alkoholfritt

Maisel’s Weisse alkoholfrei (1197)

av zonk

Tyska bryggarna Maisel ger oss denna weissbier med okänd alkoholhalt – det finns inget utskrivet på flaskan. Är det verkligen tillåtet? Jag vet inte, men det är i varje fall definitivt en riktig weissbier, det grumligt i botten, jäst-banan-doften sitter där den ska, den är söt och lätt besk, och smakar som weissbier borde smaka – typ – alkoholbettet saknas tyvärr lite. Samtidigt är den definitivt den fullgodaste alkoholfria weissbier jag smakat, den står på egna ben och klarar sig finfint till en skinkmacka med fransk senap och stark ost, det finns beska och fräs oxå.

Ja så sitter man där med en dimmig, ja grumlig, weissbier, min mage klagar direkt, den gillar inte jästgrumset. Jag hade ingen aning om att jag saknade dem – jag antar att jag hittar något avlägset släktskap med det söta och tidvis grumliga belgiska, som det inte precis var i förrgår man drack en bra version av. Hur det nu må vara med detta är Maisel’s Weisse otvetydigt den mest typiska och bästa alkofria weissbier vi hittills smakat. Nu när vi märkt att vi gillar dem, får man ju inte sluta leta heller.

Fyra oväntade återseenden av fem möjliga. Nr 1197 på bolaget, 13:90 kr.

Die Bio Weisse alkoholfrei (1902)

av zonk

Vägen till en juste alkofri wit eller weissbier är krokig, och kanske är den ingenstans krokigare än på Salzburger Biermanufaktur GMBH, i Salzburg, Österrike. Deras glutenfria Bio-weisse är förvisso bryggd på vatten, vetemalt, kornmalt, humle, och jäst, men som weisse betraktat är den åtminstone för avd Bromma något atypisk. Redan när man häller upp noterar man ölets klarhet och brist på skum, och även om det luktar typiskt veteöl, lite sött, lite funk, lite banan, och mycket jäst, är smaken något helt annat. Den är syrlig, väldigt syrlig, och tankarna går närmast till gueze eller kriek, ja, man blir aningen ställd. Istället för weissbier smakar det ja.. mer surkart istället. Jag vet inte vad jag väntade mig men det var inte det här, en ganska platt öl bubbel-mässigt, men med ett litet efter-riv, rått och kallt, det finns inte någon omedelbar varning om att ölen håller 0.4%.

Samtidigt känns det lite som nån slags alkoholfri gueze med en touch av jävligt torr cider, och gudarna ska veta att det är något jag letat efter, något jag tycker betydligt mer om än weissbier. Samtidigt är det nånstans i eftersmaken en veteöl – hade jag fått min mikrobiella funk istället, hade jag varit helsåld. Men just nu är det istället en intressant hybrid.

Tre och en halv kart av fem möjliga. Nr 1902 på bolaget, 20:80kr.

 

Bavaria Holland 0.0% Wit

av zonk

Från nederländska familjebryggeriet Swinkels kommer denna wit från deras rakt igenom logiskt namngivna ölmärke Bavaria. Att dricka den är att återuppleva minnen av Hoegaarden, denna infernaliska wit som ofta var det enda drickbara på såna ställen man hamnar på mitt i natten, ja om man inte vill ha sockersöt mörk lager eller stor stark alltså. Ja, det hade varit en Hoegaarden, men med alkoholsmaken är utbytt mot någon slags spetsig kemisk eftersmak, som beska sega råttor, det påminner mig om när jag städade tidigare idag, jag tror på en metod som bygger mer på korrekt applicerade starka kemikalier snarare än gnuggande. Det är inte en association som är bra i ölsammanhang, sådär generellt sett. Det känns som söt belgisk öl ofta lutar sig hårt på sin alkoholsmak för balansens skull, och det är min fromma, ack så fromma förhoppning att någon gång hitta en belgisk-ish öl där man, likt Mikkeller eller Sigtuna eller Värmdö, löst problemet med eftersmaken. Det här är inte den ölen. Det här är tyvärr ett magplask. Men när man letar efter något svårfångat, som den bästa alkoholfria ölen, eller den bästa ölen i Italien, så får man vända på varje sten. Ibland blir man överraskad. Det är värt det, i varje fall om man är skapt som Avd Bromma är. Och den här kemiska ölen är ändå något slags belgiskt/holländskt i varje fall. Den tar slut i glaset, och den är bättre än Hoegaardens 0.0. Som alla 0.0 är det inte en bryggd öl – egentligen ingen öl alls – helt utan jäst. Liksom Punk AF kör den med mjölksyra för att justera upp. Kanske är det en del av vägen framåt.

Två steg framåt av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Freak Kriek zero point three (1996)

av zonk

Det var en trevlig överraskning att hitta en alkoholfri belgare på systembolaget, även om det är en kriek – kanske inte den del av den belgiska ölpaletten som vi haft varmast om hjärtat. Likväl, som drickare av enkom alkoholfritt, testar man kanske gärna även de lite mindre lovande koncepten. Man vet ju aldrig, ibland blir man överraskad.

Freak kriek doftar vagt av koncentrerad Bob blandsaft med en ton av körsbärskärnor, men smaken är bitter, precis hitom jävligt, knastertorrt, man känner hur magen knyter sig av denna hastiga acidifiering. Ju mer man dricker desto mer bor man i ett körsbär, osötat, direkt från trädet.

Denna kriek bryggs av Proef Brouwerij i Belgien för fantombryggeriet Flying Dutchman i Finland, och det är faktiskt bryggd öl, med jäst, kornmalt, vetemalt och körsbärsjuice.. ok inte helt som vanligt, humlen är alltså utbytt mot körsbärsjuice, men gudarna ska veta att lambic inte precis smakar humle. Ja, det är nog där min sko klämmer: det finns nåt litet bubbligt någonstans men det känns inte lambic, inte gueze, och det är det jag letar efter, nån slags källarfunk, någon mikrobiell galenskap, perfid, jäsande, bubblande. Det är kul att det finns alkoholfri öl i belgisk stil men helt ärligt blir det här mest osötad torr körsbärsjuice. Det är inte per se dåligt, men jag vill ha spontanjästa galenskaper. Helt ärligt finns det dock gott om kriek som mest smakar ungefär såhär. Jag gillar inte den heller. Men jag är glad att någon jobbar med det här. Det är ett framsteg – sedan hoppas jag på en alkofri gueze eller trappist en vacker dag. Jag vet inte hur de ska göra, men jag hoppas ändå.

Samtidigt måste jag säga att ju mer jag dricker, desto nöjdare blir jag. Här finns inga konstiga bismaker – man är långt inne i körsbärets värld. Det är hårt, det är intensivt, det är belgiskt. Det kommer bli fler såna här flaskor.

Tre och en halv god utsikt av fem möjliga. Nr 1996 på Systembolaget, 23:90 kr.

Fever-Tree Premium Indian Tonic Water

av zonk

Det var ett infall, sådär när flaskan stod och såg snygg ut där i hyllan. Alkoholfri öl är inte fel, men till sommarn kanske man vill ha något lite mer.. drink-aktigt? Kan tonic water funka? Svaret på det är väl ett rungande mja. Vid något tidigare tillfälle har avd Bromma stått med en tonic water i näven på konsert, pga brist på alkoholfria alternativ, och att inte dricka något när man lyssnar på såndär amerikansk musik med rötterna i bygder där det är ett nobelt öde att supa ihjäl sig känns bara inte rätt. Då kan någon slags fantom-smärte-dryck som tonic water utan gin till och med kännas vettigt. Från då till nu, så har ju en del alkoholfri öl flutit under broarna, och som jag är helt obesvärad att dricka något gravt humlat och mörkt i brännande solsken, känns tyvärr Fever Tree Tonic water inte riktigt som ett alternativ. Nog är den bitter, nog bubblar det bra, men det är helt enkelt för sött. Kanske kan det bli bättre med en skiva citron i, jag utesluter det inte, men med mitt sinne för planering kan man helt enkelt inte lita på sådana tillsatser. Det är för osäkert.

Sökandet efter en riktigt torr tonic water går således vidare. Vi noterar i förbifarten att Feberträdets vatten innehåller 7.1 gram socker per 100 ml, för framtida referens.

Tre trötta träd av fem möjliga. Finns i dagligvaruhandeln.

Värmdö IPA alkoholfri

av zonk

För den som testar varje och envar alkoholfri öl kan det synas långt mellan ljuspunkterna, men från Värmdö kommer här en friskt skummande och dimmig alkoholfri IPA av hög kaliber. Den är ordentligt besk, rivig och pigg, och har en riktigt lång och fin eftersmak. Likväl är den inte mer specialiserad än att den passar fint till en burgare. På något sätt lyckas den undvika att trilla in vare sig i den överdrivna fruktigheten eller plåtigheten, utan att för den skull sakna djup. Det finns väldigt få anledningar att uppsöka Coop på Bromma Blocks, men nu har jag en, för jag har inte sett till denna smakliga öl någon annanstans – än. Om jag gissar rätt, kommer den snart göra ett bejublat segertåg genom landet, eller i varje fall bort till City Gross i Bromma. Vi ska se om ett litet mail till dem kan göra skillnad!

Fyra fina öar av fem möjliga. Finns hos dagligvaruhandlare med gott omdöme.

Beck’s Blue non-alcoholic

av zonk

På 0.3% är Beck’s Blue non-alcoholic en riktig öl, bryggd på vatten, jäst, kornmalt och humle enligt bästa Reinheitsgebot, ingen svartkonst med mjölk eller mjölksyra, och inte heller någon alkoholfri maltdrink med humle-extrakt. Den bubblar piggt i glaset och har en trevlig, rejält besk anfang, rivig, pigg och nyter. Likväl är den någonstans lite vagt petrokemisk, kall och obehaglig, ja det är en livlig andra halvlek men tyvärr lever den inte upp till hur man började.

Så länge man äter något fyller Beck’s Blue någon slags minimum av existensberättigande, men när mackan med skinka och fransk senap tar slut, blir den märkliga polyaromatiska bismaken direkt besvärande. Andra alkofria lager har haft liknande problem med en beska som sönderfaller i en kolväte-osande bi- och eftersmak, det är en eftersmak som påminner om en endimensionell nyans av det sämsta med en plåtigt besk öl, förzinkad och förnicklad, som en ledstång i käften, humle gone bad, ja, det är en utförslöpa utan slut.

Efter en tid med virus och liknande litar jag inte fullt ut på mitt smaksinne, så jag tog det säkra före det osäkra, och följde upp min Beck’s Blå med en NAPA för att kalibrera. Det är som natt och dag – i NAPA har vi en synnerligen behagfull öl, som totalt saknar denna besvärande och onaturliga eftersmak.

2 blå dagar av 5 möjliga. Finns i matvarubutiker utan vett eller sans.

En öl till maten, II

av zonk

Måste man dricka en lager till maten då? På den frågan kan vi svara ett absolut och otvetydigt nja. Å ena sidan har vi druckit Mikkellers Weird Weather till svensk högtidsmat, och det var vackert, ett perfekt möte mellan det salta och rökta och ett innihelvetes riv, men å andra sidan har vi nu nyligen druckit NAPA till kinesiskt, och det var inte ett möte förutsagt i stjärnorna, nej, det blev platt fall och pannkaka, disharmoni och split såddes bland smaklökarna. Aldrig tidigare hade ett användningsområde för asiatisk öl med tillnamn som Extra Dry etc framstått så tydligt som när den fruktiga och plåtiga humlen i NAPA brakade loss mot min yakisoba, för till skillnad från svensk högtidsmat finns det inte något som håller emot, inget övermåttan salt, rökt och fett att ta spjärn emot. Humlen rullar fram som en postapokalyptisk tanker och plöjer ner allt i sin väg, äggnudlar och entrecote försöker förgäves kämpa emot, men det är en walkover, krossande och total. Plötsligt framstår arbetet med att leta fram en juste alkoholfri lager som desto mer värdefullt, för det finns en plats för dem, även de lättare – exempelvis just till kinesiskt. Framöver blir det att se till så att man har ett par Staropramen, någon Freeze eller Melleruds, och kanske något nytt som behöver prövas, för den händelse man kommer hemspatserande med en tallrik hämtemat. Förfädernas visdom kan kanske framstå som just vis – men den måste granskas.

En öl till maten

av zonk

Enligt uråldrig visdom ska man dricka en lager till maten. Men vilken lager? Frågan är knappast enklare om man dricker alkoholfritt. Peroni libera är, om uttrycket tillåts, en lättviktare, och detsamma kan sägas om NAB, och sen har vi nästan-öl som Heineken 0.0. Sen har vi exemplar som Nils Oscars eller Eriksbergs, som inte precis faller i den där lager-mittfåran man tänker sig till mat. Inget ont om dem (i varje fall inte per se), men det är inte det vi pratar om här. Nej, vi letar efter en klassisk lager, inte en såndär lite nyare och humligare, utan en traditionell och stabil. Här sitter jag med en Staropramen non-alcoholic och undrar hur det tog mig så lång tid att hitta till en tjeckisk lager. Cirkeln är sluten, 90-talet är åter här, och vi pratar tjeckisk öl igen. Faktum är dock att Stora pråmen, förlåt, Staropramen, funkar väldigt bra som just till maten-öl. Det är ingen lysande lager, den är lite lätt syrlig, hyfsat humlig, aningen brödig, men just till maten sitter den som en keps. Eftersmaken trillar inte iväg i konstigheter som sötma eller vatten, och det smakar som det ska. Det kan tyckas vara en liten sak, men tvärtom verkar det lättare att göra en punkig alkoholfri öl än en rak lager, så vi kan inte annat än rekommendera Staropramen. I varje fall till maten.

Tre och ett halvt nytt svart av fem möjliga.

Peroni Libera (1191)

av zonk

Peroni, vi möts igen! Sedan Gödsvinet Bromma lämnade de italienska alperna bakom sig för drygt ett halvt årtionde sen, har jag inte haft någon anledning, eller vi ska kanske säga motivation, att göra din bekantskap igen. Libera är en 0.0%-ig öl, och liksom de flesta andra sådana är den tillverkad utan jäst, eller helt enkelt inte bryggd, även om Systembolaget fortfarande sorterar in den under öl. Likt andra öl av den typen har den istället en påfallande söt eftersmak som känns något apart. Vägen dit är dock inte så tokig, med en rätt frisk och humlig smak, och trots vissa lite udda bismaker kan det hela nog kategoriseras som något man kan dricka till maten. Så för den som är absolutist-absolutist och inte ens vill dricka 0.5%-ig öl kan det kanske vara ett alternativ, i varje fall till maten. För en 0.0-öl är det faktiskt inte så illa pinkat!

Två och ett halvt återseende av fem möjliga. Nr 1191 på bolaget, 13:90 kr.