Number of the Beast Metal Edition (16666)

Satan har den bästa musiken, inget tvivel om den saken. Låt vara att ”kristen rock” i det närmaste definierat ut sig själv till en självmotsägelse. På det skotska bryggeriet Harviestoun har man för länge sedan insett att djävulen kommer i en flaska men det är först nu som man gjort gemensam sak med ett rockband. ”Number of the beast” syftar förstås på Iron Maidens låt med samma namn. Ölen släpptes i Sverige den 6:e augusti, dagen innan Iron Maiden spelade för 47 000 människor på en vattensjuk åker bakom Stockholms Universitet.

Ölen är vad man kan förvänta sig av en öl som kallas ”full” på de brittiska öarna. Den relativt höga alkoholhalten (6,66%) ger en kraftfull smak som är lite brödig och en aning söt. ”Number of the beast” är en ale som har mycket smalare register än en genomsnittlig IPA och en fyllighet som är något mindre fyllig än hos en standardale så som Newcastle. Den är inte alls dålig.

Iron Maiden är väl egentligen inte det band som lekt mest med referenser till djävulen. En av mina absoluta favoritskivor är Mercyful Fates Melissa med låtar som ”Into the Coven” på.  Den ansågs omoralisk av en grupp religiösa senatorsfruar med häxdrottningen Tipper Gore i spetsen och den var nära att bli helt förbjuden för sitt ”okulta” innehåll innan ett osannolikt triumvirat bestående av Frank Zappa, John Denver och Dee Snider räddade den och många andra låtar från en svart lista under en mycket känd utfrågning i den amerikanska senaten 1985.

Det är också svårt att inte komma att tänka på Nikki Sixx från Motley Crue och hans beskrivningar från ”The Dirt” om hur bandets flirt med satan orsakade en lång rad övernaturliga fenomen som skrämde till och med en hårding som honom. Det mest övernaturliga fenomenet att drabba Motley Crue är i min mening att de fick ge ut New Tattoo.

Bör man vara orolig efter att ha köpt och druckit en brygd med hin håles nummer skrivet på flaskan? Som ateist är jag förstås böjd att svara nej. Ändå är jag inte säker. När jag åkte hem på tunnelbanan med min mina flaskor delade jag vagn med en massa unga människor. Jag var djupt försjunken i min bok och noterade inte vad de höll på med eller vilka de var. Någonstans mellan Råcksta och Vällingby stoppade jag ner boken i min väska och tittade upp. Mitt emot mig satt en mycket liten och klen pojke, kanske 11-12 år gammal. Han log på ett underligt sätt. På det insjunkna bröstet hängde en medaljong i metall formad som ett pentagram, stor som en vuxen mans knytnäve. Jag backade mot utgången, sprang upp för trapporna och vidare mot mitt hus. Väl framme låste jag dörren och gick och satte mig vid datorn för att skriva detta.

24,90 kronor på systembolaget, nummer 16666 i katalogen

3 ärkeängeln Lucifer av 5 möjliga

Att fiska i grumliga vatten

Det är surströmmingstider igen och jag vet att många har sett fram emot det. Själv väljer jag att blicka tillbaka. Senast jag åt surströmming var under min drygt femåriga asyl i Norrland och det är redan ett par år sedan. Jag skrev om det på en helt annan blogg under väldigt annorlunda omständigheter. Vem lurar jag? Inget har förändrats utom adressen. Detta är berättelsen om när jag var på en mycket liten surströmmingsskiva hos min doktorandkollega i Östersund i september 2006.

Jag har lagrat några burkar” utbrast min handledare entusiastiskt redan i farstun medan han höll på att hänga av sig den vinterjacka som klimatet i Östersund insisterat på i veckor redan.

”Vad bra” sa jag platt utan att veta exakt vad det betydde.

Värden för kvällen höll som bäst på att hacka upp rödlök när jag fyllde upp en spann med vatten och ställde ut den på balkongen. Rödlöken var mitt bidrag till festen, tillsammans med en kasse öl. Jag var instruerad att köpa folköl vilket tvingade mig till ursäkten ”det är Mariestad så det är nästan folköl” när jag kom tillbaka med ölen som håller 5,3%.

Spannen med vatten var på sätt och vis också mitt bidrag men på ett sätt jag inte kände till när jag placerade den på balkongen. Tanken var att vi skulle öppna surströmmingsburkarna i den. Tanken var att någon annan, exempelvis min handledare, skulle öppna dem. Det var därför lite av en överraskning när jag snart fann mig själv stående hukandes över en spann vatten med en stor blå och nästan helt rund konservburk i mina händer.

”Håller du den under vattenytan så luktar det inget” sa de glada tillropen inne i lägenheten, ett uttalande som ifrågasattes av att de noggrant drog igen balkongdörren bakom mig.

”Ingen mening med att dra ut på det” tänkte jag och perforerade locket på burken. Effekten var omedelbar och skoningslös. En tjock, grå vätska sprutade som en fontän upp från vattenytan trots att jag höll ner den som ett svärmorshuvud en dryg decimeter i spannen. Lukten av surströmming har liknats vid mycket men den enda hållbara liknelsen är avloppsbrunn. Alltså sådana tankar där allt man spolar ner i toaletten samlas och ruttnar tills Jonas Inde kommer och tömmer den. Denna lukt var allt som existerade i min värld i ett par minuter. Burken var nästan omöjlig att öppna eftersom den deformerats så av det inre trycket och valet mellan att hålla den osynlig under det grumliga vattnet eller synlig och än värre stinkande ovan ytan tillhör inte de lättaste jag ställts inför.

När jag var färdig vände jag mig om och såg två väldeliga grin i balkongfönstret. Det var värden och handledaren och de hade uppenbarligen väldigt roligt åt själva konceptet med att stänga ute en sörlänning på balkongen med yttre omständigheter bara obetydligt trevligare än på Titans yta.

En liten tallrik stacks ut genom en springa i dörren och jag fick ordern att ställa burken på den. Jag var fullständigt vimmelkantig och det berodde inte på att jag undlåtit att köpa folkis.

”Du, vi får nog testa den andra burken” hördes det dovt inifrån lägenheten. Burken jag öppnat visade sig ha innehållit en tredjedel kompakt massa i botten och två tredjedelar grå gröt. Jag hade sett detta men tänkt att det kanske skulle se ut så. I Blekinge äter vi färsk sill, vi är konstiga på det sättet.

Att öppna en andra burk i samma vatten var inte en möjlighet av flera anledningar som i de flesta fall mynnade ut i att det som puttrade i spannen inte lockade mig längre. I ett djärvt grepp som kommer att tas upp med egen bilaga på bostadsrättsföreningens nästa medlemsmöte kastade jag ut sörjan på gatan utanför. Värden muttrade något om att det inte gjorts sedan medeltiden på det sättet men med en blick förklarade jag att det inte var ett samtalsämne att utveckla vidare vid just det tillfället.

En ny spann dök upp och jag gick lös på burk nummer två. Den omedelbara effekten var ungefär samma som för burk ett fast med tillägget att en stor rosa gelétarm sköts ut ur burken som ett inflammerat pungbråck. Snart var den nya burken öppen och tallriken stacks ut genom springan i dörren igen.

Jag andades våldsamt men det var bara skönt att veta att man andades alls, även om den luft man andades lämnade en del övrigt att önska. Som syreinnehåll exempelvis.

”Du, den här ser inte heller bra ut” ljuder en röst dör inifrån nästan direkt. Nej, den såg verkligen inte så bra ut men vad fan förväntar man sig av rutten fisk? En jävla Picasso?

”Vi får nog testa den tredje” hörde jag genom de allt tätare ångorna. Utan att säga ett ord dumpade jag spann nummer två över räcket och tog emot en lite mindre, gul burk som fortfarande var i sin ursprungliga form.

Ifall man tror att surströmmingsburkar i sin ursprungliga form saknar sprutförmåga så är man i behov av akut fortbildning. Jag hade dock slutat reagera på vad för skit som sprutades på mig vid det laget.

Någonstans efter burk tre började själva skivan, det återstod med andra ord att äta stinkhärden.

Det var utsökt. Faktiskt inte alls illa. Med mandelpotatis, gräddfil, rödlök och västerbottenost på mjukt tunnbröd var fiskens sälta och funkighet som en välsmakande berättelse från kryptan. Naturligtvis hjälpte den icke folkliga ölen och en hel del OP till att lyfta upplevelsen men på något sätt måste jag tro att det var den inledande sessionen på balkongen som gjorde måltiden möjlig.

Vi tog kaffet i salongen, värden skar upp vetelängd och jag skickade en tredje tiolitersspann med stinkande fisksaft över balkongräcket.

Det var på det stora hela en ganska angenäm afton i Norrland

Välkommen, herr Berntson

En midsommarafton för några år sedan berättade en god vän att hon skulle dricka små glas med pressad citron till maten. Hon var gravid, men vad har det med citron att göra tänkte jag. Hon förklarade att hon inte ville missa traditionen att efter snapsvisan blunda och hälla ner ner en mindre mängd stark och genomvidrig vätska i halsen.

Jag förstod fortfarande inte. Vem gör det? Vi brukar ju dricka god och livgivande snaps efter snapsvisorna.

Efter ytterligare ett förtydligande insåg jag motvilligt att hon tyckte att snaps var äckligt. Det var den hon ersatte med citron. Jag var förstummad. Och med åren har jag tvingats inse att ganska många tycker att snaps är ett nödvändigt ont till våra två främsta högtider: midsommar och kräftskivan.

Så är det naturligtvis inte. Snaps är väldigt gott. Dessutom är det ytterligare en kulinarisk detalj att nörda ner sig fullständigt i. Likt allt man fördjupar sig onödigt mycket i blir man mer och mer kräsen, och man får större och större smak för det obskyra. Till slut gillar man besk.

Länge har man kunnat välja i systembolagets nästan oändliga sortiment mellan Bäska droppar och Piratens besk. Den förra smakar tvål och vansinne, och den senare finns bara i Skåne, där man är bildad och läser Piraten. Men den är å andra sidan otroligt god.

Till kräftskivan, och min stora glädje, i år hittade jag ett litet paket med snapsar från skånska Snälleröd på systemet. I det paketet bodde Herr Berntsons Besk. Troligen har Snälleröds funnits länge i beställningssortimentet, men för mig har utbudet av drickbar besk precis utökats med inte mindre än 100%, och det firade jag såklart med en provsmakning att skölja ner skaldjuren med.

Den klara drycken hade en aningen klen smak av malört. Nästan lite söt, men åtminstone utan andra smaktillsatser. Eftersmaken var lång och behagligt besk. En fin malörtssmak vältrade sig omkring i munnen under någon minut likt en katt som mornar sig.

Herr Berntsons Besk når inte upp till Piratens dito som smakar mer oförlåtande och brutal natur, men det är ändå en klart godkänd besk. Äntligen kan även folk uppåt landet få tag i en besk som inte smakar tvål, och med detta slipper unga män och kvinnor växa upp i villfarelsen att snaps i allmänhet och besk i synnerhet inte är gott.

Ännu enklare hade det förstås varit om systemet serverade piratens besk i hela landet från början. Då hade jag sluppit stå som en fågelholk och undra över stolligheterna med pressad citron inför min stockholmska vän.

Systembolagets sortiment av Snälleröds, bara ett klick bort.

Patricia, Stockholm

Onsdagar är hummerkväll på Patricia. Det är kanske den bästa kvällen i veckan på det lilla restaurangfartyget som faktiskt legat för ankar vid Slussen sedan Birger Jarls tid. Torsdagar är köp-två-huvudrätter-och-få-den-billigaste-gratis-kväll. Söndagar är gaykväll.

Hummern var fantastiskt god. Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kan min hummer och ifall detta var kräftdjurens Big Mac så skulle jag aldrig ha märkt det. Folk i mitt sällskap menade att den var fin och jag bråkar inte om sådana saker. Nästan hälften av gästerna under hummerkvällen var asiater. Enligt personer i redan nämnda sällskap är det ett gott tecken men på vad kommer jag aldrig att veta.

Det mest anmärkningsvärda med hummerkvällen på Patricia är att en hel hummer med tillbehör kostar 139 kronor. Dessa humrar är fångade i Kanada, influgna till Stockholm, kokade i köket på en nattklubbsbåt och serverade till asiater i grupp. Trots alla äventyr är deras kött till sist inte värt mer än priset av en rätt genomsnittlig hamburgare på en rätt genomsnittlig restaurang.

Hummern serverades med  bröd, majonnäs och några salladsblad. Den är hel men den hjälpsamma personalen har lagt ett par förlösande snitt med vinkelslipen över de mer välbepansrade delarna av djuret.

Patricia är känt för sina efterrätter. Det är åtminstone vad de påstår. Personligen tycker jag att båten är mer känd för söndagskvällen.

Vanligtvis äter jag inte efterrätt men jag föll för grupptrycket och åt samma gravt retrobetonade ”bananbåt” som alla andra. Den smakade som marängsviss med kolasås. Retrotemat är förresten en del av charmen med restaurangen. De har en traditionell båtinredning med mörkt trä och även om ingen jag hörde stämde upp i någon kantonesisk sjömansvisa så skänker det ju någon sorts atmosfär. Patricias meny är sparsmakad men genuin och mycket traditionell. Kaffet serveras i små kannor i rostfritt stål från 1950-talet och de har av princip ingen espresso.

Alla borde pröva på en hummerkväll på Patricia. Passa på innan klimataktivister torpederar fartyget.

Oförändrade matvanor

Som student var jag aldrig snål. Jag var fattig. Nu är jag inte fattig. Jag tjänar pengar på studenter. Vad studenterna tjänar eller äter nu för tiden vet jag inte exakt men jag gissar att min inkomst skiljer mig mer från dem än vad min diet gör. Möjligtvis gör det mig snål.

Lönebesked förändras men inte människor. Jag är den första att gratulera Jonas till att ha funnit ett sätt att äta samma sak som förr till helt nya kostnader i tid och pengar. Det är att följa med i sin egen utveckling. Själv är jag helt tappad bakom min vagn och medan den försvinner mot solnedgången väntar jag på att pastavattnet ska koka upp.

Matlagning är i slutänden alltid mer begränsad av engagemang än av budget. Mitt engagemang för matlagning är lika stort som mitt engagemang för allt annat som inte uttrycks i textform. Praktiska arbetsuppgifter ger mig kvävningskänslor, galopperande eksem och vid åsynen av hängelsbyxor även rabies. Med stort tålamod och rätt medicinering kan jag klara av enklare praktiska göromål och matlagning är av fortlevnadsskäl prioriterat bland dessa.

Numera äter jag lyxmat?

Själva matlagningen är ärligt talat mer lättbearbetat än många kringsysslor. Att handla mat är för mig en ökenvandring. Fast utan solsken.

Eftersom det krävs ett uppbådande av all mitt engagemang för att handla mat till en måltid så är det inte tal om att försöka handla mat till två måltider samtidigt. Därför handlar jag hela tiden. Likt Jerusalems skomakare är jag dömd att för evigt vandra upp och ner för konsums dystra alléer. Mitt enda sätt att förkorta lidandet är att alltid köpa samma sak. Samma sak som när jag var student.

Ändrade matvanor

Som student var jag snål. Det krävdes av studenter på den tiden som inte ville jobba extra. Och det krävs ännu mer av dagens studenter.

På den tiden (jag är inte ens säker vilket sekel det var) ägnade jag mig alltså inte åt samma lyxiga kulinariska utsvävningar som idag. Jag tvekade inte ens att tillaga den klyschiga pasta med ketchup och korv. Sådant får jag inte längre för mig. Nu ska jag istället ge er ett väldigt enkelt recept på en riktig lyxvardagsmiddag: Pasta med tomatsås och korv.

Numera äter jag lyxmat
  1. Ett par timmar innan du är hungrig, börja med tomatsåsen. Tomatsås ska koka lääänge. Hacka en halv till en lök, fräs den lite mjuk. En vitlöksklyfta om du gillar det också. Häll på en burk bra krossade tomater, tex Mutti. Lägg i en halv tärning köttbuljong, och peppra lite.
  2. Låt bubbla i några timmar. När det blivit lite torrt första gången kan man fylla på med lite vitvin om man har det hemma. Sedan med vatten. När såsen är klar ska den vara aningen torrare än vad de krossade tomaterna var direkt från burk.
  3. En timme innan du är hungrig tar du fram en lång färsk köttrik chistorra. Det är en baskisk korv som smakar fantastiskt om man köper den färsk (alltså rå) och av bra kvalitet. Den kan man numera hitta i många välsorterade mataffärer, eller på korvhuset om man bor i Malmö. Lägg den i ugnen på 100 grader. En timme, som sagt.
  4. Ungefär när du är hungrig kokar du pastan enligt gängse normer. Vid det här laget är du så frestad av de härliga dofterna som sprider sig i ditt hem att det inte är läge att krångla mer.
  5. Lägg upp lika snobbigt som jag gjort ovan. Njut.

Ett till Monks

Det ska öppna en tredje Monks i Stockholm. Nu i augusti öppnar de upp en bar och restaurang helt ägnad åt porter och stout i gamla stan. Detta är förstås välkommet och ett tecken på att gamla stan på allvar börjar bli en plats att gå till för mat och dryck.

Det allra mest intressanta från min begränsade horisont är dock sättet på vilket jag fick reda på det. Jag läste det i Monks nyhetsbrev. Jag har inte anslutit mig till Monks nyhetsbrev. På något sätt har de hittat mig. Naturligtvis var de smickrade av att självaste Gödsvinet uppmärksammade deras restauranger i denna vänskapsmatch. Men ändå. Jag hade kommit ihåg ifall jag lämnat min e-postadress någonstans.

Hur som helst ser jag fram emot att gå till Monks nya porterhus i gamla stan. Om jag vågar.

Sjätte tunnan

Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Vad är färskt i färskt bröd?

J’accuse!

Min lokala konsumbutik har två positiva egenskaper. Positiv egenskap nummer ett är att den är placerad endast 50 meter från min port. Positiv egenskap nummer två är dess utbud av bröd. Vanligtvis är köpt bröd ingen rolig historia. Fazer, Pågens, Polarbröd och möjligtvis något företag som jag glömmer dominerar landets brödhyllor totalt och det lämnar inte stort utrymme för variation.

I just min lokala konsumbutik bakar de bröd. Det är inte helt ovanligt men här har de gjort sig besväret att sätta in en glasruta mellan butiken och bageriet så att man kan se att någon form av bakning faktiskt äger rum. Vanligtvis är det bara i form av någon vitklädd tonåring som desperat försöker frigöra sig från en väldigt stor klump av deg på ett bord men såvitt jag minns det kvalificerar det sig som bakning.

Jag har ofta fascinerats över konsumbageriets breda register. De har en förmåga att stoppa alla möjliga livsmedel i sina bröd. Ost, soltorkade tomater, diverse nötter och rötter, inget verkar vara bortom kooperationens fantasi. Så sent som idag köpte jag ett pestobröd. Det var då jag förstod.

Den överväldigande doften av vitlök och oliver gav mig en insikt. Vem stoppar mycket stora mängder pesto i en limpa? Någon som råkar ha mer pesto än vad de behöver förstås. Varför skulle en konsumbutik ha mer pesto än vad den behövde? Hur mycket pesto med passerat bäst före datum behöver en konsumbutik i Vällingby?

De brödlimpor jag värderat så högt är inget annat än den slutstationen för utgångna varor. Mångfalden av livsmedel i bröden är inget annat än en avspegling av saker som sålt för lite under det föregående kvartalet. Brödhyllan är en enda stor pytt i panna. Det krävs kanske en cynism så klart skinande som min för att avslöja det men sanningen är i sig klar nog att se då man känner till den.

Egentligen är det hela väl i sin ordning. Jag antar att det är bra att gamla livsmedel kommer till användning. Framför allt gör den positiva egenskapen nummer ett att jag kommer att fortsätta handla där.