Fördelarna med att lära känna Enno Hallek är många. En av dem är att man råkar på små utställningar på små konsthallar man annars hade missat. En annan är att man snubblar över Enno lite varstans och blir uppiggad och får ett såntdär flin på läpparna. Häromsistems skulle en endokrinolog klämma på mig och jag passerade därför Astrid Lindgrens barnsjukhus, och jag hade där den stora glädjen att råka på lite tvättäkta Enno sådär i förbifarten. Det var precis vad som behövdes en mörk och regnig morgon, och jag gick därifrån med lättare steg. Nu undrar jag bara var alla hans sågar gömmer sig!
Författare: zonk
A Ship Full of IPA (89425)
Det är med viss motvilja man tar sig an en öl från Brutal Brewing, detta fantombryggeri för Spendrups, men har man nu satt sig före att dricka all alkoholfri öl man kan komma över med rimlig (liten) ansträngning, får man väl bita ihop. Dessutom säger de väl att man bör känna sina fiender. Skulle de dessutom lyckas brygga hyfsad öl vill man ju veta om det. Således sitter man alltså med ett glas av denna IPA framför sig, och den är otvetydigt ganska ölig, om än aningen anonym, utöver en viss syrlighet. Den smakar sen fylla och seg kväll, den är sådär inte särskilt god men heller inte särskilt dålig, inte någon konstig öl, men inte nån spännande, mest lite sur. Jag vill inte riktigt säga att den är helt dålig, dock, även om den smakar som öl som stått lite för länge på hyllan, utan att börja dra sådär helt åt skumbananer och gamla strumpor, smakar det ändå lite som öl som inte är riktigt bra, det smakar lite sunk, lite billigt. Ändå är det inte direkt dåligt sådär, det tar slut i glaset, man vänder sig inte omedelbart efter något annat – det finns absolut sämre alkoholfri öl. Däremot är det inte en öl att rekommendera, det är en mja-okejrå-öl, det är en såndär man dricker när man är på ett halvdant ställe och inte har så mycket att välja på. Jag antar att dessa öl helt enkelt finns för att påminna oss om att det kunde vara värre. Gott så.
Två gamla sura flaskor av fem möjliga. Nr 89425, 16:70 kr på bolaget.
Gås, Tennstopet
Så var det dags för gås. Gödsvinets utsände hade samman med f.d. Mejeri-Robin analyserat gåsläget i Stockholms stad och kommit fram till att denna den ädlaste av fåglar borde avätas på Tennstopet. Tennstopet är en plats vi hört omtalas som en institution av det trevligare slaget, men likväl hade ingen av oss varit där tidigare. En gammaldags charm med gröna väggar, välsuttet möblemang och prydligt klädd personal genomsyrade stället, och under middagen kunde vi förnöjas åt att se flamberad oxfilé anrättas mitt i lokalen, ett litet skådespel som andades 1900-tal såpass att man bara väntade på att Peter Sellers (och möjligen Burt Kwouk) skulle knalla in.
Efter en veteöl för Mejeristen och en halv Special Effects för Brommabon så kom så förrätten in. Ja, vi gjorde det, vi testade svartsoppan, ingen av oss hade ätit sådan tidigare och nyfikenheten blev för stor. Enligt Robin hade någon matskribent omtalat den som en närmast erotisk upplevelse, men personligen är jag nog inte lagd åt just det hållet. Jag har hört svartsoppa omtalas som flytande blodkorv som smakar pepparkaka, men jag var inte förberedd på vare sig hur intensivt fet eller söt den skulle vara. Nose to tail till trots var heller inte riktigt kråset i min smak, och tallriken fick åka ut efter några skedar. Vår vän från andra änden stan klarade sig något bättre men var ändå långt från tallrikens botten. Efter detta var man något omtumlad och det var en välsignelse att åter nå fast mark med gåstallriken. Mustig, mör och delikat, smakade gåsen så underbart som vi mindes, och rödkål samman med en fin sås bildade en utmärkt fond därtill. Några brysselkål och potatisar slank också ner, och man såg ett leende spridas över våra vänners ansikten. Mer Brooklyn dracks, rödvin dracks, och sedan spred sig den där mättnanden och lugnet. Kvar var bara äppelkakan. Den rundade fint av, söt och lite knaprig, och sedan var man redo att ta sig an november med nytt mod. Med raska steg klev vi genom rusket, varma inombords, ense om att vid första ursäkt hitta tillbaka till Tennstopet, vars ställning som institution för oss nu var oomkullrunkeligt befäst.
Gås på Tennstopet, fyra och ett halvt ädelt fjäderfä av fem möjliga. 335 kr för gåsen, 135 för äppelkakan, 145 kr för svartsoppan (som dock storsint ströks från notan).
Hoegaarden 0,0
Jag har suktat efter alkoholfri belgisk öl men Hoegaarden 0,0 är en förbannelse. Söt och kvalmig, vagt citronig, smakar den betydligt varmare än den är, det är som man tagit all udd och skärpa ur wit och bara framhävt de misslyckade banantonerna. Det är obehagligt belgiskt, osunt, obalanserat. Hoegaarden har för mig ofta varit en enögd kung i en dålig situation, men det här är hemskt, en Frankensteinare, muterade bananer och avfall från godisfabriken, det vänder sig i munnen, det smakar kroppsvätskor och gamla bildäck.
Det här är inte mänskligt, jag måste ha en annan öl och det genast.
Noll behag av fem möjliga. Möjligen den absolut sämsta öl jag någonsin druckit, alla kategorier. Tillgänglighet, mindre nogräknade livsmedelsaffärer som inte ratificerat Genèvekonventionen.
Mårten Gås
Såhär års, när novembermörkret sänker sig och det finns få saker att glädjas åt, kan man i varje fall se fram emot kanske den bästa av alla årets högtider: Mårten Gås. Där andra högtider trasslar till det, pyntar, orsakar köprusch på onödigheter, stress och annat dumt, är Mårten Gås ett under av enkelhet. I teorin har den något med Martin av Tours att göra, men i praktiken träffas man helt enkelt och äter denna den läckraste av alla fåglar, gåsen. Titta på den, vit och trind, med en underbart slug och enfaldig blick. Det är knappt man kan se den utan att det vattnas i munnen, ett sådant fint och genomgott djur, bättre skapt för tallriken än nästan något annat, delikat och fylligt i smaken, mustigt, underbart. Tidigare firades detta det ädlaste av fjäderfän i hela vårt avlånga land, men numera håller traditionen mestadels ut i Skåne. Det är ett sorgligt tillstånd, men dessbättre finns små fickor av motstånd på alla möjliga platser riket runt. I Stockholm, där för övrigt den moderna gåsmenyn med svartsoppa till förrätt och äppelkaka till efterrätt etablerades på Piperska muren, kan man exempelvis få sig en gås på restaurang Tennstopet, eller varför inte Gyldene Freden, och mer välsorterade handlare har gås till salu både här och där. Ja, och på tal om hur man ska äta gås, har jag bara en regel: man ska äta den. Med svartsoppa, äppelkaka, tillagning med mera anser jag att man kan göra som man finner för gott. Förvisso blir gås fantastiskt gott i ugnsstekt format (låt vara att det är det enda format jag ätit gås i), men har du någon annan tanke om hur den bör ätas, kör i vind. Jag litar till gåsens inneboende godhet, jag litar till att den kan övervinna alla utom de mest kreativa försök att göra den till något annat än en delikatess.
Så ge er ut, go vänner, och ät gås. Ät, njut, och ge en fin tradition lite ny luft under vingarna. Måtte vi fira Mårten Gås många hundra år till!
Samabeong Autumn Flush
Jag har börjat få känslan av att alla Darjeeling-teer tenderar åt att vara lite blekare varianter av English Breakfast, och Samabeong Autumn Flush får mig inte att ifrågasätta denna hållning. Misstförstå mig inte – det är ett utmärkt te, lätt och friskt och ändå beskt och maltigt, men det är absolut ingen tungviktare, ingen mustig eller märklig brygd med massor av personlighet. Likväl finns det en tid och en plats för allt, och ibland sitter det utmärkt med en kopp piggt men inte alltför intensivt te, och som sådant är Samabeongen utmärkt, rent och klart i smaken likväl som i koppen, glatt bronsigt till färgen, ljust och sprittande, om än lätt att glömma. Jag får däremot den distinkta känslan att det hade varit svårt att identifiera det här teet i ett blindtest, men det kan man förvisso säga även om en del bättre teer. Allt i allo, ett trevligt te att variera sig med på jobbet.
Tre och sex fjortondelars lätting av fem möjliga. 159 kr/hg på In the Mood for Tea.
Liten men naggande god
Avd Bromma och avd Vällingby trivs ju ofta en bit från huvudvägen, på mindre stråk, och häromsistens bar detta dem till Tensta konsthall för en utställning av Enno Hallek. Det finns högstämda, fisförnäma och stela konstnärer, men Enno är inte en av dem. Utrustad med en palett av regnbågen har han tagit sig an diverse teman, såsom fiskar, sågar, fisk-sågar, portabla solnedgångar, och t-banestationen Stadion i Stockholm. Humorn och glädjen går inte bara genom rutan utan rakt genom konsten, och avd Bromma som i barndomen hade turen att springa på konstnären vid hans sommarstuga i Blekinge kan vittna om en glad och expansiv person som inte är för fin för att bara bjuda in nån som går förbi helt oförhappandes (vilket för övrigt var precis vad som hände, visiten var allt annat än planerad). Utöver bristen på regnbågs-sågar med ilskna leenden är det bara en sak som grämer oss med utställningen på Tensta konsthall: att den inte är större. Fotot ovan visar utställningen i sin helhet. Det hade funnits plats för åtminstone fem gånger mer bara på Tensta konsthall, och hundra gånger mer i våra hjärtan, eller i varje fall avd Brommas. Dessbättre finns det en ytterligare utställning på gång, på Eskilstuna konsthall, och för närvarande smids planer på en expedition till denna avlägsna ort.
Enno Hallek, fem regnbågsfilurer av fem möjliga, hundra kvadratmeter av Tensta konsthall, 17:e oktober 2019 – 19.e januari 2020. Gratis inträde.
Thehuset Danielsson
Vi har alla våra nischer, målgrupper, och inriktningar. Kanske var jag inne på Thehuset Danielsson i ogjort ärende, kanske borde man styra stegen åt annat håll om man är på jakt efter icke smaksatt te. Men det var sent, jag ville hem, behövde te.. och här fanns en teaffär. Så jag steg in. Kanske borde jag blivit misstänksam när jag fick Keemun, Assam och Yunnan-te för 40-50 kr/hg. Kanske borde jag inte tagit det för en skänk från ovan, ett ekonomiskt alternativ, ett fynd och tillika ett praktiskt sådant. Det brukar sägas att det säkraste sättet att blåsa någon är att spela på dennes girighet, och även om jag inte vill beskylla någon för lurendrejeri, absolut inte, så är det definitivt så att jag såg något som inte fanns. Av de tre teerna var endast Assam-teet någorlunda drickbart, och Keemun-teet var särskilt förfärligt, syrligt på ett sätt som jag inte tror något icke-rooibos-te borde vara. På det hela taget var det alltså en sorgligt samling teer. Möjligen är de smaksatta teerna bättre, därom kan jag inte berätta, men av det jag köpte och drack kan jag bara dra en slutsats: gå någon annanstans om ni ska köpa te.
Ett och ett halvt litet surt bär av fem möjliga. Finns på Kungsgatan i Stockholm.
Räkmackans dag
Tydligen är den 14:e oktober räkmackans dag, något som vi på svinet egentligen uppmärksammat för länge sedan. Instiftaren, Arlanda flygplats, menar tydligen att det är en rätt att resa med, och där kan man ju inte ge dem fel. Spontant känns det ju också fint att en dag om året fira denna utmärkta uppfinning, att minnas den och hedra den. Samtidigt finns det något motsägelsefullt i detta: ligger vi i riskzonen för att glömma bort räkmackan? Behöver vi en ursäkt för att äta en? Behöver den framhållas för att inte hamna i skymundan? Är räkmackan på väg ut, undanträngd av guvet vad, tapas eller friterad sushi? Äter folk nuförtiden hellre oorganisk glass? Läser de rentav för lite Piraten? När man petar lite på ytan av något så fint som en dag för räkmackan, blir man alltså lätt lite kallsvettig. Verkligheten gungar och ju mer man tänker på det, desto skakigare ser samtiden ut. Klimathotet i all ära, men när man börjar tvivla på räkmackans permanens, då ser man verkligen tillvarons flyktighet, ”sic transit gloria mundi” (så förgås denna världens härlighet), som latinarna sa. Det är en sorg och en skam, och jag tänker försöka hålla den stången så länge jag kan, en räkmacka i taget. Helst publikt, så folk får se hur livet med fördel bör levas. Med stolthet, och med en macka så täckt av räkor att man inte längre ser den. Något annat vore fullständigt otänkbart.
Keemun Gongfu
Keemun gongfu kan mestadels beskrivas som en lite lättare och mindre spretig kusin till Keemun Hao Ya, med ett trevligt kanel-kardemumma-drag i smaken. Det är ett lätt te, friskt och porlande, och det har inget av den där syran, rentav surheten, som man kan hitta i det billigaste Keemun-teet. Man kan ana en ton av bärighet, men det är en parantes till den maltiga kryddigheten, jag vill inte säga glöggig nästan, men nästan glöggig. Gongfu är förresten ett annat sätt att skriva kung fu, kinesisk stavning med latinska bokstäver kan som bekant variera lite beroende på i vilket tidevarv man translittererat. Kung fu förknippas kanske i väst främst med kampsport, men det betyder egentligen bara något i stil med att ”göra det mästerligt”. Te kung fu blir alltså kinesisk teceremoni, där man brygger i en liten kanna, med en stor mängd te, flera gånger på raken, men bara helt kort varje gång, detta för att utforska och njuta av hur teet förändras från bryggning till bryggning. Keemun gongfu är således en variant av keemun-te avpassad för just kinesisk teceremomni. En dag ska jag dricka teceremoni, och en dag ska jag lära mig att göra det själv, men tills dess kan jag lugna er med att Keemun gongfu går alldeles utmärkt att brygga på vanligt vis också. Det är ett lite eget, finurligt te, udda, kul att dricka och fundera lite på, och passar fint sådär efter någon kopp annat te, när man behöver pigga upp sig med något lite annorlunda.
Tre och nio elftedelars små mysterier av fem möjliga. 89 kr/hg, In the Mood for Tea.