Jag är alltså i det förlovade landet för att äta och dricka mig till en högre nivå av visdom. I en välsorterad spritaffär berikade jag idag med vad ni kan se på bilden. Expediten rekommenderade någon flaska på den medeldyra hyllan, varpå jag böjde mig ner och tog tre från den billigaste.
Mitt skrivdon här är en mobiltelefon så det blir inga långa inlägg, men se detta som ett livstecken och ett löfte om framtida tjat om vad jag gjorde i new york.
Modetrender är inget jag vanligtvis utger mig för att kunna något om, av skäl uppenbara för alla jag dagligen möter i norrmalms finansdistrikt på väg till jobbet klädd i alkisjacka, osnörda vinterkängor och toppluva.
En sak har dock inte undgått mig: Svenska jeans fungerar. Detta är intressant eftersom tanken på svenska jeans för tio år sedan ledde till Ullared, rättvist eller inte.
Är Diesel svenskt? Jag antar att någon kan ha haft Diesel utan att skämmas för tio år sedan men i övrigt gällde normen att desto amerikanskare eller möjligtvis brittiskare något blev i klädväg, desto bättre.
Svenska jeans? Ha!
Något hände och jag vet inte vad. Jag är inte heller särskilt intresserad av att ta reda på det. Låt oss bara konstatera att jeansmärken som Acne och Cheap Monday gjort ett fundamentalt modemässigt och urologiskt intryck på män boende på Södermalm.
Hur blev något så internationellt så svenskt? Det är ett mysterium och mysteriet bara växer när man konstaterar att det finns en parallell utveckling inom ett helt annat område.
Hur trendriktig var svensk öl för tio år sedan? Svenskt öl var alternativet till trend, det var öl för de som inte brydde sig alls. De stora svenska bryggerierna sålde nog då precis som de gör idag men ingen pratade om svensk öl som något bra. Bra öl kom då från Tjeckien, en nyhet i monopolbutiken under 1990-talet.
Idag undar jag om någon av de fem mest hyllade ölsorterna på systembolaget inte är svensk. Därmed inte sagt att de är bra, även om de i många fall är det. Alla kommer de dessutom från ganska små bryggerier och inte de stora svenska producenterna vilkas konsumenter är lika ointresserade av trenden som någonsin.
Från stort och utländskt till småskaligt och svenskt alltså. Både för byxor och för öl.
Varifrån kommer tanken på att små svenska märken inte bara är acceptabla som alternativ till de stora utländska utan överlägsna dem? Var har den nervösa svenska omvärldsblicken tagit vägen?
Vad blir nästa försvenskning? Kommer amerikanska tennisskor få konkurrens av svenska designersneakers i garvat älgskin? Kommer amerikanska elgitarrer långsamt att ersättas av en ny generation svenska näverlurar? Kommer amerikanska cigaretter att sluta säljas då alla börjat röka svensk timotej?
Vem vet? Vem vill veta?
Jag är den första att gratulera Sverige till den våg av mindre men ofta högkvalitativa ölbryggerier som sköljt över landet med ett maltigt skum de senaste åren. Men allt står inte rätt till i Öl-Sverige.
Flera av dessa nya, små bryggerier verkar befinna sig i någon sorts kamp om att producera allt mer smakrika och allt mer komplicerade öl. Inget fel i detta, låt med gamle Dengs ord tusen blommor blomma.
Det är dock dags att resa ett varningens finger: Vi får inte under några omständigheter låta ölnördarna ta över definitionen av vad som är ett bra öl. Att pressa in ännu en besynnerlig bismak och ännu en nivå av kvardröjande beska är ett sätt att kompromissa med ölens grundvärden.
Öl ska, mer än något annat, vara en behaglig upplevelse.
Låt mig illustrera detta problem med ett exempel från musikens värld. Under 1970-talet uppstod en musikrörelse som kallades progressiv rock. Denna hade inget att göra med den svenska proggen utan lät mer som, låt säga, Pink Floyd och tidiga Genesis, fast ofta ännu långt mer extremt i de futuristiska ljudexperimenten. En progressiv artist har en försmak för att kasta in lite knasiga instrument i kompositionen och de som lyssnar går igång på att identifiera dem.
Entusiaster för sådan musik påminner gärna om att dessa artister ”kunde spela sina instrument”, att ljudet höll en hög nivå och att kompositionerna var otroligt komplicerade.
Detta ändrade dock inte det faktum att det lät som skit. Ifall en artist är bra på sitt instrument är mellan honom och hans pianolärare, så länge som det låter bra så struntar jag i om han skolkade från blockflöjtslektionerna i lågstadiet.
Den som lyssnar på progressiv rock kan dessutom ha ett dubbelt handikapp genom att också vara ljudnörd. Då är det inte omöjligt att han köper en stereoanläggning för 50 000 och sedan sätter på en skiva med Radiohead. Detta sagt bara för att visa hur illa det kan gå.
Liknelsen är uppenbar, vi går långsamt mot en progressiv ölkultur. Är det något ölkultur inte ska vara så är det progressiv. Detta måste stoppas och jag tror ni alla vet hur. Vi behöver en öl-punk. Vi behöver en rörelse som säger: ”vi kan inget om öl men vi vet hur man dricker den och kanske var det detta som den var avsedd för till att börja med”.
Därför ska alla ni öl-nördar betrakta er varnade. Detta med knasiga småöler är roligt och oskyldigt nu men går ni för långt så kommer det en motreaktion. Vi kommer aldrig, aldrig att låta er analysera sönder ölet som ni fått göra med whiskeyn.
Det kommer ölpunken att sätta stopp för
Våren kom sent i år men nu har den nått så långt som till systembolaget på Nybrogatan i Stockholm. Låt inte det påtagligt frostiga bemötandet i kassan lura er.
Hyllan för nyheter har ett antal öl på temat vår och även om det går att säga vad som är vårigt med dem så ser jag dem som ett tecken på ljusare tiden.
Dugges Ale och Porterbryggeri i Mölndal har med denna ”Spring beer” lyckats göra en riktigt trevlig lager. Det är en frisk och smakrik men ändå rund öl som egentligen inte är malplacerad på något middagsbord eller i något socialt sammanhang. Till och med etiketten är trevlig. 23,90 kronor på systembolaget, nummer 1479 i katalogen
Fyra koltrastar av fem möjliga
Endast väldigt lite är egentligen känt om denna snabbmatsinrättning och dess självförklarande namn. Det är ett sådant där ställe som man kan passera tusen gånger utan att riktigt lägga märke till det. Kanske har det alltid legat där, ingen vet.
Grillen är hur som helst placerad i ett mycket litet skjul mellan Hökarängens tunnelbanestation och Farsta brandstation. Det var där jag fann den en gång för länge sedan då jag för första gången bytte från tunnelbana till buss på min väg till Sköndalsbro. Åren gick och endast nyligen kom jag mig för att testa menyn där, då jag blivit akterseglad av buss 182 med nästan 20 minuter till nästa.
Från utsidan av den skokartongstora byggnaden framstår inte T-banegrillen som ett särskilt attraktivt lunchalternativ men då alternativen aldrig många och i bästa fall bara delvis skräckinjagande i Hökarängen så valde jag att gå in genom den för låga dörren.
Insidan av T-bane grillen ser ut att ha inretts i ett samarbete mellan Sibylla och Tännäs sameby. Allt är gjort av omålat trä vilket också kan indikera att lokalen tidigare tjänstgjort som busskur.
Jag kände mig modig och beställde en tunnbrödsrulle och en coca-cola.
Tunnbrödet var något torrt men välstruket med smör. Potatismoset kom med ett glatt pling från en lucka i väggen. Den smala korven som lite resignerat blickade ut över brödkanten såg ut att ha haft en svår sista tid, helt utan värdighet. Grönsakerna tillförde mycket lite vitaminer och ännu mindre färg till anrättningen.
Det hela var dock acceptabelt under omständigheterna, låt vara att de var eländiga, och saken var trots allt över ganska snabbt. Den sista stumpen av smulande tunnbröd offrade jag till den gröna holken på busshållplatsen.
Jag lämnade den och T-banegrillen där och steg på bussen utan att se mig om.
Två kulor mos av fem möjliga
Efter 50-60 år av massbilism finns det fortfarande ingen tydligare frihetssymbol för män i 30-årsåldern än bilen och den öppna vägen. Det finns inget att göra åt den saken. Sätt en 30-årig man bakom ratten med en skiva med Bruce Springsteen i spelaren och du kommer att få ett antal lite för långa blogginlägg på halsen. Jag har förstås skrivit hundratals.
Allt står dock inte väl till ute på vägarna. En farsot sveper från vägren till vägren längs med Sveriges många, långa vägar. Jag talar om motorvägsdöden som har krävt livet på säkert hundratals svenska vägkrogar och som hotar att avsluta dem helt.
På mina resor mellan Jämtland, Skåne och Blekinge har jag sett mer än ett par vägkrogar. Med musiken strömmande från högtalarna och vinden i håret har jag tryckt plattan i botten ut på den vidöppna vägen för att aldrig se mig om… nej förlåt, jag måste försöka låta bli.
Med vägkrog menar jag en restaurang som serverar dåligt lagad mat med ett fruktansvärt näringsvärde och bristfällig kökshygien. Trevliga ställen helt enkelt.
Dessa vägkrogar har försvunnit och ersatts av snabbmatsrestauranger som McDonalds på många platser runt om i Sverige. Ett par vänner till mina föräldrar berättade om hur deras vägrestaurang konkurrerades ut när en sådan amerikansk restaurang öppnade en liten bit nerför 45:an vid Kungälv, där de bor.
De enda som stannade vid deras vägkrog var mot slutet tyska turistbussar som sålde sitt eget kaffe till resenärerna och utnyttjade toaletterna i restaurangen. En man kan inte leva på urinerande tyskar allena och med tiden packade de ihop och blev fastighetsskötare istället.
Denna utveckling har sin förebild i USA där snabbmatsrestaurangerna nu nästan helt tagit över vid de större vägarna. För ett par år sedan körde jag ett par hundra mil på bland annat I-40 genom sydvästra USA. Vägen rullade ut sig mot horisonten när jag lät 200 hästar under huven stegra sig till tonerna av Thunder roa…., nej, helvete vad svårt det är att låta bli.
Hur som helst, längs med amerikanska motorvägar ser man med 2-3 mils mellanrum en grupp av de vanligaste snabbmatsrestaurangerna och något av de vanligaste motellen som ligger grupperade vid vägen, ofta helt för sig själva ute i vildmarken.
Ett klassiskt exempel är Kettleman i Kalifornien som ligger längs med I-5, ungefär mitt emellan Sacramento och Los Angeles. Där har säkert ett tiotal kedjerestauranger grupperat sig som en liten by där fritydimmorna aldrig lättar.
Passande nog finns en av USA:s största ansamling av slaktkor bara någon mil därifrån. Tiotusentals kor sprider ut sig öven den platta prärien i Central Valley vilken ger en mäktig syn och en obeskrivlig stank för alla som kör förbi.
De genuina syltor som man kan se i dåliga amerikanska filmer som The Cannonball Run verkar helt enkelt inte finnas längre. De är ersatta av max ett dussin olika kedjerestauranger som serverar samma mat som överallt annars. Låt vara att den håller en jämn kvalité och att toaletterna är rena men försvinner inte en del av romantiken med långfärder i bil tillsammans med fettfällorna och vägtoaletternas alldeles egna bakterieflora?
Är detta framtiden för Sverige? Jag syftar nu inte på korna, som strängt taget inte har något med saken att göra, utan snabbmatsrestaurangerna.
För min del vill jag inte se det hända. Tanken på att få samma standardiserade hamburgare vid varje stopp längs med vägen går helt enkelt inte ihop med den bilburna frihetstanken.
Nästa gång jag svänger ut på motorvägen och låter tankarna spridas av fartvinden vill jag göra det som en fri man i 30-årsåldern. När ljudet av motorn blandas med en röst från New Jersey uppstår en musik vars toner är…
Det är trist med samma restauranger överallt, ok?
Jag bryr mig inte om att det är billigt, det låter helt enkelt inte gott.
Aventinus Weizen-Eisbock är en bra öl att avrunda kvällen med för dess effekter på ditt motoriska system kommer att omöjliggöra all sorts aktivitet som kräver mer än andning.
Detta är en stark öl, 12% alkohol, men den är kraftfull även i andra avseenden. Smaken är intensiv och den har fler lager än en välrullad smördeg. De har verkligen inte slösat på vattnet när de gjorde denna öl, detta skulle kunna vara ölkoncentrat.
Ölen bryggs i Kelheim i samarbete med satan. Kelheim ligger i Bajjern och det är ett ord du inte kommer att kunna stava till om du dricker mer än en av dessa samma månad. 31,90 kronor på systembolaget, nummer 11725 i katalogen.
Tre deliriumanfall av fem möjliga
Jag har kanske inte varit den ambitiösaste forskarstuderanden i stan under de här veckorna men jag har ändå varit tillräckligt lutheransk för att kunna se mig själv i spegeln på morgonen, även om det i mitt fall inte kan anses vara någon förmån.
Nej det har varit en vecka med mycket arbete och lite balkanbuskis och det är naturligtvis inte jag själv som valde att det blev på detta vis. I själva verket har dessa veckor liknat livet i stort, som en enda lång ökenvandring fast utan solsken.
Sedan så är det ju det här med själva hotellet också. Låt mig berätta lite om Hotell Park i Ljubljana
Hotell Park är beläget alldeles intill Ljubljanas största vandrarhem, en ståtlig byggnad som var fängelse under kommunisttiden. Vilken funktion hotellet fyllde då vet jag inte men jag skulle gissa på att det har något med kärnvapentest att göra.
Jag vet förstås inte ifall Jugoslavien hade något kärnvapenprogram men de lär ha haft ett rymdprogram. Från vad jag har hört så verkar det jugoslaviska rymdprogrammet ha varit ett mekaniskt underverk.
Hotellet är en tolvvåningsbyggnad som bara är obetydligt mindre betongsocialistisk än Sparta studentområde i Lund. Den är belägen mindre än 10 minuter från centrum vilket är lite även om det inte är någon stor stad.
Ljubljana är ungefär lika stort som Malmö men med färre jugoslaver.
När man går in genom de nyinstallerade glasdörrarna och fram till receptionen kan man vara klädd i bjällror och bjärta färger, man kommer ändå inte tilldra sig personalens uppmärksamhet. För att få anställning på Hotell Park måste man uppfylla en lång rad krav men stresstålighet, tekniskt kunnande eller social förmåga har ännu inte letat sig in på listan över meriter.
Då står man inför utmaningen att ta sig upp till sin våning. Hissen är de modigas alternativ, trapporna de benstarkas. Det finns faktiskt två hissar, den ena går till udda våningar, den andra till jämna och båda kan göra en avstickare till himmel eller helvete beroende på preferenser.
Rummen kunde vara värre och gud vet att det är en ambition för Hotell Park. Mitt var ett rökrum vilket gjorde att det åtminstone luktade lite bättre än de vanliga.
Dessutom hade jag en minibar, som jag snabbt förvandlade till en maxibar efter ett par givande inköpsrundor till den närliggande jourbutiken.
En rolig sak med toaletten är att den inte sällan låser sig i spolningläge. En dag när jag kom hem från en lång dags föreläsningar spolades det för fullt inne på toaletten.
Jag måste ha dragit igenom ganska många kubikmeter vatten. Dessutom kan den börja spola spontant också, vilket jag misstänker är vad som hände den dagen jag möttes av det där spolande ljudet som med lite fantasi påminner om det som dånar från Tännforsen.
Det finns förstås både bra och dåliga dagar på Hotell Park, de bra dagarna är när det finns saker i frukostbuffén som inte innehåller choklad. De dåliga dagarna är de senare i veckan då veckans bröd börjar bli väl torrt.
Frukostserveringen har fått en rejäl ansiktslyftning sedan jag bodde på hotellet förra gången, för två år sedan. Då liknade stället mest en inrökt pizzeria någonstans i västernorrland som förblivit oförändrad sedan 1976.
Nu har de målat väggarna en skarp ljusgrön färg, vilket tillsammans med de orangea stolarna, de ljusa träborden och de stora fönstren ger en känsla av både IT-företag och montessoriskola, vem kan säga vilket som var avsikten?
När jag på min första morgon i frukostrummet satte en kopp under kaffebehållaren och öppnade kranen fick jag ett våldsamt stänk av något gyttjeliknande i porslinet.
Möjligtvis är jag orättvis nu, speciellt eftersom jag precis kom på en slovensk specialitet som är salt. Det är den slovenska chokladen.
Det finns en liten bar men den stänger rätt tidigt, den har exempelvis stängt nu när jag skriver detta på min sista kväll på våning sex. Min maxibar har dock öppet ett par timmar till, ända fram till väckningen vid kvart i fyra ifall så behövs.
Till baren hör en liten uteservering placerad på någon sorts miljonprogramsplattläggning. Där kan man sitta fram till tiotiden på kvällen eller tills de lokala galningarna blir för upphetsade. En kväll förra veckan satt jag och min kollega omgivna av en hel flock pudlar som uppenbarligen fått frigång av dem som bestämmer sådant.
Deras övervakare verkade vara den vithårige man i skägg som stundom skrek och stundom talade sentimentalt på slovenska till den ena eller den andra hunden i flocken. Ibland tog han utan förvarning upp en pudel och stoppade den innanför västen, som en ömhetsbetygelse eller ett sätt att hålla den balkanska kvällskylan borta.
Jag blev aldrig klok på vilken funktion mannen med lösviktspudlarna fyllde på hotellet, utöver den som pittoreskt inslag och lokal krydda förstås.
Gästerna på hotellet var under min vistelse där främst statsvetardoktorander och tyska motorcyklister. Hotell Park är det enda lågprishotellet i centrala Ljubljana och därför attraherar det alla som inte har råd med lyxhotellen men som inte heller vill bo i det gamla fängelset som nu är vandrarhem.
Öl trivs inte i Frankrike och relationen är ömsesidig. I Frankrike symboliserar öl motsatsen till förfining.
När tyskarna ockuperade de franska vindistrikten under kriget så tog man fasta på att tyskarna var öldrickare och därmed barbarer som inte ens kunde börja att föreställa sig värdet i ett fint vin. När tyskarna stal vin för transport till det tredje riket skickade de franska vinarbetarna ofta sura skräpviner med fina etiketter, trygga i förvissningen att de tyska ölraparna inte skulle märka skillnaden.
Nu är dock Jenlain Blonde inte alls något dåligt öl. Det är å andra sidan nätt och jämt franskt. Jenlain Blonde kommer från Jenlain som ligger i nordvästra Frankrike, precis på gränsen till Belgien.
Smakmässigt påminner den om en mer nyanserad och mer välsmakande version av Red Stripe. Framför allt smakar den faktiskt öl vilket säger något om vad man förväntar sig när man testar en fransk öl. Detta är en ny sort på systembolaget som kostar 12,90 kronor, nummer 1387 i katalogen.
Tre pain richer av fem möjliga