Jag är en koffeinist

Mitt namn är Johan och jag är en koffeinist. Jag har egentligen alltid vetat att jag varit koffeinist. Det är ju så uppenbart. En missbrukare blir förr eller senare en lögnare och den första man ljuger för är sig själv.

Dagen börjar på seven eleven. Jag vaknar förstås hemma, ibland äter jag till och med frukost där. Men dagen börjar på seven eleven för det är där jag får dagens första fix.

Vi är en sorglig samling där vi står. Det är mest män i kön fram till kaffemaskinen. Vi ser varandra men låtsas inte om det, tittar mest ner i golvet. Någon skrapar med en fot. Det tar så jävla lång tid. Skammen ligger tät men ingen av oss känner den längre.

Jag brukar precis klara mig till jobbet. Sedan är jag färdig för en ny kopp. Fikarummet ligger en trappa ner och jag måste passera det för att hänga av mig på kontoret först. Ibland klarar jag det.

Alla klagar på kaffet som maskinen gör men alla dricker det.

På något sätt reagerar jag på dagens andra kopp på samma sätt som den första. Det är som om kroppen glömt bort den första helt, som om den var en detalj eller inget alls. För det är en kroppslig upplevelse, man finner ro.

Efter dagens tredje kopp brukar jag försöka jobba en stund. Jag försöker fokusera på arbetet men som från ingenstans kommer en röst som kräver en kopp till. En kopp till, en kopp till, en kopp till, EN KOPP TILL.

Jag hämtar en kopp till och försöker igen. Jag sätter upp etappmål. ”Nu måste jag låta bli att dricka kaffe fram till klockan 09:40”. 09:32 är jag tillbaka i fikarummet.

Efter förmiddagens mani blir det lite bättre framåt lunch och på eftermiddagen behöver jag bara underhålla ruset med en kopp eller två.

Kaffet har kallats vår sista vardagsberusning. Den sista drogen som det är legitimt att missbruka helt öppet. När tobak och alkohol fått bita i gräset och gräset aldrig fick en chans återstår endast kaffet. Antydningen från detta resonemang är att även kaffet en dag skall ta samma väg som dessa andra droger i det offentliga rummet.

Detta är inte en tanke som roar mig. Helt säkert kommer jag då bli föremål för företagshälsovården i egenskap av han som gömmer en termos i understa skrivbordslådan.  

Intressant nog har inställningen till kaffe en omvänd generationskoppling jämfört med andra droger. Äldre personer har större acceptans för kaffedrickande än dagens unga, dit jag inte räknat mig själv någonsin.

Min omtänksamma moder brukar ibland påminna mig om att dricka kaffe ”så att du inte får huvudvärk”. Nu är inte kaffe något jag glömmer men uppmaningen blir intressant om man ersätter kaffe med något annat. ”Glöm inte att ta ditt heroin så att du inte börjar skaka och svettas”. 40-talister är den hårda kärnan i denna drogkultur.

Visst har jag försökt sluta. Några gånger har jag varit ren i nästan två veckor innan jag trillat av vagnen igen. Det verkar omöjligt att klara längre än så, kaffet finns överallt. Det räcker med att jag ser något som har samma mörkgröna färg som paketen med Zoegas skånerost för att jag ska finna mig själv framför kaffemaskinen med en skakande kopp igen. Det går inte att sluta men det går inte heller att fortsätta. Det finns inget lyckligt slut för en koffeinist.

Håller man inne på kaffet så blir vardagen omöjlig. Alternativet är dock ännu värre. Ger man en man tillräckligt med kafferep så hänger han sig.

Det är lördag eftermiddag och jag har precis druckit en hel kanna. Min tanke är klar och anden är frisk. Just precis nu skulle jag inte kunna må bättre.

Snart är den dock igång igen, kampen om kaffet, bönen om bönan. På något sätt kan jag redan känna det. Jag behöver ett fix för jag är på väg ner.

312 (11590)

Innan den amerikanska vågen av smakrika öl nådde Sveriges kuster var USA känt som ett rätt smaklöst öl-land. Denna tradition vill nu 312 återupprätta.

Detta är en väldigt slätstruken öl och jag vet inte riktigt vad an ska ha den till. Den är inte äcklig på något sätt, den är bara ett neutrum. Den har ingen syra, den har en mild strävhet. Den har ingen kraftig smak, den har en ton av sirapslimpa.

312 kallas för en ”urban wheat ale” på flaskan och det är fint. Om det är så här den sortens öl smakar så tror jag att jag respektfullt avstår från att  fortsätta utforskningarna av just den hyllan på systembolaget.

Tre sears tower av fem möjliga

Sköndals krog

Sköndal centrum

Det finns två lunchrestauranger i Sköndal. Nej förresten, det finns tre om man räknar med pizzerian borta vid Sköndals skola. Jag har aldrig ätit där, han som skriver deras skyltar verkar fullständigt felmedicinerad.

Så vi hade alltså bara två restauranger att välja på idag. Vi valde bort den som serverar aromneutral näringsmassa till personer med vaskulär demens. Det visade sig vara ett misstag.

Sköndals krog ligger mitt i Sköndals centrum vilket inte gör den speciellt central i världen i stort. Till Sköndal kommer man först efter en ibland påfrestande transfer i Hökarängen och varje gång måste man fråga sig om det var värt besväret. Det är en liten men naturskön förort där medelåldern är häpnadsväckande hög av okänd anledning.

Ett litet råd: Om du befinner dig mitt på ett övergångsställe i Sköndal och ser en bil närma sig, räkna inte med att den stannar. Förmodligen är det en liten skinntorr gubbe som inte längre kan se bortom ratten eller uppbåda muskelkraften att trycka ner bromspedalen.

Sköndals krog såg ut som det alltid gjort när vi klev in och då menar jag verkligen alltid. Maten serveras över en inrökt bar som hämtad ur en 35 år gammal informationsfilm om alkoholens skadeverkningar.

Det fanns tre rätter att välja mellan och byggjobbarna framför oss var enhälligt inställda på falukorven. Jag valde inte falukorven, JAG TOG FISKEN!

Fisken denna dag bestod av en strömmingslåda. ”Strömming” är stockholmarnas misslyckade försök att uttala och stava till ordet ”sill”. Var lådan kommer in i bilden är mer oklart. Jag fick hur som helst 7-8 sillfilérullader som svettats en stund i varmluftsugnen. På dessa hälldes en röd sås som kan ha haft spår av tomat i sig. Sillådan serverades med potatismos.

Min kollega köpte en ”porterstek” som bestod av en skivad kotlettrad med flera synliga tumörer. Denna serverades med stekt och kraftigt kryddad potatis och den sortens brun sås som döljt smaklös mat i detta land sedan den smaklösa maten uppfanns just här en gång för länge sedan.

Vi tog plats mellan Jack Vegas maskinen och den jättelika flaggan med en slogan för Norrlands guld. Jag knäppte iväg en kvarglömd portionssnus med fingrarna och så var det matdags.

Sillen smakade bättre än den såg ut vilket är anledningen till att jag lever och kan skriva detta. Sill är sill även när den är strömming och inget kan ta ifrån den dess silliga nobless. Min kollega samlade vita klumpar från köttberget och staplade dem som ett vittnesmål i en rättegång för brott mot mänskligheten.

Kostnaden uppgick till 70 kronor och två färre levnadsår. Jag blev mätt så jag var trots allt nöjd. Dessutom hade även detta ställe lättöl på ölkran, är detta en trend?

Två lunchkuponger av fem möjliga

K15, Stockholm

Plankstek sedd från sidan

K15 är en restaurang och bar som väcker många associationer. Mest känt är det nog som ett ställe med 18-årsgräns tillräckligt långt upp på Kungsgatan för att kallas Stureplan. Andra begrepp som lydigt återkommer när man googlar ”K15” är ”minderårig personal”, ”studentskiva” och ”matförgiftning”. Naturligtvis gick vi dit och naturligtvis gillade vi det.

Vi kom för planksteken. Den för 109 kronor. Ja, den som det stod om på skylten ute på trottoaren. Plankstek är ett ord man inte trodde man skulle få höra igen utanför Jönköping men nu står det skrivet över hela stan. Är det nostalgi, ironi eller helt enkelt bara en naturlig plattform för kött och bearnaisesås? Jag undrade men jag kan redan nu avslöja att jag inte fann något svar på K15.

Vi trodde vi hade bråttom och vi trodde personalen skulle förstå. Det visade sig vara riktigt. Ingen som jobbade där verkade ens avlägset minderårig och alla var snabba, effektiva och mycket trevliga. Kanske representerade vi den sortens kötthungriga öldrickare över 30 år som de behöver för att dryga ut inkomsterna från stamkunder med utbildningsbidrag och sms-räkningar på 3000 i månaden. Oavsett motiv var behandlingen friktionsfri.

En plankstek är ett stycke trä med en ringborg av potatismos som med sina vallar försvarar en skatt bestående ett stycke mystiskt kött av ryggbiffkaraktär och två sorters sås. Den medeltida försvarsprincipen är dock helt verkningslös mot ett anfall från ovan och det var den vägen jag tog när jag kämpade ner allt motstånd och gjorde rent hus i såsgömmorna. Vanligtvis leker jag inte med maten.

Det smakar som man kan förvänta sig och plankan bidrar inte med någon arom. Detta vet vi efter att ha uppehållit en outtröttlig dam i personalen i 25 minuter med olika variationer på den frågan. Personligen bidrog jag inte med så många frågor men jag kan ha gett ifrån mig ett och annat helikopterljud.

Ölen var god, baren var tillgänglig men toaletten var ett övergrepp. På det stora hela var det givande besök på kring 45 minuter även om det sedan visade sig att vi inte alls hade bråttom. Kanske blev det bättre så och kanske är jag ändå glad att jag inte var där i väntan på att tillräckligt gammal för en förmodat bättre värld två viktiga kvarter till höger.

3 mäktiga mosberg av fem

Hung Fook, Stockholm

Hung Fook ser i min mening ut precis som en kinesisk restaurang i Sverige kan förväntas se ut. Inredningen består nästan uteslutande av mörkt trä av ett slag som egentligen bara bevarats på en viss kategori kinakrogar och ingen annanstans sedan början av 1970-talet. Allt är utsmyckat, ornamenterat men slitet som för att skapa en sedan länge falnad känsla av exklusivitet. De en gång vita takplattorna vittnar om den tid då även rökning var exklusivt. Jag gillar det.

Hung Fook är i likhet med i princip alla kinesiska restauranger i första hand kantonesisk. En kantonesisk restaurang är ungefär lika representativ för kinesisk matlagning som en samisk restaurang är för europeisk matlagning men det må vara hänt.

Restaurangen ligger på Linnégatan på Östermalm och de serverar lunch fram till klockan 15:00 alla dagar i veckan utom lördagar då de har helt stängt. Fråga mig inte hur de tänker.

Vi var där på en söndag och beställde från menyn av luncherbjudanden som verkade bestå av framför allt olika grytor. Vi var ensamma i lokalen.

Den påträngande avsaknaden av trängsel gjorde att vi fick beställa direkt, blev serverade snabbt och att notan kom på en sekund. Detta är dock inte alls självklart. Många restauranger gör precis tvärtom när de har lite folk. De låter en vänta i en evighet på varje moment så att man ofrivilligt får agera statist i deras föreställning av en populär krog. All heder åt Hung Fook därför.

Maten? Just det, jo det var inget större fel på den. Vi beställde två olika varianter av lyckling med grönsaker i obestämbar sås och de gjorde vad 85 kronor gör på en lunchtallrik i Stockholm idag.

Mest minns jag nog ändå att de serverade lättöl på fat.

Inget hindrar att man går till Hung Fook (om det inte är lördag).

Tre riskupoler av fem möjliga

Det går att leva här

Hem är där Lidl är

Nu kommer lyftet! Äntligen kan jag lämna det socialt stigmatiserande Norrmalm och sätta mig på gröna linjen för en klassresa ända bort till Vällingby. Visst kommer jag att minnas  min lilla del av David Bagares Gata och de stackare som bor kvar här men jag har gått vidare.

För en månad sedan skrev jag om misären som råder i utbudet av matbutiker här i innerstaden. Jag skrev dock också om räddningen i form av Lidl på Sveavägen, sådär 600-700 meter norr om samhällets botten där jag bor.

Kommer jag kunna finna någon plats att handla i Vällingby? Jag var där i morse och tog bilden ovan så nu vet jag. Det finns en Lidl-butik i Vällingby, mindre än 200 meter bort från min nya, högre boning.

Nu är jag på väg, det här kommer att bli bra!

Kampen mot mjölkdrinken måste vinnas

Giftblandare

Mjölk är ondska, det finns inget annat sätt att se det. Trots att detta påstådda livsmedel är skadligt, äckligt och i största allmänhet bisarrt så indoktrineras Sveriges barn och ungdomar till att konsumera stora mängder av det. Detta måste stoppas.

Om amerikansk skolmat är känt för något i Sverige så är det att den definieras av mäktiga livsmedelsproducenter. Rätt eller inte, det är något vi tror oss veta om USA och vi gillar det inte i Sverige. Ändå minns jag, vagt, min lågstadietid som en enda lång reklamfilm för Arla. Det var dumheter om ”starka barn” och ”starka ben” som vi utan motstånd lät fylla våra små huvuden med.

Arla sponsrade helt oblygt skolidrottstävlingar och blandade informationen om dem med information om mjölk. Detta var inget problem ens i Olof Palmes Sverige eftersom mjölk sades representera något gott.

Så vi blev mjölkdrickare och vi kunde inte bli något annat. När jag slutade konsumera både smör och mjölk vid ung ålder ansågs detta vara en subversiv och i grunden ohälsosam handling.

När Margaret Thatcher som brittisk skolminister drog in mjölken från skolmatsalarna gjorde hon detta utifrån sin stora inneboende godhet. Ok, hon ville spara några pund men resultatet var hur som helst bra. Ändå drog hon på sig det svåravlivade öknamnet ”Thatcher the snatcher” efter den reformen och mjölken var snart tillbaka i matsalarna. Det är därför alla brittiska skolbarn har så fina tänder.

Varför skulle någon kunna få för sig att blanda detta vita gift med alkohol? Det är en svår fråga och nästan alla svar är nedslående. Kanske kan en styv fördelning mellan alkohol och mjölk neutralisera och rena den smutsiga kovätskan men med samma förklaring hade man lika gärna kunnat blanda med motorolja.

Ja, jag har sett ”The big Lebowski” och ja, det är en av världshistoriens bästa filmer. ”The man with the golden arm” är världshistoriens kanske bästa bok men den får mig inte att vilja testa heroin. Ändå hade karaktären ”The Dude” i ”The big Lebowski” en radikal effekt på konsumtionen av White Russian. Filmen visades på TV en gång kring tiden då jag brukade sälja sprit på den Blekingska Nationen i Lund och konsumtionen av mjölk gick genom taket.

Jag försökte blanda så äckliga White Russians som möjligt på Blekingska och jag tror jag lyckades avskräcka en del ett tag men jag känner till åtminstone ett återfall.

Vad gör mjölkdrinken så vedervärdig? Mjölken gör mjölkdrinken så vedervärdig. Mjölken och de som dricker den. De säger att man inte skall dricka mjölk och öl ur samma glas och jag skulle inte kunna hålla med mer. Enligt sägnen skall dessa två vätskor reagera negativt på varandra på samma sätt som vampyrer reagerar negativt på vigvatten. Jag vet inte om detta är sant men det låter fullständigt rimligt. Godhet och ondska kan inte drickas ur samma kärl.

Kampen mot mjölkdrinken går vidare och det är en kamp som måste vinnas. Varje gång du öppnar en tetra och häller upp ett glas med det vita giftet hjälper du den ondska som hållit dig i ett strypgrepp sedan du var barn.

Det behöver inte vara så här, säg nej till mjölk

Chinatown Battle – New York vs San Francisco

Lämpligt soundtrack

Kinesisk mat äter man bäst där det finns kineser, inget illa menat mot restaurang Shanghai i Östersund. I Chinatown finns det i regel kineser och chinatowns finns lite varstans. I Amerika sägs chinatown i San Francisco vara den största men jag misstänker att detta är en gammal uppgift, chinatown i New York expanderar in i de italiernska kvarteren medan motsvarigheten i San Francisco är fastkilad mellan finanskvarterens skyskrapor. Den verkligt intressanta kampen dem emellan är dock var man finner den bästa maten. Av denna anledning presenterar jag härmed den stora chinatownbattlen.

Eftersom jag undervisar i jämförande studier ibland känner jag mig förpliktigad att genast erkänna problemen med mina urval, jag har två väldigt olika n. I New Yorks chinatown har jag bara ätit ett par gånger, på två olika restauranger. I San Francisco har jag ätit åtminstone ett dussin gånger på nästan lika många restauranger. Jag känner dock att både New Yorks och San Franciscos restauranger har så mycket gemensamt inbördes att man kan tala om två jämförbara grupper (eller faktorer på statistikspråk) och förresten har jag dragit i mig en halv jameson och skiter i de metodologiska invändningarna. Tävlingen genomförs i sju olika moment som poängsättes individuellt och segraren avgörs genom att summera alla sju betygen. Så här blir det:

Smak: Naturligtvis den viktigaste grenen och en där utfallet är ganska klart. De bedömda måltiderna i New York har hållit en acceptabel och framför allt jämn nivå smakmässigt medan de verkliga topparna och ett verkligt bottennapp skett i San Francisco. Nyansrik, välavvägd och intensiv smak verkar dock känneteckna restaurangerna i SF medan de i NY snarare känns igen på sin enkelhet och faktiskt genomgående torra smak. NY maten kan jag laga själv, maten i SF är jag beredd att betala för.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Autensitet: Kinamaten i San Francisco känns verkligen kinesisk medan den i New York i något fall kändes som Fågelskolans försök till kinesisk mat under den exotiska veckan. De kompletta rätterna, de så kallade rice platters, var i åtminstone två fall 90% ris i New York medan riset alltid behandlas som ett tillbehör i San Francisco.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Upplägg: Kinamat av den typen jag testade var i samtliga fall ganska enkel lunchmat där funktionalism är kung. det blir därför oavgjort i denna gren.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil

Miljö: Både New York och San Francisco erbjuder klart kinesiska omgivningar. Turistfaktorn är hög på båda platser men i New York verkar det som om kineserna kommer spridas även till omgivande trakter som saknar vykortsbutiker. Den yttre miljön vinner därför NY knappt men SF tar hem kampen om inomhusmiljön. I SF är mathanteringen lite mer livlig, det är levande djur av alla de slag och de övertrånga akvariumen är fler än någon annanstans. I New York får man vara glad om man hittar en halshuggen anka i fönstret, i San Francisco är det standard.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Stad: San Francisco och New York är båda med på listan över världens 10 koolaste platser. San Francisco är dock med sin bukt, sina kullar och hela sin kalifornitet kanske fyra eller femma. New York kan omöjligen vara något annat än etta.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Utbud: Chinatown i både San Francisco och New York har fler restauranger än vad du behöver. Det känns dock mer genomförbart att äta sig igenom SF än NY. Dessutom erbjuder New York inte bara kinesiska restauranger utan massor av andra asiatiska nationaliteter. San Francisco har också ett par asiatiska sidoländer men är mer old school i denna bemärkelsen.

SF: Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Pris: San Francisco och New York är två dyra städer rent generellt sett, man måste käka lunch i Amarillo, Texas för att förstå exakt hur dyra. Chinatown i New York lider av affärslunchpriser medan motsvarigheten i San Francisco fortfarande kan skryta med priser som osar skarpt av slavarbetskontrakt. En rejäl måltid med exempelvis läcker Kung-Bao kyckling och ris kan fås för fyra dollar i SF medan en stor hög ris med gröna ärtor kostar det dubbla i NY. En riktig kinesisk öl i SF kostar en och femtio, i New York får man dricka bud för tre dollar. Ändå är kinamaten i NY billigare än mycket annan mat vilket räddar betyget.

SF: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil
NY: Twisted Evil Twisted Evil Twisted Evil

Resultatet är alltså att San Franciscos chinatown avgår med segern med 24 småjävlar mot 21.

WEST COAST!

Tåget rullar vidare

Prata inte med mig om tåg. Jag har åkt fler och längre  än du kan förstå och jag har inte slutat än. Så sent som för någon timme sedan klev jag av norrlandståget från Östersund och återhämtningen går långsamt.

Det kan i och för sig ha att göra med att jag deltog i en fest fram till omkring tiden för avgång i morse. Hur jag kom på tåget kommer jag aldrig att veta men förklaringen har nog något att göra med att jag gått vägen till stationen i Östersund förr.

Under en tid åkte jag fram och tillbaka mellan Östersund, Karlstad och Örebro flera gånger i veckan och det finns inte en skarv i rälsen som är främmande för mig längre.

Vid en annan, mycket lång, tid reste jag fram och tillbaka mellan Östersund och Sundsvall varje dag och Stödesjön kan inte producera en krusning som överraskar mig längre.

Att äta på tåget var länge inte något alternativ, restaurangen var för dyr och matpaket hemifrån har i mitt fall aldrig varit någon anledning till hemlängtan.

För några år sedan bytte SJ leverantör av mat och dryck vilket gjorde det som säljs på tåget till ett alternativ till fastan. Mest radikalt med nyordningen var nog att priset för en halvliters öl sattes vid 35 kronor. Det var en fin tid men alla vi som upplevde den visste att den inte skulle vara.

Det var en tid då man kunde vaggas till sömn sittandes i en stol på ett nattåg där man inte hade råd med en liggvagn men där man ändå kunde slipa bort de vassaste kanterna i vardagen med en burk norrlands guld.

Jag såg förändringen komma och den anlände från Norge. En sen kväll någonstans i norrlands inland besökte jag restaurangvagnen på ett nattåg. Det första jag såg var den SJ-anställde mannens plågade blick. Sedan noterade jag att en liten församling medelålders norrmän druckit sig till ett tillstånd där norskan nästan började bli begriplig. 35 kronor var billigt för en doktorand men för en norsk fjällturist var det i princip gratis.

Något fruktansvärt fruntimmer jollrade på sitt irriterande modersmål och erbjöd alla som kom in i vagnen en dans hon inte längre var i tillstånd att utföra. Det var hemskt och det var början på slutet för den billiga ölen på tåget. Kanske var det lika bra.

Maten på tåget har tagit en intressant vändning och gud vet att intressant inte är  ett ord som ligger SJ nära. Från en variation av vagt italienska mackor har nu utbudet svängt mot folkhemsromantiken. När jag reste hem till Stockholm idag åt jag en stor smörgås med stekt ägg och falukorv. Det var ingen nyttig frukost men å andra sidan var klockan efter två på eftermiddagen.

Kan detta vara en trend? Kantas spåren mot framtiden av prickig korv, smörgåspapper, pytt i panna, löksill och kaffe på TV-kanna? När statens järnvägar inte längre har rälsen för sig själv kanske de med sitt sortiment av livsmedel kan minna om en tid då staten var vår och det enda vi behövde.

Varför inte? Inramningen är nästan perfekt från början, norrlandstågen drar vagnar från 1960-talet och de små bruksorterna längs spåret ser ut ungefär som de gjorde en gång då man passerar i mörkret utan att stanna. Att resa med tåg är en ålderdomlig vana och varför mat och dryck skulle vara på något annat sätt är svårt att ge ett bra svar på.

Att komma hem från en slitsam resa är präglat av en tyst storslagenhet och just nu har jag svårt att någonsin se mig själv på ett tåg igen. Det kommer dock inte att dröja länge innan jag står i kön till serveringen på väg någonstans. Det är ett öde som man får acceptera på samma sätt som man accepterar vad helst man bjuds på i restaurangvagnen.

Ytterjärna vaknar

Sommarnattens leende var redan förvridet till ett drucket grin då vi vandrade tillbaka mot Ytterjärna kulturcentrum. Jag och en då nästan ung man från Dalarna hade utforskat Järnas nattliv men funnit ungefär så mycket som man kan förvänta sig finna där en lördag i augusti någon gång kring tre under natten mot söndag.

Vi gick tysta genom mörkret på en grusväg vi var nästan säkra på var den rätta. Plötsligt upptäckte den unga mannen från Dalarna att en åker intill vägen var full av sovande kossor. Det visade sig vara hans livslånga önskan att äga ett fotografi av just en sovande ko. Det var åtminstone så han framställde det där och då. Helst skulle det vara en närbild, förstås, så vi klev försiktigt in i hagen.

Väl där var jag tvungen att omvärdera min inledande skepsis. Sovande kor är verkligen något att föreviga. Jag var riktigt tagen av lugnet och fridfullheten de sovande kreaturen skapade. 

Helt utan förvarning skär en fotoblixt genom sommarnatten. Jag ryckte till och vad värre var, det gjorde korna också. Saker och ting började röra på sig och när saker och ting börjar röra på sig i en boskapsflock så händer det snabbt. Detta sista jag minns är ljudet av galopperande klövar.

Saltå kvarn är ett bageri och en producent av ekologiskt odlat mjöl och gryn. Kvarnen ligger i Ytterjärna, ungefär tre kilometer från Järna, och den drivs av traktens antroposofer. Utan att gå in på detaljer kring vad antroposofi är för något så handlar det om tron på andeväsen som kan studeras objektivt och som alltså inte enbart är föremål för tro. Antroposofins grundare Rudolf Steiner menade därför att hans rörelse var en kombination av religion och vetenskap men oss emellan finns det nog en anledning till att det aldrig inrättats ett nobelpris i antroposofi.

Diverse hälso och miljötrender, de är för många för att hålla reda på, har gjort att produkterna från Saltå kvarn har haft betydande framgång under senare år. Man kan nu köpa deras produkter på både Ica och Konsum över hela landet. De är odlade och framställda i enlighet med det antroposofiska trossystemet vilket exempelvis utesluter kemisk ogräsbekämpning men som samtidigt inkluderar diverse mer eller mindre bisarra anderitualer. De senare varken omskrivs på förpackningarna eller påverkar produkten på något sätt alls.

Jag köper bröd från Saltå kvarn ibland mest för att det utgör lite variation i ett utbud som i min lokala butik annars nästan helt domineras av Fazer och Polarbröd.

Saltå kvarns rågbröd ”Rena rågen” är inte ett bröd man klarar av att tugga om man inte är någon som springer i lopp tre på Solvalla nästa lördag. Det är ett tungt, kompakt bröd bäst lämpat till en god soppa eller närstrid.

Fullkornsbrödet från samma bageri är långt mer mäniskovärdigt. Det är också ett grovt och tungt bröd men ett ganska trevligt, lite kumminsmakande, sådant. Enligt bageriets egna information blir brödet som godast om man låter det vila några dagar innan man äter det, så att smaken hinner ”mogna”. Detta är förstås galenskap och ett resultat av Saltås ännu underutvecklade distribution som gör att bröd ofta hinner blir gammalt i butiken.

Saltå kvarns Fruktbröd är en intressant upplevelse. Det innehåller oväntat mycket frukt vilket gör att det inte blir för torrt ens efter flera dagar. Russin och fikon är frukten vilket gör att upplevelsen fortsätter även en stund efter det att man ätit brödet.

Snart är jag tillbaka i den ofruktbara öken som är den genomsnittliga brödavdelningen i den genomsnittliga butiken idag. Det är inte alls omöjligt att jag då åter väljer en limpa från Saltå kvarn.

När jag tar brödet och lägger det i kundkorgen kommer en återkommande upplevelse åter göra sig påmind. Där, stående framför en hylla med bröd från Ytterjärna hör jag tydligt det fruktansvärda ljudet av klövar som stampar i panik.