Detta är andra gången jag försöker skriva om medeltidsrestaurangen Sjätte tunnan i Stockholms gamla stan. Den första gången höll det på att sluta riktigt illa. Sittande vid tangentbordet kände jag en nästan elektrisk ström av sarkasm gå genom mina leder. De ironiska referenserna var så många och så enkla och de kom mot mig i hög hastighet. Pest, religiös fanatism, tvivelaktig balladkonst och vuxna män i Robin Hood-dräkter, stället är en guldgruva. När jag försökte få ner allt i en recension blev det helt enkelt för mycket. De kraftiga flödena av nedlåtande kommentarer fullständigt överbelastade min hjärna och någonstans brast en fördämning. Först luktade det bränt, sedan blev det svart. När jag vaknade under skrivbordet – oklart för vilken gång i ordningen – bestämde jag mig för att inte försöka skriva om Sjätte tunnan på ett tag. Det var inte värt det.

Så låt mig börja om. Vi tar det här från ett helt annat perspektiv. Låt oss gå tillbaka till tiden för Stockholms värsta snöoväder på 25 år. Det var i februari i år och jag, Jonas, Nils och en fjärde deltagare hade samlats på restaurang Djuret i gamla stan. Under middagen formades tankarna på att grunda Gödsvinet men det är inte det samtalet som jag behöver för att komma till saken. Vi pratade om gamla stan och om människor man träffar där. Det var då Jonas hävdade att han träffat en alv under en nattlig utflykt i stadsdelen. Ett visst mått av skepsis var naturligtvis bara att vänta från övriga församlade men han envisades. Likt ur en scen från Arkiv X tog han oss efter middagen till platsen för det inträffade. Det var förstås restaurang Sjätte tunnan.

Undersökningen fick dock göras kort eftersom restaurangen var uthyrd och stängd för allmänheten. Vi såg inga alver men Jonas skördade en delvis seger när vi lite längre ner på Stora Nygatan mötte en mycket mager man som böjde sig under vikten av en ringbrynja och en medeltida stålhjälm.

När jag i ett helt annat sällskap återkom till Sjätte tunnan igår kväll var det alver jag tänkte på.

Jag var där tillsammans med samma person som jag besökte El Mundo med i juni. Eftersom jag har fått höra att jag strulade till hans anonymitet i det inlägget har vi gemensamt bestämt att hans verkliga namn (Olof Karlsson) skall bytas ut mot “Olle” ifall detta inlägg alls ska gå att skriva.

Vi köpte vars en mugg med mjöddryck från gynnaren bakom bardisken och tog plats långt in i den underjordiska kryptan. Mjöden smakade som en blandning av Pripps blå och fruktsoda. Inte så dumt om du är på det humöret vilket, det måste erkännas, väldigt få människor någonsin är. Som påfyllning kompletterade vi med ett par flaskor Paulaner, vars veteöl tydligen tillåtits in i de mörka århundradena.

Det var svårt att sätta en etikett på klientelet på Sjätte tunnan. En diagnos ja men en etikett går inte. Åldrarna skiftade som åldrar gör. Där fanns ett par sittningssällskap som sjöng visor jag på grund av ett allvarligt fall av studentikos tillvänjning kunde texterna till. Bredvid oss satt en grupp personer som skulle kunna ha varit råddare åt Mustasch. På andra sidan satt någon slags scoutförening som uppenbarligen tagit sig förbi orcen i porten och dennes 20-årsgräns.

Någon sa att vi missat gycklarspelet. De skulle ha kunnat lura mig.

Restaurang Sjätte tunnan är en rolig plats. Den liknar ingen annan restaurang i Stockholm utom möjligtvis Åhlens kundmatsal under januari-rean. Alver eller inga alver, jag skulle rekommendera vem som helst ett besök där.