Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien ”verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.
Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.
När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.
Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.
Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.
Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.
I denna kurs om alkoholen i musiken har vi redan gått igenom ett flertal ganska olika kompositioner. Kanske är det dags att stanna upp och fråga vad som egentligen utgör en sång om sprit? Den primära regeln är förstås att texten på något sätt behandlar alkoholhaltiga drycker. Dagens lektion handlar om att alla sånger som gör det inte nödvändigtvis är sånger om sprit.
”My bucket’s got a hole in it” skriven av jazzmusikern Clarence Williams och den mest kända versionen är förmodligen Hank Williams inspelning. Nästan all tidig country är skriven av eller direkt inspirerad av rurala svarta musiker. Country är ingen vit motvikt till svart musik som historielösa människor hävdar utan en gren på samma träd som blues, jazz, gospel och för den delen reggae.
Nästan alla kan nynna refrängen på ”My bucket’s got a hole in it”. Vi vet alla att den förbannade hinken har ett hål så att den olyckliga sångaren inte kan köpa någon öl. Är detta då en sång om öl? Nej, det är det inte.
Jag läste en charmigt förvirrad internetdiskussion för några år sedan där titeln på denna sång diskuterades. Någon förklarade att sången utspelar sig på den tiden då öl såldes i spänner och hål i desamma omöjliggjorde hemforslandet av den skummande drycken. Diskussionen dog ner och tog ett annat spår tills någon ställde den obehagliga frågan exakt vilken tid detta syftar på. Medeltiden? Hinkar är bra till många saker. Man kan fylla dem med runda små stenar som man finner på stranden. Man kan ställa sig på dem för att se över en hög mur. Man kan tjuvmjölka grannens kor ute på ängen och ta hem mjölken i dem. Alla dessa saker och flera andra kan man göra med en hink men som kärl för öl lämpar sig hinkar generellt sett mycket dåligt. Ingen har i modern tid sålt öl för avhämtning i egen hink.
Sanningen är att det helt enkelt är ett uttryck för en försvårande eller till och med hopplös situation. Refrängen handlar om öl men en av verserna handlar exempelvis om det meningslösa med att arbeta hårt ”when I got a woman in the bossman’s yard”. Vad det nu betyder. Så ”My bucket’s got a hole in it” är ett exempel på en sång som inte handlar om sprit. Det hindrar förstås inte att du lyssnar på denna versionen av Wayne Hancock
Flygplatser är de mest alkoholliberala platserna i Sverige. Särskilt utmärker sig Arlanda men det dricks frisinnat även vid mindre flygplatser runt om i landet. Det spelar ingen roll vad klockan är eller vart man är på väg. Flyplatsölen är där ändå.
En gång åkte jag utomlands med nästan alla anställda på min dåvarande arbetsplats i Norrland. Vi flög från Frösön och mellanlandade på Arlanda för byte till Prag. Det var en oturlig transfer och vi hade flera timmar att slå ihjäl i Stockholm. Vi visste alla vad det betydde. Vi skulle snart ha ett fylleupplopp på vårt samvete. Det var åtminstone vad vi trodde. Vår kloka chef hade dock tänkt ett steg längre. Hon bokade en sal i Arlandas konferenscenter och tillsammans med ett par handfasta medlemmar ur den adminstrativa personalen ledde hon alla egensinniga akademiker som kedjefångar dit. Denna förutseende handling är dock inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är vad som hände då vi släpptes ut igen och det fortfarande återstod 40 minuter tills planet lyfte mot Tjeckien.
Vi sprang. Det finns inget annat sätt att beskriva det. Vi sprang till en sportbar i terminal 5 och professorer, doktorander och lektorer kunde sedan ses hänga över en bardisk i intensiva och snart rätt irriterade försök att beställa innan avgång. Lugnet sänkte sig något efter den första ölen men jag såg till att hinna med en till och sedan en till innan vi tvingades springa till planet. När jag steg ombord hörde jag orden ”boarding completed”.
Vad är det som gör flygplatsölen så oundviklig? Det finns förstås de som är flygrädda och ibland intalar jag mig att det är därför jag dricker den. Det är förstås inte sant.
Mitt personliga rekord i flygplatsöl var under en resa till Ljubljana. Kvällen innan resan hamnade jag på en mycket sen efterfest i Östersund. Jag sov två timmar innan jag gick ner till det tidigaste morgontåget till Stockholm. Jag slocknade innan biljettviseringen. Eftersom jag satt min mobiltelefon på ringning vaknade jag någonstans mellan Uppsala och Arlanda. På Arlanda mötte jag mitt resesällskap. De satt i samma sportbar som den där gången vi reste till Prag. Vi hann med ett par öl även om jag hällde ut den första över bordet. Den snälla servitrisen gav mig en ny gratis. På planet möttes vi av hälsningsfrasen ”boarding completed”. Jag somnade.
Vi mellanlandade i Prag. Under en halvtimme letade vi efter en maträtt som inte var panerad – en i sällskapet var äggallergiker – sedan drack vi öl. Vi satte oss i en minimal kiosk och bar precis vid gaten. Där satt vi i ungefär 20 minuter efter det att vi sett vår sista levande själ. Sedan gick vi ombord. ”Boarding completed”. Jag somnade.
Det finns något mycket målmedvetet i drickandet av flygplatsölen. Historien om resan till Ljubljana är förstås extrem men flygplatsölen är för många ändå en självklarhet även vid mer konventionellt resande. En möjlig förklaring till att någon dricker öl klockan halv sju på morgonen på Arlanda är att den personen inledde dagen i Taipei 16 timmar tidigare. Denna förklaring hjälper dock inte de medelålders skånska affärsmän som inleder morgonen med en stor stark och en gammeldansk på Sturup innan de bordar första Stockholmsplanet.
Inrikesflygplatsölen är kanske den mest intressanta. Sportbaren på Arlandas terminal 4 är en plats som jag återkommer till. Innan jag flyttade till Stockholm passerade jag igenom den ungefär en gång i månaden. Även om det finns många skärmar som visar sport av olika slag så har jag aldrig träffat någon som verkar speciellt idrottsintresserad där. Däremot har jag träffat och pratat med en lång rad människor på affärsresor för företag i de mest skiljda branscher, någon politiker och några hemvändare från utlandssemestrar. Alla dricker flygplatsölen.
Jag är säker på att de allra flesta av de man möter i baren på inrikesterminalen inte skulle ha druckit någon öl den kvällen om det inte varit fråga om just en flygplatsöl. För att inte tala om eventuella kombinationserbjudanden av blasköl och jägermeister.
Är det resan i sig som gör att man känner sig friare att dricka? Man är ute ur fållan, ute på vägen, på drift om än bara för att presentera malmöfilialens delårsrapport för stockholmskontoret? För småbarnsföräldrar och andra personer med trängda privatliv kan det säkert vara en högst reell känsla av frihet för några timmar.
Varför dricker jag flygplatsölen? Den främsta anledning är nog att det ännu inte uppfunnits ett bättre sätt att få tiden att gå väldigt fort. På flygplatser är jag väldigt tidigt på plats och väldigt sent på planet. Jag vill tro att flygplatsölen har något att göra med båda de sakerna.
Ibland är svaret dock så enkelt som att flygplatsölen är fruktansvärt god. Låt mig berätta om den godaste flygplatsölen som jag någonsin har druckit.
Resan började även denna gång i Östersund och jag tror att jag skulle till Glasgow men det kan ha varit Paris eller Frankfurt. På grund av statlig reseersättning, omoralisk irländsk personalpolitik och ett par andra saker var det billigaste sättet att ta sig dit att först köra bil till Skavsta och sedan flyga med Ryan air. Problemet var att Ryan airs flighter går väldigt tidigt på morgonen, då luftrummet är billigt. Planet gick strax innan sju på morgonen vilket gjorde att jag fick köra kring klockan 22:00 på kvällen för att vara säker på att komma i tid till avgång.
Vid halv fem haltade jag in i den tomma terminalbygnaden utanför Nyköping. 68 mil värkte i varenda led och i varenda muskel. Det som smärtade mest var dock att jag redan innan hade vetat hur man mår när man stiger ur bilen på den grusade långtidsparkeringen. Detta var nämligen varken den första eller den sista gången jag reste på detta vis. Det var dock första gången jag beslöt mig för självmedicinering mot vägarnas alla krämpor. Baren öppnade vid sex och jag var där.
Jag köpte en halvliters Carlsberg och balanserade den i två trötta och lätt skakande händer bort till ett litet bord. Jag kände ännu norrlandsvägarnas gungningar när jag satte glaset till läpparna men med första munnen lärde jag mig att rulla med vågorna i perfekt harmoni. Knutar löstes upp i mitt inre och solen gick upp över heden. Först var jag lättad över att vara framme men ett par centimeter ner i glaset blev jag glad över att fortfarande vara på väg.
Finns det inget socialt stigma med att dricka en halvliters Carlsberg på Skavsta flygplats klockan halv sju en vardagsmorgon? Antagligen. Men där fanns väl ändå inga jag kände, inga som jag kände förpliktelser mot? Det är vad jag trodde. På en liten promenad med ölen i en nu helt stadig hand mötte jag min handledare från forskarutbildningen och hans fru. Jag orkade inte förklara att jag varit vaken i 24 timmar och kört bil i sju av dem. Samtidigt insåg jag att en förklaring inte var nödvändig. De stod i utkanten av serveringsområdet och såg lite överaskat på mig när jag gick mot dem. I deras händer såg jag att de höll varsin flygplatsöl.
Det höll i ungefär 43 sekunder. Jag kom så långt som de uttråkade programförsäljarna 25 meter innanför grindarna på Kalmartravet innan jag kom att tänka på Hunter S Thompson. Hans beskrivning av hästtävlingarna i hemstaden Louisville har lämnat ett outplånligt intryck och jag utmanar vem som helst att finna en mer komplett genialisk text om något någonstans. Han berättade om Kentucky Derby men nog måste väl Kalmar skilja sig en hel del från Louisville? Ja och nej.
Kalmartravet en solstekt dag i juni är som Kentucky minus sydstatsaristokratin, bourbondrinkarna och de stora hattarna. Jag är förresten inte säker på hattarna. Det saknas dock ett par socialgrupper i Kalmar och kvar är ungefär samma människor som Thompson beskrev som krypande, supande och kräkande på banans innerplan. Det var förstås precis vad jag hoppades på.
En liten bit in på området bredde ett långsträckt täcke av färgglada stolar av alla modeller och sorter ut sig längs med målsträckans hela längd. Ett par tusen strandklädda människor hade redan tagit plats eller var i begrepp att göra det med sina kylväskor, korgar och filtar. Jag fann en plats en bit ner i upploppskruvan, helt nära räcket, gruset och hästarna.
Vad gjorde jag där? Det är en relevant fråga. Visserligen var jag en flitig besökare på kalmartravet under många år men det var under början och mitten av 1980-talet när jag fortfarande hade en bit kvar till 10-årsdagen. Denna dag 2010 fanns där otroligt nog fortfarande spridda fragment från den tiden kvar. Personer som jag kan ha känt på det sättet som alla känner alla i en liten håla på den blekingska landsbygden var där även om jag inte längre kunde skilja dem från mängden. Och vilken mängd de var.
Först trodde jag att folk undvek mig. Sedan förstod jag att jag satt mig bredvid de två största rottweilerhundar jag någonsin sett. Det passade mig bra. Jag var kände mig ändå inte del av den flocken längre.
Vad gör man när man sitter där i solen bland 10000 osnyggt småberusade glesbygdsbor lika medelålders som en själv? Tanken på en öl var inte långt borta.
Naturligtvis var det en fatöl och naturligtvis serverades den i ett plastglas. Jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Så sval och full av löften i en omvärld så het och resignerad.
De första munnarna drack jag lite för fort, driven av törsten och driven av känslan av att ha hamnat väldigt, väldigt fel. Rätt snart kom jag dock att se en annan sida av situationen. Den stekande solen skänkte en behaglig feberyra och ölen visade mig tillrätta i en miljö som jag trodde för alltid blivit främmande för mig.
Den första gången klungan av hästar passerade tog mig med överraskning. Den andra gången var ren njutning. Från där jag satt kunde man känna nedslagen av deras hovar i marken och känna doften av grus, svett och djur genom ett dån av frustande hästar, upphetsade rop och Leif Loket Olsson i en dålig högtalaranläggning. Jag köpte snart en andra öl och sedan en tredje.
Jag tog en promenad genom området med ett plastmugg i min hand och en sådan öl har aldrig känts som ett bättre sällskap. Inne i läktarbyggnaden vandrade jag förbi en lång rad med luckor som alla blottade en kvinna i övre medelåldern och en maskin redo att ta vilka vad som helst. Tjocka svettiga män med säkra tips stod i klungor och pratade på bred småländska och jag kunde inte låta bli att le i mjugg. För ett ögonblick kände jag mig som Charles Bukowski, på flykt från en själlöst jobb med ett par dollar på fickan och en häst som ger 40 gånger pengarna i tredje. Jag tömde min bägare i ett svep och satsade 50 kronor på häst nummer ett, vinnare. Hästfan dog på upploppet. Istället vann en danskägd kuse med en elak dvärg i sulkyn. Loket sa att den gav 40 gånger pengarna.
Jag skulle ändå gå. Det fanns inte tid att stanna och det fanns inte tid för en öl till. Lika bra så, jag hade fått nog. Det hade varit ett trevligt besök men jag var glad att ge mig av, mot samtiden, mot Stockholm. Travölen är en vacker öl och alla borde dricka en. Jag tror det kommer att dröja länge innan jag dricker min nästa.
Det går en tydlig skiljelinje mellan de som förstår sig på öl och de som inte gör det. Till den första kategorin räknar jag i huvudsak mig själv och till den andra de som återstår. Detta kanske är orättvist? Nej, det är det förstås inte.
Öl är inte enbart en dryck. Öl är en upplevelse och som sådan är den rent subjektiv. Var och en är därmed den enda som förstår sig på öl.
Det finns förstås de som kan beskriva smaken av öl särskilt väl men detta är en helt annan sysselsättning.
Allt för ofta glöms denna enkla sanning bort och den stora berättelsen om ölet blir därför inte berättad. Varje öl har en mening och upplevelsen är beroende av denna mening och i långt mindre utsträckning av vilken humlesort som använts vid bryggningen. Den stora berättelsen om ölet beskriver varför ölen dricks, vilka omständigheter som omger drickandet, vilken betydelse ölen har i dessa omständigheter och vilken effekt den får.
Det är ofta inte alls viktigt att veta vad det är för slags öl som är inblandad även om det förstås kan vara en naturlig del av omständigheterna. En öl kan vara något man gör för att träffa någon som är viktig eller bara en plötslig ingivelse på järnvägsstationen i Sundsvall. Att det finns en öl i Belgien som smakar mer är inte viktigt för någon av de två upplevelserna.
Jag vill därför föreslå en helt ny sorts bloggande om öl. Det finns ett mycket stort antal bloggar som beskriver ölsmak men ingen seriös blogg handlar egentligen om öldrickande. Jag bortser här förstås från en lång rad av bloggar som återberättar fylleminnen från Kos. Fylleri må grundas i öl men öl grundas inte på fylleri.
Det är alltså dags för mig att ta ett nytt grepp kring ölet här på Gödsvinet. Det finns utrymme för beskrivningar av hur olika sorters öl smakar och sådana beskrivningar kommer även jag att göra även i framtiden. Det är dock hög tid att ägna mer utrymme åt det som är viktigt med ölet. Det är dags att berätta om ölen bortom provsmakningssalongerna. Vi kan kalla dem verklighetens öl.
Det finns inget som säger ”country” som en vuxen man som gråter i sin öl. Hank Williams har skrivit en låt om att vattna öl med tårar. Dagens lektion i kursen ”Sånger om sprit” handlar dock om en annan komposition. Det är dags att sparka upp saloondörren till den musikgenre vi känner som Western Swing.
Bob Wills är kungen av Western Swing. Det är inte jag som hävdar det. Waylon Jennings slog fast det i en sång med titeln ”Bob Wills is still the king” även om titeln förstås är mycket äldre än så. Bob Wills största årtionde var 1940-talet och när ”Bubbles in my beer” släpptes som singel 1948 hade hans karriär redan kulminerat.
”Bubbles in my beer” skrevs av Wills tillsammans med Tommy Duncan från hans ”The Texas Playboys”, som också sjunger på orginalinspelningen. Den tredje kompositören var den legendariska Cindy Walker.
Ingen vet hur många sånger Cindy Walker skrev men en vanlig gissning är att runt 500 blev inspelade. Vi vet att hennes sånger tagit sig upp på topp-40 av olika försäljningslistor mer än 400 gånger. Eftersom hon bara sjöng in en stor hit på egen hand, ”When my blue moon turns to gold again”, har hennes namn förblivit en angelägenhet endast för folk i branschen. Willie Nelson gjorde sitt för att påminna världen om henne genom att 2006 spela in en hel skiva med hennes sånger. Skivan fick den passande titeln You don’t know me efter låten med samma namn.
Med på Willie Nelsons skiva fanns också ”Bubbles in my beer” som han för övrigt spelat in redan 1973 till skivan Shotgun Willie. Nelson behöll det mesta av det soliga svänget i swingen men hans hypnotiska nässång ger ett par famnar extra djup åt den sorgliga bilden av en man som förspiller sitt liv med blicken i ett ölglas.
Tonight in a bar alone I’m sitting
Apart from the laughter and the cheer
While scenes from the past rise before me
I’m watching the bubbles in my beer
Den första versen är ambivalent. Melodin manar till uppsluppen dans och vad textens historia beträffar så har han kanske bara haft ett par för mycket.
A vision of someone who loves me
Brings a lone solty tear to my eye
So I know that my life’s been a failure
Just watching the bubbles in my beer
Den druckna sentimentaliteten närmar sig det besvärande någonstans i vers två. Tommy Duncan gråter mitt upp i svänget. Herregud Tommy, ditt liv har inte varit bortkastat och det finns inget i den där avslagna ölen som säger att det är så.
I’m seeing the road that I’ve travelled
A road paved with heartaches and tears
And I’m seeing the past that I’ve wasted
While watching the bubbles in my beer
Ok, du kanske har spenderat lite väl mycket tid bland barflugorna. Misstag har gjorts. Låt oss vara uppriktiga på den punkten. Riktigt stora misstag. De är väl inte helt ur världen heller. Men drick upp först så tar vi en refräng.
I think of the heart that I`ve broken
And the golden chances that have passed me by
The dreams I once made now are empty
As empty as the bubbles in my beer
Det blev kanske inte direkt bättre av den. Drömmarna är slut alltså? Det låter inte bra. Tomma som ölbubblor? Inte bra. En sista vers? Är de slut? Det kanske är lika bra.
Vi avslutar dagens lektion. Titta på den här filmen. Jag har en del att ta itu med.
Quinoa - svaret på frågan om vad som driver flöjtindianer
Jag äter i princip samma sak varje dag. Det stör mig inte och det är inte särskilt viktigt vad det är för något. Förutom att denna vana gör mig till en osannolik matbloggare så leder den också till ett annat, långt mer dramatiskt beteende. Jag talar om matrycket.
Matryck är när man varierar sin kost genom någon form av grundläggande omläggning under en tidsbegränsad period. I regel återgår kosthållningen till den vanliga lunken när denna period löpt ut men ibland består någon enskild del av den. Motsatsen till matrycket är förstås att variera sin kost kontinuerligt men detta har märkligt nog aldrig varit något alternativ för mig.
Jag har haft fiskveckor, asiatiska veckor och mina kolesterolvärden har ännu inte hämtat sig från den tyska veckan. Jag har haft stort antal vegetariska veckor, transfettveckor (tack Lidl!) och veckor då jag inte ätit så mycket alls. När jag tänker på det så har jag nog testat allt utom vit vecka.
Detta kanske låter som en mycket varierad kost men då ska man komma ihåg att dessa veckor, som ibland bara varar i timmar, är utspridda över 10 års tid.
Det senaste, pågående, matrycket kom från ett oväntat håll. Jag lät mig inspireras av min fars senaste dietförsök. Hans matryck är uteslutande mer eller mindre framgångsrika bantningsförsök. För tillfället hänger han sig åt någon sorts handledd soppdiet men till arsenalen av nyttiga livsmedel har sedan sist även kommit quinoa.
Quinoa är en ört från Sydamerika som enligt uppgift åts i stora mängder av inkaindianerna vilket förmodligen är anledningen till att Inkariket än idag är en framgångsrik supermakt av globala proportioner. Om bara hälften av alla dess tillskrivna egenskaper verkligen existerar så har quinoa chans att kvala in som världens näst nyttigaste ört efter hampan. När jag tänker på det så påminner quinoans förespråkare mer än lite om de som menar att hampa är svar på allt från beroendet av fossila bränslen till vad som egentligen hände i slutet av ”Lost”. Min far blev ombedd att äta quinoa eftersom det är mycket rikt på protein men mycket fattigt på kolhydrater. Det kan vara tvärtom men för mina syften spelar det ingen roll.
Det senaste matrycket är alltså inka-inspirerat. Quinoa kan ätas till allt som man äter pasta till och eftersom det ganska väl omfattar min normala diet så är det en sömmlös övergång. Jag är bara på min första dag av att äta enbart quinoa istället för pasta och än så länge känner jag inte av någon skillnad förutom en svag lust att offra en lama till en bergstopp. En eventuell viktnedgång skulle överraska mig mycket.
Quinoa tillagas genom att man kokar de små fröna i sådär 15 minuter. I vatten. Det sägs att man bör skölja fröna för att göra av med den något bittra smaken men eftersom detta är den enda smaken som quinoa äger så tycker jag det är förhastat.
Jag vet inte hur länge denna vecka kommer att vara men jag har köpt två paket vilket får bli en ungefärlig måttstock. Quinoan paketeras för övrigt av Saltå kvarn som nu inte med bästa vilja i världen kan hävda att de odlar alla sina produkter i trakten kring Ytterjärna i Södermanland.
Matryck kommer och går. Endast bordsdrycken består. Det var egentligen allt jag hade att säga om matryck.
Kunskap kommer i många former och i många förpackningar. Ibland kommer den kokad i saltlag och serverad i tunna skivor. Som vanligt börjar alltsamman med en countrylåt.
I Kinky Friedmans begåvade pekoral ”Highway Café” sjunger han om en trånande servitris som varje dag serverar en macka bestående av ”corned beef on rye” till en flirtig men svekfull lastbilschaufför. En dag som i dag när jag egentligen borde ha skrivit om svenska statsbidrag åt en rysk tidskrift blev jag sittande med en undran om vad ”corned beef” egentligen är. Man hör ju begreppet ibland men jag ser inte biffen framför mig. Långsamt steg tankarna från min plats vid tangentbordet och de drev bort mot fenomenet ”corn dog”. En ”corn dog” är en panerad, friterad varmkorv som vanligtvis serveras på en pinne, som en pinnglass ungefär. Jag visste egentligen att det var fel riktning men i full flykt från arbetet uppehöll jag mig ändå ett par sekunder vid en fransk utbytesstudent som jag träffade i Kalifornien för hundra år sedan. Hon brukade be folk köpa henne en ”hotdog on a stick” för 80 cent i kafeterian på campus och jag minns hur väl det passade in i min bild av franska personer som de som äter sämst i världen. Nu svajar jag dock så våldsamt på den nästan osynliga tråd som är ämnet i detta inlägg att jag måste sitta ner.
Kanske fanns bilden av ”corned beef” i kopplingen till rågbrödet i Kinky Friedmans sång? Charles Bukowskis mest hyllade roman heter ju ”Ham on rye” och förmodligen är det en skinkversion av samma macka som avses. I Bukowskis version är dock namnet en lekfull anspelning på J.D Salingers ”Catcher in the rye”. Precis som Salingers bok är ”Ham on rye” en delvis självbiografisk uppgörelse med ungdomsåren och alla dess fasor. Den svenska översättningen av ”Ham on rye” blev av okänd anledning ”Min oskuld och Pearl Harbor” men det hjälper mig förstås inte ett dugg. Det är förresten en dålig översättning men en bra titel som sammanfattar två bärande teman i boken. Bukowskis oskuld varade tills han som 29-åring under grav berusning rullade runt i halmen med en av de prostituerade på den stambar i Philadelphia där han också jobbade med att få stryk mot pengar och springa ärenden. Detta är helt säkert saker som inte har med varken corned beef eller svenska statsbidrag att göra. Pearl Harbor är förresten en bombad plats på Hawaii.
För att rensa ut alla frågetecken och återföra mina tankebanor till några som bättre passar min arbetsbeskrivning så konsulterade jag wikipedia. Det visade sig finnas åtminstone två versioner av corned beef. Det finns en amerikansk som helt enkelt är nötkött kokat i saltlag och serverat i tunna skivor som pålägg. Det finns sedan även en europeisk eller framför allt brittisk version som med engelsmännens sinne för smak är kokad till patéform och nerkörd i en konservburk. Brittisk corned beef liknar nästan spam. Spam är förstås illa valda grisdelar som kokats i sitt eget fett och tryckts in i burkar. Denna maträtt besjöngs av vikingar i ett avsnitt av Monty Pythons Flying Circus. Monty Python är en humorgrupp som förutom sin TV-serie också gjort flera filmer där ”Life of Brian” är den mest kända. ”Life of Brian” finansierades delvis av George Harrison. George Harrisson var tidigare medlem i en grupp som hette Beatles där en ledarfigur var John Lennon. John Lennon mördades 1980 av en man vid namn Mark Chapman. När Chapman arresterades hade han i fickan en kopia av J.D Salingers bok ”Catcher in the rye”. Denna boks titel blev lekfullt anspelad på av Charles Bukowski då han döpte sin egna bok till ”Ham on rye”. Så allt hänger ihop.
Nu snurrar det igen. Det finns bara en väg framåt och den leder i daoistisk anda till ursprunget. Jag lyssnar åter en gång på ”Highway café” och hoppas att tankarna leder rätt denna gång. Här är en trevlig version av Tom Waits.
I ett avsnitt av The Simpsons från säsong nio tränar Marge Simpson till att bli fastighetsmäklare. En av övningarna går ut på att se bilder på hus och komma på en säljande beskrivning av det man ser. Den hjälpsamma Lionel Hutz, även känd som jurist på advokatbyrån ”I can’t believe it’s a law firm”, är Marges mentor. Han ger några exempel. En bild på ett mycket litet hus kommenterar han med ”cozy” och när Marge påpekar att ett av husen faktiskt står i lågor på en bild så klämmer Hutz till med ”motivated seller”. Jag tror att jag har blivit utsatt för livsmedelsbranschens Lionel Hutz.
Det är ett känt faktum att höns som endast matas med billigt fiskmjöl lägger ägg med mycket svaga skal och i värsta fall en bismak av fisk. Hur känt det är vet jag förresten inte men så är det. Under mina somrar i kommunala storkök fick jag den kopplingen förklarad för mig många gånger. Det inträffade alltid när någon råkat slå sönder ett ägg vid fel tillfälle. ”Jävla fiskägg” kunde någon utbrista då, såtillvida de inte var frireligiösa vilket rätt många kommunalare var och är i min hörna av Blekinge.
För en liten stund sedan fullkomligt förintade jag ett ägg när jag skulle knäcka det mot kanten på stekpannan. Det blev äggröra över hela hällen. När jag plockar ut kartongen från kylen för att ta ett nytt ägg ser jag texten tryckt på sidan. Där står det ”rik på omega 3”. Det måste vara Lionel Hutz sätt att säga att hönsen som lagt de äggen ätit fisk och inget annat.
Ärligt talat händer det väldigt sällan att någon frågar mig om jag har druckit. Om det händer brukar jag svara att jag tagit ”ett litet glas madeira” och sedan lugnt fortsätta med att försöka tända eld på bordsgrannen. Vad inte många vet är att det vid fler än ett tillfälle faktiskt varit sant. Ok, kanske inte den där delen om ”ett litet glas” men jag dricker mer än gärna madeira.
Det började i ett radhus i utkanten av Helsingfors. Det gör ofta det. Jag var tillsammans med ett par kollegor inneboende hos en finlandssvensk professor och vår värdinna hade precis bjudit på en mycket trevlig middag. Som aperitif plockade hon fram en liten rund flaska i en korg. Ingen av oss som satt runt bordet hade egentligen för vana att dricka saker i korgar men ingen av oss hade heller för vana att tacka nej till dryck. Det var mycket sött, det smakade ungefär som russin och jag accepterade erbjudandet om en påfyllning.
Alla har sina skäl att dricka. Vår värdinna drack eller åtminstone köpte madeira av familjeskäl. Det visade sig att en släkting var Finlands första importör av madeira och det var en tyst överenskommelse i släkten att alltid beställa madeira på restauranger, på Alko, i flygplan och så vidare för att lura in produkten i sortimenten. Det är samma princip som när min mormor beställde min bok om beskattning av frivilligföreningar till Karlskrona stadsbibliotek vilket därmed jämte Kungliga biblioteket och ett par universitetsbibliotek blev den enda plats där man kan låna en kopia.
Vilket mitt skäl är för att dricka madeira? Dricker du inte madeira själv? Där har du mitt skäl.
Det är inte tantigt att dricka madeira. Låt oss göra den saken klar. Det är tantigt att dricka sherry och tantalkoholiserat att dricka portvin. Madeira går fritt från sådana kopplingar och om jag säger att det är rock ´n roll att dricka madeira så finns det inte så mycket någon kan säga om det. Vem vet och vem bryr sig?
Systembolaget har ett par sorters madeira att välja mellan. Standardmadeiran Saint John (7827) är fullständigt anständig och det är helt realistiskt att tänka sig ett glas Madeira finest (7822) också. Beställningssortimentet innehåller dock även ett par riktiga dyrgripar så som Cossart Gordon (87800) för 7500 kronor per flaska.
