Författare: Johan

Boulehallen, Stockholm

av Johan

Plågade vandrade vi på Södermalms gator. Askmolnen hängde tunga över staden och förgiftade snöflingor blandade sig med ett långsamt regn. Apokalypsens fyra ryttare hade uppenbarligen ridit in i staden och ingen av oss trodde de var där för att se SM-finalen i innebandy. Det fanns under de omständigheterna få logiska handlingar för olyckliga som oss. Vi bestämde oss för att spela boule.

Boulehallen på Närkegatan är en mycket vacker plats om man finner den. Mellan den och världen står en stålport vanligtvis avsedd för skyddsrum eller tyska porrklubbar. Boulehallen har tidigare varit en bilverkstad.

Personligen uppskattade jag att de lagt toaletterna precis innanför dörren men jag kan samtidigt förstå de som argumenterar för att urinoarerna borde avskärmas med mer än tre slips-smala tygremsor hängda i den meterbreda ingången till rummet. Det är svårt att veta om man bör hälsa på alla som kommer in genom porten när man står där. Kan någon skriva Ribbing? Hon svarar inte mig längre.

Baren, boulen och allt annat nås genom en spiraltrappa i rostfri metall som leder ner en bit i den stockholmska underjorden. När vi anlände serverade de buffé för män på after work. Eftersom jag inte alls gått till jobbet den dagen så kändes det konceptet inte rätt. Buffén såg dock mycket animalisk ut.

Öl är ett koncept jag tror på och om någon föreslår att den dricks medan man slungar metallklot i ett grundligt sandat flerbilsgarage mellan klunkarna så är jag den första att anta utmaningen.

På det stora hela är boule och öl två verksamheter som man mycket väl kan ägna sig åt samtidigt, även om jag ägnade mer geist åt det senare än det förra. Naturligtvis vann jag ändå bouleturneringen ledigt.

Det är tråkigt när idrotten tillåts överskugga alkoholen men trots vissa oroväckande tendenser klarar boulehallen av den balansgången. Efter två timmar av kastande och ifrågasättande av varandras ögonmått drog vi oss tillbaka till en soffgrupp en bit från ett av hallens bordtennisbord.

Från denna position fick vi ta del av en av mänsklighetens äldsta ritualer: Rundpingisen.

I Boulehallen pågår under varje fredag under våren SM i rundpingis . Första pris lär vara en weekendresa till en av Tysklands finaste rundpingklubbar i Berlin.

När vi klättrat upp för trapporna och tagit oss förbi urinoarerna var vi snart åter utsatta för elementen under öppna skyar. Det hade slutat regna och askan hade dragit vidare till en plats dit inte SAS längre når. Faran var över och livet kunde fortsätta. En dag kommer dock undergången att återvända och gud hjälpe då den som inte äger ett bouleklot.

KGB, Stockholm

av Johan
Har någon sett denna öl? Mannen i bakgrunden kan ni ärligt talat behålla

Vad är det ryskaste som finns? Det är förmodligen inte öl och det är förmodligen inte baren KGB i Stockholm men jag gillar båda ändå.

Att inreda en bar i rysk stil utan alkoholister gör sig helt enkelt inte så jag bestämde mig för att dra mitt strå till stacken och gå dit.

Precis som i det gamla sovjet fanns det en kö till entrén och precis som i det gamla sovjet var kön födelseplats för några av de mest potenta ryktena i unionen.

I lördags gällde ryktet att den politiske kommisaren i dörren krävde kontanter och endast kontanter. I den lilla sovjet som var mitt sällskap utsågs en person till löpare och värdetransportör. Det var en sällsam syn att se honom på jakt efter närmaste bankomat försvinna ilsket springande ner för samma trappor som Krister Pettersson en gång sprungit upp för efter utfört dåd.

Då han efter 10 minuter ännu inte kommit tillbaka började jag misstänka att han missförstått ingångsvärdena och att han skulle återvända med rubel.

Naturligtvis tog dörren kort, VISA errövrade Ryssland och KGB föll förmodligen strax därefter. Vår löpare föll inte men jag tror att han dog lite då han återvände efter 20 minuter på språng.

Väl inne öppnade sig en värld av två sorters ryska öl och ungefär 19 olika sorter från Colorado. En av de ryska sorterna syns på bilden, det är en ganska anonym sak med spridda fläckar av humle som inte ens barpersonalen kunde uttala namnet på. Den andra sorten var döpt efter det ryska namnet för Östersjön och den skulle förmodligen stå sig ganska väl i en jämförelse med en spark på knäskålen.

KGB är en bar i tre små våningar där den understa rymmer något sorts dansgolv och den minsta scen jag sett utanför den Blekingska Nationen i Lund. Det finns två barer och båda kräver stor brutalitet av dem som försöker ta sig fram till arbetare och kamrater i personalen. Revolutionen kräver uppoffringar och vägen till att få något att dricka är full av dem.

Inredningen är rysk i detaljerna och de är tillräckliga för samtal på ett sätt som inredningen i irländska pubar inte är längre.

Priserna i baren är fullständigt acceptabla och ordföraren vet att jag inte accepterar vad som helst. En konstig rysk öl kostar 68 kronor men kan man tänka sig mer välkända drycker så kan man finna frid utan att spräcka femårsplanen för fylleri.

En trevlig detalj var att de istället för musik spelade en språkkurs i ryska på toaletten. Under den tid jag spenderade där han jag dock inte lära mig tillräckligt för att kunna smuggla kärnvapen och om någon frågar så har jag heller aldrig tänkt göra det.

Denna kväll spelade ett begåvat folkmusikband vid namn Räfven på undre däck i denna strandade Potemkin. Det genomsnittliga folkmusikbandet får mig att springa i skrikande i motsatt riktning oavsett vilken riktning detta är. Räfven spelade dock främst östeuropeisk musik och min stora svaghet för balkanbuskis böjde mitt omdöme tillräckligt mycket för att uppskatta deras konsert.

Många mer än uppskattade den, flera besökare utvecklade men för livet. Människor i alla åldrar dansade, grät, moshade och crowd surfade sig igenom en konsert som kan ha varit soundtrack till en etnisk konflikt. Luften tog fullständigt slut under konserten i den lilla lokalen men folket där var ändå upptagna med viktigare saker än att andas.

När jag nu ser tillbaka på helgen som förflutit så återvänder tankarna till stunder på denna den ryskaste baren på den delen av Malmskillnadsgatan.

Mersmak kräver inte smak och jag kan utan vidare tänka mig att återvända dit.

Amager IPA (11744)

av Johan

Amager IPA är en öl som jag antagligen är först i Sverige med att höra talas om. Det är bara ett par timmar sedan den kallade på mig från en hylla på Passagens Systembolag i centrala Stockholm. Som första person någonsin svarade jag lockropet och nu är vi förenade som ödet önskade. Ja, Amager IPA är helt och hållet min upptäckt men till och med som sådan är det ett fynd.

Fynd är kanske inte rätt ord, Amager IPA är ett öl som säljs i en halvliters flaska för 55 kronor. För de pengarna skulle jag ha kunnat köpa en enklare flaska rödvin och jag kommer att tänka på det en del de närmaste dagarna.

Men visst är det en fantastisk öl jag funnit. Malten erbjuder en intergalaktisk resa genom ett alldeles eget kosmos av förunderliga smaker.

Även om man hade fått drygt fyra flaskor Beck’s för samma pris. Vilken planet man befunnit sig på efter dem är något jag aldrig kommer att få veta nu.

 För de som inte ”är nere” med facktermerna, som till exempel mina medförfattare på denna blogg: IPA står för India Pale Ale. Den härstammar inte alls från Indien, utan tvärtom bryggde man den för att den skulle klara den långa resan från England till Indien och engelsmännen där. För att klara detta gjorde man den starkare, och tillsatte mer humle. Humle är det beska i ölen, men det fungerar också som konserveringsmedel. En IPA är alltså normalt stark uppåt 7% och väldigt besk. Sedan, likt mycket annat, blev denna produkt av nöden populär, och nu är den större än någonsin, särskilt i USA.

Allt detta vet jag men nästan ingen annan och ändå kommer jag att tänka på de nästan tre stora flaskor Jever som inte kom i min väg då jag valde att investera mina 55 kronor i denna IPA.

Amager IPA har ett at de mäktigaste skum som jag någonsin stött på och det går inte att låta bli att fundera över vad det betyder. Av alla de nobelpris som jag är predestinerad för så är nog det i kemi det som kommer att dröja längst. Detta hindrar dock inte mig att formulera en teori om att skummet är inbegripet i ett orsakssamband med den mycket nyansrika smaken.

Man behöver dock inte alls vara ekonomipristagare för att inse att man fått ungefär en femtedels flaska Jameson med tillhörande äventyr för priset av denna Amager IPA. 55 kronor på systembolaget, nummer 11744 i systembolagets katalog

Fyra starka plagiat av fem möjliga

Oklokt om öl

av Johan

Folk pratar om saker de inte förstår sig på hela tiden. Det är inget konstigt med det och det är egentligen inget fel med det heller. Ifall alla bara pratade om saker de förstod så skulle jorden vara den tystaste planeten i vintergatan. Dumheter rör mig oftast inte. Grundlösa uttalanden om saker som är viktiga kan dock väcka en reaktion även hos mig.

Öl är viktigt och nästan inget får mig så irriterad som uttalanden om öl av människor som inte själv dricker öl i någon meningsfull utsträckning. Värst är de som vill verka insatta genom att berätta vad de tror är en föga känd sanning om öl. Öl-klyschan, den gör ont.

Jag har samlat några av de allra oklokaste uttalandena någonsin om öl:

* ”Det finns en Budweiser i Tjeckien också”

* ”När man är riktigt törstig så är det godast med en lättöl”

* ”Världen bästa öl bryggs i Belgien

* ”Visste du att Carlsberg hade hakkors på flaskan på 30-talet?

* ”En guiness är ju som en hel måltid”

* ”Det finns faktiskt många goda öl i USA”

* ”Den tjeckiska budweisern är godare än den amerikanska”

* ”Egentligen är det godast med lättöl till maten också”

* ”Visste du det, att världens bästa öl bryggs i Belgien?”

*” Man får titta noga under där det står Carslberg, där har de ett hakkors. Ett litet”

* ” Man behöver nästan kniv och gaffel till om man beställer en guiness”

* ”Man tror ju liksom att det bara är Coors och Miller och sådant men det finns många små bryggerier som är riktigt fina i USA”

* ”Jag drack en sådan tjeckisk budweiser i Prag”

* ”Om det är snaps så dricker jag alltid lättöl, det blir för mycket annars”

* ”Stella Artois kommer från Belgien, den är riktigt fin tycker jag”

* ”Fast hakkors betyder sol i Indien. I Indien har de hakkors på allt möjligt”

* ”Guiness, det är en riktig öl det”

* ”Fast det mesta är skit i USA förstås”

* ”Vi var där med jobbet då,  i Prag”

* ”Lättöl smakar mer än folköl”

* ”Steffo drack en väldigt intressant belgisk öl på TV4”

* ”Om det är soligt i Indien har de fullt med hakkors på väderkartorna”.

* ”Beställer man en guiness så räcker det med en, sedan är man mätt”

* ”Har du hört talas om Sierra Nevada?”

Jag märker nu att samlingen är lite större än jag först anar. Det är förmodligen bäst att jag sparar några av oklokheterna för att inte förstöra den positiva stämningen från inledningen av detta inlägg.

Beck’s (1549)

av Johan

Beck’s är ett av de största ölmärkena i världen vilket trots allt ger visst hopp om densamma. I Tyskland intar Beck’s ungefär samma position som Budweiser gör i USA. Det är skillnaden i smak och kvalité mellan dessa två öl som gör Tyskland till den enda öl-supermakten av de två länderna.

En gång på ett lokaltåg någonstans i Hessen kom jag att dela kupé med några gymnasieungdomar. De verkade vara så uttråkade som man bara kan vara i tonåren. Plötsligt tar en av dem fram en flaska Beck’s, öppnar den, dricker en klunk och fortsätter att läsa läxan som om han precis öppnat en fanta. Beck’s är en vardagshjälte.

En gång i en mycket stor lägenhet helt nära Kurfurstendamm i Berlin åt jag en tallrik grönsakssoppa. Värdinnan plockade fram en flaska Beck’s ur skafferiet. När hon öppnade den åt mig sa hon att det bästa med ljus tysk öl är att man inte blir bakfull av den. Beck’s kan utföra mirakel.

En gång i en annan del av Berlin var jag väldigt fel. Egentligen var jag på väg till Cardiff i Wales men jag fann mig på ett hotellrum inte långt från Kastanienallee i Prenzlauer Berg. Allt jag behövde för att orientera mig var dock att gå ner till en kvartersbutik och köpa ett par flaskor. Beck’s hittar hem varje gång.

En gång på en festival i Wiesbaden lyssnade jag på tysk musik. För att förbättra upplevelsen gjorde jag ett mycket stort antal besök till Beck’s-vagnen. Morgonen efter vaknar jag på en för mig okänd soffa i Mainz. Beck’s hittar bort ibland också.

När jag tänker att en öl vore trevligt så är det för det mesta en Beck’s jag tänkt på. Det finns öl i alla färger och former men ölen i sitt grundutförande påminner nog rätt mycket om Beck’s. Det finns inget märkvärdigt med Beck’s, den är inget konstverk. Den har smak men ingen påträngande sådan. Den har en fin beska som aldrig går för långt. 13:50 kronor på systembolaget, nummer 1549 i katalogen.

Fyra Fritz av fem

Ensam dör fiskhandlaren

av Johan

Det blev fisk idag och fiskhandlaren blev glad. För ett tag åtminstone. Han har det nämligen inte så roligt. Det är helt enkelt inte lätt att vara fiskhandlare. Nej, detta är verkligen ingen rolig historia.

Fisken var en vackert panerad torskfilé som trängdes med 4-5 färskpotatisar i en behållare av plast. En utmärkt remouladsås anslöt i egen burk. Femtionio kronor, ett fynd bland lunchrätter i Stockholm.

Det var inte svårt att se att nästan ingen valt fisk idag. Det var väldigt tomt på kunder men väldigt tätt med matpaket i den lilla fiskbutiken på Södermalm. Det är absolut inget fel på butiken. Den är relativt nyöppnad men de färdiglagade rätterna är goda och fisken är fin nog åt en astronaut. Folk vill helt enkelt inte köpa fisk.

Allt prat om omega 3, djurhållning och klimatförändringar har inte ändrat på någonting. En torsk har helt enkelt inte en chans idag.

Det kan bero på skräckminnen från skolmåltiderna men egentligen tror jag inte det. Det handlar helt enkelt om att ingen direkt gillar att äta fisk för att den smakar fisk. Kossorna från Brasilien smakar åtminstone enligt de flesta godare och de kan man äta som köttfärssås eller stekta tillsammans med bearnaisesås. Det går inte att konkurrera med bearnaisesås i det här landet.

Speciellt oattraktiv är fisken om den kräver någon sorts behandling. Ingen gillar att ha en stor död fisk liggande på skärbrädan hemma.

Det finns förstås en reaktion på denna diskriminering av fisken och jag är nog en del av den. När jag på restaurang ställs inför valet mellan en fisk och en sådan där sydamerikansk ko så brukar jag, med lite för hög stämma svara ”JAG TAR FISKEN”. Ifall jag tror att någon missade detta budskap, vilket trots allt är väldigt osannolikt, så upprepar jag det med någon variation.

”OJ! FISKEN SER FIN UT!” etc.

Alla ska veta att jag tar fisken. Jag vet inte varför detta är viktigt men det är det. Kött är slappt men fisken är fin. Något sådant.

Vi är trots detta inte så många som tar fisken men det är fler som gör det på en restaurang än som går till en liten fiskbutik på Södermalm kring lunch.

Det har legat flera fiskbutiker i just de lokalerna tidigare. Alla har de dött, en efter en. Jag antar att det är svårt att sälja något annat än fisk i en butik som en gång varit fiskaffär, så de kommer tillbaka.

Jag har ännu inte berättat det mest tragiska med mitt lunchbesök tidigare idag. Jag såg mig inte för när jag plockade fram min matlåda. Min blick gick fascinerad runt de många havsdjuren. Den mäktiga marulken var där, märkbart irriterad över en grupp av sik som stimmade alldeles intill. Ett par rödingar var förlorade i tankar om Jämtland och noterade inte när ett större sällskap sill välde in från en spann av plast. En gös från Hjälmaren stirrade platt rakt fram och påminde på det stora hela rätt mycket om en professor i förvaltningsrätt som jag känner lite grann.

Själv stod jag snart mitt på golvet och blickade ner i min matlåda. Den var fylld med oxjärpar. En annan relik från skolmåltiderna som tydligen haft en lyckligare fortsättning än den panerade fisken.

Den lilla fiskbutiken sålde en kötträtt som alternativ till dagens färdiglagade fisk. Till och med i en fiskbutik måste man alltså klargöra att ”JAG TAR FISKEN”. Inget är självklart längre.

Jag bytte ut de njurliknande köttfärsbiffarna mot redan omsjungna torsk och gav ett par skrynkliga sedlar till en vänlig men väldigt plågad man bakom disken. När jag vände mig om och gick ut lämnade jag honom mycket, mycket ensam.

Gut und Gern, Magdeburg

av Johan

 ”Gut und Gern” är en gemytlig, liten restaurang som ligger precis nere vid Elbe i Magdeburg. Jag var där för ett tag sedan i sällskap av 13-14 kollegor från olika nordiska länder, varav de flesta beställde saker som oxfilé, entrecote och så vidare. Någon vågade sig på tysk grönkål med rullader.

Jag funderade ett tag på ”Biff Strindberg” men när jag konstaterat att absinth inte var inblandat så gick jag vidare till vad som egentligen var det självklara valet: Pfälzer Saumagen.

Kort tyskalektion: Pfälzer = någon från Pfalz, Sau= gris, sugga, Magen= mage. Vad jag beställde var alltså stoppad svinmage som skurits i skivor och stekts i smör.

 Exakt vad magen var stoppad med vet jag inte säkert men jag vågar hoppas det inte var dess naturliga innehåll. Det smakade rätt mycket kryddpeppar, vilket förde tankarna till fläskköttet i kroppkakor.

Magen serverades med sauerkraut och bratkartoffeln (stekt potatis) där det senare var ett litet avsteg från det traditionella, egentligen tror jag bara det ska serveras med surkålen och ett grovt, grått landbrot.

Hela anrättningen var mycket vällagad och smakfull, jag skulle utan vidare rekommendera Pfälzer Saumagen till den tysklandsresenär som verkligen vågar ta en promenad på den teutoniska sidan av verkligeheten.

Till Pfälzer Saumagen dricker man ett gott tyskt öl, så som Bitburger, gärna ymnigt.

Fyra lågtyskar av fem möjliga

Vykort från Redwood City

av Johan

Så har det kommit en hälsning från Paul Valö igen och som vanligt är det en text som egentligen är alldeles för lång för att lägga upp här. Ändå envisas jag.

Det började redan dra sig mot kväll när jag trotsade den sena rusningstrafiken och styrde ut Impalan på 101:an i riktning norrut vid Sunnyvale.
 
Det var kvällen innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen vid San Franciscos flygplats, bara ett par mil längre upp längs vägen.
 
Jag övervägde naturligtvis att lämna in den tidigt och ta BART:en in till stan en dag före planeringen. Det alternativet föll dock på att jag under en timmes letande inte lyckades hitta en offentlig telefon i Silicon Valley. Det är IT.
 
Jag tog in på ett Motell 6 i Belmont istället, alldeles intill den synnerligen välmående sovstaden Redwood City. Min vana trogen dumpade jag väskorna på rummet omedelbart för att sedan direkt bege mig ut på jakt efter något att dricka.
 
Skillnaden i denna dag var att klockan bara var strax efter klockan sex och att det fortfarande fanns andra vakna människor i omlopp. Vanligtvis brukade det bara vara jag, öde gator och underbetalda nattarbetare.
 
Jag var på jakt efter en flaska men jag körde som om jag redan druckit en. Jag kallar det Kalifornien-effekten. Efter sex dagar bakom ratten hade jag börjat köra med reptilhjärnan och det höll på att kosta en oskyldig kanadagås livet.
 
Den guldfärgade Impalan kunde ses komma körande upp och ner för i stort sett varje gata i Redwood City i en hastighet som knappast var sanktionerad av den lokala grannskapsföreningen. Under ungefär 45 minuter hann jag bekymmersfritt köra mot enkelriktat och vända bilen på ytor främst avsedda för intagande av kaffe i pappersmuggar.
Till slut insåg jag att Redwood City hade placerat de exklusiva bostäderna och spritbutikerna på olika sidor om motorvägen. Jag fann verkligen en spritbutik precis tvärs över motorvägen från motellet men först efter att jag hunnit köra mot rött på vägen dit.

Väl tillbaka på motellrummet med min irländska adoptivbror i en brun påse inleddes jakten på ismaskinen. Alla amerikanska motell och hotell har minst en, oavsett standarden i övrigt. Att ständigt ha omedelbar tillgång till is anses vara en mänsklig rättighet i Amerikas Förenta Stater. Det är så amerikanerna föreställer sig att man bäst möter klimatförändringarna.

Naturligtvis hittade jag en ismaskin i bottenvåningen av mitt annex och naturligtvis fyllde jag den för ändamålet tillhandahållna himken.

Med en hink is under den ena armen och en flaska i en brun påse i den andra armens hand vandrade jag målmedvetet nerför de ändlösa motellkorridorerna som en man med en mening i livet. Folk jag mötte log uppmuntrande.
 
Min reslektyr hade tagit slut på en strand utanför Malibu redan dagen innan och min bokjakt tidigare samma dag i Santa Cruz fick hållas kort och misslyckad eftersom sheriffen uppmärksammade min sofistikerade felparkering utanför ett religiöst konditori.
 
I brist på annat att läsa till min grundligt nerisade whiskey plockade jag fram Gideons bibel som någon missionerande jesusgalning lämnat på det sedvanliga stället i lådan intill motellsängen.
 
Gideons bibel inleddes med ett praktiskt index indelat efter de religiösa behov man kan tänkas ha, lite som gula sidorna för sökare och syndare.
En rubrik var exempelvis ”frälsning”, följt av en hänvisning till Johannes evangelium 14:6: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till fadern utan genom mig”.
 
Det fanns även rubriker som var mer direkt avsedda för folk på just motell och hotellrum, så som ”ensamhet”. För denna åkomma rekommenderade de bland annat Jesaja 41:10: ”Frukta icke ty jag är med dig, var icke försagd, ty jag är din gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag upphåller dig med min rättfärdighetens högra hand”.
 
Jag hade föredragit en katt.
 
En del av de tidigare boende på rummet hade tagit sig friheten att ytterligare fördjupa visheten i den heliga skrift. Under rubriken ”Lättnad i stunder av svårighet” hade någon hjälpsamt illustrerat med exemplet ”like being a non-smoker in a smoking room”.
Under rubriken ”Skydd i tider av fara” hade någon skrivit ”God, protect me from the freak in the next room”.

En bit in i mina druckna bibelstudier började jag fundera över ett nytt lagförslag jag läst om i någon tidning på vägen från Texas. Det var ett förslag om att dömda sexförbrytare inte skulle få vistas inom en viss radie från skolor och kyrkor. Kyrkor? Hur ska då alla katolska präster kunna ta sig till jobbet?

Det är frågor som dessa som kan få en före detta teologistudent att falla i meditation på väg till ismaskinen för en påfyllning.En dag kommer jag att ha löst dem alla.

Om gud vill.

Jag vill leva i Europa

av Johan

 

Eurokitsch

Sverige gick med i den Europeiska Unionen den första januari 1995 och jag tillhörde de som firade. Jag firade att Sverige skulle delta i världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt, den fria rörligheten och introduktionen av en kraft som stod över den svenska socialdemokratin. Jag hade dock även andra, mycket mörkare, skäl att glädjas.

Maten sades vara ett argument mot EU men för mig var det precis tvärtom. Motståndarna berättade med avsmak hur främmande livsmedel skulle komma att korsa våra gränser med tillsatser, färgämnen, gifter och sjukdomar. Jag kan fortfarande minnas hur det fick min mun att vattnas.

Även om jag då inte sett mycket av Europa så förstod jag ju att folk åt mat även i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna och att de ändå överlevde i häpnadsväckande stor utsträckning. Så den utländska maten var nog inte så farlig. Den var däremot fullständigt oemotståndligt kitschig.

Mest av allt tror jag det var eurokitschen som gjorde mig till EU-vän. Ett skräckreportage på statstelevisionen visade i början på 1990-talet en tysk medwurst tillagad så att det bildades ett ”smiley” ansikte på skivan man la på mackan. Bengt Öste var inte road men jag kunde inte slita blicken från skärmen. Jag var förlorad i ett leende och efter det fanns det ingen väg tillbaka från eurokitschen.

Ställ mig i valet mellan en svensk yogurt och en tysk motsvarighet med umlaut över varje bokstav och en bild på en tecknad renrasig bayrare på paketen så har du ett val som inte är ett val.

När jag bodde i Östersund valde jag kategoriskt små färgglada paket med en leende kossa på framför de strama förpackningarna med lokalt producerad ädelost.

Den mycket humlefriska och fullständigt anständiga ölen som såldes med ett eurotecken på burken för några år sedan var naturligtvis ett självklart val för mig även om den såldes i en burk som hade förmåga att springa läck vid minsta tillstötning och de sämsta tänkbara tillfällena. I själva verket tror jag till och med att den bristen  i funktion hjälpte helhetsintrycket.

Jag inte bara handlar på Lidl, jag tycker dessutom att affären är estetiskt tilltalande. Däremot förstår jag inte deras försök att dämpa kulturchocken för svenska traditionalister genom att sälja tryggt tråkiga svenska produkter som mjölk och ost från Arla. De borde tvärtom renodla och inte sälja någon produkt utan umlaut i namnet.

Mina syndigaste tankar inbegriper att leva i en tysk reklamfilm för nötchoklad.

Inget kan få mig så upprymd som att läsa e-koder på baksidan av ett italienskt kexpaket.

Holländskt påläggsströssel är min drog.

Under perioder av svält på eurokitsch har jag till och med kommit hem från affären med müsli, snärjd av de två prickarna över ”u”.

Det svenska är för mig, med ett par lysande undantag, det smakfullt återhållna och de flesta svenskar lever också smakfullt återhållna liv.

Motståndarna till EU inte bara kritiserade den syndigt färgglada maten i utlandet de höll upp något fint och äkta i den svenska vågskålen också. Som falukorv och… mest falukorv egentligen. EU skulle förstöra falukorven.

Som tur är förlorade motståndarna och vår svenska falukorv fick sällskap av en hel pridefestival av inmarscherande livsmedel i alla former och färger. En del svenskar lever nog ännu i chock av intrycksöverdosen som följer när det finns mer än en sorts creme fraiche i kyldisken men jag kan inte få nog.

Jag vill äta, dricka och överleva i Europa.

Früli Strawberry Beer (1586)

av Johan

Senast jag drack fruktöl var i Belgien. Jävla Belgien. Det var verkligen inte roligt men när jag nu försöker igen undrar jag om inte allt kanske kan vara förlåtet.

Det en kväll i Bryssel för några år sedan. Morgonen efter väntade avrapportering av ett projekt för kommissionen. Jag var strängt upptagen med att få våra resultat att verka förståliga och jag hade redan slutat försöka få dem att verka intressanta. Sittande på hotellrummet slog det mig att jag inte ätit något på mycket länge. Jag gick ut på stan för att köpa något att äta medan jag jobbade och snart var jag tillbaka med en full påse med äpplen, ett paket kex och ett sexpack öl.

Aningslös öppnade jag den första burken öl med blicken fast i en powerpointpresentation som helt enkelt inte övertygade. Första klunken var fruktansvärd och sedan blev det snart värre. Jag hade köpt ett paket körsbärsöl och jag kan fortfarande minnas smaken med skräck och avsky. Naturligtvis drack jag ändå upp alla sex burkarna men satan i gatan vad de smakade illa.

Hur kom det sig då att jag gick och köpte en flaska av den nyligen lanserade jordgubbsölen Früli? Vårdslöshet i kombination med ett tilltagande vansinne? Ja möjligen, men jag har också en naturlig nyfikenhet för alla orangea lappar med texten ”nyhet” på systembolaget.

Früli luktar, ser ut och smakar i princip helt och hållet som proviva med jordgubbssmak. Det är inte alls dumt. Det är inte öl men det är inte dumt. En kall Früli direkt från kylskåpet är ett långt bättre alternativ än sådan där ravegrön, spetsad sockerlösning som en del människor dricker i obegripliga mängder så fort utomhustemperaturen stiger över 15 grader i solen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att köpa en flaska till men om det händer så är det en fullständigt medveten handling och inte en olyckshändelse som den där gången i den Belgiska huvudstaden. 14,90 på systembolaget, nr 1586 i katalogen.

Tre leende belgare av fem möjliga