Jag har en gammal kollega som heter Paul Valö och han skriver mig ibland. Detta är något som han skickade från Sloveniens huvudstad Ljubljana och jag tror det är lika bra att ni tar och tittar på det.
Ännu ett hotellrum, ännu en samling vilda bokstäver i en liten svart anteckningsbok.
Klockan närmar sig midnatt och jag sitter i mitt rum på Hotell Park med fötterna på skrivbordet. Ett dimmigt glas, en flaska Travarica och en kasse med serbiska plommon.
Det är min sista kväll i Ljubljana och jag är glad att komma härifrån. Två veckor med vetenskapsmetod, franska föreläsare och Slovensk matlagning är tillräckligt.
Jag har kanske inte varit den ambitiösaste forskarstuderanden i stan under de här veckorna men jag har ändå varit tillräckligt lutheransk för att kunna se mig själv i spegeln på morgonen, även om det i mitt fall inte kan anses vara någon förmån.
Nej det har varit en vecka med mycket arbete och lite balkanbuskis och det är naturligtvis inte jag själv som valde att det blev på detta vis. I själva verket har dessa veckor liknat livet i stort, som en enda lång ökenvandring fast utan solsken.
Sedan så är det ju det här med själva hotellet också. Låt mig berätta lite om Hotell Park i Ljubljana
Hotell Park är beläget alldeles intill Ljubljanas största vandrarhem, en ståtlig byggnad som var fängelse under kommunisttiden. Vilken funktion hotellet fyllde då vet jag inte men jag skulle gissa på att det har något med kärnvapentest att göra.
Jag vet förstås inte ifall Jugoslavien hade något kärnvapenprogram men de lär ha haft ett rymdprogram. Från vad jag har hört så verkar det jugoslaviska rymdprogrammet ha varit ett mekaniskt underverk.
Hotellet är en tolvvåningsbyggnad som bara är obetydligt mindre betongsocialistisk än Sparta studentområde i Lund. Den är belägen mindre än 10 minuter från centrum vilket är lite även om det inte är någon stor stad.
Ljubljana är ungefär lika stort som Malmö men med färre jugoslaver.
När man går in genom de nyinstallerade glasdörrarna och fram till receptionen kan man vara klädd i bjällror och bjärta färger, man kommer ändå inte tilldra sig personalens uppmärksamhet. För att få anställning på Hotell Park måste man uppfylla en lång rad krav men stresstålighet, tekniskt kunnande eller social förmåga har ännu inte letat sig in på listan över meriter.
Ett samtal med receptionisten kan avbrytas när som helst av att han eller hon under högljudda bannor springer ut på gatan och börjar dirigera trafik. Trafik är förstås ett problematiskt kapitel i Slovenien. Den enda trafikregeln är ”drick hård sprit och kör allt vad du kan”.
Hotellreceptionisten brukar dock fokusera sin trafikgärning på att få folk att parkera rätt utanför hotellet. Detta är något utav en utmaning i ett land där man kan se folk dubbelparkera på insidan, alltså på trottoaren innanför andra bilar parkerade vid gatukanten.
När man checkar in kanske man vill skriva sitt namn på en streckad rad och få en nyckel ganska omgående? Personalen på Hotell Park skulle säkert respektera denna åsikt men det är helt enkelt inte hur de gör affärer.
På Hotell Park väntar man under upprepade harklingar och hostningar på att personalen ska upptäcka att det står någon en meter framför dem. Sedan förklarar man sitt ärende, varefter ett omfattande pappersarbete fortskrider. Man lämnar in sitt pass på obestämd tid och efter en ganska långdragen process som aldrig är identisk två incheckningar i rad kan man få fortskrida till sitt rum.
Då står man inför utmaningen att ta sig upp till sin våning. Hissen är de modigas alternativ, trapporna de benstarkas. Det finns faktiskt två hissar, den ena går till udda våningar, den andra till jämna och båda kan göra en avstickare till himmel eller helvete beroende på preferenser.
Rummen kunde vara värre och gud vet att det är en ambition för Hotell Park. Mitt var ett rökrum vilket gjorde att det åtminstone luktade lite bättre än de vanliga.
Dessutom hade jag en minibar, som jag snabbt förvandlade till en maxibar efter ett par givande inköpsrundor till den närliggande jourbutiken.
En rolig sak med toaletten är att den inte sällan låser sig i spolningläge. En dag när jag kom hem från en lång dags föreläsningar spolades det för fullt inne på toaletten.
Jag måste ha dragit igenom ganska många kubikmeter vatten. Dessutom kan den börja spola spontant också, vilket jag misstänker är vad som hände den dagen jag möttes av det där spolande ljudet som med lite fantasi påminner om det som dånar från Tännforsen.
Det finns förstås både bra och dåliga dagar på Hotell Park, de bra dagarna är när det finns saker i frukostbuffén som inte innehåller choklad. De dåliga dagarna är de senare i veckan då veckans bröd börjar bli väl torrt.
Frukostserveringen har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag bodde på hotellet förra gången, för två år sedan. Då liknade stället mest en inrökt pizzeria någonstans i västernorrland som förblivit oförändrad sedan 1976.
Nu har de målat väggarna en skarp ljusgrön färg, vilket tillsammans med de orangea stolarna, de ljusa träborden och de stora fönstren ger en känsla av både IT-företag och montessoriskola, vem kan säga vilket som var avsikten?
När jag på min första morgon i frukostrummet satte en kopp under kaffebehållaren och öppnade kranen fick jag ett våldsamt stänk av något gyttjeliknande i porslinet.
Det såg ut som en kolgruvarbetare precis hostat och jag fick hälla en stund innan drycken tunnades ut tillräckligt mycket för att kunna kallas flytande.
Det mesta är kraftigt sötat i Slovenien men det är också den enda smaken man tagit på allvar.
Kaffemaskinen på universitetet har alternativen ”med socker”, ”med extra mycket socker” och ”utan socker”. Kategorin ”utan socker” har dock också lite socker. Ifall man VERKLIGEN inte vill ha något socker måste man trycka ”Stop sladko”, vilket betyder ”stoppa socker”, en knapp endast avsedd för de som har typ tre diabetes.
Mineralvattnet har socker och juicen man serveras till frukost på Hotell Park består av vatten, socker och någon sorts brustablett med apelsinsmak. Ölen är inte söt men de två sorters lokalt öl som finns saknar därmed också helt smak. Det är en avvägning man gör i Slovenien, gillar man inte sött så får man välja bort smak helt.
Möjligtvis är jag orättvis nu, speciellt eftersom jag precis kom på en slovensk specialitet som är salt. Det är den slovenska chokladen.
Det finns en liten bar men den stänger rätt tidigt, den har exempelvis stängt nu när jag skriver detta på min sista kväll på våning sex. Min maxibar har dock öppet ett par timmar till, ända fram till väckningen vid kvart i fyra ifall så behövs.
Till baren hör en liten uteservering placerad på någon sorts miljonprogramsplattläggning. Där kan man sitta fram till tiotiden på kvällen eller tills de lokala galningarna blir för upphetsade. En kväll förra veckan satt jag och min kollega omgivna av en hel flock pudlar som uppenbarligen fått frigång av dem som bestämmer sådant.
Deras övervakare verkade vara den vithårige man i skägg som stundom skrek och stundom talade sentimentalt på slovenska till den ena eller den andra hunden i flocken. Ibland tog han utan förvarning upp en pudel och stoppade den innanför västen, som en ömhetsbetygelse eller ett sätt att hålla den balkanska kvällskylan borta.
Jag blev aldrig klok på vilken funktion mannen med lösviktspudlarna fyllde på hotellet, utöver den som pittoreskt inslag och lokal krydda förstås.
Gästerna på hotellet var under min vistelse där främst statsvetardoktorander och tyska motorcyklister. Hotell Park är det enda lågprishotellet i centrala Ljubljana och därför attraherar det alla som inte har råd med lyxhotellen men som inte heller vill bo i det gamla fängelset som nu är vandrarhem.
Det finns få nöjen på Hotell Park och ifall man är nykterist och dessutom inte vill betala 80 spänn för 24 timmar moldavisk hårdporr så finns det inga alls. Själv roade jag mig mest med att hålla mig borta från hotellet men i de fall jag hade en kväll på rummet är det som nu alkohol och skrivande som gällt.
Igår, till exempel, satt jag och drack kroatisk malörtssprit och skrev vykort till mormor.
Just som jag skriver detta hör jag en hund skälla i korridoren. Jag har precis vant mig vid att kyrkklockan slår varje timme utanför mitt fönster, jag har ännu inte förlikat mig vid tanken på herrelösa hundar i korridoren. Det kommer ta en timme och en badrumsmugg med slivovice.
Jag har kommit att förvänta mig en se en björn cykla förbi på en enhjuling utanför min dörr.
Timmarna är få tills avfärd och jag måste förlita till mig själv att räkna ner dem.
Om fem timmar är jag redan borta från Hotell Park och Ljubljana. Om fem timmar är jag dock antagligen, långsamt på väg tillbaka.
Kanske är inte påsken någon riktig festhelg. Det betyder dock inte att man inte kan göra sig lös och ledig och Pumpviken Påsköl kan hjälpa dig med detta. Ifall Jesus druckit ett par sådana här till den sista måltiden så skulle han ha blivit för mjuk för att spika i.
