Motorvägsdöden

Det blir allt mer glest mellan smultronställena

Efter 50-60 år av massbilism finns det fortfarande ingen tydligare frihetssymbol för män i 30-årsåldern än bilen och den öppna vägen. Det finns inget att göra åt den saken. Sätt en 30-årig man bakom ratten med en skiva med Bruce Springsteen i spelaren och du kommer att få ett antal lite för långa blogginlägg på halsen. Jag har förstås skrivit hundratals.

Allt står dock inte väl till ute på vägarna. En farsot sveper från vägren till vägren längs med Sveriges många, långa vägar. Jag talar om motorvägsdöden som har krävt livet på säkert hundratals svenska vägkrogar och som hotar att avsluta dem helt.

På mina resor mellan Jämtland, Skåne och Blekinge har jag sett mer än ett par vägkrogar. Med musiken strömmande från högtalarna och vinden i håret har jag tryckt plattan i botten ut på den vidöppna vägen för att aldrig se mig om… nej förlåt, jag måste försöka låta bli.

Med vägkrog menar jag en restaurang som serverar dåligt lagad mat med ett fruktansvärt näringsvärde och bristfällig kökshygien. Trevliga ställen helt enkelt.

Dessa vägkrogar har försvunnit och ersatts av snabbmatsrestauranger som McDonalds på många platser runt om i Sverige. Ett par vänner till mina föräldrar berättade om hur deras vägrestaurang konkurrerades ut när en sådan amerikansk restaurang öppnade en liten bit nerför 45:an vid Kungälv, där de bor.

De enda som stannade vid deras vägkrog var mot slutet tyska turistbussar som sålde sitt eget kaffe till resenärerna och utnyttjade toaletterna i restaurangen. En man kan inte leva på urinerande tyskar allena och med tiden packade de ihop och blev fastighetsskötare istället.

Denna utveckling har sin förebild i USA där snabbmatsrestaurangerna nu nästan helt tagit över vid de större vägarna. För ett par år sedan körde jag ett par hundra mil på bland annat I-40 genom sydvästra USA. Vägen rullade ut sig mot horisonten när jag lät 200 hästar under huven stegra sig till tonerna av Thunder roa…., nej, helvete vad svårt det är att låta bli.

Hur som helst, längs med amerikanska motorvägar ser man med 2-3 mils mellanrum en grupp av de vanligaste snabbmatsrestaurangerna och något av de vanligaste motellen som ligger grupperade vid vägen, ofta helt för sig själva ute i vildmarken.

Ett klassiskt exempel är Kettleman i Kalifornien som ligger längs med I-5, ungefär mitt emellan Sacramento och Los Angeles. Där har säkert ett tiotal kedjerestauranger grupperat sig som en liten by där fritydimmorna aldrig lättar.

Passande nog finns en av USA:s största ansamling av slaktkor bara någon mil därifrån. Tiotusentals kor sprider ut sig öven den platta prärien i Central Valley vilken ger en mäktig syn och en obeskrivlig stank för alla som kör förbi.

De genuina syltor som man kan se i dåliga amerikanska filmer som The Cannonball Run verkar helt enkelt inte finnas längre. De är ersatta av max ett dussin olika kedjerestauranger som serverar samma mat som överallt annars. Låt vara att den håller en jämn kvalité och att toaletterna är rena men försvinner inte en del av romantiken med långfärder i bil tillsammans med fettfällorna och vägtoaletternas alldeles egna bakterieflora?

Är detta framtiden för Sverige? Jag syftar nu inte på korna, som strängt taget inte har något med saken att göra, utan snabbmatsrestaurangerna.

För min del vill jag inte se det hända. Tanken på att få samma standardiserade hamburgare vid varje stopp längs med vägen går helt enkelt inte ihop med den bilburna frihetstanken.

Nästa gång jag svänger ut på motorvägen och låter tankarna spridas av fartvinden vill jag göra det som en fri man i 30-årsåldern. När ljudet av motorn blandas med en röst från New Jersey uppstår en musik vars toner är…

Det är trist med samma restauranger överallt, ok?

Aventinus Weizen-Eisbock (11725)

Aventinus Weizen-Eisbock är en bra öl att avrunda kvällen med för dess effekter på ditt motoriska system kommer att omöjliggöra all sorts aktivitet som kräver mer än andning.

Detta är en stark öl, 12% alkohol, men den är kraftfull även i andra avseenden. Smaken är intensiv och den har fler lager än en välrullad smördeg. De har verkligen inte slösat på vattnet när de gjorde denna öl, detta skulle kunna vara ölkoncentrat.

Ölen bryggs i Kelheim i samarbete med satan. Kelheim ligger i Bajjern och det är ett ord du inte kommer att kunna stava till om du dricker mer än en av dessa samma månad. 31,90 kronor på systembolaget, nummer 11725 i katalogen.

Tre deliriumanfall av fem möjliga

Vykort från Ljubljana

Jag har en gammal kollega som heter Paul Valö och han skriver mig ibland. Detta är något som han skickade från Sloveniens huvudstad Ljubljana och jag tror det är lika bra att ni tar och tittar på det.
 
Ännu ett hotellrum, ännu en samling vilda bokstäver i en liten svart anteckningsbok.
Klockan närmar sig midnatt och jag sitter i mitt rum på Hotell Park med fötterna på skrivbordet. Ett dimmigt glas, en flaska Travarica och en kasse med serbiska plommon.
Det är min sista kväll i Ljubljana och jag är glad att komma härifrån. Två veckor med vetenskapsmetod, franska föreläsare och Slovensk matlagning är tillräckligt.

Jag har kanske inte varit den ambitiösaste forskarstuderanden i stan under de här veckorna men jag har ändå varit tillräckligt lutheransk för att kunna se mig själv i spegeln på morgonen, även om det i mitt fall inte kan anses vara någon förmån.

Nej det har varit en vecka med mycket arbete och lite balkanbuskis och det är naturligtvis inte jag själv som valde att det blev på detta vis. I själva verket har dessa veckor liknat livet i stort, som en enda lång ökenvandring fast utan solsken.

Sedan så är det ju det här med själva hotellet också. Låt mig berätta lite om Hotell Park i Ljubljana

Hotell Park är beläget alldeles intill Ljubljanas största vandrarhem, en ståtlig byggnad som var fängelse under kommunisttiden. Vilken funktion hotellet fyllde då vet jag inte men jag skulle gissa på att det har något med kärnvapentest att göra.

Jag vet förstås inte ifall Jugoslavien hade något kärnvapenprogram men de lär ha haft ett rymdprogram. Från vad jag har hört så verkar det jugoslaviska rymdprogrammet ha varit ett mekaniskt underverk.

Hotellet är en tolvvåningsbyggnad som bara är obetydligt mindre betongsocialistisk än Sparta studentområde i Lund. Den är belägen mindre än 10 minuter från centrum vilket är lite även om det inte är någon stor stad.

Ljubljana är ungefär lika stort som Malmö men med färre jugoslaver.

När man går in genom de nyinstallerade glasdörrarna och fram till receptionen kan man vara klädd i bjällror och bjärta färger, man kommer ändå inte tilldra sig personalens uppmärksamhet. För att få anställning på Hotell Park måste man uppfylla en lång rad krav men stresstålighet, tekniskt kunnande eller social förmåga har ännu inte letat sig in på listan över meriter.

Ett samtal med receptionisten kan avbrytas när som helst av att han eller hon under högljudda bannor springer ut på gatan och börjar dirigera trafik. Trafik är förstås ett problematiskt kapitel i Slovenien. Den enda trafikregeln är ”drick hård sprit och kör allt vad du kan”.
 
 Hotellreceptionisten brukar dock fokusera sin trafikgärning på att få folk att parkera rätt utanför hotellet. Detta är något utav en utmaning i ett land där man kan se folk dubbelparkera på insidan, alltså på trottoaren innanför andra bilar parkerade vid gatukanten.
 
 När man checkar in kanske man vill skriva sitt namn på en streckad rad och få en nyckel ganska omgående? Personalen på Hotell Park skulle säkert respektera denna åsikt men det är helt enkelt inte hur de gör affärer.
 
 På Hotell Park väntar man under upprepade harklingar och hostningar på att personalen ska upptäcka att det står någon en meter framför dem. Sedan förklarar man sitt ärende, varefter ett omfattande pappersarbete fortskrider. Man lämnar in sitt pass på obestämd tid och efter en ganska långdragen process som aldrig är identisk två incheckningar i rad kan man få fortskrida till sitt rum.

Då står man inför utmaningen att ta sig upp till sin våning. Hissen är de modigas alternativ, trapporna de benstarkas. Det finns faktiskt två hissar, den ena går till udda våningar, den andra till jämna och båda kan göra en avstickare till himmel eller helvete beroende på preferenser.

Rummen kunde vara värre och gud vet att det är en ambition för Hotell Park. Mitt var ett rökrum vilket gjorde att det åtminstone luktade lite bättre än de vanliga.

Dessutom hade jag en minibar, som jag snabbt förvandlade till en maxibar efter ett par givande inköpsrundor till den närliggande jourbutiken.

En rolig sak med toaletten är att den inte sällan låser sig i spolningläge. En dag när jag kom hem från en lång dags föreläsningar spolades det för fullt inne på toaletten.

Jag måste ha dragit igenom ganska många kubikmeter vatten. Dessutom kan den börja spola spontant också, vilket jag misstänker är vad som hände den dagen jag möttes av det där spolande ljudet som med lite fantasi påminner om det som dånar från Tännforsen.

Det finns förstås både bra och dåliga dagar på Hotell Park, de bra dagarna är när det finns saker i frukostbuffén som inte innehåller choklad. De dåliga dagarna är de senare i veckan då veckans bröd börjar bli väl torrt.

Frukostserveringen har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag bodde på hotellet förra gången, för två år sedan. Då liknade stället mest en inrökt pizzeria någonstans i västernorrland som förblivit oförändrad sedan 1976.

Nu har de målat väggarna en skarp ljusgrön färg, vilket tillsammans med de orangea stolarna, de ljusa träborden och de stora fönstren ger en känsla av både IT-företag och montessoriskola, vem kan säga vilket som var avsikten?

När jag på min första morgon i frukostrummet satte en kopp under kaffebehållaren och öppnade kranen fick jag ett våldsamt stänk av något gyttjeliknande i porslinet.

Det såg ut som en kolgruvarbetare precis hostat och jag fick hälla en stund innan drycken tunnades ut tillräckligt mycket för att kunna kallas flytande.
Det mesta är kraftigt sötat i Slovenien men det är också den enda smaken man tagit på allvar.
 
Kaffemaskinen på universitetet har alternativen ”med socker”, ”med extra mycket socker” och ”utan socker”. Kategorin ”utan socker” har dock också lite socker. Ifall man VERKLIGEN inte vill ha något socker måste man trycka ”Stop sladko”, vilket betyder ”stoppa socker”, en knapp endast avsedd för de som har typ tre diabetes.
Mineralvattnet har socker och juicen man serveras till frukost på Hotell Park består av vatten, socker och någon sorts brustablett med apelsinsmak. Ölen är inte söt men de två sorters lokalt öl som finns saknar därmed också helt smak. Det är en avvägning man gör i Slovenien, gillar man inte sött så får man välja bort smak helt.

Möjligtvis är jag orättvis nu, speciellt eftersom jag precis kom på en slovensk specialitet som är salt. Det är den slovenska chokladen.

Det finns en liten bar men den stänger rätt tidigt, den har exempelvis stängt nu när jag skriver detta på min sista kväll på våning sex. Min maxibar har dock öppet ett par timmar till, ända fram till väckningen vid kvart i fyra ifall så behövs.

Till baren hör en liten uteservering placerad på någon sorts miljonprogramsplattläggning. Där kan man sitta fram till tiotiden på kvällen eller tills de lokala galningarna blir för upphetsade. En kväll förra veckan satt jag och min kollega omgivna av en hel flock pudlar som uppenbarligen fått frigång av dem som bestämmer sådant.

Deras övervakare verkade vara den vithårige man i skägg som stundom skrek och stundom talade sentimentalt på slovenska till den ena eller den andra hunden i flocken. Ibland tog han utan förvarning upp en pudel och stoppade den innanför västen, som en ömhetsbetygelse eller ett sätt att hålla den balkanska kvällskylan borta.

Jag blev aldrig klok på vilken funktion mannen med lösviktspudlarna fyllde på hotellet, utöver den som pittoreskt inslag och lokal krydda förstås.

Gästerna på hotellet var under min vistelse där främst statsvetardoktorander och tyska motorcyklister. Hotell Park är det enda lågprishotellet i centrala Ljubljana och därför attraherar det alla som inte har råd med lyxhotellen men som inte heller vill bo i det gamla fängelset som nu är vandrarhem.

Det finns få nöjen på Hotell Park och ifall man är nykterist och dessutom inte vill betala 80 spänn för 24 timmar moldavisk hårdporr så finns det inga alls. Själv roade jag mig mest med att hålla mig borta från hotellet men i de fall jag hade en kväll på rummet är det som nu alkohol och skrivande som gällt.
 
Igår, till exempel, satt jag och drack kroatisk malörtssprit och skrev vykort till mormor.
 
Just som jag skriver detta hör jag en hund skälla i korridoren. Jag har precis vant mig vid att kyrkklockan slår varje timme utanför mitt fönster, jag har ännu inte förlikat mig vid tanken på herrelösa hundar i korridoren. Det kommer ta en timme och en badrumsmugg med slivovice.
 
Jag har kommit att förvänta mig en se en björn cykla förbi på en enhjuling utanför min dörr.
Timmarna är få tills avfärd och jag måste förlita till mig själv att räkna ner dem.

Om fem timmar är jag redan borta från Hotell Park och Ljubljana. Om fem timmar är jag dock antagligen, långsamt på väg tillbaka.

Jenlain Blonde (1387)

Öl trivs inte i Frankrike och relationen är ömsesidig. I Frankrike symboliserar öl motsatsen till förfining.

När tyskarna ockuperade de franska vindistrikten under kriget så tog man fasta på att tyskarna var öldrickare och därmed barbarer som inte ens kunde börja att föreställa sig värdet i ett fint vin. När tyskarna stal vin för transport till det tredje riket skickade de franska vinarbetarna ofta sura skräpviner med fina etiketter, trygga i förvissningen att de tyska ölraparna inte skulle märka skillnaden.  

Nu är dock Jenlain Blonde inte alls något dåligt öl. Det är å andra sidan nätt och jämt franskt. Jenlain Blonde kommer från Jenlain som ligger i nordvästra Frankrike, precis på gränsen till Belgien.

Smakmässigt påminner den om en mer nyanserad och mer välsmakande version av Red Stripe. Framför allt smakar den faktiskt öl vilket säger något om vad man förväntar sig när man testar en fransk öl. Detta är en ny sort på systembolaget som kostar 12,90 kronor, nummer 1387 i katalogen.

Tre pain richer av fem möjliga

Pumpviken Påsköl (1330)

Kanske är inte påsken någon riktig festhelg. Det betyder dock inte att man inte kan göra sig lös och ledig och Pumpviken Påsköl kan hjälpa dig med detta. Ifall Jesus druckit ett par sådana här till den sista måltiden så skulle han ha blivit för mjuk för att spika i.

Denna märkliga öl är fruktig som en weissbier och lika vass i smaken. Den berättar redan i första klunken mer än en drucken filmvetare med lappsjuka. Detta är en rik historia om du har förstånd att uppskatta den.

Vad betyder den skarpa doften du känner i glaset. Är det doften av en humleart som Nynäshamns Ångbryggeri men nästan ingen annan använder eller är det doften av en alldeles ny plastpåse du rivit från kartongen på Ica? Det är med förvåning som du noterar att det inte spelar någon roll.

Denna öl har förstås inget alls att göra med påsken och det finns all anledning att sörja dess död i april. Kanske dör den för våra synders skull. 29,10 kronor på systembolaget, nummer 1330 i katalogen.

Fem pumpar av fem möjliga

Buteljerat vatten, ett återkommande tema

Återvinning, lokalproducerat och allehanda andra ekologiskt hållbara alternativ är ju i dessa dagar nästan lika socialt tvingande som velour var på 70-talet. För att glänsa lite på denna arena och samtidigt förmedla en illusion av substans och principfasthet tänkte jag försöka mig på ett metaåtervinnande bloggretrospektiv.

070406 – Vatten på flaska, drick dig snygg? (Matnils)

En mer samtida fin liten filmsnutt på samma tema och den egentliga anledningen till detta inlägg, denna Earth hour-dag.

Undrar hur Ian Wachtmeisters Soda streamer står sig fotavtrycksmässigt jämfört med buteljerat vatten?

Det där med Earth hour ger jag inte så mycket för förresten, känns mer som en ljusshow för marsianer.

Oppigårds Easter Ale (1345)

Inget säger glad påsk som en flaska öl med en färgglad tupp på. Jag är inte riktigt säker på hur man som ateist ska fira påsken och jag är inte riktigt säker på varför. Ifall firandet inkluderar ett par flaskor Oppigårds Easter Ale så ska jag dock bekräfta min tro tre gånger innan tuppen galer på långfredagen.

Oppigårds bryggeri ingår utan vidare i den uppfriskande maltiga vågen av små svenska bryggerier som fört landet in i världens ölatlas på allvar. Med en öl som denna visar de att de behärskar hela registret och att de kommit för att stanna.

Oppigårds Easter Ale är en nyansrik öl som har mycket att erbjuda utan att tränga sig på. Jag skulle dricka den till en annan flaska Oppigårds Easter Ale. 25,60 kronor på systembolaget, nummer 1345 i katalogen

Fem dalmasar av fem möjliga

Jämtlands påsköl (1399)

Kristnat eller inte, påsken kommer till Jämtland ändå. Jag minns Jämtland, hur skulle jag kunna glömma?

Ett sätt skulle förstås kunna vara att fortsätta dricka öl med samma maltbett som denna. Ändå kommer minnena tillbaka kraftigare och kraftigare för varje klunk.

Utanför fönstret fallen kvällen över Norrmalm och kvällens första farbröder har redan börjat kretsa kring bögporrbion längre ner på gatan. Mina tankar är dock nu helt och hållet någon annanstans, i en republik värdigt en kung. Jämtland var mitt hemland i den större delen av sex år och Jämtlands bryggerier var utan tvivel en del av den upplevelsen.

Jämtar tar Jämtland på allvar och ett jämtländskt öl har alltid prioritet framför ett storsvenskt. Jag är tacksam att föremålet för den republikanska yran är ett så fint bryggeri och att inte pripps blå bryggs i Jämtland. För tro mig, de hade insisterat på att det dracks också.

Jag har gått igenom bryggeriets sortimente fler gånger än vad Folkhälsoinstitutet i Österund anser är lämpligt.  De är av varierande karaktär men just maltigheten för dem samman. Jag vågar påstå att jag hade placerat detta påsköl i Jämtland vid ett blindtest.

Jag vet inte vem som ritar etiketterna till Jämtlands bryggerier men han borde släppas lös någonstans i Skäckerfjällen där han kan leva på björksskott och färsk fisk och aldrig röra en färgkrita igen. Jag har inget emot att ha ett sjöodjur på etiketten, tvärtom uppskattar jag en varelse som kan förkroppsliga den verkliga och den av jämtar upplevda exceptionaliteten i länet. Det ändrar dock inte att etiketten ser ut att ha ritats av någon som endast mycket långsamt är på väg att återanpassas till samhället.

Påskölen är en kraftfull, maltig öl vars humletoner är djupa och mörka. Det är en utmärkt öl från en speciell plats och jag förstår inte varför den skulle vara begränsad till en särskild högtid. 24,90 kronor på systembolaget, nummer 1399 i katalogen

Fyra storsjöodjur av fem möjliga

Dortmunder Actien-Brauerei (DAB) (1670)

Köksbänksrealism

 Jag hyser en djup tacksamhet mot det här ölet. Efter ett stort antal flaskor med franskt vin tar DAB mig tillbaka till ursprunget, tillbaka till ölet.

Smakmässigt är detta ingen uppenbarelse i sig. DAB påminner rätt mycket om Norrlands Guld, samma brödighet, samma balanserade beska och samma anspråkslöshet. Den stora upplevelsen är just att DAB med enkla medel visar precis vilken bra idé en kall öl är. Livet blir aldrig svårare än så här.

Detta är ingen öl för de fina salongerna. Detta är en öl för gillestugan i en mexitegelvilla som du inte kommer kunna fortsätta betala amorteringarna på om det fortsätter så här. Detta är en öl för brännboll med gräsfläckar och en öl för hemkomsten efter en dag på fjället.

Dortmunder Actien-Brauerei – när du vill vara dig själv för en stund.

11,90 på systembolaget, nummer1670 i katalogen.

Tre vardagshjältar av fem möjliga