Författare: zonk

Vetandets roll för uppskattningen

av zonk
skylt
Eftersom man inte tar bilder av illa placerade traktorstall, får ni hålla till godo med en bild på en annan till synes icke planerad del av skogskyrkogården. I själva verket är denna skylt kanske redan prisbelönt och kortlistad för årets skylt.

Vi har nog alla gjort det någon gång. Nickat och mumlat lite instämmande, och sagt att ja, jo, det är ju ett viktigt verk, många bottnar.. och tittat eller lyssnat vidare på något som vi i all ärlighet tyckte var rätt platt. Men det är ju något viktigt, av någon viktig, så vi letar liksom vidare efter någon slags poäng, och intalar oss att det finns nån, någonstans.

I realiteten är ju kejsaren lite allt som oftast mindre beklädd än han kanske borde vara, något som demonstrerades med all önskvärd tydlighet när er korrespondent ögnade igenom listan över de 10 kandidaterna till årets byggnad i Stockholm, i DN. Mycket kan sägas om denna lista, och de som gjort den, men till att börja med vill jag gärna dra er uppmärksamhet till alternativ 4. Det tog ett par ögonblick, men sen trillade polletten ner. Inte var det första gången jag såg den byggnaden, nej, jag hade råkat på den på en söndagstur genom Skogskyrkogården. Vid det tillfället var vi, trots vissa efterforskningar (dvs, en snabbläsning på wikipedia), helt obehindrade av bättre vetande. Såvitt jag kan minnas, gick kommentarerna ungefär enligt linjen ”bara för att det ligger skymt bak träden behöver de ju inte strunta i hur det ser ut”, ”fyrkantigast möjliga betongbarack”, och liknande. Allt i enlighet med hur man reagerar på en illa placerad byggnad innehållande traktorstall, eltransformatorer, etc.

Kanske är vetandets roll enkom att trassla till det för uppskattningen?

Stronzo Swagger Juze (11057)

av zonk

stronzoSmuts, skit, strunt, dumheter – nej, det känns inte rättvist. Redan efter att ha druckit en av danska bryggarna Stronzos öl, känner jag att den italienska innebörden av deras namn inte kan vara rättvis. Swagger Juze, vars namn jag inte ska ge mig på att tolka, vare sig på italienska eller andra språk (hör av er om ni har någon teori) kan väl närmast kallas en torrare porter. Det är lite för många utflykter bland allsköns kanderat ditt-och-datt (apelsin kanske? nej? mandarin? kan man kandera knäck?) för att man ska vilja prata om stout, men heller inte nån sådär riktigt utpräglad sockerorgie så det knastrar mellan tänderna. Nej, det håller sig, yviga och kaffe/choklad-skvättande gester till trots, nåtsånär på mattan. För den som långsamt vill avnjuta något mörkt till en film av tveksam kvalité, till småprat, eller bara i ensamt majestät, kan det alltså fungera. Men för intensivare konversation eller till mat får nog något lättare, mer spirituellt, anbefallas.

Tre och ett halvt bowlingklot av fem möjliga. Nr 11057 på systembolaget.

Umeå Pale Ale (89138)

av zonk

UPAEnligt uppgift är Umeå Pale Ale resultatet av lokala förmågors ambition att skapa sig Umeås variant av IPA. Det ska sägas att jag inte informerat mig speciellt noga om de exakta målsättningarna, i akt och tanke att inte föregripa upplevelsen för mycket – det här med blinda tester, såtillvida att den som mäter inte ska veta hypotesen, är ju som bekant en grundläggande del i mången experimentdesign. Hursomhelst: UPA är både lyckad och misslyckad, lite beroende på vad man ville. Det är en utmärkt IPA, som IPA betraktat: de väntade beska, men blommiga, humledominerade inslagen sitter där de ska, sitter faktiskt mycket bra, och utan ytterligheter är det dock heller ingen tam IPA. Men var målet att göra något eget, något annorlunda, då är det kanske sämre ställt med resultatet. Dock får det sägas att det helt klart finns en plats för solida varianter på goda ölsorter – Gödsvinet må vara begivet på att testa nästan vad som helst i ölväg, men är för den skull ingalunda några som vurmar för proggöl för proggölens skull. Så råkar avd Bromma på nån annan öl från U and Me Beer AB, t.ex. deras Special bitter, kommer vi utan tvivel ta tillfället i akt.

3.93 signifikansnivåer av 5 möjliga. Nr 89138 på systembolaget.

 

Blå söndag, II

av zonk

Somliga upplevelser är för stora, för mäktiga, för tunga för att lätt sätta ord på, andra för undflyende, undanglidande, svårbegripliga. Den ofta rätt bastanta arkitektur som kännetecknar framstegsoptimismens Sverige kan onekligen sägas framkalla en del stämningar som inte helt lätt vill sätta sig på pränt. Det är därför storartat att en annan Gödsvinet-avdelning redan gett sig i kast med den grannlaga uppgiften att uttolka vår söndagsexpedition till ett par av förra århundradets mer imponerande byggnadsverk i Stockholm. Till denna fylliga och klara resedagbok finns inte mycket att addera, men (på förfrågan) ska ett litet urval bilder från sagda tur presenteras. Bilden ska ju som bekant säga mer än tusen ord, och kanske ländar sig just denna arkitektur väl till detta medium, t.ex. ifråga om att illustrera dess tyngd och inpassning i lokalmiljön. Vi får hoppas att denna korta exposé kan kasta lite ljus över dessa och andra intressanta aspekter hos den blå söndagens studieobjekt.

St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.
St Tomas tronar över Vällingby, uppe på sin kulle, i fyrkantigt tegelmajestät.
Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, och lät det dovt röda Helsingborgsteglet härska oinskränkt.
Peter Celsing undvek stuprör etc på fasaden, vilket onekligen ger ampra möjligheter att uppskatta det dovt röda Helsingborgsteglet.
Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.
Även insidan är sparsmakat inredd, utöver en dopfunt som minner om en bortsprungen kvarnsten, och en träjesus av Bror Hjorth.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.

Träjesus ser lite trött och butter ut, men det är svårt att klandra honom.
Uppenbarelsekyrkan vid Aspudden utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.
Uppenbarelsekyrkan i Hägerstem utmärks istället av gult tegel och en originellt placerad klockstapel, som vi på gott och ont inte fick uppleva in action.
Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.
Då det var fullt blås med musikkonset på markplan. fick vi hålla till godo med Ralph Bergstens & Randi Fishers glaskonst på våningen under.
Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.
Det var inte helt trivialt att navigera de nedre planen, men man fick gott tillfälle att verkligen uppleva det gula tegel som frikostigt använts i kyrkans konstruktion.
För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.
För den som undrar hur ett kolumbarium i framstegssverige kunde te sig, är det här alltså tydligen ett exempel. Lite som ett högtidligt kommundelsbibliotek under marken. Fast utan böcker.

Det är onekligen svårt att inte känna en viss känsla av tyngd inför ovanstående, av solitt, verkligt påtagligt byggande, vilket kanske inte är helt opassande givet ämnet. För den som får mersmak, kan det kanske vara glädjande att planer smids på vidare expeditioner till dessa resterna av Sveriges mest optimistiska årtionden. Exakt vad som resulterar återstår att se.

 

Daisy’s fast food, Aspudden

av zonk

daisys-fast-foodEn dag när man i övrigt glider genom tillvarons skuggplatser kan man behöva ett fast ankare, och vad är väl fastare och mer solitt, mer påtagligt, än en kebabtallrik? Daisy’s på Aspudden finns där för oss, och ger oss de svarvade bitar av den heliga köttorpeden vi behöver, ackompanjerat av grannt gula, friskt frityrbadade pommes. Den röda såsen och en ensam feferoni, samt förstås lite isbergssallad, ger det hela den inramning det behöver.

daisys-kebabtallrikMan blir inte besviken, men knappast överväldigad heller. Det synes som att i enlighet med kebabkvalitetsteorin avd Bromma fortfarande i sinnet befinner sig i sydligare (skånska) trakter, där hacke-kebaben tronar, okrönt konung av kebabtallriken, ja, det är med sorg och saknad i sinnet som vi drar oss den till minnes. Hyvelkebaben må ligga fint i sin pita, men för alla övriga applikationer är hacke-kebabens överlägsenhet lika stor som brutal.

Utöver en myckenhet barnvagnar med åtföljande små och stora Homo sapiens är det dock inget i övrigt som stör ens själsliga harmoni när man tuggar sig genom detta det vackraste av djur, kebaben, och styrkt av en lättöl kan man sedan tåga vidare mot nya, arkitektoniska eller mer lättsamma, upplevelser.

Tre små starka gurkor av fem.

Westmalle Tripel (1684)

av zonk

westmalle-tripelAtt beskriva en belgisk öl kan ibland kännas som att beskriva en av de där filmerna som är dåliga på ett underhållande sätt. Åhörarna skruvar på sig, och har svårt att begripa exakt hur den långa räckan tvivelaktiga ingredienser skulle kunna resultera i något tolerabelt, än mindre njutbart. Trots många blindgångare blir dock slutresultatet stundtals mycket gott, och når däri höjder som förblir utom räckhåll för konventionella angreppsmetoder, eller i varje fall helt andra höjder än de som vanligen besöks. Innan vi helt förvisar den belgiska ölen till någon slags icke-ölens största höjdpunkt får vi såklart påpeka att parallellen haltar lite, men likväl, tag Westmalle Tripel, denna synnerligen utmärkta brygd från den trippelfriterade potatisen förlovande land: spritig, karsk, jästig, bara aningen, aningen söt, och med ett rått, källaraktigt riv. För den som är skolad av Falcon och Carlsberg låter det knappast som öl, eller hur? Likväl är den magnifik, en underbar öl från ett land som tar oss till platser vi annars aldrig hade sett, ölmässigt alltså, rent geografiskt och geologiskt är kanske Belgien något förfördelat, kan till och med den som är bördig från Skåne tycka.

Så tag en Westmalle Tripel, och låt oss hoppas den får stanna med oss på systembolaget länge till, deras dubbel har ju dessvärre utgått från fasta sortimentet sedan november förra året.

Fyra och en tredjedels b-filmshjälte av fem möjliga. Nr 1684 på systembolaget.

Konrads Stout (11891)

av zonk

konrads-stoutJag vet inte vem Konrad är – jag känner ingen med det namnet. Hans stout är dock drickbar, har det mesta man kan vänta sig från en stout, och lite som hade kunnat kännas lika hemma i en porter: gedigen, om än kanske lite anonym. Jag vet inte om denna hans stout reflekterar honom själv, eller om den behövs som motvikt till en frifräsande, högt svävande, spretig personlighet. Är han bryggare själv? Kanske är han en man som uppskattar ett gott hantverk med små åthävor, och därigenom på sitt sätt en italienskt anstruken mikrobryggare?

Ja, jag skulle ju kunnat läsa på flaskan, eller söka mig ut på internets alla bakgårdar. Men om nu ölen i sig inte reser några större frågor (och det gör den inte), så kan jag ändå inte låta bli att undra över Konrad. Och jag tror att det är en av de frågor som gör sig allra bäst som mysterium, snarare än som utredd fakta. Kalla mig romantiker, men sådan är jag.

Tre suddiga personligheter av fem möjliga. Nr 11891 på systembolaget.

Nils Oscar SMÖF Jubelöl (11918)

av zonk

smof-jubelolKorrelationer är farliga ting. Rätt som det är har man gått från löst samband till orsak och verkan, och tror att det blir grönt bara för att man trycker på knappen vid övergångsstället, istället för att detta följer sina egna mystiska rytmer och humör. Efter ett otal lika nattmörka som tjockt rökiga öl hade på något sätt min hjärna låtit dessa två ting ingå i en odelbar, atomisk helhet, men så kom SMÖF jubelöl och det blev fission på min tunga. Den är en halvmörk lager med en rökighet som leder tanken till ja, Ruhrgebiet, svårtända grillar som fått en liberal dos tändvätska, Drottningholmsvägen 8.00 en torsdagsmorgon i februari, eller Valborgsmäss ett regnigt år. Det är något i ekvationen som haltar, röken behöver sitt mörker, sitt blytunga ankare, för att inte bara driva iväg likt allsköns aerosoler och polyaromatiska kolväten, och för ett ögonblick lurar misstanken att under allt os inget annat sig döljer än en newcastle brun öl.

Likväl är det ingen helt dålig öl, kanske bör den betraktas som ett experiment, ett försök att bryta ny mark, och som sådant är det inte helt oävet, även om det kanske inte ännu är redo att lämna laboratoriet och möta den breda allmänheten.

Tre skelögda laboratorieassistenter i svart av fem möjliga. Nr 11918 på systembolaget.

Dynastin

av zonk

dynastinEtt stenkast från Clas på Hörnet, norrut längs Birger Jarlsgatan från dess korsning med Odengatan, ligger Dynastin. Hit styrdes stegen för en adjö-middag med en kinesisk kollega, efter ett par snabba öl på Flying Horse, en sportbar några kvarter bort, för Dynastin har inget starkare än lättöl i dryckesväg, och samtliga svenskar i sällskapet såg på varandra med den där blicken som sa att en avskedsfest utan något starkare än lättöl, det kom inte på fråga. Om nu ölen är svag, kan den kinesiska mat som serveras på Dynastin dock vara desto starkare, och för den som likt undertecknad hittills mest upplevt detta lands kök i formen fyra små rätter, är det något av ett uppvaknande. Den avresande kollegan menade att det var den bästa kinesiska maten han hittat i stan, ett påstående som är svårt att verifiera för en som bara är van att äta friterad svensk-kinesisk mat, och detta ytterst sällan, men att det var mycket gott, bitvis delikat, kan inte förnekas. Den absoluta favoriten var en kanelkryddad och sjögräs-inramad revbenssprällsrätt, vars namn (antagligen inte korrekt) framsades ”seatbelt”. Ett drag av salmiak, och den satt som en smäck, lika oväntat lätt som många av de andra rätterna som passerade revy, för på tydligen typiskt vis beställdes ett otal rätter in, varefter alla efter smak och kynne tog för sig av dem alla. En annan höjdpunkt var den inledande biffbuljongsoppan, med en rejäl dos chili och allra hastigast, lättast kokad biff i, aromatisk och ja, lätt, men även lammgrytan, fläskgrytan man rullade i små pannkakor med hackad purjo, och den avslutande kålrätten var synnerligen smakliga. En uppmärksam läsare märker här en viss brist på vokabulär, mer precist, att rätterna inte precis verkar ha några namn. Detta har sin förklaring i att menyn bara finns på kinesiska, ett språk er utsände har relativt begränsade kunskaper i. Nu trädde ju förstås de med kunskaper i denna skrift snabbt in i rollen som menyuttolkare, men serveringspersonalen visade vissa (om än kanske delvis begränsade) kunskaper i svenska och engelska, så ett besök utan tolk bör vara möjligt. En meny på engelska ska eventuellt vara i antågande, och likaledes alkoholtillstånd, och med detta borde alltså portarna öppnas för en svensk publik som trängtar att se bortom fyra små rätter.

Fyra varma rekommendationer av fem. Räkna med runt 150 kr per person om ni delar lite olika rätter. Birger Jarlsgatan 112, öppet vardagar lunch och kväll, helger bara kväll.

Message in a Bottle

av zonk

message-in-a-bottleVad är en IPA? Hur smakar en bra IPA? Vem kan man lita på? Existentiella frågor som dessa kan hemsöka öldrickaren som börjat titta djupt ner i systembolagets sortiment, ständigt sökande nya brygder, eller bara den som sitter och tittar för länge på sin flaska. Länge hade också dessa frågor ett enkelt svar: Epic, mer specifikt, Epic Armageddon IPA. Epic är bra IPA, bra IPA smakar Epic, Epic kan man lita på. En slurk av Message in a bottle får dock denna världsbild att rämna. Ska IPA smaka toffee, det första den gör? Ska den fortsätta vidare med i huvudsak smörkola och avrunda med Werthers orginal? Va? Bytte nån plats på upp och ner medans jag tittade bort? Kanske sätter Epics Armageddon en hög lägstanivå för humle-intensiteten, men lite mer av detta gröna ädla ting än såhär ska det väl ändå smaka? Nog har vi smakat mindre humliga sk IPA, eller öl där denne vår gröne vän dansar pardans med sött maltiga toner, men Message in a bottle kan vi tyvärr bara rekommendera till de som när en passion för knäck.

En och en halv rämnad världsbild av fem. Finns inte på systembolaget, men har setts på välförsedda vattenhål i rikets södra delar (Inferno i Lund).