryssland är ett fantastiskt land med sådan öl i det. Sankt Petersburg är landets främsta ölstad och dess flaggskepp Baltika är den enda storsäljande ryska varan som varken är fossilbaserad eller olaglig. Tyvärr var mitt besök allt för kort och allt för arbetsamt för en grundlig kartläggning av utbudet. Resan var dock långt ifrån bortkastad, den gav både en ny bekantskap och ett återseende av ett bekant ansikte.  

98 RUB, finns inte på Systembolaget eller i EU

3 desomorfin av 5 möjliga

Patricia (återbesökt)

av Johan

Det är snart nio år sedan Gödsvinet senast besökte Patricia för deras hummerkväll. Då kunde jag ge rådet att besöka båten vid slussen snart eftersom dess storskaliga försäljning av influgen kanadensisk hummer gjorde att den förmodligen stod i begrepp att bli torpederad av klimataktivister.

Så har ännu inte skett även om det är lätt att tro det givet hur den ursprungliga ankringsplatsen ser ut. Kajen vid Slussen av gjorts om till ett grustag och Patricia har hittat en ny hamn vid Söder Mälarstrand.

Lite har annars skett, hummerkvällen har visserligen flyttat från onsdag till torsdag men ingen behöver egentligen bli desorienterad varken av förflyttningen i tid eller rum. Du kommer att känna igen dig.

Jag kände igen mig när jag och avdelning Bromma gjorde ett återbesök förra veckan. Zonk kände inte igen sig, något enklast förklarat av att han vid mitt förra besök 2010 fortfarande drack och recenserade öl ur besynnerliga flaskor i sitt hemliga gömställe i italienska alperna.

Varför måste man äta en eventuellt kanadensisk hummer en torsdagskväll i januari? Anledningen för oss och ett förbluffande antal andra människor var helt säkert det faktum att en hel hummer med bröd och aioli kostar 175 kronor en sådan kväll. Det är enligt menyn 149 kronor billigare än övriga kvällar i veckan även om jag är helt säker på att de i själva verket alls inte säljer några humrar om det inte är torsdag.  

Denna torsdags hummer såg rätt trevlig ut på sitt egna hummervis, även om dess utseende snabbt tog mer makabra former efter en stunds behandling med olika kirurgiska instrument och något som liknar en nötknäppare för folk som verkligen inte gillar nötter. Utrustningen var knappast nödvändig eftersom kocken redan preparerat alla hårda skaldelar med vad jag föreställer mig var en vinkelslip med en rak 115 mm kapskiva för tiofotade kräftdjur.  

Det är en snabb och lätt middag som någon gång i något sällskap helt klart måste ha väckt frågan om att beställa en andra omgång. Gödsvinet Bromma valde att istället ta in en banan och glassdessert av mer väl tilltagna proportioner. Själv tog jag som vanligt den smala vägen till hälsan och beställde kaffe och konjak.

Så här i efterhand kan jag konstatera att middagen förmodligen nådde sin modesta höjdpunkt med de där tre centiliterna okänd konjak och en kopp bryggkaffe. Hummern var lite blek på ett sätt man föreställer sig att en hummer är om någon har satt sig för att sälja väldigt många av dem till lågt pris en dag i veckan. Den var inte dålig om man med dålig menar inte värd 175 kronor på en restaurang i centrala Stockholm.

Patricia har förstås många andra positiva egenskaper utöver priset, utsikten över den islagda Riddarfjärden är vacker, hela personalkedjan från bokning till nota är trevlig och innemiljön ger nästan obegränsade möjligheter till maritima referenser. Bara en kort promenad till toaletten och man har grundstrukturen till en genomsnittlig bok av Joseph Conrad.

En dag ska jag återvända men det kommer nog att ta mer än nio år.

Södra Hast du Lederhosen (33186)

av Johan

Vilken fråga, vilken öl. Jag antar på sätt och vis att detta är vad vi kommit att förvänta oss av Södra maltfabriken men likväl slår mig ölen som en trevlig överraskning. Och självklart har jag Lederhosen.

Jag känner Lederhosen som en reavara på Karstadt Bahnhofplatz i München och som ett ambivalent tecken på att våren är helt nära. Det vårligaste jag överhuvud taget sett var två unga män i Lederhosen med en back Augustiner på gräsmattan framför Alte Pinakothek.

Människor i München bär Lederhosen på fullt allvar och det var bara en av många oroande insikter den där våren 2013 då jag bodde där. En annan var att jag uppenbarligen betraktade unga män i Lederhosen i parken. Det var en förvirrande tid.

Hur som helst, nu är nu och nu är vi här med en flaska Hast du Lederhosen från Södra maltfabriken i Handen. Det kunde vara värre.

Hast du Lederhosen är en knäckig liten sak med malt härifrån till torsdag. Den är bitter, den är söt och den smakar lite som ljummen gubbröra. Det är en vacker öl men jag gillar ändå inte tilltalet. Haben sie lederhosen vore värdigare.

Likväl, jag skulle dricka den igen och inget talar för att jag också inte skulle göra det.

24:90 kronor på systembolaget, nummer 33816 i katalogen

3 Theresienstraße av fem möjliga

Extra Austin

av Johan

Med bara minuter kvar till den presentation som tagit mig till en konferens i Austin och med cirka 30 timmar kvar i Texas fick jag ett meddelande om att mitt plan hem var inställt och att jag förmodligen skulle få vänja mig vid att bära hatt. Strax därefter kom dock ett meddelande till genom vilket jag erbjöds en ny resa med avgång precis ett dygn senare än den ursprungliga. Det fanns en praktisk länk att trycka på för att acceptera och medan jag tryckte insåg jag att jag getts både ett problem och en present. Jag hade fått en extra dag i Austin.

Vad gör man en extra dag i Texas huvudstad? Det finns inget bra svar på den frågan och om det fanns det så skulle det förmodligen inte vara lika roligt som något av alla de dåliga. För att ändå börja besvara frågan i rätt ände konstaterade jag att det var en lördag eftermiddag som styrde mot en lördag kväll i Austin.

Lördag kväll på 6th Street i Austin är lite som lördag kväll på Bourbon Street i New Orleans men annars rätt olikt alla andra platser i USA och världen. Att få uppleva en förpliktigar och jag kände plikten tynga medan jag vandrade sökande mellan hyllorna på All American Liquors på Brazos Street.

Särskilt besvärande var att jag inte kände någon längre i staden sedan alla från konferensen tagit ett tidigare plan som dessutom till skillnad från mitt inte var ytterligare ett dygn försenat. Det var lördag och jag var ombokad till måndag kväll.

Jag har alltid hävdat och inte minst praktiserat principen att man kan besöka en bar för en enda öl och sedan gå därifrån utan att se ut som sjömannen som firar sin födelsedag ensam. Detta var min strategi för kvällen och den framstod som särskilt sund eftersom en betydande andel av ställena på 6th Street har live-musik. De är med andra ord ideala för alla som vill hänga med en öl utan att konversera och för folk som gillar att skrika sina beställningar till bartendern.

En öl på varje ställe som har live-musik på 6th Street, vad kunde gå fel?

Inget kunde gå fel och inget gjorde det heller. Jag hörde så klart country men jag hörde också blues, jazz, klassisk rock och vid ett tillfälle en mässingsorkester som verkade bestå av slumpmässigt valda musikanter på rymmen från något skolband i Louisiana. När jag tog vänster ner på Red River Street gjorde jag det som Austins för kvällen mest eklektiska musikentusiast. Som ett enpersons-FN för oförenliga stilar och preferenser.

Så här långt är egentligen inte det här inlägget mycket till guide till Austin. Det här med 6th Street skulle du nog ha räknat ut ändå? Då kanske du kan säga vad man gör en söndagsmorgon dagen efter att ha druckit en öl på alla barer med live-musik på 6th Street och sedan även Red River Street? Då fortsätter jag.

En söndagsmorgon som den är som gjord för en mycket lång promenad längs med Colorado-floden. Allt du behöver tänka på är att inte plocka upp några döda fladdermöss, röra den giftiga murgrönan eller att minnas för mycket av kvällen innan. Söndagen visade sig inte behöva mycket mer avancerade instruktioner än så. Det och en flaska Becker Vineyards Icanoclast caberet sauvignon.

På den yttersta extra dagen stod jag åter upp och såg att det var måndag. Måndagar är mer svårarbetade vad gäller de säkra och självklara resetipsen, särskilt om man måste sitta i en taxi till flygplatsen någon gång innan fyra på eftermiddagen. Det är för sådana lite svårare råd som du behöver Gödsvinet. Vi har varit där.

Jag magasinerade mitt bagage på hotellet efter utcheckning och begav mig till Lavaca Street. På Lavaca ligger en bar som på ett självförklarande sätt kallar sig Lavaca Street Bar. Om de någonsin stänger så måste de öppna bra tidigt och alla kommer att förstå där om du beställer en White Rascal Witbier från Avery Brewing klockan 11:00 på förmiddagen. Det är för övrigt en mycket frisk och fruktig frukostdryck som kan rekommenderas.

Bland de lokala ölvalen visade sig Liberty Lunch från Independence Brewing vara ett utmärkt alternativ som inte krävde några alternativ på ett tag. Lavaca Street Bar är en bra plats ett par timmar mitt på dagen. Folk läser tidningen, ser på någon helt obegriplig idrott och låter dig för det mesta vara ifred med en dryck som till exempel Go Play IPA från Avery (”lätt, lite syrlig” enligt fältanteckningarna).

En extra dag är inte tillräckligt för en stad som Austin men British Airways kunde inte hitta ett sätt att ställa in ett flyg till utan att se dumma ut. Det finns också mycket mer att säga om stället men det får räcka så här. Jag tror du förstår resten.  

Phil’s Burger, Gärdet

av Johan

Scenario: En fredagskväll en lönevecka i januari. Vad är det minst originella du kan göra? Om du svarade att ta en hamburgare och en öl på väg hem från jobbet så är du nära sanningen och en beskrivning av vad jag och Gödsvinets Brommasektion gjorde igår.

Det var på Gärdets tunnelbanestation och jag gick åt fel håll. Åtminstone verkade det så att döma av strömmen av människor som möte mig på väg ut i den långa tunneln mot Värtahamnen. Ett par hundra män i åldrarna 27-32 och avkopplad kontorsklädsel sa mig att jag valt fel riktning och att det förmodligen ligger ett betydande antal IT-företag mellan Gärdet och Ropsten. Hur som helst, jag visste vart jag skulle.

Det gjorde tyvärr inte zonk vilket är anledningen till att han anslöt först långt senare utanför Phil’s Burger på Sandhamnsgatan.

Phil’s Burger är en kedja av restauranger och den på Gärdet är egentligen inte ett helt logiskt val av plats för människor från Bromma och Skärmarbrink att sammanstråla för en hamburgare. Exempelvis kan jag i princip se deras restaurang på Götgatan från mitt eller åtminstone grannens fönster. Likväl var det där vi var och på det stora hela hade jag inget att invända mot det.

Väl inne visade det sig att vår bokning arkiverats under ”glöm det” i registret för det icke-existerande. Det som varit bokat var inte bokat längre men lyckligtvis – utifrån vad jag då bedömde som lyckligt – fanns det bord och vi fick ett.

zonk tog en hamburgare och jag tog en veggo-burgare. Jag vet, det var en chansning. Fullt medveten om att jag med stor sannolikhet skulle komma att matas med något gjort av samma material som de östtyska Trabant-bilarna valde jag ändå det modiga valet. Jag gjorde det för dig, det vill jag att du ska veta.

Vad är en recension av en hamburgare när man kan ge en recension av papp och spån i bröd?

Nu blev det inte så illa. I själva verket blev allt till slut ganska bra. Phil’s Burgers Beyond Burger är en alldeles utmärkt hamburgare som jag endast med stora tvivel inser är helt vegetabilisk. Nu närmar vi oss dock något sorts omdöme och eftersom omdöme uppenbarligen inte är någon av mina styrkor så är det här dags att släppa in min kollega, mannen från Bromma, de italienska obskyrölens baneman och kebabpizzornas mästare, zonk.

zonk är på sitt sätt systematisk och valde därför att dela upp recensionen i rubriker. Valet av rubriker är helt hans men jag fogar mig.

Flottighet

zonk: Här tycker jag man landade ganska lagom. En burgare ska ju ändå inte vara en sallad, det ska vara lite fett med i leken. Samtidigt får det ju inte bli som en fylle-churro i halvkall olja, men det tycker jag man undvek. Jag ger Phil’s 4/5 i flottighet.

Johan: Var detta något det var meningen att jag skulle eftertrakta? Flottig? Nej, Beyond Burger är nog inte särskilt flottig men för att vara någon sorts formpressad ensilage har den ändå en fullt respektabel fetma. 4/5

Kladdighet

Johan: Jag kan belåtet konstatera att Beyond Burger också hade ett fint oljigt glid mellan bröden, ett rejät tryck och du skjuter 150 gram vegetabilier till andra sidan TV4-huset. 4/5

zonk: Standardburgaren var även den helt klart välförsedd med dressing, stekflott, och annat vackert, och salladen smet i princip omedelbart vidare ner på brickan, uppgivet, oförmögen att motstå sina sliskiga banemän. Allt är som sig bör, med andra ord. Samtidigt är det inte precis lätt-ätet, och det lilla pappers-mähät som burgaren kom i gjorde inte saken mycket bättre. 3/5

Smak

zonk: Riktigt fint här, det smakar rejält av väl-svartnad protein och fett i närkontakt med hög temperatur, den råa löken tar inte över, dressingen smakar klassisk svensk burgar-dito. Brödet är juste, om inte sådär superspännande. Det enda jag hade invänt är att jag inte märkte av cheddarskivan nämnvärt. Var den med? Ingen aning. 4/5

Johan: Det är ju här det blir konstigt. Beyond Burger smakar, i brist på andra ord, kött. Den smakar inte bara kött, den smakar lätt rosarodnande nötkött. Kanske har de bara stekt den på samma häll som de vedervärdigt djurplågande klimatförnekarnas hamburgare men kanske, bara kanske har de faktiskt lyckats skapa en vegetabilisk ersatz-produkt som smakar som det den ersätter. Smaken är inte märkvärdig men samtidigt ett litet mirakel. 5/5

Reptilhjärna

zonk: Här är jag både nöjd och missnöjd. En singel-burgare, alltså 160 gram, plus pommes och en cola, kändes väldigt lagom, man blev inte tokmätt. Och det är ju bra. Samtidigt vill ju reptilhjärnan känna sig lite överladdad efter en burgare. Och det gjorde den inte. 3/5 reptilhjärnor får det bli i slutändan.

Johan: Som en mer världsvan och samvetsgrann världsmedborgare tänker jag på miljön och kossorna och när jag gör det gör jag det inte med reptilhjärnan. Enklare människor, som zonk, kanske gör det och mycket är därigenom förklarat. Jag blev lagom mätt men mer än lagom uppfylld av min egen förträfflighet. 3/5

Klass

Johan: Phil’s Burger på Gärdet vill visa att ingen klass också är klass och på sätt och vis antar jag att de lyckas. Lokalen är den hos en översedd fritidsgård efter en knivattack på kultur och fritidsbudgeten. Det är inte roligt och akustiken är lite sämre än i en ubåt, jag och brommaavdelningen konverserade som om han fortfarande var kvar i Bromma. Jag antar att stället har sin charm, om än för att ingen annan ville ha den. Viktigt i sammanhanget är att den trevliga men inte helt insatta personalen bjöd på kaffe efter maten. Det är klass, det är bra. 3/5

zonk: Akustiken var onekligen speciell, det var lättare att höra människor i andra änden lokalen än sin bordsgranne, och de hastigt ommålade elementen ger ju lite av den där rustika charmen som studentnationer och andra utan budget ofta ger sina lokaler. Samtidigt vill man inte klaga för mycket när man sitter o smuttar te-på-maten och blickar ut över en storslagen utsikt över Gärdets största skorstenar och husfyrkanter. 3/5

Så ser det ut, där har du det när nu allt är sagt om Phil’s Burger på Gärdet. På det stora hela tycker jag att det här ser bra ut.

Schwein-Ellen

av Johan

Var sak har sin tid och tiden för scheweinshaxe var för några år sedan. Vi åt då grisknä runt om i Stockholm och i Malmö och naturligtvis skrev vi om det igen och igen. Igår kom helt oväntat 2015 åter och det var därför helt enkelt dags för haxe igen.

En viktig orsak till att vi begav oss till Sue Ellen på Tulegatan var att det är en haxe jag endast prövat två gånger tidigare och att vi var tvungna att på något sätt locka Brommaavdelningen ur sitt eskalerande kebabpizzamissbruk.

Senast jag besökte denna trevliga restaurang som lånar från världens två viktigaste högkulturer – Bayern och Texas – var 2014. Jag minns det som en mycket lyckad kväll eftersom jag raskt efter den kvällens haxe hamnade i en bar på Södermalm där det fanns anledning att filosofera kring tjeckisk sprit. Naturligtvis skrev jag om det ganska omgående.

Vi hade förberett kocken inför gårdagens haxe, vilket är en fin gest då det är svårt att spontant och på kort tid få ihop rätten, särskilt eftersom den inte står på menyn. Den väntade på oss där, haxen.

Innan den bars fram fick vi tillfälle att bekanta oss med ölutbudet och det var ingen rolig historia. Mina finaste minnen från Sue Ellen är alla nära relaterade till Paulaner av alla dess slag. Paulanern har dock lämnat listat för att ersättas med en spendrupsutbud i standardutförande. Det var Mariestad och den likaledes spendrupsbryggda ölen från Gotlands bryggeri. Bayern, Texas och Grängesberg.

Det är inget fel i att dricka en öl som inte tagit den onödigt långa vägen i engångsflaska från München och Mariestad är egentligen en alldeles utmärkt öl. Likväl kändes det som om någon lämnat oss, som om något gått förlorat.

Sue Ellens haxe är snygg. Det är viktigt och det är viktigt att ta ett kort på den eftersom den sannerligen inte blir vackrare med tiden efter att man gått lös på den med något som liknade en tandad jaktkniv.

Nämnda haxe har också andra fina egenskaper, den är spröd och fylld med kött. Som haxe sett är den dock rätt genomsnittlig. Minnena från Sue Ellen – sådana de nu var – sa mig att deras haxe var av det mer originella slaget. Det kan inte sägas om det som mötte oss på tallriken igår kväll. Det en högst traditionell bit fläsk och inget särskilde den heller i kvalitet. Det är en haxe, varken mer eller mindre. Lite väl salt, kanske.

Att äta en haxe är förstås alltid en fin upplevelse. Den försätter dig i en förunderlig sinnesstämning av mättnad och lusten att ta en dusch. Jag är glad att vi hittade tillbaka men tillbaka kommer jag nog inte på ett tag.

Becker Vineyards Iconoclast cabernet sauvignon

av Johan

Någonstans bland de gröna kullarna utanför Austin växer en druva som ger ett vin lika vackert som trakten. Detta är inte det vinet. Det här är Becker Vineyards Iconoclast och det är gjort av cabernet sauvignon från Kalifornien.

Vingården som jäste, buteljerade och sålde flaskan till Seven Eleven på Congress heter Becker och de säljer endast till Texas. Det var därför och bara därför jag köpte en flaska när jag var i Austin förra veckan. Det var i efterhand ingen dålig affär ($12.99).

Becker ligger i Fredricksburg, en liten stad som fortfarande vårdar sitt tyska arv även om ingen pratar tyska där längre. De gjorde dock det ganska länge, liksom i New Braunfels och många andra små städer i Texas och USA.

Det första världskriget blev början på slutet för tyskan som vardagsspråk i Amerika. Det andra gjorde inte saken bättre. Det var under det första världskriget som sauerkraut blev “liberty cabbage” i en tidig föregångare till Bush-erans “freedom fries”. George W. Bush är förstås från Midland i västra Texas men det har på det stora hela inget med det här vinet att göra.

Becker Vineyards Iconoclast är ett lätt vin med inbjudande smak av björnbär och plommon. Tänk grillat. Många tänker på få andra saker i Texas och jag tror det finns ett samband.

Jag tänker inte skämmas för att jag gillar det här vinet och jag tänker inte skämmas för att jag drack upp hela flaskan själv på ett hotellrum en lördagseftermiddag för inte länge sedan.

Detta vin är nu det senaste tillskottet till vår breda repertoar av recenserade produkter som du inte finner i Sverige. Denna flaska säljs bara i Texas men se det inte som en begränsning. Se det som bara ännu ett skäl att åka till Austin. 

3 brisket av 5 möjliga

Tre namn till Texas

av Johan

Det är lördag förmiddag och jag sitter här och jobbar med en spotify-lista med alla artister från Texas med tre namn. Igen. Artister med tre namn är många, de är bra och de är nästan alltid från Texas.

Billy Joe Shaver, Robert Earl Keen, William Clark Green, Jerry Jeff Walker, Ray Wylie Hubbard och David Allan Coe. För att nämna några.

Jag vet vad du tänker; “är inte Ray Wylie Hubbard från Oklahoma?”. Jag vet, det är en vanlig invändning. Ray Wylie Hubbard föddes i Oklahoma men växte upp utanför Dallas. OK? Kan vi släppa det här?

Jerry Jeff Walker från New York? OK, Jerry Jeff Walker är från New York. Tänk efter och du inser att vi egentligen alltid vetat det. Tråkigt.

David Allan Coe också från Oklahoma? Där har du fel. David Allan Coe är uppenbarligen från en helt annan planet.

Flera av de countryartister som har tre namn kommer från Texas.

Billy Joe Shaver är en sådan. Han är utan tvekan från Texas och han har skrivit några av de viktigaste låtarna du någonsin kommer att höra. William Clark Green är också från Texas och han har skrivit några av de viktigaste låtarna du aldrig kommer att höra.

Ray Wylie Hubbard skrev den särskilt viktiga låten ”Up against the wall, redneck mother”. Han är alltså väldigt bra på att namnge saker som countrylåtar men ändå heter hans första skiva ”Ray Wylie Hubbard and the Cowboy Twinkies”. En liten justering av det sista ordet i titeln och han hade lagt under sig en betydande del av den stora och växande HBTQ-sektionen av countrymusikmarknaden.

Jerry Jeff Walker spelade in ”Up against the wall, redneck mother” och han gjorde en utmärkt imitation av Kris Kristoferson i inspelningen av ”Pissing in the Wind”. Han är OK, New York eller inte.

Robert Earl Keen debuterade med skivan ”No Kinda Dancer” och det hade varit gott nog. Sedan sjöng han att ”The Road Goes on Forever and the party never ends” och det är nästan, för den korta stund låten varar, att man tror honom.

David Allan Coe har jag redan berättat om. HBTQ-aktivisten. Han visste uppenbarligen något inte Ray Wylie Hubbard gjorde.

Aaron Lee Tasjan? Kul förslag. Han är en ypperlig liten artist och han sänker onekligen genomsnittsåldern bland tre-namns-männen på ett för alla inblandade fördelaktigt sätt. Jag var där när han spelade i någons källarförråd i närheten av Zinkensdamm för inte så väldigt länge sedan. Det var en man, en gitarr och tre namn hela kvällen.

Aaron Lee Tasjan går dock bort och han går bort hårt. Aaron Lee Tasjan kommer från Ohio vars enda koppling till country är att Hank Williams dog i baksätet av en Cadillac på väg till en spelning i Canton, nyårsafton 1952. Enligt Kinky Friedman visar det att ”man gör vad som helst för att komma undan ett gig i Canton, Ohio”.

Kinky Friedman föddes i Chicago men växte upp i Kerrville, Texas. Mest som ett tydliggörande.  

Jag antar att vi också har Stevie Ray Vaughan, eller vi hade tills han klev in i en helikopter och for till himlen där gitarrsolon goes on forever and the party never ends. Billie Ray Cyrus har tre namn och lika många ackord. Det är väl egentligen allt vi behöver säga om honom. Eller en sak till; han kommer från Kentucky.

Billy Bob Thornton förtjänar ett hedersomnämnande. Han är visserligen från Arkansas men det är Johnny cash och Levon Helm också. Jag känner honom mest som ägaren till den kohage utanför Fort Worth där jag såg många av de tre-namn jag nu räknat upp framträda en gång för ungefär 12 år sedan. Det var en regnig fjärde juli och jag stod 14 timmar med gyttja och gödsel upp över fotknölarna, det var värt det men mina skor förlät mig aldrig.

Det var senast jag var i Texas. På tisdag åker jag tillbaka och allt kommer att bli lite bättre då. Tre namn är allt man behöver för att hitta till Austin och det är den vägen jag tar.

Pohjula reede (12342)

av Johan

Estland är ett av Baltikums mest förbisedda länder, tillsammans med Lettland och Litauen. För att illustrera hur hopplöst bortglömt just Estland är så har jag aldrig varit där. Jag har läst alla 1637 sidor i Andres Lokkos samlade skrifter och jag har sett Knesset med Kristian Luuk men som estniska upplevelser lämnar de en del övrigt att önska. Har jag förstått.

Det största förbiseendet av dem alla är förstås att Gödsvinet aldrig recenserat en öl från Estland. Finns det öl från Estland? Det är nästan omöjligt att veta eftersom Gödsvinet aldrig recenserat en öl därifrån. Kanske finns det inte.

Det finns öl från Estland och du ser en sådan på bilden. Jag föreställer mig att den inte är särskilt typisk för öl från Estland men kanske är jag bara fördomsfull. Jag har inte ens varit där.

Pohjula Reede är en humlearomatisk dubbel-hipster som smakar bittra apelsinskal och mustaschvax. Det är en utmärkt ale även om det förstås finns ungefär 800 liknande fruktiga flaskor bara på ditt lokala systembolag. Endast denna flaska är dock estnisk. Det måste vara värt något.

39,90 kronor på systembolaget, nummer 12342 i katalogen

3 Enn Kokk av 5 möjliga

DC Brau brau pils (1201)

av Johan

Washington DC kräver mer än kanske någon annan stad ett jämt och konstant intag av alkohol. Jag vet för att jag har varit där, den första gången var så länge sedan att jag fick visa leg i baren och den senaste gången var ganska precis en vecka efter att USAs 45:e president vunnit valet och visat att vilken miljardär som helst kan bli president.

Den gången i november för två år sedan var jag där för att arbeta och jag kan mycket väl ha gjort det. Den sista hela dagen i staden var dock en lördag som var alldeles för solig, varm och bristfälligt schemalagd för att inte skolka från plikterna.

Min plan var att göra det mesta av den och klockan var ännu inte sex på morgonen när jag fullbordat mitt första varv runt National Mall i någon sorts skev trav som generöst kan kallas för löpning. Vid halv sju satt jag redan med min andra bourbon-laddade mugg kaffe i en djup soffa framför frukostprogrammen på en av två överdimensionerade TV-apparater i ett mycket överdimensionerat hotellrum. Jag tror att jag kanske nådde min höjdpunkt där. Därefter var allt bara humlad ale och monument tills jag lämnade landet via en bar på Dulles flygplats.

Minnen, minnen, minnen… Var var jag? Recension? Det här är Brau Pils från DC Brau Brewing Company i Washington DC och när jag dricker den här i gödsvinets testkök i Skärmarbrink är det men en smak av multnande löv någonstans vid kring Dupont Circle. Minnen, nog med minnen, här och nu är detta en öl besk, maltig och stolt över det. Det är på det stora hela en alldeles utmärkt pilsner.

Den är förstås inte som en öl på en träveranda en tryckande het sommardag i Washington DC, precis efter ett skyfall. Eller en liten burk IPA i en matt men värmande höstsol på en stol alldeles nära Lincoln-monumentet. Ändå…

4 Trump av 5 möjliga

17,90 kronor på systembolaget, nummer 1201 i katalogen