Patricia, Stockholm

av Johan

Onsdagar är hummerkväll på Patricia. Det är kanske den bästa kvällen i veckan på det lilla restaurangfartyget som faktiskt legat för ankar vid Slussen sedan Birger Jarls tid. Torsdagar är köp-två-huvudrätter-och-få-den-billigaste-gratis-kväll. Söndagar är gaykväll.

Hummern var fantastiskt god. Det ska villigt erkännas att jag inte riktigt kan min hummer och ifall detta var kräftdjurens Big Mac så skulle jag aldrig ha märkt det. Folk i mitt sällskap menade att den var fin och jag bråkar inte om sådana saker. Nästan hälften av gästerna under hummerkvällen var asiater. Enligt personer i redan nämnda sällskap är det ett gott tecken men på vad kommer jag aldrig att veta.

Det mest anmärkningsvärda med hummerkvällen på Patricia är att en hel hummer med tillbehör kostar 139 kronor. Dessa humrar är fångade i Kanada, influgna till Stockholm, kokade i köket på en nattklubbsbåt och serverade till asiater i grupp. Trots alla äventyr är deras kött till sist inte värt mer än priset av en rätt genomsnittlig hamburgare på en rätt genomsnittlig restaurang.

Hummern serverades med  bröd, majonnäs och några salladsblad. Den är hel men den hjälpsamma personalen har lagt ett par förlösande snitt med vinkelslipen över de mer välbepansrade delarna av djuret.

Patricia är känt för sina efterrätter. Det är åtminstone vad de påstår. Personligen tycker jag att båten är mer känd för söndagskvällen.

Vanligtvis äter jag inte efterrätt men jag föll för grupptrycket och åt samma gravt retrobetonade ”bananbåt” som alla andra. Den smakade som marängsviss med kolasås. Retrotemat är förresten en del av charmen med restaurangen. De har en traditionell båtinredning med mörkt trä och även om ingen jag hörde stämde upp i någon kantonesisk sjömansvisa så skänker det ju någon sorts atmosfär. Patricias meny är sparsmakad men genuin och mycket traditionell. Kaffet serveras i små kannor i rostfritt stål från 1950-talet och de har av princip ingen espresso.

Alla borde pröva på en hummerkväll på Patricia. Passa på innan klimataktivister torpederar fartyget.

Oförändrade matvanor

av Johan

Som student var jag aldrig snål. Jag var fattig. Nu är jag inte fattig. Jag tjänar pengar på studenter. Vad studenterna tjänar eller äter nu för tiden vet jag inte exakt men jag gissar att min inkomst skiljer mig mer från dem än vad min diet gör. Möjligtvis gör det mig snål.

Lönebesked förändras men inte människor. Jag är den första att gratulera Jonas till att ha funnit ett sätt att äta samma sak som förr till helt nya kostnader i tid och pengar. Det är att följa med i sin egen utveckling. Själv är jag helt tappad bakom min vagn och medan den försvinner mot solnedgången väntar jag på att pastavattnet ska koka upp.

Matlagning är i slutänden alltid mer begränsad av engagemang än av budget. Mitt engagemang för matlagning är lika stort som mitt engagemang för allt annat som inte uttrycks i textform. Praktiska arbetsuppgifter ger mig kvävningskänslor, galopperande eksem och vid åsynen av hängelsbyxor även rabies. Med stort tålamod och rätt medicinering kan jag klara av enklare praktiska göromål och matlagning är av fortlevnadsskäl prioriterat bland dessa.

Numera äter jag lyxmat?

Själva matlagningen är ärligt talat mer lättbearbetat än många kringsysslor. Att handla mat är för mig en ökenvandring. Fast utan solsken.

Eftersom det krävs ett uppbådande av all mitt engagemang för att handla mat till en måltid så är det inte tal om att försöka handla mat till två måltider samtidigt. Därför handlar jag hela tiden. Likt Jerusalems skomakare är jag dömd att för evigt vandra upp och ner för konsums dystra alléer. Mitt enda sätt att förkorta lidandet är att alltid köpa samma sak. Samma sak som när jag var student.

Ändrade matvanor

av Jonas

Som student var jag snål. Det krävdes av studenter på den tiden som inte ville jobba extra. Och det krävs ännu mer av dagens studenter.

På den tiden (jag är inte ens säker vilket sekel det var) ägnade jag mig alltså inte åt samma lyxiga kulinariska utsvävningar som idag. Jag tvekade inte ens att tillaga den klyschiga pasta med ketchup och korv. Sådant får jag inte längre för mig. Nu ska jag istället ge er ett väldigt enkelt recept på en riktig lyxvardagsmiddag: Pasta med tomatsås och korv.

Numera äter jag lyxmat
  1. Ett par timmar innan du är hungrig, börja med tomatsåsen. Tomatsås ska koka lääänge. Hacka en halv till en lök, fräs den lite mjuk. En vitlöksklyfta om du gillar det också. Häll på en burk bra krossade tomater, tex Mutti. Lägg i en halv tärning köttbuljong, och peppra lite.
  2. Låt bubbla i några timmar. När det blivit lite torrt första gången kan man fylla på med lite vitvin om man har det hemma. Sedan med vatten. När såsen är klar ska den vara aningen torrare än vad de krossade tomaterna var direkt från burk.
  3. En timme innan du är hungrig tar du fram en lång färsk köttrik chistorra. Det är en baskisk korv som smakar fantastiskt om man köper den färsk (alltså rå) och av bra kvalitet. Den kan man numera hitta i många välsorterade mataffärer, eller på korvhuset om man bor i Malmö. Lägg den i ugnen på 100 grader. En timme, som sagt.
  4. Ungefär när du är hungrig kokar du pastan enligt gängse normer. Vid det här laget är du så frestad av de härliga dofterna som sprider sig i ditt hem att det inte är läge att krångla mer.
  5. Lägg upp lika snobbigt som jag gjort ovan. Njut.

Ett till Monks

av Johan

Det ska öppna en tredje Monks i Stockholm. Nu i augusti öppnar de upp en bar och restaurang helt ägnad åt porter och stout i gamla stan. Detta är förstås välkommet och ett tecken på att gamla stan på allvar börjar bli en plats att gå till för mat och dryck.

Det allra mest intressanta från min begränsade horisont är dock sättet på vilket jag fick reda på det. Jag läste det i Monks nyhetsbrev. Jag har inte anslutit mig till Monks nyhetsbrev. På något sätt har de hittat mig. Naturligtvis var de smickrade av att självaste Gödsvinet uppmärksammade deras restauranger i denna vänskapsmatch. Men ändå. Jag hade kommit ihåg ifall jag lämnat min e-postadress någonstans.

Hur som helst ser jag fram emot att gå till Monks nya porterhus i gamla stan. Om jag vågar.

Sjätte tunnan

av Johan
Scen från Sjätte tunnan

Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot ”Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.

Vad är färskt i färskt bröd?

av Johan
J’accuse!

Min lokala konsumbutik har två positiva egenskaper. Positiv egenskap nummer ett är att den är placerad endast 50 meter från min port. Positiv egenskap nummer två är dess utbud av bröd. Vanligtvis är köpt bröd ingen rolig historia. Fazer, Pågens, Polarbröd och möjligtvis något företag som jag glömmer dominerar landets brödhyllor totalt och det lämnar inte stort utrymme för variation.

I just min lokala konsumbutik bakar de bröd. Det är inte helt ovanligt men här har de gjort sig besväret att sätta in en glasruta mellan butiken och bageriet så att man kan se att någon form av bakning faktiskt äger rum. Vanligtvis är det bara i form av någon vitklädd tonåring som desperat försöker frigöra sig från en väldigt stor klump av deg på ett bord men såvitt jag minns det kvalificerar det sig som bakning.

Jag har ofta fascinerats över konsumbageriets breda register. De har en förmåga att stoppa alla möjliga livsmedel i sina bröd. Ost, soltorkade tomater, diverse nötter och rötter, inget verkar vara bortom kooperationens fantasi. Så sent som idag köpte jag ett pestobröd. Det var då jag förstod.

Den överväldigande doften av vitlök och oliver gav mig en insikt. Vem stoppar mycket stora mängder pesto i en limpa? Någon som råkar ha mer pesto än vad de behöver förstås. Varför skulle en konsumbutik ha mer pesto än vad den behövde? Hur mycket pesto med passerat bäst före datum behöver en konsumbutik i Vällingby?

De brödlimpor jag värderat så högt är inget annat än den slutstationen för utgångna varor. Mångfalden av livsmedel i bröden är inget annat än en avspegling av saker som sålt för lite under det föregående kvartalet. Brödhyllan är en enda stor pytt i panna. Det krävs kanske en cynism så klart skinande som min för att avslöja det men sanningen är i sig klar nog att se då man känner till den.

Egentligen är det hela väl i sin ordning. Jag antar att det är bra att gamla livsmedel kommer till användning. Framför allt gör den positiva egenskapen nummer ett att jag kommer att fortsätta handla där.

Störtebeker 1402 (1900)

av Johan

Jag har köpt en alkoholfri öl idag och det var inte första gången. Det var dock första gången som jag gjorde det medvetet. Vid samtliga tidigare tillfällen har det rört sig om fruktansvärda misstag och de har alla begåtts i Amerikas Förenta Stater. Från Columbiadistriktet till Kalifornien har jag försökt göra mig till och jag har betalt priset för det. Det är högst mänskligt att tröttna på amerikansk snabbköpsöl och vilja leta sig vidare. Därför har det hänt att jag valt de udda sorterna som varit lite undangömda i kyldiskarna. Anledningen till att de varit undangömda har i flera fall varit just så att ingen skall behöva utsätta sig för alkoholfri öl.

Så jag borde veta ett och annat om öl utan alkohol. Det gör jag egentligen inte men jag tror jag vet tillräckligt för att säga att Störtebeker 1402 är en relativt god sådan.

Den omdelbara smakupplevelsen är inte dålig. Störtebeker är en ganska smakrik öl med påtaglig beska i eftermaken. Framför allt doftar den som en riktigt god tysk öl ska dofta. Trots detta går det dock inte att komma ifrån att det saknas något.

Jag brukar motsätta mig uppdelningen i att ”dricka för alkohol” och ”dricka för smak” eftersom det är två saker som inte går att skilja från varandra. Alkoholen är en del av smaken och tillsammans är de båda sakerna delar i samma upplevelse. Utan att egentligen veta tror jag att alkoholen både bidrar med egen smak och förmedlar annan smak av ölen. Detta oaktat annan behållning som alkoholen skänker.

Det är också lite svårt att se vilken som är målgruppen. Om man inte dricker alkohol så är man nog inte speciellt förtjust i öl ändå och dessutom kan de ”upp till 0,5%” alkohol som trots allt finns i ölen stöta bort de allra mest renläriga nykteristerna. Folk som druckit sig förtjusta på öl men som tvingats dra ner på alkohol ser nog denna öl mest som ett grymt skämt och en påminnelse om bättre tider oavsett hur dåliga de var.

Själv köpte jag naturligtvis denna öl i folkbildningssyfte. Jag dricker en alkoholfri öl så att ingen annan behöver göra det.

9,20 kronor på systembolaget, nummer 1900 i katalogen

2 godtemplare av 5 möjliga

Sånger om sprit: Talking Thunderbird Wine Blues

av Johan

Vår kurs om sånger om sprit går vidare. Vi har hunnit gå igenom ett antal sånger om sprit redan och det kanske är dags att säga något om hur urvalet av sånger går till. Jag ställer in min mp3-spelare på slumpvis sortering och klickar på en liten pil som pekar åt höger. När jag når en sång om sprit så skriver jag om den. Talking Thunderbird Wine Blues dök upp nästan genast idag och det är jag mycket glad för.

I en värld av druckna countryartister är nog ingen så förknippad med alkohol som Townes van Zandt. Han drack till den dagen han dog och han dog utan tvivel på grund av att han drack. Hans död orsakades delvis av en allvarlig höftskada som han på grund av drucken excentrism vägrade behandla förrän alldeles för sent. I likhet med andra kända alkoholister som Hunter S Thompson vågade inte läkarna hålla Townes från spriten eftersom abstinensen skulle bli livshotande på grund av ett i övrigt risigt allmäntillstånd. De vågade inte heller skriva ut några smärtstillande medel till honom eftersom de visste att han skulle börja dricka omedelbart efter att han skrivit ut sig själv från sjukhuset. När Townes van Zandt dog i sitt hem på nyårsdagen 1997 hade han alkoholen ensam kvar sedan den trängt ut alla andra delar av hans liv.

Är en lättsam talking blues sång som ”Talking Thunderbird Wine Blues” då verkligen den bästa sången att representera en av de största låtskrivarna som genren har sett? Eftersom det ändå är omöjligt att välja bara en sång att representera Townes van Zandt så tycker jag att den mycket väl kan vara det. Sången visar upp humorn med vilken van Zandt gjorde allt inklusive att supa ihjäl sig. Världen är full av allvarliga unga män från Sverige som sjunger kända sånger på halva hastigheten och kallar det känslosamt. De till och med kallar det country och jag är trött på det. Dessa unga män saknar humorn hos Townes van Zandt och utan den blir allvaret helt obegripligt.

”Talking Thunderbird Wine Blues” är en liten sång om ett speciellt märke av billigt vin. Jag tror jag vet vad det är för vin. I sången kostar en flaska 59 cent och så billiga vinsorter har jag inte sett någonstans. I Kalifornien fann jag en glasflaska med vin på en gallon (nästan fyra liter) som kostade åtta dollar och 99 cent. Den smakade som hundra spänn.

Så här går visan

Among the strangest things I ever heard
Was when a friend of mine said ”man, let’s get some thunderbird”
I said ”what’s that? ” he just started to grin
Slobbered on his shirt, his eyes got dim
He said ”you got fifty-nine cents? ”

Detta är nog inte alls det konstigaste Townes van Zandt hört. Detta är en man som under en TV-intervju bekymmerslöst gick igenom de grundläggande knepen för den som vill bli framgångsrik inom limsniffning. Hur som helst, så börjar historien. Sedan fortsätter den.

We hustled on down to the nearest u-tate-um
The guy wanted my id, I whipped her out and showed him
He got a green bottle from the freezing vault
My friend started doing backward somersaults
Through the cottage cheese

U-tate-um är en möjlig stavning på ett ord som jag kanske skulle ha skrivit på ungefär detta vis: U-tot-em. Det är ungefär så han pratar. Hur som helst så är det ett ord från djupaste Texas som syftar på en livsmedelsaffär. Notera att vinet återfinns i kylskåpet. Om du har druckit lika billigt vin som jag så betyder det något för dig.

Took it back to his house, started drinkin’
Pretty soon I set in to thinkin’
”man, this thunderbird tastes yummy, yummy, yummy
And I know it’s doing good things to my tummy, tum…, t…”
It’s how you reason when your on that crap

Även här finns ett element av igenkänning. Dåligt vin under bra omständigheter är nästan omöjligt att skilja från bra vin under dåliga omständigheter. En gång tillskrev jag en flaska vin helt ogrundade effekter på min akrobatiska förmåga.

Got a few more bottles, chugged them down
I pulled myself up off the ground
Decided I go see my dearest sweet wife
Who met me at the door with a carving knife
Said ”get them damn grape peel from between your teeth.”

Kvinnan är polisen i var och varannan sång om sprit. I själva verket umgicks Townes van Zandt med kvinnor som antingen drack själva eller accepterade hans dryckenskap. Det var hans tredje fru Jeanene som gav honom hans sista flaska vodka på väg hem från sjukhuset.

I could see we’re gonna have a little misunderstanding
I said ”dear, I better get in touch with you later”
She said ”forget it, man, you’re never touchin’ me again!”

Jag är säker på att det finns en läxa att lära sig från detta. Det är därför det finns en sista vers.

Now I’ve seen the light and heard the word
And I’m staying away from that ol’ dirty thunderbird
A message come from heaven radiant, and fine,
All I drink now is communion wine
Six days a week

Religion kan vara vackert. På något sätt verkar det dock inte som om Townes van Zandt verkligen bytte helgedom. Historien om van Zandt själv är sorgligare än den om Thunderbird Wine. Det kan åtminstone verka så men om man sett filmer som ”Heartworn highways” eller framför allt några av hans konsertframträdanden så finns det inget tragiskt med honom. Därför föreslår jag att ni ser detta fina filmklipp där Townes van Zandt talar, sjunger och skämtar om Thunderbird Wine.

Wijnjas ostkällare

av Jonas

Det hade hunnit bli eftermiddag och kväll på Kungsholmen. De sista kostymklädda kontorsarbetarna skyndade hem till folköl, allsång på skansen och ett gräl med frugan. De rusade fram likt lemlar som kommit på efterkälken från den stora flocken som lämnade jobbet för två timmar sedan. Alla med en telefon mot örat. Deras längtan efter helgens familjerutiner sken som eldar ur deras ögon. Jag önskade stilla att jag var en av dem. Att mitt liv också följde en vardagstråkig taktfast rytm. Att mitt liv var som dansband. Men den här eftermiddagen på Kungsholmen liknade mer epileptisk improvisationsjazz.

Mina febrigt röda ögon flackade fram och tillbaka. Var var jag? Och vart skulle jag? Den mystiska kvinnan var inte långt bakom mig. Jag hade irrat runt i vad som kändes som veckor utan att veta vart jag var på väg. Men när jag stod utanför Scheelegatan 3 visste jag. Det var dit jag skulle. Wijnjas ostkällare stod det ovanför porten. Märkligt. Eller kanske inte alls egentligen, doktorn gillade ju ost.

Innanför porten gick en smal trappa ned i en källare. Ingen överraskning för mig som hade läst på skylten för några meningar sedan.

En man i välansat ansiksbehåring, vi kan kalla honom skägg-Paul, mötte mig och den mystiska kvinnan som följt mig hela dagen. Hon hade kommit ikapp i trappan och nu var det för sent för henne att vända om. Både hon och jag var påtagligt nervösa över att det bara verkade finnas en utgång. Hon såg ut som en tränad spion när hon proffsigt sökte av rummet med blicken. Men jag visste att hon inte var spion. Hon var bibliotekarie.

Skägg-Paul var pratsam och vänlig och visade oss till ett av många lediga bord. Han verkade tro att vi kommit tillsammans, och innan vi visste ordet av satt vi mitt emot varandra. Min panna började bli fuktig av svett. Jag hade inte sovit på flera timmar, och Pauls pratsamhet kändes pressande som en fat-suit runt hela kroppen. Han visste. Och han visste att jag visste att han visste. Jag var förvirrad. Jag visste ju nästan ingenting. Fat-suiten var trång.

Efter ett lite tag dök studenten upp och satte sig vid bordet. Jag och bibliotekariespionen tittade nervöst på varandra, men innan vi hann ta till orda såg vi att hon hade tagit med sig doktorn. Vi valde att vara tysta. Doktorn kallade till sig kyparen och beställde världsvant. Vi andra pekade på varsin enklare rätt och delade på en flaska husets. Doktorn sade vräkigt ”Ge mig det värsta ni har, och vin till det”. Kyparen och doktorn var helt uppenbart bekanta sedan tidigare, men det låtsades de inte om. Istället log Skägg-Paul sitt artiga leende och dukade upp glas efter glas till doktorn. Men ändå tog dokton girigt för sig av vår flaska. Vad ville han?

Jag svettades ymnigt och jag kunde höra mitt hjärta bulta snabbare och snabbare. Hatten smet åt om huvudet, men gick inte att få av. Den kaosartade improvisationsjazzen tjöt allt högre i mitt huvud.

Medan doktorn smörjde kråset satt vi och petade i varsin tallrik ost. Jag kunde inte koncentrera mig på maten, men visst smakade det bra. En ankrilette till förrätt lade en fin och välsmakande grund för de tio vältempererade ostar som utgjorde huvudrätten. Vissa flöt ut som feta valrossar över tallriken, vissa var hård och torra. Skägg-Paul berättade om var och en av ostarna, och han verkade uppriktigt insatt i ämnet. Det var intressant, men jag hade svårt att fokusera. Blicken flackade. Efter maten drack vi kaffe. Fortfarande hade ingen sagt något. Jag tittade på studenten. Hon vände blicken mot bibliotekarien. Bibliotekarien vände blicken mot doktorn. Doktorn tittade oförstående på oss alla. En efter en. Han visste. Men vad visste han?

Ingen sade något.

Vi lämnade källaren tillsammans under tystnad. Sedan tog vi tunnelbanan. Studenten och doktorn åt ett håll, jag och bibliotekarien åt ett annat. Jag tittade inte tillbaka. Vi var klara, men ändå var jag inte lättad. En ystig mättnad fyllde mig. Jazzen hade lugnat sig.

Wijnjas ostkällare, fyra Skägg-Paul av fem möjliga.

Bjørnebryg Extra Stark (1274)

av Johan

En öl med hög alkoholhalt skall ha en smak att matcha den. Det har inte Bjørnebryg men ölen kommer närmare än många andra öl i denna kategori. Skillnaden mot exempelvis Kopparbergs Special Brew – officiellt den första öl jag någonsin hällt ut – skulle inte kunna vara större. Till att börja med misstänker jag att Bjørnebryg faktiskt är en öl.

Tecknen är många och övertygande. Smaken är ganska omfångsrik, den sträcker sig från katrinplommon till general portion, och på det stora hela går den att vänja sig vid.

Eftersom detta är en öl som man dricker för att berusa sig så måste jag som samvetsgrann konsumentupplysare säga något om denna aspekt av drycken också. Efter 10 cl Bjørnebryg tyckte jag det var roligt att stavningskontrollen ville ändra Bjørnebryg till ”badbrygga”. Efter 20 cl drömde jag mig iväg till en föreställningsvärld där björnen avbildad på burken ligger och solar på en badbrygga (den bar solglasögon). Efter 30 cl kollar jag mailen. Efter 40 cl trycker jag ”like” på facebook-knappen till ett inlägg på Gödsvinet utan att inse att jag skrivit det själv. Efter 50 cl skriver jag detta.

Vilket blir då det sammanlagda intrycket av denna öl? Det är ingen bra öl men det är en öl som man kan dricka med någon form av behållning. Det måste vara värt något.

13,60 kronor på systembolaget, nummer 1274 i katalogen

2 björnar av 5