Vykort från Redwood City

Så har det kommit en hälsning från Paul Valö igen och som vanligt är det en text som egentligen är alldeles för lång för att lägga upp här. Ändå envisas jag.

Det började redan dra sig mot kväll när jag trotsade den sena rusningstrafiken och styrde ut Impalan på 101:an i riktning norrut vid Sunnyvale.
 
Det var kvällen innan jag skulle lämna tillbaka hyrbilen vid San Franciscos flygplats, bara ett par mil längre upp längs vägen.
 
Jag övervägde naturligtvis att lämna in den tidigt och ta BART:en in till stan en dag före planeringen. Det alternativet föll dock på att jag under en timmes letande inte lyckades hitta en offentlig telefon i Silicon Valley. Det är IT.
 
Jag tog in på ett Motell 6 i Belmont istället, alldeles intill den synnerligen välmående sovstaden Redwood City. Min vana trogen dumpade jag väskorna på rummet omedelbart för att sedan direkt bege mig ut på jakt efter något att dricka.
 
Skillnaden i denna dag var att klockan bara var strax efter klockan sex och att det fortfarande fanns andra vakna människor i omlopp. Vanligtvis brukade det bara vara jag, öde gator och underbetalda nattarbetare.
 
Jag var på jakt efter en flaska men jag körde som om jag redan druckit en. Jag kallar det Kalifornien-effekten. Efter sex dagar bakom ratten hade jag börjat köra med reptilhjärnan och det höll på att kosta en oskyldig kanadagås livet.
 
Den guldfärgade Impalan kunde ses komma körande upp och ner för i stort sett varje gata i Redwood City i en hastighet som knappast var sanktionerad av den lokala grannskapsföreningen. Under ungefär 45 minuter hann jag bekymmersfritt köra mot enkelriktat och vända bilen på ytor främst avsedda för intagande av kaffe i pappersmuggar.
Till slut insåg jag att Redwood City hade placerat de exklusiva bostäderna och spritbutikerna på olika sidor om motorvägen. Jag fann verkligen en spritbutik precis tvärs över motorvägen från motellet men först efter att jag hunnit köra mot rött på vägen dit.

Väl tillbaka på motellrummet med min irländska adoptivbror i en brun påse inleddes jakten på ismaskinen. Alla amerikanska motell och hotell har minst en, oavsett standarden i övrigt. Att ständigt ha omedelbar tillgång till is anses vara en mänsklig rättighet i Amerikas Förenta Stater. Det är så amerikanerna föreställer sig att man bäst möter klimatförändringarna.

Naturligtvis hittade jag en ismaskin i bottenvåningen av mitt annex och naturligtvis fyllde jag den för ändamålet tillhandahållna himken.

Med en hink is under den ena armen och en flaska i en brun påse i den andra armens hand vandrade jag målmedvetet nerför de ändlösa motellkorridorerna som en man med en mening i livet. Folk jag mötte log uppmuntrande.
 
Min reslektyr hade tagit slut på en strand utanför Malibu redan dagen innan och min bokjakt tidigare samma dag i Santa Cruz fick hållas kort och misslyckad eftersom sheriffen uppmärksammade min sofistikerade felparkering utanför ett religiöst konditori.
 
I brist på annat att läsa till min grundligt nerisade whiskey plockade jag fram Gideons bibel som någon missionerande jesusgalning lämnat på det sedvanliga stället i lådan intill motellsängen.
 
Gideons bibel inleddes med ett praktiskt index indelat efter de religiösa behov man kan tänkas ha, lite som gula sidorna för sökare och syndare.
En rubrik var exempelvis ”frälsning”, följt av en hänvisning till Johannes evangelium 14:6: ”Jesus sade till honom: Jag är vägen och sanningen och livet, ingen kommer till fadern utan genom mig”.
 
Det fanns även rubriker som var mer direkt avsedda för folk på just motell och hotellrum, så som ”ensamhet”. För denna åkomma rekommenderade de bland annat Jesaja 41:10: ”Frukta icke ty jag är med dig, var icke försagd, ty jag är din gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag upphåller dig med min rättfärdighetens högra hand”.
 
Jag hade föredragit en katt.
 
En del av de tidigare boende på rummet hade tagit sig friheten att ytterligare fördjupa visheten i den heliga skrift. Under rubriken ”Lättnad i stunder av svårighet” hade någon hjälpsamt illustrerat med exemplet ”like being a non-smoker in a smoking room”.
Under rubriken ”Skydd i tider av fara” hade någon skrivit ”God, protect me from the freak in the next room”.

En bit in i mina druckna bibelstudier började jag fundera över ett nytt lagförslag jag läst om i någon tidning på vägen från Texas. Det var ett förslag om att dömda sexförbrytare inte skulle få vistas inom en viss radie från skolor och kyrkor. Kyrkor? Hur ska då alla katolska präster kunna ta sig till jobbet?

Det är frågor som dessa som kan få en före detta teologistudent att falla i meditation på väg till ismaskinen för en påfyllning.En dag kommer jag att ha löst dem alla.

Om gud vill.

Jag vill leva i Europa

 

Eurokitsch

Sverige gick med i den Europeiska Unionen den första januari 1995 och jag tillhörde de som firade. Jag firade att Sverige skulle delta i världshistoriens mest framgångsrika fredsprojekt, den fria rörligheten och introduktionen av en kraft som stod över den svenska socialdemokratin. Jag hade dock även andra, mycket mörkare, skäl att glädjas.

Maten sades vara ett argument mot EU men för mig var det precis tvärtom. Motståndarna berättade med avsmak hur främmande livsmedel skulle komma att korsa våra gränser med tillsatser, färgämnen, gifter och sjukdomar. Jag kan fortfarande minnas hur det fick min mun att vattnas.

Även om jag då inte sett mycket av Europa så förstod jag ju att folk åt mat även i länder som Tyskland, Frankrike och Nederländerna och att de ändå överlevde i häpnadsväckande stor utsträckning. Så den utländska maten var nog inte så farlig. Den var däremot fullständigt oemotståndligt kitschig.

Mest av allt tror jag det var eurokitschen som gjorde mig till EU-vän. Ett skräckreportage på statstelevisionen visade i början på 1990-talet en tysk medwurst tillagad så att det bildades ett ”smiley” ansikte på skivan man la på mackan. Bengt Öste var inte road men jag kunde inte slita blicken från skärmen. Jag var förlorad i ett leende och efter det fanns det ingen väg tillbaka från eurokitschen.

Ställ mig i valet mellan en svensk yogurt och en tysk motsvarighet med umlaut över varje bokstav och en bild på en tecknad renrasig bayrare på paketen så har du ett val som inte är ett val.

När jag bodde i Östersund valde jag kategoriskt små färgglada paket med en leende kossa på framför de strama förpackningarna med lokalt producerad ädelost.

Den mycket humlefriska och fullständigt anständiga ölen som såldes med ett eurotecken på burken för några år sedan var naturligtvis ett självklart val för mig även om den såldes i en burk som hade förmåga att springa läck vid minsta tillstötning och de sämsta tänkbara tillfällena. I själva verket tror jag till och med att den bristen  i funktion hjälpte helhetsintrycket.

Jag inte bara handlar på Lidl, jag tycker dessutom att affären är estetiskt tilltalande. Däremot förstår jag inte deras försök att dämpa kulturchocken för svenska traditionalister genom att sälja tryggt tråkiga svenska produkter som mjölk och ost från Arla. De borde tvärtom renodla och inte sälja någon produkt utan umlaut i namnet.

Mina syndigaste tankar inbegriper att leva i en tysk reklamfilm för nötchoklad.

Inget kan få mig så upprymd som att läsa e-koder på baksidan av ett italienskt kexpaket.

Holländskt påläggsströssel är min drog.

Under perioder av svält på eurokitsch har jag till och med kommit hem från affären med müsli, snärjd av de två prickarna över ”u”.

Det svenska är för mig, med ett par lysande undantag, det smakfullt återhållna och de flesta svenskar lever också smakfullt återhållna liv.

Motståndarna till EU inte bara kritiserade den syndigt färgglada maten i utlandet de höll upp något fint och äkta i den svenska vågskålen också. Som falukorv och… mest falukorv egentligen. EU skulle förstöra falukorven.

Som tur är förlorade motståndarna och vår svenska falukorv fick sällskap av en hel pridefestival av inmarscherande livsmedel i alla former och färger. En del svenskar lever nog ännu i chock av intrycksöverdosen som följer när det finns mer än en sorts creme fraiche i kyldisken men jag kan inte få nog.

Jag vill äta, dricka och överleva i Europa.

Früli Strawberry Beer (1586)

Senast jag drack fruktöl var i Belgien. Jävla Belgien. Det var verkligen inte roligt men när jag nu försöker igen undrar jag om inte allt kanske kan vara förlåtet.

Det en kväll i Bryssel för några år sedan. Morgonen efter väntade avrapportering av ett projekt för kommissionen. Jag var strängt upptagen med att få våra resultat att verka förståliga och jag hade redan slutat försöka få dem att verka intressanta. Sittande på hotellrummet slog det mig att jag inte ätit något på mycket länge. Jag gick ut på stan för att köpa något att äta medan jag jobbade och snart var jag tillbaka med en full påse med äpplen, ett paket kex och ett sexpack öl.

Aningslös öppnade jag den första burken öl med blicken fast i en powerpointpresentation som helt enkelt inte övertygade. Första klunken var fruktansvärd och sedan blev det snart värre. Jag hade köpt ett paket körsbärsöl och jag kan fortfarande minnas smaken med skräck och avsky. Naturligtvis drack jag ändå upp alla sex burkarna men satan i gatan vad de smakade illa.

Hur kom det sig då att jag gick och köpte en flaska av den nyligen lanserade jordgubbsölen Früli? Vårdslöshet i kombination med ett tilltagande vansinne? Ja möjligen, men jag har också en naturlig nyfikenhet för alla orangea lappar med texten ”nyhet” på systembolaget.

Früli luktar, ser ut och smakar i princip helt och hållet som proviva med jordgubbssmak. Det är inte alls dumt. Det är inte öl men det är inte dumt. En kall Früli direkt från kylskåpet är ett långt bättre alternativ än sådan där ravegrön, spetsad sockerlösning som en del människor dricker i obegripliga mängder så fort utomhustemperaturen stiger över 15 grader i solen.

Jag är inte säker på att jag någonsin kommer att köpa en flaska till men om det händer så är det en fullständigt medveten handling och inte en olyckshändelse som den där gången i den Belgiska huvudstaden. 14,90 på systembolaget, nr 1586 i katalogen.

Tre leende belgare av fem möjliga

Federal wines & spirits Inc.

Det regnar i Boston. Inget lägger sordi på ströva-runt-i-stan-lusten som ett 24-timmarsspöregn. Jag tog inte ens på mig regnjackan i ett infall av bristande verklighetsuppfattning tidigt på morgonen.

Med detta som förutsättning övergick morgonens sightseeing och shopping snabbt i en målmedveten jakt efter det som absolut måste göras innan hemresan kl sju imorgon bitti. I mitt fall var detta spritinköp.

En snabb sökning på en populär sida på internet sa mig att jag skulle gå till Federal wines & spirits, och det är inget jag fick anledning att ångra. Lokalen var liten och klientelet var ungefär till hälften tunga alkisar. Jag hade inga direkta förväntningar, men de hade ett helt ok sortiment så jag bad om tips på lite bra bourbon.

Denna fråga gjorde ägaren så själaglad att han ägnade den följande trekvarten åt att prata destilleriteknikaliteter och whiskeymässor med mig. Mycket av det var begripligt, en del var det inte. Under vår konversation lyckades han svara i telefon och betjäna kunder med en avundsvärd simultankapacitet. När jag kom därifrån hade jag hans visitkort, namnet på en bra bourbonentusiast och -importör i Stockholm, två flaskor med ”good juice” och magen full med dyr bourbon som jag fick provsmaka under vårt samtal.

För de med andra böjelser hade affären även mycket bra öl och vad som verkade vara en hyfsat snobbig vinkällare. Om du är i Boston och törstig, missa inte det här stället.

OP Anderson Aquavit (42)

Någonstans mellan två arbetspass fann jag mig hemma på jakt efter ett snabbt mål med tillräckligt med energi för den avgörande sista sträckan av dagen.

Snabbt och med stor rutin dukade jag upp en rätt bestående av tre oskalade men kokta potatisar, två sorters sill, två wasa husman med cheddarost, en Dugges Spring Beer och en flaska OP Anderson Aquavit.

Halvvägs igenom den sista potatisen börjar jag, något matt, ströläsa på etiketten till flaskan med OP. Mina ögon fastade instinktivt på den del av texten som löd ”Pernod-Ricardo”, längst till höger på baksidan av flaskan.

Det var då allt plötsligt stod klart för mig: Vi har haft en borgerlig regering i snart fyra år. Som filosofie doktor i statsvetenskap hade jag förstås redan misstänkt detta, men effekten av insikten var ändå betydande.

Den tredje söndagen i september 2006 förkunnade jag högerns seger redan efter vallokalsundersökningen för en misstroende republik i egenskap av expertkommentator i P4 Radio Jämtlands valvaka. Ändå var det först nu, först ikväll som jag förstod.

Sveriges kanske mest traditionella och förmodligen bästa aquavit är inte längre i statens ägo. Saker och ting har verkligen förändrats till följd av det borgerliga maktinnehavet.

Någon sa till mig att OP Anderson hade utgått från systembolagets ordinarie sortimente. Detta fick mig att planera en underjordisk gömma med flaskor i samma del av Blekinge som jag redan grävt ner allt annat jag vill spara till eftervärlden. Nu var det ju inte sant att OP utgått, men oron har ändå aldrig lämnat mig.

Denna oro strömmade av någon anledning tillbaka när jag insåg det internationella ägarskapet av denna kulturskatt. Det är en irrationell oro och jag är inte stolt över den. Ändå vill den inte försvinna.

Kommer OP Anderson att påverka valet i höst? Helt säkert och på fler sätt än vad vi nu anar. Tills dess smuttar jag försiktigt och uppskattar varje droppe så länge som den varar. 255 kronor på systembolaget, nummer 42 i katalogen.

Fyra genuina spritmonopolister av fem möjliga

Ersta terass, Stockholm

Jag har ätit många, många gånger på Ersta terass. Så sent som idag frågade kocken om jag ville bli medlem men jag vet inte i vad. Med tanke på den häpnadsväckande utvecklingen som restaurangen genomgått sedan jag var där förra gången är jag dock beredd att bli en troende.

Det var första gången på ett tag som jag besökte terassen och det var med lågt ställda förväntningar. Som jag mindes det från hundra tidigare luncher var Ersta terass restaurangen med Stockholms vackraste utsikt men kanske tråkigaste mat.

Man brukade bli serverad fisk i fyrkantiga block med hastigt påhällda, krossade tomater. Det brukade se ut som en massaker i tetris-land på servingsplåten. Sönderkokt potatis, mickrofärdiga köttfärsbiffar och salladsbuffé från en konservburk, stället hade allt.

Ersta terass ligger i anslutning till Ersta sjukhus och förmodligen var det just sjukhusmat man åt när man satt där och blickade ut över strömmen och hela stan från högt uppe på Stigberget.

Något har hänt och det är bra. Idag beställde jag ”fisken” och fick en bit vitling som var perfekt stekt och täckt i en smörsky, kapris, selleri och ett antal andra grönsaker som jag hade behövt mitt exemplar av ”Flora i färg” för att identifiera. Fisken serverades med något som kan ha varit färskpotatis och var det inte det så bryr jag mig inte om skillnaden. Det var utsökt, salladsbuffén var en rätt i sig och Stockholm såg ut ungefär som vanligt.

Vid ett tillfälle satte jag något i halsen. Till och med detta lämpar sig Ersta terass för, jag var omgiven av uppskattningsvis 27 överläkare som genast greppade sina knivar. Inget blodspillan var dock nödvändig.

Kaffet var gott också.

När nu läget har fått gifta sig med en förträfflig lunchmat och en acceptabel stockholmsnivå på priset (80kr) så är Ersta terass ämnat för storhet

Fyra riktigt välstärkta vitrockar av fem möjliga

Danmark ger mer!

EN EXTRA GRATIS!!!

Ok, jag kanske inte åker kors och tvärs över den Nordamerikanska kontinenten och samlar på mig kulinariska upplevelser som en del. Men stora saker händer här i min värld också. Idag när jag lagade middag, det blev varmkorv med bröd idag igen, slogs jag nästan omkull av en fantastisk överraskning: Mitt 6-pack med Göls röda korvar innehöll SJU korvar! Det är helt otroligt, jag fick en hel extra korv! Den kostade inte ett öre! Ska jag se det som något sorts danskt biståndsprojekt? Det spelar ingen roll, det känns ändå helt otroligt stort och roligt. En extra korv! Detta är ett tecken! Det vänder nu, jag känner det på mig! Jag är en vinnare!

Ät Kanada

Just nu sitter jag i en gräsligt blå bil mellan Montreal och Boston. Kanada som ligger bakom oss har bjudit på ett flertal kulinariska upplevelser.

Till att börja med har Montreal, en stad fyllt av europakomplex, restauranger med en skylt som säger ”apportez votre vin”. Det betyder kort och gott att stället inte har fullständiga skyldigheter, men att man gärna får ta med sitt eget vin att dricka till maten. Med en alkoholdubbelmoral inte obekant för en svensk kan man ofta köpa sin flaska i en affär några meter bort.

Igår kväll var vi sugna på japansk mat, något de sägs vara bra på i Montreal. Vi hittade ett rejält sunkigt ställe med till synes noll gäster. Men inomhus var stället gigantiskt, och gott om folk. Minns ni scenen från polisskolan där de sitter och äter vid ett stekbord med en kock som väsnas överdrivet mycket och det hela slutar med att den stackars guldfisken, vars skål placerats på bordet i fråga, blir kokt? Precis så var det. Sedan stod kocken och jonglerade med sina verktyg och stekte och eldade och skämtade och vi såg förnöjt på och drack vår varma sake. Vad maten smakade är sekundärt, showen var värt det.

Dagen efter, dvs idag, strax innan vi passerade gränsen, dvs nyss, stannade vi på en diner. Jag beställde, som sig bör, hamburgaren. Den serverades dränkt i sås. Alltså hela burgaren. De hade gjort en helt vanlig burgare, och sedan hällt sås över den med bröd och allt. Såsen var något obestämbart geléartat. Nu hoppas jag stilla att detta var ett kanadensiskt påhitt och inget jag behöver uppleva igen.

Nu ser jag fram emot ett Boston fyllt av hummer och lokal öl. Som inte är dränkt i sås.

Fem sånger om paj

 
 
 
 

Som scener ur ett äktenskap - under hela tiden bakade Linda McCartney

Bob Dylan – Country Pie

I februari 1969 hade Bob Dylan fått nog. Han hade fått nog av sina efterhängsna beundrare, fredsrörelsen och sig själv så som omvärlden skapat honom. Han var beredd att göra något radikalt för att bryta sig loss från allt det gamla och skapa en ny persona. Det var då han på en inbjudan från Johnny Cash drog till Nashville där han skulle komma att skriva, spela in och sjunga en countryskiva med en konstig röst. Viktigast av allt med skivan Nashville Skyline var förstås att den innehöll en sång om paj.  ”Country Pie” är en glad sång om paj även om den förmodligen inte bör användas som recept. ”Country Pie” var vägen framåt och antagligen var det bara Dylan som såg den. Fast kanske ändå inte, samtidigt i London…

Beatles – Honey Pie

…hade Beatles precis avslutat inspelningarna av sin vita skiva, The Beatles. Denna dubbel-LP var uppföljningen till Sergant Pepper’s Lonley Hearts Club Band vilket egentligen säger allt om förutsättningarna. Hur fortsätter man efter att ha spelat in vad många redan då ansåg vara världens bästa pop-skiva någonsin. Då räcker det inte att som Dylan spela in en låt om paj, det krävs att man spelar in TVÅ låtar om paj för samma skiva. Den första var just ”Honey Pie”, en välpolerad liten sång ur samma vaudeville-mörker som McCartney skulle komma att gå vilse i ännu många gånger. Den andra låten var

Beatles – Wild Honey Pie

Som är en rent experimentell inspelning inte avsedd för mänsklig konsumtion. McCartney gick verkligen loss i paj-temat med denna låten, han sjöng och spelade alla intrumenten själv medan resten av bandet var på semester. När de kom tillbaka mötte de en ny Paul, en Paul som fastnat för pajen. Hans Wild Honey Pie kom också med på skivan och en del trodde kanske att hela paj-historien därmed skulle vara över. Länge verkade det som om det var så men nästan 30 år senare kom skivan och låten

Paul McCartney – Flaming Pie

Paul hade trillat dit igen och denna gången var det allvarligt. Tankarna på paj hade resonerat som ett välgräddat tinnutus i bakhuvudet på den själsligt förlorade ex-beatlen. Idéen på en flammande paj kom förstås från John Lennons gamla fylledelirium från början av 1960-talet då han påstått att namnet ”Beatles” givits honom av ”a man on a flaming pie”. Paul var uppenbarligen inte den enda i Beatles som smittats av paj-giftet. Vid den här tidpunkten, 1997, så var det dock ingen som fortfarande brydde sig om varken Paul eller paj. Eller det skulle i sådana fall vara…

Oasis – Magic pie

Noel Gallagher som vid just denna tid höll på att skriva musiken till Be Here Now, en svår och extremt mediahaussad uppföljare till den enormt framgångsrika (Whats’s the story) Morning Glory. En svår uppföljare vars titel dessutom är ett citat av John Lennon. Självklart behöver en sådan skiva en paj-sång. Noel Gallager förstod det, Paul McCartney förstod det och Bob Dylan visade att han förstått det genom att själv spela in sin bästa skiva på många år, Time Out of Mind, en skiva som i sig helt saknar paj-låtar.    

Vart leder paj-spåret? Ingen vet. Oändligt är paj-sångens mysterium men du kan vara säker på en sak. Paj-sången kommer tillbaka.

L’Air de Rien, Bryssel

Schopenhauer?

Jag är statsvetare och Bryssel är statsvetarnas Serengeti. Det är där man kan se de verkliga vilddjuren vandra i det fria. Därför åker jag dit ibland men jag gör det inte lättvindigt. Det är nämligen en utmanande stad om man är ute efter att äta, dricka och överleva.

 Bryssel är ett steriliserat Paris och har man varit i Paris så vet man att det inte blir mycket kvar efter en sterilisering. Maten i Bryssel är helt enkelt lika smakfull som stadens arkitektur, invånare och kollektivtrafik.

 Hur som helst fann jag mig en kväll stående utanför en restaurang med det lätt Schopenhauerska namnet Láir de Rien. Platsen var en del av Bryssel som inte ligger i livösa landskapen kring EU-institutionerna men inte heller inne i gamla stan. Vi var sydväst om de gamla delarna, i vad en reseledare hade kallat en mer genomsnittligt Belgisk stadsdel. Gatuadressen var Chausse de Waterloo 559.

Utvändigt såg restaurangen ganska trevlig ut med sina höga fönster från något sekelskifte som inte var det senaste och med sin bräckliga port som öppnades på hörnet. Det kan mycket väl ha varit en butik i ett tidigare liv. Invändigt hade någon inrett i stil avsett för kaffebarer under slutet av 1990-talet, starbucks-imitation. Det är inte den stilen man vill ha.

Maten visade sig komma ganska nära att kompensera även för de inredningsmässiga snedstegen. Jag åt ett osannolikt mört stycke kött med en rödvinssås som smakade som ingen annan jag träffat på. Jag är osäker på vilken del av kossan som biten kom ifrån men den var skuren i skivor och täckt med ett tunt lager finhackad lök som simmat ett par längder i något aromatiskt. I sällskapet konsumerades det bland annat tournedos som panerats i ett heltäckande lager grovmalen svartpeppar, även detta utsökt enligt uppgift. Paradgrenen i Bryssel är förstås den friterade potatisen och de missade inte målet med den heller.

När den första verkliga missen kom så gick det ingen obemärkt dock. Det var vinet, de kallade det en pinot noir men tankarna gick till kylskåpskall körsbärssaft. Det var en klar flaska från Alsace som var sönderkyld och dessutom helt smaklös även i tinat tillstånd. När vi påpekade kylningen för servitrisen undrade hon vad vi förväntade oss att hon skulle göra med flaskan. Jag hade ett par förslag på den punkten, som jag dock avstod från att yttra. Hon erbjöd sig istället att värma den med händerna samtidigt som hon gjorde klart att denna teknik snart skulle omöjliggöras av hennes arbetsuppgifter. Vi drack eländet.

Atmosfären var rätt trevlig, trots inredningen, där satt en blandad skara människor, varav färgklicken bestod av en grupp med konservativt eleganta damer kring 80 i helt osannolika frisyrer som förklarar vad staden gjorde med Elisabeth Höglund.

Priset var klart överkomligt, min rätt kostade 17 euro vilket är billigt i Bryssel

Fyra brysselkex av fem möjliga