Blossa 18 di Limone (84400)

Av alla självuppoffrande insatser Gödsvinet gör för allmänheten är den årliga recensionen av Blossas årgångsglögg den mest krävande. Ingen borde behöva men någon måste. Hur det blev vi vet jag inte nu är det så och det är dags igen. Det är dags för recensionen av Blossa 18 di Limone.

En sällan beskriven vånda knuten till detta och tidigare års årgångsglögg är smärtan från att behöva gå till Systembolaget för att köpa den. Jag gjorde det idag och jag ömmar fortfarande.

Det var på Systembolaget på Folkungagatan vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Jag känner butiken mest som en av få där väktarna är flera och inte sällan placerade som dörrvakter vid ingången. Det är en livfull butik för livfulla människor.

Det är inte mitt första val men en dimension av problem med att köpa flaskan är att den inte ingår i det ordinarie sortimentet. Det är långt ifrån det största problemet men idag förde det mig lätt ur kurs från mina ordinarie inköpsställen.

Ett långt allvarligare problem är det sociala stigma som kommer av att köpa en flaska Blossa 18 di Limone och inget annat. Ingen vill vara den personen. Såvitt någon i butiken vet kan du vara en sådan som sparar och samlar på oöppnade flaskor årgångsglögg från tidigare år. Mitt allra största problem idag var alltså att jag ville köpa en flaska årgångsglögg utan att framstå som någon som köper en flaska årgångsglögg.

Jag trängde dock undan det för att ge plats för ett mer akut problem; hur hittar man flaskorna i butiken? Hur sorterar de in något så gränslöst som glögg i en annars tydligt katalogiserad verklighet? Jag började i en hörna och kartlade långsamt territoriet till den diagonalt motsatta. Jag letade bland rödvin och jag letade bland starkvin. Jag kryssade med en diskret uppenbarhet mellan hyllorna med målet att hitta glögghelvetet innan någon hjälpsam typ frågade vad jag letade efter. Jag vet inte vad jag hade svarat.

Minuterna gick och samlade sig i en kvart som var svår att ignorera för någon som sett mig oskyldigt visslande men med stigande oro vandra korridorer upp och ner. Personalen på golvet riktade sina blickar mot mig. Väktaren började bli orolig och skrapade lätt med en känga mot golvet. Det var något i luften.

Efter en halvtimmes ödesmarsch mellan hyllorna insåg jag att det inte fanns någon väg framåt och ingen återvändo. Det var kapitulation eller reträtt från butiken och Gödsvinets heliga mission. Jag var tvungen att be om hjälp.

Hur ber man en anställd på Systembolaget om hjälp på ett ironiskt sätt? Jag vet inte men jag vet att jag försökt och misslyckats. När är det försent att säga att det är en present? En ironisk present? Kommer någon att alls lyssna?

”Har ni glögg?” blev mitt val av öppningsfras. När den infångade unga mannen i väst svarat jakande på denna en av vår tids minsta frågor riktades mitt intresse mot var denna i sådana fall kunde tänkas vara lokaliserad. ”På lagret” blev svaret och innan jag ens kunnat börja ironisera över det kreativa i den placeringen fortsatte han med det förgörande ”vi har inte hunnit plocka ut den än”.

Inte nog med att jag var en sådan som köper Blossa årgångsglögg, jag gör det långt innan säsongen för glögg ens börjat. Som om jag inte kan vänta, som om det är en högtid i sig när årets glögg släpps. Man vill ju ha en flaska att ställa i raden av samlade flaskor från år som gått. Detta var ett av flera tillfällen då pliktkänslan nästan brast, tillfällen då jag övervägde att springande hoppa över kundspärren och ut på Folkungagatan som så många kunder på detta Systembolag före mig.

Istället stod jag tyst och tom i väntan på att den unga mannen i väst skulle komma tillbaka från lagret. När han gjorde det tilltalade han mig med en prata-med-barn-röst, ”här har du”. I kassan betalade jag kontant.

Hur smakar då Blossa 18 di Limone? Spelar det någon roll? Personligen anser jag att det inte har någon betydelse och jag drar den slutsatsen efter att ha druckit alla årgångsglögg från det senaste årtiondet. Jag vet att de oavsett smak förenas av avsmak. Likväl, det här är inte över innan vi har testat.

Blossa 18 di Limone är en dimmig dryck i kissgult som blickar mot Italien med uppgiven förvissning om att nog aldrig nå ända dit. Det här är lemon drops i en ångande mugg och om det inte är något du uppskattar så kan du tänka att det säkert är bra mot förkylning. Det är så jag tänker, det här är Vicks lemon menthol med 15 volymprocent alkohol. Jag försöker tänka positivt, det hjälper inte men jag har försökt allt annat under dessa recensioner.

Som Blossa årgångsglögg sett är det inte det värsta jag varit med om men jag har å andra sidan också varit med om allt. Detta är en mycket söt glögg som smakar smaksättare som smakar citron eller något avsett att likna citron. Citron är väl fräscht? Det är egalt eftersom glögg alldeles uppenbarligen inte är det.

Doften är nästan oskiljbar från den av Ajax (di) lemon blandat i mycket hett vatten.  

Det här dör du inte av men varför chansa?

2 vaporub av 5 möjliga

110 kronor på Systembolaget, nummer 84400 i katalogen

Fuji-Sanroku

Det ligger en spritbutik vid järnvägsstationen i Ibaraki, jag tror du vet vilken jag menar. Jag var där för inte så länge sedan och jag är rikare nu. Det är en fin butik och med mig hem från den följde en flaska Fuji-Sanroku från Kirin.

Denna utmärkta whisky finns nästan inte alls utanför Japan eller Skärmarbrink. Beståndet i Skärmarbrink är dessutom på god väg att uttömmas. Naturen har sin gång med vacker whisky i vackra flaskor.

Fuji-Sanroku var inte den enda skönheten bland hyllorna där i Ibaraki i norra Osaka. Minna sköra sinnen fastnade längre än naturligt vid en presentförpackning innehållande en flaska Maker’s Mark och en mindre flaska Suntory Yamazaki sodavatten. Något dröjde sig kvar i mig vid åsynen av en lång rad med 3-litersflaskor med whisky av enklare slag.

Starkast intryck gjorde nog priserna, sprit är billigt i Japan.

Jag valde Fuji-Sanroku för att den inte var fullt lika billig som allt annat men ändå inte dyr nog att vara inlåst i ett glasskåp bakom kassan. Dialogen med en anglofob kassörska nödvändig för att låsa upp det skulle helt enkelt ha varit för mycket.

Det verkade också vara ett värdigt val, ett varje spritbutikshipster kan respektera. Det är viktigt att välja en vara som spritbutiksinnehavaren kan vara stolt över. Det lärde jag mig i Chicago.

Det finns all anledning att vara stolt över Fuji-Sanroku. Jag var stolt, den anglofoba kassörskan var stolt. Alla var stolta den eftermiddagen i Ibaraki.

Det är inte heller utan viss högaktning inför det stora i en udda flaska från Kirin som jag denna eftermiddag drar i mig sipp för sipp av en lite söt men härligt brännande whisky. Jag kan bli sittande här ett tag.

4 Nozomi av 5 möjliga

¥5450 vid järnvägsstationen i Ibaraki, finns inte i katalogen

Om Japan

Tillbaka från att ha varit tillbaka i Japan kan jag se tillbaka på ytterligare två veckor av Japan som landet ter sig från en mycket liten lägenhet i norra Osaka. Det var i mitten på september som jag tog den finska vägen till östern med Finnair och jag hade nästan inga problem alls med att komma in i landet. Trots allt.

Japan är fantastiskt. Det tål att sägas och jag kan säga det eftersom Gödsvinet tillhör topp sju auktoritära källor till Japan i Skärmarbrink och Skärmarbrinkområdet. Säg det vi inte vet om Japan och jag vet inte vad jag ska svara.

Vardagslivet i norra Osaka är nästan precis som vardagslivet i södra Osaka eller för den delen Skärmarbrink. Man sover, äter och arbetar där som här, om än i olika proportioner och portioner. Fråga något, Gödsvinet har svar om Japan.

Hur får man tag på mat? Det är en fråga jag besvarade ganska utförligt redan 2016 men jag ska försöka ha tålamod med dig. Det är inte alltid lätt. Japanerna är i grunden ett jägar och samlarfolk och den som vill äta får vara beredd att slåss för det med de andra som står i klungor under monorailen i väntan på påkörda djur. Förlåt, det där var inte alls sant, tror bestämt jag spetsade eftermiddagskaffet lite bortom det nödvändiga.

Mat finner man i matbutiken vilket nästan alltid är fallet om man inte handlar på Hemköp vid Gullmarsplan. Det svåra är att hitta matbutiken, det tog mig pinsamt lång tid första gången jag var i Osaka och ju mindre sagt om vad jag levde på tills jag lyckades desto bättre.

I den japanska matbutiken finner man saker man efter mer eller mindre lång betänketid kan identifiera som mat. Efter mitt tredje långvariga besök gissar jag rätt i över 70% av fallen.

Det finns saker butiker i Japan inte har, en del mer förvånande än andra. En sådan sak är deodorant, som är i princip helt okänt i Japan. Man kan finna någon sorts roll-on med en subtil doft av tårgas på Family Mart men det är stort sett det hela. Är japaner svettiga? Om så märks det inte. Det kan vara 36 grader varmt och 107% luftfuktighet men japaner i alla åldrar ser helt oberörda ut i de stärkta vita skjortor och kostymbyxor som verkar vara någon sorts nationaluniform. Detta samtidigt som jag själv ser ut som något draggat från en skogstjärn. Vad de använder istället för deodorant vet jag inte men det har uppenbarligen med svart magi att göra och det fungerar.

En sak man bör undvika att köpa i en japansk matbutik är tandkräm. Om man inte kan läsa den helt japanska texten på tuben så är risken helt enkelt för stor att du köper och borstar med hårborttagningsmedel, fogmassa eller något annan nästan helt ineffektivt mot karies.

Kassörskorna i japanska matbutiker är nästan värda ett besök i sig. Deras yrkeskunnande är imponerande. När man ska betala sätter man sin korg på kassan varvid kassörskan börjar plocka upp vara för vara för att scanna och sedan placera dem i en annan, tom korg. Särskilt sättet på vilket de staplar varorna efter kategori, form och färg i den tomma korgen är imponerande. De fogar samman alla udda föremål man köpt i en prydlig och jämn hög på ett sätt som gör det nästan omöjligt att inte höra tetris-musiken för sitt inre.   

En sak som inte heller finns i Japan jämte deodorant och sinne för humor är pappershanddukar på offentliga toaletter. En och annan toalett kan ha en varmluftstork och om du är någon som någonsin fått dina händer torra genom att använda en sådan så vill jag gärna träffa dig för en ingående intervju. Det närmaste jag någonsin kommit var den där gången på flygplatsen i Prag då jag i ett ögonblick av inspiration körde upp högerhanden i fläkten med en resulterande elchock som fick mig att bli sittande på toalettgolvet ett tag.

I Japan förväntas du ta med dig dina egna don för handtork, det är anledningen, och så vitt jag vet enda anledningen, till att japaner alltid bär med sig en näsduk. Det är alltså egentligen inte en näsduk. Vi kan istället kalla den handduk. Jag själv bär i Japan med mig en vackert blåblommig näsduk, jag hade en röd men jag kunde aldrig komma ihåg vilken bakficka jag skulle stoppa den i.

Det jag gör mest när jag är i Japan är på japanskt vis att arbeta och mitt huvudsakliga näringsintag sker därför genom arbetslunchen. Inte sällan kommer denna i form av en bento-låda levererad av ett överårigt bud på moped. Bento är en låda med lite av varje i termer av kall mat. Nämn något och du kan få det i miniatyrform i en låda med en rad andra saker som du säkert inte skulle kunna komma på att nämna. Två veckors arbete gav mig ett pavlovskt syndrom inför äldre män på moped och något som mycket väl kan vara glutamatförgiftning.

Något som man inte heller har i Japan jämte deodorant, sinne för humor och stadsplanering är kaffe. Jag vet, det är det tråkigaste av alla tråkiga klagomål svenskar har om resten av världen men i Japan är klagomålet berättigat om än helt bortkastat. I Japan dricker man grönt te. I själva verket äter man också grönt te, du kan köpa vad som helst från tuggummi till båtfärg baserat på grönt te i Japan. Kaffe är däremot en utmaning. I Japan dricker jag mestadels Nescafe och inte ens det går egentligen att dricka utan en skvätt Suntory whisky. Lyckligtvis kostar en flaska Suntory 1200 yen i snabbköpet.

Suntory whiskey var, som traditionen kräver, det sista jag drack innan jag begav mig mot flygplatsen för att åka hem till Skärmarbrink. Detta nu som förr på grund av att jag inte ville lämna en flaska i lägenheten och andra svepskäl.

Hemfärden var lite mer dramatisk än vanligt. Något de har i Japan, även om de inte har deodorant, sinne för humor, stadsplanering eller fritid, är tyfoner. En sådan tog sats ända nere från Taiwan för att stoppa min flight men mina finska flygare fick mig upp i luften bara minuter innan flygplatsen gav upp för regn och vind och stängde.  

Det var en lyckosam flykt men inte utan en bitter bismak. Japan är fantastiskt och jag hade gärna blivit fast där ett tag till.

Mahrs (11508)

Jag har aldrig varit i Bamberg. Det ska sägas så att det är sagt. Det beror inte på någon viljans tillkortakommande, själsligen har jag redan varit där men resten av mig kom inte närmare än att köpa en tågbiljett till varsomhelst i Bayern. Istället för Bamberg for jag till Mittenwald för att spatsera mellan alptoppar i lågskor och med en portfölj full med öl. Det var fint på sitt sätt. Hur som helst.

Bamberg är en storslagen ölstad i det lilla formatet och en liten del av den står framför mig på skrivbordet. Det är en kellerbier från Mahrs Bräu som bryggeriet men inte systembolaget anser heter AU. När man beställer en öl av detta slag gör man det tydligen med kommandot “a U”. Det är vad jag mumlade till mig själv när jag slog upp den här någonstans strax söder om min diskbänk i trä. Det blir långsamt här ibland.

Det är en vackert sirapsfärgad öl som ändå inte är lika vacker som etiketten på flaskan. Det hade förstås varit att sätta målsättningen allt för högt. Drycken doftar manligt av malt och smakar av torkad frukt och frankiskt flerkornsbröd. Det är som det ska.

Något av de sista Gustav II Adolf gjorde innan han försvann in i dimman var att ockupera Bamberg. Det ter sig nu som ett snilledrag och jag hoppas snart leda mitt eget fälttåg i samma riktning.

29,90 kronor på systembolaget, nummer 11508 i katalogen

4 Franken av 5 möjliga

Ja vi har inga gluten

Det är många som anser sig vara allergiska mot bröd nu för tiden och vi här på Gödsvinet är som alltid först med att omfamna vansinnet. Intoleransen mot gluten drabbar även intaget av öl vilket gör det till vår sak och om du är en av de som anser dig drabbad så är vi på din sida, knäppskalle.

Bland de hundratusentals människor som över en natt uppfann en oförmåga att svälja gluten finns visserligen förvånansvärt få öldrickare men vi gör det här ändå. Det här är en presentation av två glutenfria öl.

Det är till att börja med inte första gången vi presenterar öl för den kostförvirrade. Redan för tre år sedan recenserade vi en utmärkt öl samtidigt som vi rekommenderade en annan och avrådde å det skarpaste från ytterligare en.

Burken till vänster i bild innehåller en finsk öl med det finska namnet Kukku (1212). Det är en fullständigt normal öl med en påtaglig smak av öl. Avsaknaden av gluten är lika påtaglig som förekomsten av gluten i vanlig öl. Skillnaden är att du kan dricka den här, galenpanna.

Ölen till höger är en helt annan historia. Mer korrekt är kanske att det är en helt annan öl. Coppersmith’s The Pawn Pilsner (1362) är ölen för dig som vill ta ditt inbillningstillstånd ett steg längre. Det är en öl med smak och om jag skulle beskriva den skulle jag förmodligen säga något om humle och örtkrydda men du skulle inte lyssna för du sitter och funderar på att bli laktosintolerant.

Öl utan gluten är också öl och när du min bindgalne vän väljer att dricka den så står jag sida vid sida. Det är så vi jobbar här på Gödsvinet, solidaritet framför allt, inte även utan framför allt med stolliga personer som dig. Tillsammans tar vi oss igenom det här.

När jag skriver detta trippar du säkert fram på tårna och målar rummets fyra väggar i olika färger. Det är ok, du kanske inte behöver gluten men du behöver definitivt en öl. Jag har två till dig.

Lys vidare du galna diamant.

Vi kallar den Kenta (82687)

Kenta Gustafsson dog 2003 men han är mer levande här i Johanneshov än någon annanstans. Hans helt outhärdliga sång “Just idag är jag stark” spelas helt utan ironi inför Hammarbys hemmamatcher. Det är priset man betalar för att bo här.

Jag blev därför inte förvånad när jag idag under en räd mot systembolaget Globen hittade en flaska med hans avbild på etiketten. Fotboll klarar jag mig utan men när man nu kan anknyta till lokalsamhället med en öl så är jag naturligtvis den första att foga mig.

Det är förresten en vacker bild, tagen någon gång under tiden då även folk man inte vill slå i ansiktet hade mustasch.

Kenta Gustafsson är förstås mest känd genom Stefan Jarls modstrilogi, i vilken hans tuffa uppväxt och missbruksproblem dokumenteras. Det är enligt dekret från stadshuset obligatoriskt att se den om man bor eller uppehåller sig i Stockholm under mer än sex av årets månader. Det är ingen smärtsam pålaga, filmerna innehåller några av de mest minnesvärda scenerna i svensk filmhistoria, flera av dem med Kenta Gustafsson.

Ölen bryggs av Kentas svärdotter, enligt uppgift från en lokal reklamtidning som någon trots hot om ond bråd död fortsätter att lägga i mitt brevinkast. Utan att veta skulle jag tro att det inte är hon själv som brygger den eftersom ölen är från Tjeckien. Om man vill sätta en egen etikett på en öl så är det ofta någon i Tjeckien som tar anbudet.

Det var inte den öl jag hade väntat mig. Jag vet inte vad jag väntat mig för öl och vi kommer aldrig att veta för nu blev det den här. Det gör ingenting, det här är inte så illa.

Vi kallar den Kenta är en kraftigt besk och brödig öl som på det stora hela smakar rätt mycket som en sådan där tjeckisk folköl man kunde hitta i lågprisbutiker i slutet på 1990-talet. Det kan finnas ett element av nostalgi när jag dricker och säger att det är gott.

Det är en öl för vuxna och inte den mest publikfriande de kunde ha valt men det är ett val värt att applådera. Det är inte svårt att föreställa sig att mannen på etiketten hade uppskattat det, det är en öl för folk som gillar att dricka öl.

25,90 kronor på systembolaget, nummer 82687 i katalogen

3 rivningshus på Regeringsgatan av 5 möjliga

Hop Federation Pilsner (1219)

Ölen på bilden är en Hop Federation Pilsner. Det är en öl från Nya Zeeland och ett tydligt bakslag för min intention att handla närproducerat. Sett ur ett annat perspektiv behöver det förstås inte vara det. Genom att jag dricker öl producerad på andra sidan jordklotet och sedan skriver om det så behöver du ju inte dricka den. På så sätt skapar vi gemensamt en mycket större positiv klimatpåverkan än om jag bara slutat själv. Jag dricker, du läser och tillsammans tar vi ansvar för den här planeten.

Det är inte heller första gången som Gödsvinet erbjuder den här tjänsten, exempelvis har vi skrivit om det Nyzeeländska bryggeriet Epic ett antal gånger och vi bidrog med en rad våldsamt druckna recensioner av Marlborough-viner redan i januari 2011.

Hop Federation Pilsner säljs i aluminiumburk på systembolaget vilket inte bara minskar vikten och klimateffekten av transporten över världshaven, burken visar sig också vara ett lysande redskap för att med ett brus sprida en fantastisk humledoft i rummet.

Humlen är mer än halva berättelsen om smaken, rätt mycket mer. Hop Federation Pilsner är en rejält besk öl och det måste vara en av de beskaste pilsnerna på södra halvklotet. Detta är inte vad man vanligtvis menar med en pilsner, pilsnerfilmer handlar om något annat.

Jag dricker en av dessa öl för att du ska slippa och jag får både glädje och stolthet av uppgiften. Jag tänker dock inte dricka två i rad, du får klara dig så här. Det är en god öl men en åt gången får räcka.

21,90 på systembolaget, nummer 1219 i katalogen

Tre öl i modern stil av fem möjliga

Vårflodens veteöl (33016)

Sverige står i lågor och utanför mitt fönster har områdets gröna lunga av träd förvandlats till något som mest liknar en lunga från omslaget till ett cigarettpaket. Det är hett i Johanneshov och andra platser där människor dväljas i plågor. Klimatförändring är roligt tills någon tvingas se min solbadande granne i höghuset intill.

Personligen har jag beslutat mig för att göra något åt saken, mitt klimatfotavtryck måste minska med minst en europeisk storlek. Ett första steg är förstås att börja handla mer närproducerat och det är i den andan jag finner mig sittande med en Vårflodens veteöl från Gamla Enskede bryggeri.

Gamla Enskede bryggeri ligger sådär 2-3 kilometer av slakthusområde och blandad villabebyggelse söderut från där jag skriver detta. Vårflodsparken som gett ölen dess namn ligger ytterligare några hundra meter av samma sak bort. Miljömedvetenhet har inte varit så här enkelt för mig sedan jag bodde inom synhåll av Spaten-fabrikens skorstenar i München.

Insatsen underlättas vidare av att Vårflodens veteöl är mycket lätt att dricka. Det är en rätt platt men uppfriskande fruktig veteöl för människor som egentligen hellre dricker en ale. Jag dricker inte hellre en ale men när en veteöl är så här humlestark finns det egentligen inte längre någon anledning att kategorisera. Vårflodens veteöl är för all del också delvis gjord på kornmalt jämte vetemalten. Vi behöver inte fördjupa oss i detta.

Det är en het eftermiddag i en lång rad av heta eftermiddagar denna sommar men jag tror att jag har hittat en lösning på problemet som jag kan leva med.

28,50 kronor på systembolaget, nummer 33016 i katalogen

Fyra Sockenplan av fem möjliga

Arctic beer (1397)

Det råder ett ojämlikt förhållande mellan Sverige och dess nordiska grannar där ojämlikheten består i att människor i Norge, Finland och Danmark erkänner Sveriges existens utan att människor i Sverige erkänner deras. Någon som bor i Norge skulle exempelvis kunna intressera sig för svensk musik eller film medan det omvända inte sker i samma utsträckning. Svenskar är med andra ord ointresserade, okunniga och arroganta i förhållande till saker från andra nordiska länder.

Ett exempel i sig tillräckligt för att belägga detta är att Gödsvinet aldrig recenserat något från Norge. Det får vara slut med det nu.

Vägen till erkännande av det västliga grannlandets existens går förstås via en öl och en recension av densamma. Nu ska det redan inledningsvis sägas att jag är ett rätt olyckligt val av någon att upprätta goda relationer med Norge, den enda norska stad jag har varit i är Trondheim vilket ger dåliga förutsättningar att säga något positivt om landet. Det finns dock de som menar att förutsättningarna skulle bli ännu sämre om jag också besökt Oslo. Om Oslo nu alls finns. Det här började fel.

Artic beer tillverkas av Macks i Trömsö och de kallar sig världens nordligaste industriella bryggeri med reservationen för att det finns ett annat industriellt bryggeri som ligger längre norrut, på Svalbard. Världens näst nordligaste industriella bryggeri låter onekligen inte lika bra, precis som i den där sketchen av Monty Python där det menas att Michelangelo inte fick måla Nattvarden eftersom han ville kalla “The Last Supper” för “The Penultimate Supper”, för att kringgå artistiska begränsningar som bara tolv lärjungar, en Kristus och inga kängurur.

Vad för slags öl tillverkar man i Tromsö, långt norr om polcirkeln? Som jag redan utrett ganska mångordigt vet jag som svensk alltså mycket lite om vad man gör och inte gör i Tromsö. En historia om dryckenskap i Tromsö kom till mig från en person som påstod att han kommer från staden, vilket antyder men inte bevisar att Tromsö faktiskt finns även om jag inte varit där.

Enligt historien var Tromsö förr ett av få ställen man kan beställa en öl om man arbetar med att fiska eller på annat sätt livnär sig ute till havs i den delen av världen. De som intog stadens barer var därför en brokig skara män med pengar på fickan och få civiliserade idéer om hur de spenderas. Den del av historien som jag kommer ihåg förtäljer att det kunde behövas tårgas för att tömma sådana barer vid stängningsdags. Vilken sorts öl passar med tårgas?

Artic beer är en lätt och svalt citrussmakande “öl av internationell typ” som helt säkert kan sväljas i riklig mängd under de där långa, heta eftermiddagarna vid ishavets strand. Enligt burken är den “refreshingly Norwegian” men vad det betyder är förstås helt omöjligt att veta som svensk.

Det är ingen dålig öl och den duger hur som helst som livstecken från ett okänt land. Där det finns öl finns det liv.

13,90 kronor på systembolaget, nummer 1397 i katalogen

Tre bröderna Dal av fem möjliga

Japan – inte för allergiker

En effekt av att inte ha skrivit här på länge är att min mobiltelefon är nästan full med nästan helt meningslösa anteckningar. Jag skriver dem för senare konsumtion men medan Gödsvinet slumrat har de samlats på hög. En del är rätt gamla nu och de är alla mer eller mindre obegripliga. Många av dem är skrivna i barer.

Ett sådant exempel är en rätt lång miljöbeskrivning från en osannolik liten bar i Osaka. Den heter Area 51 och ligger helt öppen i en av många underjordiska gångar kring Senri-Chuos tunnelbanestation. Jag är inte säker på att jag skulle hitta dit igen och då har jag ändå hittat dit ett par gånger med något års mellanrum.

Barstolarna står direkt i gångtunneln så det är lätt att stanna till och ta en fullständigt omotiverad öl på vägen hem eller vägen bort. Jag har sökt mina motiv sittandes på en av de stolarna men inte kommit fram till något bättre än att det inte finns någon anledning att låta bli. Sittandes på en av de stolarna har jag skrivit följande anteckning till mig själv:

”Den åldrande bartendern i collegetröja dricker och kedjeröker. Var är den unga morfinberoende kvinnan? Familjeföretag? På TV ett program om morötter. Jag är rätt säker på att mannen bakom baren precis urinerade i vasken”.

Det är inte Shakespeare men en berättelse med oväntade djup. Den unga morfinberoende kvinnan var en som jobbat i baren vid ett tidigare besök. Det som kännetecknade henne var framför allt att hon gjorde allt väldigt, väldigt långsamt. Rogivande på sätt och vis, om man inte är för törstig. Den kedjerökande mannen som kanske eller kanske inte urinerade i vasken är värd ett besök i sig. Om han gjorde dådet var det säkert för att han inte ville lämna sin post. Den japanska arbetsmoralen kan få ovanliga effekter.

De många gångtunnlarna kring denna och andra tunnelbanestationer i Japan huserar ett helt osannolikt antal små restauranger. De är nästan alltid bra eller bra nog. Min japanska kollegas favoritställe för tempura ligger i en av de där gångarna i Senri-Chuo, hon tog med mig dit för räkor friterade med skalet på och andra allergena läckerheter.

Japaner är förresten mästerliga på att placera skaldjur i oväntade sammanhang. En gång bjöd jag mina arbetskamrater på vad som såg ut som japanska havreflarn, ovetande att de innehöll en betydande mängd languster eller langusterskal.

Det var vid Senri-Chuo jag senast led ett allvarligt nederlag mot min ärkenemesis saken. Den dracks högst upp i en skyskrapa med fruktansvärda konsekvenser för mig och min mobiltelefon, som såvitt jag vet fortfarande åker omkring i baksätet av en taxi i norra Osaka.  

Det är en underskattad del av staden som kommit i skymundan sedan världsutställningen 1970. Jag har spenderat mer än en (två) heta söndagseftermiddagar på det gamla utställningsområdet, nu en park och populärt tillhåll för loppmarknader. Det finns en liten kiosk ungefär mitt emellan Bampaku-Kien-Koens monorail-station och den norra utgången vid universitetssjukhuset. De säljer iskalla Asahi från botten på en delvis vattenfylld glassfrys och de känner mig där.

I september åker jag tillbaka till Osaka och det skulle inte förvåna mig om jag snart sitter på en barstol i en underjordisk korridor igen. Area 51 är värt en anteckning.