Tecken i tiden

Ett mäktigt järtecken uppenbarade sig på himlen över huvudstaden tidigare idag. Från min plats överst på ett berg på Södermalm kunde jag skåda en enorm ljuskälla med en ring av mer ljus kring. Ljuskällan visade sig vara ”solen”, ett fenomen som är relativt vanligt i många andra länder. Ringen runt solen var ett mer ovanligt halofenomen som de säkert har något jättedyrt laboratorium för i Lund.

Tecken i skyn förebådar stora och märkliga händelser men vi kan inget veta om vilka dessa är. Kanske Zonk tänker göra ett inlägg till? Eftersom konungen ännu inte tolkat detta som ett gynnsamt tillfälle att föra hären över havet för att kristna folken i öster så väntar vi fortfarande på svar.

Signalerna blir dock en aning blandade då man läser om dagens andra järtecken. Två järtecken om dagen är mycket även i vanliga fall men när det ena uppenbarar sig i form av en kraftig doft av kattpiss så måste man börja undra om någon driver med oss. Särskilt som de pikanta aromerna bäddar in staden på samma dag som Stockholm får ett internationellt pris för sin goda luftkvalité.

Tecknen är många om man letar efter dem. Jag ser nya hela tiden men jag vet inte om detta är ett av dem.

Svin i örtagård

Gudarna ska veta att jag inte läser mycket böcker. Det finns dock böcker jag både läser och uppskattar, vissa så mycket att jag läser dem om och om igen. En märklig prioritering, kan tyckas, att välja böcker man redan läst när läsåret bara rymmer en handfull litterära verk. Men så är det.

En av dessa böcker är Bock i örtagård av Fritiof Nilsson Piraten. Detta är helt klart en av världens bästa böcker, visserligen med min nu erkänt snäva referensram. Nu läser jag den återigen.

Piraten är nästan okänd norr om hallandsåsen. Inte bara berövar detta nordsvenskarna på lysande litteratur, det gör också att de inte får ha Piratens besk i det statliga alkoholmonopolets fasta sortiment. Men det har jag redan raljerat över en gång.

Vad Bock i örtagård handlar om är inte något jag tänker avslöja för de trogna gödsvinetläsare som nu i tusental kommer att invadera bokhandlarna efter att ha läst det här inlägget. Men boken inleds med en fenomenal beskrivning av en supé på Hotell Horn i Malmö någon gång sent artonhundratal. Det är i dessa gastronomiska utläggningar som Piraten är allra bäst. Man blir rädd för, och fascinerad av, hur mycket mat och dryck man verkade kunna inmundiga på den tiden. Men man sörjer också att den tiden är förbi och att man aldrig kommer att få uppleva det kulinariska vansinnet som då verkade råda. Vågar jag föreslå att det kanske var bättre förr?

Så här beskrivs första tagningen av förrätten, det vill säga smörgåsbordet.

Entrén gick ingalunda i förlägenhetens tecken: dessa gentlemän rörde sig hemvant som i egen stuga; ingen vred sina händer, ingen slätade håret, ingen kontrollerade sina julpknappar. Målmedvetet slöto de upp kring smörgåsbordet, som var prisgivet till skövling. Golvplankorna gungade under deras tunga steg, ålen darrade i sin gelé, aladåberna skälvde, rödbetstärningarna lossnade och gledo utför sidan på sillsallatens stympade kon.

Hovmästaren gjorde tecknet som betydde småvarmt och flickorna skyndade ut genom svängdörren för att snabbt återvända med ångande fat och kastruller, pytt i panna, fläskkorv, impotatis, skinkomelett, sillgratin. […]

Trängseln kring bordet blev svår, ty var och en ville bärga första skörden på sin tallrik på stående fot, med mera mat och brännvin inom bekvämt räckhåll. Men sämjan var god. Främsta ledet langade tallrikar, knivar, gafflar, supar till de bakom stående. Och dessa harpunerade så gott sig göra lät sina aptitbitar över axlar, under armbågar, genom varje springa som yppades i väggen av smörgåsätare framför. Varunder det ej kunde undgås att mycket smått och gott fastnade i kostymtyg.

Bara första tagningen alltså. Både en portion till av detta och en huvudrätt ska ner. Supén fortsätter därefter med ständigt nya nivåer av dekadens. På något sätt kulminerar det efter maten då herrarna tar igen sig i caféet.

Snart rökte de som skorstenar och började dricka det värsta de kunde, börjande med några glas konjak att sätta maten med och fortsättande med punsch för att släcka törsten.

Att släcka törsten med punsch är bara det surrealistiskt eggande.

Jag ber Albert Bonniers förlag om ursäkt för att jag helt fräckt publicerar den text de åtnjuter en mängd juridiska rättigheter till, men hoppas att de förlåter mig då jag gör mer engagerad reklam för boken än de ens försökt göra på mycket länge. Och som ni vet står mig upphovsrätten mycket varmt om hjärtat, aldrig skulle jag vilja beröva Albert Bonniers förlag inkomsten från det någon annan skrivit. Förlåt, nu tappade jag bort mig.

Bock i örtagård, fem kreaturshandlare av fem möjliga. Finns även som ljudbok, fantastiskt inläst av Hans Alfredsson.

http://www.youtube.com/watch?v=P-BbHbQqS8w

Helgen vecka 48 – En bagatell i moll och lite dur

Det är väldigt, väldigt sent. Eller nej, klockan är väl kring elva. Men jag hade redan sovit i flera timmar innan jag hamnade här. Jag är inte säker på att jag har en dygnsrytm längre.

Det är helgen vecka 48 och jag har firat Bob Hunds helg med stil. I fredags kväll besökte jag Berwaldhallen för första gången och jag kommer att skriva om det här någon gång. Jag nämnde namnet Esa-Pekka för min vän Ulrich i Mainz och han har inte slutat att skicka mig tips på klassisk musik sedan dess. Det var något om Mozart.

Jag lyssnar på Rolling Stones skiva ”Some girls” så högt att det gör ont. Det är en bra skiva och jag bryr mig inte om vad du säger.

Imorgon går jag upp kring klockan fyra. Det är inga problem, det kommer att kännas som fem. I morse vaknade jag upp med ett märkligt tryck över bröstet, tveklöst ett resultat av ett mycket lyckat julbord på Källhagen som jag utan tvekan också kommer att skriva om här. Det är sådant jag gör.

Egentligen sov jag, gick till sängs vid klockan sju. Kring klockan tio ringde min mor. Hon hade jobbat hela dagen på ålderdomshemmet och hon undrade om jag sov. Någonstans under täcket ljög jag om att jag inte gjorde det. Nu sitter jag här. Det är fortfarande helgen vecka 48 och jag försöker dricka mig till sömns med en mycket dålig whiskey som jag tveklöst också kommer att skriva om här, någon gång.

Jag ska föreläsa någonstans i Norrland imorgon. Allt är planerat och det kommer att bli en trevlig tillställning. Först måste jag dock ta mig dit och medan jag skriver detta så skymmer ett ymnigt snöfall utsikten från mitt önrnäste  i Vällingby centrum. Gud hjälpe SJ. Det är en kall och våt kväll att vara ateist.

Det är dags att avrunda det här. Det är sent och det dröjer lite innan blommorna slår ut. Jag ser en bar, jag ser en man, jag hör ett tjut. Nu har helgen vecka 48 tagit slut.

Tre små rum

En gång för länge sedan, på en disputationsfest i Linköping, träffade jag en för mig tidigare okänd människa. Vi pratade lite artigt med varandra och någon gång i den här konversationen tipsade hon mig om göteborgskrogen Tre Små Rum.

Ibland kan man förbanna sin klent utrustade hjärnbalk när man glömmer vad man skulle köpa på vägen till affären, när man inte minns vad det är för veckodag, eller när man tappar ett telefonnummer från det att man läst det till att man hinner slå klart hela numret. Men vissa saker fastnar, och något halvår senare var jag i Göteborg och styrde naturligt mina målmedvetna steg mot Tre Små Rum på Kristinelundsgatan.

Detta är ett ölnördhak på riktigt. Stora förbudsskyltar påminner en bryskt om att det inte är ok att beställa ”en stor stark” och en lista på väggen berättar vilka öl man helt enkelt inte får beställa. Det är en lista som täcker in 95% av Sveriges krogars ölsortiment.

Mannen i baren ser ut som en pirat. På hans tröja står ett kaxigt ”Don’t ask for blask”. Aldrig avslöjar han med en min att man är välkommen på hans revir. En lite undanskymd skylt förklarar att ”All our visitors make us happy, some when they come and some when they leave”. Till och med med de bästa ölintentionerna känner man sig okunnig i den här baren.

Jag frågade en gång efter menyn. Piratmannen såg förnärmad ut, och pekade på ölväggen avbildad ovan. Ölväggen är menyn. Världens bästa meny för övrigt, varenda flaska finns framme, med pris och etikett väl synligt. Ett pris som relativt sett alltid är helt överkomligt. Och sortimentet är helt fantastiskt. Då krogen har attityd nog att strunta i de vanliga tråkmärkena, de köper inte ens in Flying Dog för att de tycker att de är för stora, så kan de koncentrera sig på de intressanta märkena. Gillar man belgisk öl, världens bästa, så hittar man definitivt sitt lystmäte på Tre Små Rum.

I övrigt är stället sunkigt som få andra. Här ska du inte vara för att trivas, här ska du dricka öl. God öl.

Tre små rum, fem ölpirater av fem möjliga.

Saker vi gör för fika

Jag arbetar i en bransch där ingen uppfattar en order från chefen, där ingen känner några regler och där ingen ens dyker upp på jobbet om man inte har något viktigt att göra, som att skriva ut på jobbets skrivare eller stjäla kontorsmateriel. Akademikerna arbetar vid universitet och högskolor men de gör det som autonoma individer vars enda ansvar är inför sin egen karriär. Historien har visat att sådana arbetsplatser är svåra att styra men den visar också att universitetet är kanske världens äldsta överlevande samhällsinstitution.

Vad gör man med anställda som man inte kan kalla till ett möte med förväntningen att någon faktiskt dyker upp? Det finns ett sätt och det doftar svagt av smör och kanel.

Akademiker kanske inte kan lockas till att göra något för att det är deras jobb men vi gör vad som helst för att få något gratis. Förmodligen har det att göra med att alla universitetsanställda har många, fattiga studieår bakom sig, vi har helt enkelt inte stängt av den ekonomiska överlevnadsinstinkt som kommer sig av att leva i enlighet med CSN:s många infall och nycker. När någon kallar oss till ett möte så gäspar vi men när de samtidigt utlovar gratis fika så vaknar rovdjuret i oss.

Jag har spenderat över en timme med att diskutera halkskydd på en arbetsplatsträff i utbyte mot en kanelbulle. Jag har hört allt som finns att höra om framtidsvisioner för Norrlands inland för en fastlagsbulle. En liten bit kladdkaka drev mig till en genomgång av det nya kursplaneringssystemet och så vidare. Fikans makt är märkvärdig och fundamental.

Nu är det för all del inte bara universitetsanställda akademiker som låter sig ledas av de gräddade sötdegarna. Jag har själv använt bakverkens makt för mina egna, dunkla syften. Under hösten har jag ägnat mig åt att ringa ihop människor till gruppintervjuer för ett projekt jag jobbar med. Eftersom vi akademiker helst inte skiljs från våra pengar så kan vi inte betala intervjupersonerna. Kvarstår gör då att sätta sitt hopp till fikabrödets lockelse. Jag har aldrig haft anledning att bli besviken.

Jag intervjuade en grupp med tonåringar som saknade fullständiga skolbetyg på en ort i södra Sverige. Eftersom det inte fanns kaffe att tillgå så tog jag med coca-cola och eftersom jag inte hunnit till konditoriet så köpte jag diverse delicatoprodukter. En bit in i intervjun inser jag att jag matat 10 unga personer med koncentrationssvårigheter med tillräckligt med socker för att skicka en skolklass till månen. Det slutade dock väl, intervjun tog slut innan de hann tända av på sockerruset.

Att muta intervjupersoner med kaffebröd är dock förenat med helt andra problem. Det är inte utan sina utmaningar att försöka få igen utlägg på flera hundra för fika från ekonomiavdelningen. När jag senast försökte fick jag en försynt fråga från en handläggare om varför jag spenderat som en full sjöman på ett konditori i en mellansvensk stad. Förmodligen såg de framför sig hur jag bakom fördragna gardiner på kontoret slukade en pistagelängd efter en annan. Jag skrev ett långt brev där jag förklarade ungefär det som jag förklarat hittills i detta inlägg, om hur fikabröd är det närmaste jedi-krafter man kommer i Sverige. Eftersom jag inte kan kontrollera sådana här saker så kunde jag dessutom inte låta bli att lägga till att jag inte kände till den korrekta kontokoden för ”mutor medels bakverk”.

Några dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att förklaringen godtagits. Allt ekonomiavdelningen behövde var namnen på de som ätit alla bullarna. Det var med både förtjusning och viss oro som jag fick skriva tillbaka och berätta att alla intervjupersoner var anonyma, jag hade själv inte mer än förnamnen på någon av dem. Det är där fallet står idag. Det finns i jättefikans hemland ett juridiskt hålrum som gör att man inte kan bjuda anonyma människor på vetelängd och förvänta sig att bli ersatt för det av sin arbetsgivare. Varför hörde man inget om det i valrörelsen?

Egentligen är jag inte så förtjust i kakor och kaffebröd. Jag skulle aldrig, under några omständigheter, gå och köpa sådana till mig själv. Fika som man betalt själv känns bara smutsig. På så sätt bevaras den förunderliga kraften i den fika som man får gratis.

Mysingen Midvinterbrygd 2010 (11381)

Sveriges bryggerier gör det inte enkelt för en gammal grinch som mig att odla något överseende med julens alla fasor. Julen är barnens helg vilket betyder att vi andra får försöka stå ut genom att dricka oss fulla. Det finns en riksomfattande kampanj som säger något liknande. Ifall denna nödutgång från julmusik, tända ljus, disneyproduktioner och julklappsrov skall hållas öppen så skulle det behövas ett riktigt gott julöl. På något sätt verkar det dock som om julen istället blivit en ursäkt för bryggerierna att underprestera.

Om man ändå skall säga något positivt om de senaste årens utveckling inom julölsområdet så skulle det nog vara att ölen har blivit fler och mer varierade. En del har varierat sig till den grad att de knappt ens liknar öl längre. Mysingen midvinterbrygd kan vara en av dem.

Mysingen midvinterbrygd har en ganska tillbakalutad smak av allt som hör julen till: vört, choklad, julmust och alkohol. Beskan är balanserad och smaken är väl avrundad vilket gör denna öl till ett ganska bra alternativ vid julbordet, midvinterbrygden framstår faktiskt som en måltidsdryck.

Detta är en märklig skapelse och jag kommer fortfarande att föredra en god lager till julmaten. Med sill, snaps och en iskall lager kan man blunda och föreställa sig att det är midsommar istället.

30,70 kronor på systembolaget, nummer 11381 i katalogen

3 must av 5 möjliga

Världens bästa vatten

Drick inte vattnet

Världscupen i skidskytte är nu igång i Östersund och redan på första dagen fick vi uppleva stora svenska framgångar. Bland de, jämförelsevis, något roligare nyheterna från samma stad noterar jag att ett par tusen östersundare infekterats av en tarmparasit. De säger att den kommer från dricksvattnet. Varifrån skidskytte kommer är det ingen som vet.

Jag minns kranvattnet i Östersund från min fem och ett halvt år långa asyl i staden. Inte för att jag drack överdrivet mycket vatten då. Vad jag minns är en broschyr som man fick som nyinflyttad i staden. I den presenterades den storslagna Storsjön med orden ”från Storsjön kommer vårt dricksvatten och i Storsjön hamnar vårt avlopp”. Det slog mig som en konstig sak att skryta med i vad som i praktiken var en reklamprodukt. Lite längre fram i samma skrift kunde man läsa att man behövde ”en varm tröja” för att uppskatta de ljusa sommarkvällarna i Jämtland. Det är ett förnuftigt råd men kanske är de lite för ärliga för sitt eget bästa där uppe? Kanske vill de medvetet skrämma bort inflyttade personer som rynkar på näsan åt lite skit i vattnet eller som klagar på köldslagna grillkvällar?

Det där med vattnet oroade mig förstås inte. Storsjön är en stor sjö, därav namnet, och dessutom har ju Sverige ”världens bästa kranvatten”, vilket förnumsigt snåla människor och folk som säljer sodastreams aldrig slutar att påminna dig om. Nu vet jag inte om jag är lika övertygad längre.

En ”vattenexpert” som citeras i Östersundsposten menar att smittan helt enkelt beror på att intaget av dricksvatten och utsläppet av avloppsvatten ligger för nära varandra. Ingen vet dock något om varifrån parasiten kommer i dagsläget vilket gör det till en enkel och populär sysselsättning att utse sig själv till ”vattenexpert”.

Gödsvinet vill förstås dra sitt strå till den proverbiala stacken och på något sätt lindra de plågor som drabbat republiken i norr. Det är därför vi, som första blogg i Vällingby, kan presentera den totala listan på svenska flaskvatten som kvalificerat in på EU:s officiella lista över ”naturliga mineralvatten”.

Listan är ett resultat av helt ideella och improviserade fältstudier genomförda av en medarbetare vars val av fritidssysselsättningar aldrig upphör att förvåna. EU-kommissionen har kring 25 000 anställda i sin administrativa personal (ingen vet exakt hur många). På något sätt lyckades vår uppgiftslämnare få tag på en person bland dessa som hade information om just godkända mineralvatten, även om svaret av okänd anledning först var skrivet på tjeckiska. Listan över svenska, godkända vatten ser ut som följer:

Som ni märker är inte listan över erkända mineralvatten särskilt lång, trots att Ramlösa lyckats lägga beslag på två platser. Ramlösa är för övrigt det enda vatten som jag känner igen på listan. Det välkända vattnet Loka saknas på listan. Sådan skit skulle jag inte ens vattna gräsmattan med.

Om några veckor åker jag till Östersund och jag ser fram emot det. Ett Östersund med tarmparasiter är fortfarande bättre än ett Sundsvall utan. Det är så man tänker efter fem och ett halvt år där uppe. En del problem kommer att ha försvunnit och några kommer att vara kvar när jag anländer. Parasiten kommer nog fortfarande regera det kommunala vättennätet. Förhoppningsvis kommer dock skidskyttet ha gått över.

Bangers and mash

Förra veckans stora läsupplevelse var Keith Richards självbiografi Life. Han har inte bara en sjuhelvetes historia att berätta, han berättar den dessutom på ett underbart sätt. Han är bitvis tvärsäker, bitvis underfundig och alltid fullständigt uppriktig. Keith Richards skriver som han talar och hans vän, romanförfattaren James Fox, har pusslat ihop allt till en dramaturgiskt gripande helhet. Life är den bästa självbiografin sedan Waylon Jennings Waylon: an autobiography. Då förstår du.

Nu skulle det här inlägget ju handla om mat. Jag är, som alltid, väldigt strikt med att skriva om mat och dryck och aldrig något annat på denna bloggen. Det är en hederssak.

Keith Richards glider faktiskt in på ämnet mat efter ganska exakt 523 sidor. Innan dess rör de enda recepten speedballs (heroin + kokain) och hemmalagad smack (3 delar rent heroin + 97 delar glukos). Det är inget man blir mätt på.

Det visar sig i boken att Keith föredrar mycket traditionellt engelsk mat, trots eller tack vare att han inte bott i Storbritannien sedan kring tiden för den spanska armadan. Exempelvis har han ett direkt komplicerat förhållande till Shepards pie. Han sätter alltid upp Shepards pie på ridern, alltså den lista över saker som ett band önskar av arrangörerna i samband med en konsert. Vid ett tillfälle fann han att några personer i Stones entourage hade huggit in på pajen innan en konsert. Keith blev förstås rasande. Han lät meddela att han inte tänkte gå på scen förrän han fått en ny Shepards pie vilket fick till och med en rätt härdad Mick Jagger att bli upprörd. Strax innan konserten dök det upp en ny paj. Rickards tar fram sin kniv och sätter den i degskalet. Sedan går han upp på scen och spelar. Han äter ändå aldrig före en konsert.

En annan historia rör en vän till Keith Richards son Marlon som gjorde misstaget att gömma Keiths salladslökar på skämt. Historien slutar med att Richards, då i 60-årsåldern, jagar sonens skräckslagna vän genom skogen utrustad med inte en utan två sablar. Han har ett rätt elakt humör.

Det enda receptet i boken som inte rör olagliga substanser är för den genomengelska rätten ”bangers and mash”, det vill säga korv med mos. Naturligtvis tänker jag dela med mig av det, i min egna översättning från ursprungsspråket.

1. Först av allt, finn en slaktare som gör färska korvar

2. Börja med en kall stekpanna. Keith fick genom ett matlagningsprogram reda på att korven inte spricker om man låter den värmas sakta med pannan. Han fann det vara sant och gör numer aldrig på något annat sätt. Alltså, en kall panna med ett par goda korvar som steks långsamt.

3. Släng i lite hackad lök och lite bacon i stekpannan med kryddor efter smak. Rulla korvarna långsamt då och då.

4. Koka upp några potatisar med en skvätt vinäger, salt och en hackad lök i vattnet. Släng sedan lite ärtor och morötter om du gillar sådana (Keith Richards gör det inte)

5. Mosa potatisen och allt det andra

6. Servera korven och moset med HP sauce ”every man to his own”.

Svårare än så är det inte. Rock ´n Roll på ett fat. Jag hade kanske haft en klick smör i moset men nu är det ju inte jag som är rockstjärnan. Det här receptet är jag beredd att prova.

Man v food

Om du någon gång undrat varför USA är världens största supermakt så har du antagligen inte tittat på Man v Food. En medelstor man vid namn Adam åker land och rike runt för att prova sig igenom lokala specialiteter. Han besitter inga egenskaper man finner hos en normal kritiker, han älskar allt han får smaka. Varje avsnitt avslutas med att Adam deltar i någon form av tävling, där det brukar handla om att äta extremt mycket av något animaliskt på väldigt lite tid.

Det här låter ju lite äcklande, och det är det visserligen. Men det är också riktigt bra. Jag känner mig inspirerad. Hur starka kan egentligen atomic chicken wings på Quaker Steak & Lube i Pittsburgh vara? Hur snabbt går den tyska korvbuffén Autobahn på Schmidt’s i Columbus, Ohio? Finns ens the sasquatch burger, ”the size of a barstool”? Nästa gång jag planerar en USA-resa ska jag åka dit Man v Food tar mig. Det kommer att bli vackert.

Han finns här, tillsammans med bra reseguider. I övrigt är man nog hänvisad till mindre lagliga sätt att få tag i avsnitten. De är ganska fyllda med reklam som det är, så samvetsgranna upphovsrättsentusiaster kan ändå tanka tryggt.

Country cookin’

Skivmässor är alltid ett vågspel. Ibland kommer man hem med något värdefullt och ibland åker man hem med ett slitet exemplar av någon av Waylon Jennings 80-talsskivor och en lukt av gammal idrottshall som vägrar försvinna. Gårdagens mässa i Solnahallen kommer att gå till historien som en av de mer lyckade.

Det blev förstås mest countryskivor men jag tittade även djupt i några soulbackar med gott resultat. Tillställningen blev dock riktigt intressant när jag nådde backarna tillhörande en spritt språngande galen man som var mycket angelägen att slippa släpa hem några skivor. Jag hann bara börja bläddra innan han haltade fram till till mig och sa ”två kronor styck eller 100 för 99”. För den som finner priset på två kronor styck för högt återstod alltså möjligheten att köpa i bulk och därmed pressa ner priset till under en krona.

Jag såg för mitt inre hur det skulle vara att släpa 100 skivor genom snö och is till tunnelbanan, byta till gröna linjen vid Fridhemsplan och sedan bärga bytet till min lägenhet på 13:e våningen i Vällingby centrum. Där och då bestämde jag mig för att acceptera att betala två kronor styck. Jag kände mig rik och lite dekadent.

Man kan säga att jag gick loss ganska hårt i lågprisbackarna. Det var förstås mest skivor som man nog alltid visste skulle säljas för två kronor på en mässa i en idrottshall i Solna. De hade det skrivet över hela konvolutet. En del skivor var dock fullständigt relevanta. Jag plockade till mig ett par skivor med Dionne Warwick, någon Stevie Wonder och fler skivor av Jim Reeves än vad en man kan konsumera under en livstid.

Roligast bland fynden var nog skivan ”Country cookin'”. Den skivan innehöll avsnitt 161 och 162 av den amerikanska arméreservens radioprogram med samma namn. Programmen består av värden Lee Arnolds småprat med countryartister och, förstås, en hel del musik av dessa artister. De sändes den 16:e respektive 23 juni 1974.

Ett av avsnitten hade Little Jimmie Dickens som gäst och det i sig är värt två spänn. Kanske mer. Little Jimmie Dickens var inte bara liten, omkring 150 cm, han var också en god vän till Hank Williams och en nästan lika framgångsrik countryartist som denna under 1950 och 60-talen. Han är idag vid 90 års ålder den äldsta levande medlemmen av Grand old opry.

En detalj med skivan som roade mig, om än mest på grund av en generös uppfattning av vad som är roande, var de många budskapen om hur förträfflig den amerikanska arméreservens verksamhet är. Man får veta att de frivilliga i reserven jobbar hårt för ett grönare samhälle genom att bland annat ta flygfotografin av sjuka almar i Denver. Varje sådant inslag avslutas med en liten melodi och några slående slogans. ”It pays to serve in the army reserve”, etc.

Efter två avsnitt är jag redo att ta värvning.

Det var mörkt och kallt när jag hasade fram genom snön i Solna. I min papperskasse låg 23 nyinköpta skivor. Kanske kommer jag att lyssna på dem en gång och aldrig mer. Ändå var denna helgens skivmässa värt besväret. Det kanske lönar sig att tjänstgöra i arméreserven men det är inte helt utan förtjänst att ta sig till Solna ibland heller.