Sjätte tunnan

Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Liknande inlägg:

6 reaktioner på ”Sjätte tunnan

  1. Tog ni chansen nu när alla deras stammisar har åkt till Gotland för medeltidsveckan?

  2. Jag lovar att jag såg en alv där. Han satt och läste dikter ur en bok i ett hörn för en måttligt intresserad kvinnlig bekant. Hon var av allt att döma människa.

    Jag såg samma alv på tunnelbanan senare på kvällen. Han passade inte in alls lika bra som på sjätte tunnan.

  3. Personalen är riktiga arroganta surkart som borde sparkas direkt! Speciellt den stora killen med röda skägget. De verkade arga och irriterade på det mesta och blev sura när man frågade vilka band som skulle spela där och ville inte svara på det. Stället är vackert men jag tänker inte gå till ett ställe där man blir behandlad som skit även om jag älskar medeltidsevenemang. Dessutom var det dammigt och skitigt och ifrån dasset luktade det så mycket avlopp att man inte vågade gå in.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.