Produktplacering

av Johan9 januari, 20176 januari, 2017

I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären “Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark “Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten.

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen “Yrseln“, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan?

Orvieto amabile (2404)

av Johan5 januari, 20175 januari, 2017

Har jag berättat om Etruskerna? Någon borde göra det. Det är en jävla historia.

Det är förstås också en rätt lång historia – sådär en 900 år – så jag hoppar fram lite. I sammanhanget känns det rätt att börja någon gång under Villanovaperioden (ca 900-720 f.kr.) då någon kom på den i efterhand rätt ljusa idén att börja odla vin i Orvieto.

“Orvieto?” hör jag dig säga och som alltid vet jag vad du tänker. “Var inte det en av etruskernas viktigaste städer, en där det förresten finns en spektakulär gravkammare varav en har en välbevarad grekisk mural föreställande Orestes yxmord av modern Klytaimnestra?”

Orvieto var förstås en etruskisk centralort under den senare akaiska perioden men vad gäller motivet så har jag alltid sällat mig till de som menar att det föreställer Polyxena då hon offras på Akilles grav av dennes son, Neoptolemus. Det må vara hänt. Vi behöver inte bli ovänner.

Orvieto är också ett distrikt som producerar Italiens finaste vita viner men den här recensionen handlar inte om ett av dem. Det etruskerna en gång började i Umbrien har någonstans gått fel på vägen till systembolaget i Vällingby. Orvieto amabile är inte ett vin för historieböckerna.

Det är för all del inte heller något dåligt vin om du menar samma sak som mig när du säger “dåligt”. Det är ett lätt vin för enklare uppgifter. Alla behöver inte vara en hjälte.

Vart har alla de fina Orvieto-vinerna tagit vägen? Systembolaget är uppenbarligen inte bekymrat av att distriktet är representerat av en flaska bäst lämpad för arbetsluncher i parken under årets varma månader.

Varför dricker man likväl det enda vinet från Orvieto som finns att köpa i Vällingby? Det enkla svaret är förstås att John dos Passos skriver om viner från Orvieto i boken “1919” (från 1932). Just det, när Dick och Blake avslutar den sista flaskan sittande på en gravsten i hörnet av kyrkogården vid Harvard Square, talandes om ungdom, skönhet, kärlek och vänskap, kvällen innan Dick skeppas till Europa och kriget. Historierna om vin från Orvieto är otvivelaktigt tyngre än vinet i sig.

Jag började för övrigt dricka viner från Rioja av en liknande anledning. Ernest Hemingway skriver med drucket vemod om dessa viner i “The Sun Also Rises” och jag dricker dem för att dela det. Enkelt uttryckt tar jag mina vintips från män som någon gång varit ambulansförare under det första världskriget. Det är ett tillvägagångssätt som är långt mindre begränsande än vad man först skulle kunna tro.

Det är allt jag har att säga om Orvieto amabile

60 kronor på systembolaget, nummer 2404 i katalogen

Två fläderbuskar av fem möjliga

Bokrecension: Gesta Danorum, av Saxo Grammaticus

av zonk22 augusti, 201622 augusti, 2016

Saxo, i en teckning som nog är ungefär lika historisk som hans bok.

Historisk litteratur har många användningsområden och det var nog mest en slump att jag började läsa den, huvudsakligen då som litteratur att ta till när det var dags att somna och klockan var rent för mycket. Den mycket charmanta och underhållande men bitvis något traggliga historia som Herodotos skrev fungerade utmärkt i det avseendet. På vägen har dock en genuin smak och ett intresse för historisk litteratur liksom smittat mig, och det är på den vägen jag ramlat på Gesta Danorum (“Danskarnas dåd”), av Saxo Grammaticus. I detta verk trängs danskarnas tidiga historia, i vilken grad den nu är historisk snarare än mytisk. Det är många mer eller mindre absurda händelser, som när Hamlet (ja, den Hamlet) får fatt på två spioner, och hackar, maler och tillagar de båda och matar sina hundar med dem. Ett annat prov på hans karaktär av hedersman är när han vid det England hovet antyder att drottningen föddes som slav, för att han kom på henne med att använda tandpetare. Annars är det många kungar som krigar ordentligt, dör med svärdet i handen, är ute på ärorika plundringståg, etc. Ibland dyker hedna gudar och deras landamären upp, raskt rationaliserade av Saxo till “nånstans runtikring Skytien”.

Saxo var en ordvrängare av rang och så förtjust i sitt stora latinska ordförråd att han fick tillnamnet grammatikern, och han gör verkligen sitt yttersta för att framställa de ofta motsägelsefulla och brutala danskarna som rakt igenom dygdemönster i detta djupt patriotiska verk. Det blir bitvis lite mycket av det goda, och det är givetvis komiskt när Saxo ger sida upp och sida ner med dialog från historiska tilldragelser – sanningshalten är uppenbarligen bitvis ganska skral.

3.5/5. En underhållande bok för den som är begiven på historisk litteratur, även om jag nog håller Herodotos historier betydligt högre (och där slipper man dessutom kristet dravel). Jag fick bara tag på bok 1-9, och kunde alltså inte läsa om när Saxo själv är med på ett krigståg mot Svantevits tillbedjare runtikring Rügen, och de andra lite mer faktuella delar av Danmarks historia som även kommer i dessa böcker.

Edward Blom och sanningen

av Johan21 juli, 20169 november, 2017

Det har varit en lång väntan fylld av både längtan och fruktan. Edward Blom höll sitt musikackompanjerade sommartal i den statliga riksradion idag och jag lyssnade nervöst. Medan radions underhållningsorkester spelade “Sommar, sommar, sommar” drack jag redan lite för hastigt ur en sejdel Spaten.

Hur skulle det bli? Det slutade ju inte så bra sist. Först var jag tvungen att säga sanningen om hans i det närmaste odrickbara vittvin och sedan vedergällde han på det allra grymmaste sätt.

Jag hade inte behövt frukta. Bloms sommartal skänkte både upplysning och underhållning. Hans berättelse om de tre gångerna han nästan blev vräkt från sitt rum i Trier fick mig att skratta så att duvorna lyfte i skräck nere från Solursparken

Ett litet smolk i glädjebägaren återstår dock. Låt mig närma mig ämnet med vederbörlig försiktighet.

Edward Bloms kokbok heter som bekant “Allting gott och alldeles för mycket” och det framstår av hans sommartal som om han likt Molière tar (alldeles för mycket av) sitt goda där han finner det (samma Molière sa dock att man ska “äta för att leva, inte leva för att äta”, så det är uppenbarligen ingen primär inspirationskälla för Blom).

Vad försöker jag säga? Jag försöker säga att han uppenbarligen rådfrågat Melania Trumps talskrivare inför sitt radioframträdande. Jag säger att jag har hört hans sommartal förut. Stora delar av talet i fråga har uppenbarligen sitt ursprung någon annanstans än i de Blomska hågkomsterna.

Plagiat är en allvarlig förbrytelse och lika allvarlig är således min anklagelse. Lika fullt är det viktigt att föra fram sådana övertramp i ljuset. Plagiat är därför också farligt, det är som jag sa en gång:

“If you must write prose and poems, the words you use must be your own. Don’t plagiarise or “take on loans”, there is always someone, somewhere, with a big nose, who knows”.

Låt mig därför sakligt leda mina anklagelser i bevis:

1. Sommartalets allra första rader sägs vara hämtade från Bloms opublicerade roman. Med dessa förmedlar han en bild av en färjeresa, där beskrivna ljud och synintryck blandas för att förmedla den unge Bloms tillförsikt och nyfikenhet inför framtiden. Jag tror att vi alla vet vad detta är lånat från. Bevismaterial A: Tredje stycket i en recension av Ballantine’s.

2. Det första av sommartalets musikinslag utgjordes av en tonsättning av Heinrich Heines dikt die Lorelei. Var har vi hört det förut? Bevismaterial B: Samma dikt användes som recension av en flaska riesling den 19:e mars 2011, här på Gödsvinet.

3. Edward Blom beskriver hur en sjukdom som barn gjorde honom bortklemad då ingen fick uppröra honom. Detta kopierade uppenbarligen den tidigt försigkomna Blom från Cornelis Vreeswijk som upplevde och präglades av samma sak.

4. Blom beskriver en scen från en fest i Trier där det dansades på borden. Bevismaterial C: Den är så klart plagierad härifrån.

5. Blom beskriver hur euforin från studenttiden senare i livet gjorde honom svårmodig då han genom den fått en smak av hur livet kan vara men sedan inte längre är. Bevismaterial D: Detta är ett av de bärande temana från Evelyn Waughs “Brideshead revisited“. Den bokens beskrivning av katolicism känns förstås också igen hos Blom.

6. Blom valde universitetet i Freiburg vilket han skrupelfritt kopierade från Edmund Husserl, Martin Heidegger och Hannah Arendt.

7. Framför allt och viktigast är att Blom plagierat mig: Även jag läste “Den unge Werthers lidande” i gymnasiet (jag avskydde den). Blom var aktiv i Snärkes nation i Uppsala, jag i dess vännation i Lund, den Blekingska Nationen. Blom hängde på Heimdal i Uppsala, jag på Ateneum i Lund (till skillnad från honom undviker jag numer att nämna det). Blom for på studieresa till Tyskland, det har jag också gjort och likt mig har Blom trots det fortfarande svårt med den tyska grammatiken. Både jag och Blom har uppenbarligen vänner trots att vi spelar hemsk musik för dem. Blom blir euforisk av alkohol och det blev jag också för väldigt länge sedan. Är jag Blom?

Jag är inte arg. Molière hade förstås rätt i det han sa då han anklagades för plagiat. En berättelse är bara så bra som den man stjäl från och i det avseendet är Bloms berättelse utmärkt.

Man känner hans glädje och man känner med hans sorger och även om en del av hans nöjen är obegripliga blir man glad av dem. Lyssna på hans sommartal här.

Nyårsdikten från Vällingby 2015: Brand New Ancients

av Johan31 december, 2015

2015 lider mot sitt slut men du får förlåta mig om jag inte känner något medlidande. Det här året förtjänar allt det kan få och ju fortare det är över desto fortare kan vi börja vara cyniska inför 2016 istället.

Med nya år följer gamla traditioner och nyårsdikten från Vällingby är en av dem. Det var senast för fem år sedan som jag föreslog att Charles Bukowskis “Junkies” borde ersätta Tennysons falskklingande nyårsklockor men så blev det ju inte. I natt läser Malena Ernman dikten om samma gamla nyårsklockor men det är inte 2015 års dikt.

Det har varit ett bra år för poesi vilket som så ofta bara är en reflektion av att det har varit ett dåligt år för allt annat. Det kan mycket väl ha varit ett bra år för rosorna men det är mer än vad jag vet.

Årets mest utförliga poesiupplevelse var utan tvekan genomläsningen av Rimbauds samlade skrifter. Det tog en betydande del av sommaren, den delen som inte ägnades åt samtida tjeckisk litteratur. När jag säger att jag läste igenom den så ljuger jag. I själva verket falnade mitt intresse någonstans i poetens senare korrespondens från en småstad i Etiopien.

Rimbaud stod inte för årets poesiupplevelse. Årets poesiupplevelse är Kate Tempest och hennes dikt Brand New Ancients. Jag vet vad du tänker, den boken kom redan 2013 och jag borde istället recensera en öl.

Nu var det dock först 2015 som jag blev varse om Kate Tempests existens och det är därför Brand New Ancients är årets nyårsdikt från Vällingby. Malena Ernman bör inse sig informerad.

Kate Tempests dikter är så nära musik man kan komma utan toner och det är därför inte förvånande att hon även framför sina verk i rap-form. Hon är vad man kunde förvänta sig om Julian Barnes fötts till hiphopare.

Jag skulle kunna skriva ner några rader från Brand New Ancients men du kan höra Tempest framföra den här istället och förresten borde du köpa boken.

Rogers, Adam 2014. Proof: The Science of Booze. New York: Houghton Mifflin Harcourt

av Johan13 juli, 2014

Att Gödsvinet är den slutgiltiga källan till information om allt alkoholrelaterat betyder inte att även vi ibland läser några av de mer anspråkslösa bidragen till kunskapsområdet. Jag har gjort det alldeles just och det här är vad jag har att säga om Adam Rogers Proof: the Science of Booze: Inte illa. Inte illa alls.

Adam Rogers skriver vanligtvis för det till synes helt överflödiga magasinet Wired, en publikation som smaklöst nog ägnar sig åt det vansinnigt trista området teknik och prylar. Lyckligtvis lyckades han frigöra sig från detta besvärande sammanhang för att resa sig till den högre uppgiften att redogöra för (populär)vetenskapen bakom sprit.

Mannen är grundlig i sin genomgång av jäsning, destillering och konsumtion av alla saker krönta av etanol. Presentationen säger mer om processen bakom de slutgiltiga dropparna i glaset än vad vi alla vet händer sedan och den använder sig mer av en naturvetenskaplig än humanvetenskaplig bevisföring. Likväl är det han skriver gripande och viktigt.

Historierna går in och ut genom varandra på ett förtjusande sätt och du bjuds på massor av material för ditt nästa rödnästa samtal om det viktiga i livet i någon bar någonstans. Du får veta att destillation är civilisation, socker det viktigaste i världen och att all vinprovning är skitsnack, bland mycket, mycket annat. Du får veta så väldigt mycket om jäst och du kommer aldrig att se på dessa svampar på samma sätt igen.

Rogers leder dig med den amerikanska magasin-journalistens charm från en del av världen till en annan och genom årtusendena och jag kan på rak arm inte komma på någon annan som tagit ett så här grundligt grepp om något så vardagligt men ändå spektakulärt som alkohol.

Viktigt för beskrivningen är att Rogers är uttalat positiv till alkohol som fenomen och avgörande del i drycker som han dricker. Boken är dock befriad från nästan allt vad fyllehistorier heter och det är bara passande. Den amerikanska journalistiken har redan en Hunter S. Thompson och även om Rogers hyllar smaken av Thompsons livsvatten Wild Turkey så har han inga Gonzo-ambitioner.

Istället är Proof: The Science of Booze en utmärkt källa till kunskap och ett redskap för dig som vill förstå och inte bara känna skillnaden som alkohol gör. Läs den och drick ansvarsfullt.

Post-ukrainsk punk

av Johan2 maj, 2014

Nyheterna från den ryska proxyinvasionen i östra Ukraina är sämre än på länge och mindre trovärdiga än någonsin. Ingen vet vad som egentligen händer men alla vet att det inte är bra. Det är i situationer som denna som man gör bäst i att sluta stirra på allt som flimrar förbi för stunden och istället försöker finna en mer beständig berättelse.

Serhij Zjadans böcker är egentligen ytterst olämpliga som referenslitteratur till den pågående konflikten men jag utmanar vem som helst att finna en bättre vägledning till livet som alkoholiserad punkare i Kharkiv. Eller, för den delen, något ens hälften så välskrivet, underhållande och engagerande som hans anarkistiska poesiprosa från en vardag som ung i östra Ukraina.

Zjadan kommer från den lilla staden Starobilsk i landets allra östliga provins Luhansk, en av de tre provinser som kommit under attack från något som ser ut som Helsingborgs klack under ledning av den ryska underrättelsetjänsten.

Luhansk och de andra provinserna i öster beskrivs av Zjadan i boken “Anarchy in the UKR” även om en beskrivning av Serhij Zjadan inte är vad du kanske vanligtvis tänker på som en beskrivning.

Han blandar berättelser från hans resor i de ukrainska anarkisternas fotspår med barndomsminnen från trakten, skildringar från storstaden Kharkivs underjord och rätt mycket annat som du inte hade väntat dig.

Inte minst viktig är musiken. Egentligen är den nog allra viktigast. Läs här vad Serhij Zjadan skriver om musiken och säg sedan om något bättre någonsin skrivits om ämnet:

Den bedräglighet med vilken hög musik drabbar dig, den eufori som fyller dig när du står framför ett par stora, svarta högtalare, gör dig desorienterad för alltid, den förvrider dina ben och drabbar inte minst ryggraden, efteråt kan du inte längre gå på gatorna som förr, inte sova ända till lunch i din varma säng och gömma dig för solen under kudden – musiken stympar dig, förvränger dina senor, driver in korkskruvar och skruvmejslar i dig som den kan kontrollera dig med, den implanterar tusentals receptorer i dig, tusentals blanka klämmor och strömbrytare, hela tiden rusar en främmande energi genom dig likt vagnar lastade med järn, ett främmande blod flyter igenom dig, svart och hett, den musik som du en gång lyssnat på förändrar din hudfärg, den krymper dina pupiller, gör läpparna smalare, rösten tvär, lungorna retliga, den blåser upp venerna och sprutar in ett torrt bordsvin som gör dig vinglig varje gång du hör musiken så att du faller ur det yttre och för dig helt neutrala ljudrummet, ner i den mardrömslika undervattensvärld som är ditt egna livslånga sound.

Det är ok om det inte är precis så som du har tänkt på musik men personligen är jag redo att köpa hans version om än bara för att den har en skönt surrealistisk övertalningsförmåga. Han fortsätter, förresten, med att berätta om Neil Young. Det låter så här:

Allt beror på musiken och de främmande idéer som du en gång började fyllas upp av, du släppte in dem på ditt territorium, underkastade dig den främmande rytmen och började efterapa den, härma dess mimik och rörelser och några ansvariga hittar du knappast – ingen kommer att förbjuda bluesen för att den krossat varenda ben i din kropp, ingen i staten Texas kommer att sätta Neil Young i elektriska stolen för att hans gitarr har slagit ut alla dina tänder. Freedom, säger Neil young och ger dig fingret. Freedom intygar juryn och tar en paus för att äta lunch. Freedom gnyr du och nickar och går till en tandläkare du råkar känna.

Serhij Zjadan har som berömd författare och musiker inte kunnat undgå att dras in i det elände som lagt sig över hans hemland. Han är engagerad i rörelsen som stödde protesterna på Majdan-torget i Kiev och tidigare i vintras blev han för det överfallen av en rysk helsingborgsklack i Kharkiv men han var tillbaka på barrikaderna igen efter några dagar på sjukhuset.

Om man är bra på ukrainska eller om man är naiv nog att tro på Bings översättningstjänst så kan man följa hans aktiviteter på Facebook.

Vi andra är hänvisade till att läsa hans böcker en gång till. Eftersom jag kände mig tvingad till att citera stora delar av boken “Anarchy in the UKR” ges här inte utrymme att mer än nämna den andra av hans böcker som är översatt till svenska. Den heter “Depeche Mode” och är otroligt nog ännu lite bättre än den förstnämnda.

Om varför Kalifornien är den enda plats som behövs

av Johan26 februari, 201428 februari, 2014

Kalifornien är en Sverige-stor delstat i västligaste USA som är värdefullare än alla de andra 49. Kalifornien är folkrikare, mer förmöget och vackrare än någon annan del av Amerikas förenta stater.

Den som ändå tvivlar på att Kaliforniens betydelse behöver bara testa att korsa delstatsgränsen från Kalifornien till Nevada.

På den ena sidan finns de exklusiva semesteranläggningarna, på den andra sidan de lagliga bordellerna och barerna som ingen någonsin går hem ifrån.

På den ena sidan är man rädd om miljön, på den andra sidan skjuter fyllon prick på prärievargar från sina pickups.

På den ena sidan gör man vin, på den andra sidan blandar man vodka med seven-up till frukost.

På den ena sidan bor alla filmstjärnorna, på den andra sidan testar man kärnvapen.

Du förstår.

Ikväll kom jag över en del statistik som bekräftar Kaliforniens särställning. Det var i en artikel i Mother Jones som handlade om hur mycket mat som produceras i Kalifornien, hur mycket vatten det kräver och hur lite vatten det finns där.

Jag fastade redan i det första budskapet. Man kan verkligen förundras över hur stor andel av USA:s livsmedel som produceras i USA. Man kan också fundera över vad fan man har för sig i resten av landet.

Du känner förmodligen Kern County bäst som platsen för Buck Owens och hans Bakersfield sound och för att Merle Haggard växte upp i en övergiven godsvagn där. Förmodligen visste du inte att mer än 30 procent av USA:s pistagenötter odlas i Kern County.

När jag säger Monterey county så svarar du så klart att John Steinbeck kom från Salinas som ligger där och att alla hans bästa böcker utspelar sig i detta det kanske mest estetiskt fulländade countyt i Nordamerika

Förmodligen pratar du på om Big Sur och den sorliga romanen Jack Kerouac skrev där, kanske nämner du något om Joan Baez och kanske Hunter S Thomson men jag lyssnar inte längre. Jag är redan där i minnen och planer för framtiden som aldrig kommer att bli av.

Broccoli. Just det, broccoli. I Monterey county producerar man mer än 30 procent av all USA:s broccoli. Dessutom producerar man mellan 20 och 30 procent av alla jordgubbar.

I Fresno County producerar man över 30 procent av alla tomater i USA och det är det bästa argumentet för en strikt animalisk diet som du någonsin kommer att höra.

Jag bodde själv närmare ett år i Yolo County där man producerar en betydande del av alla de valnötter och mandlar som håller igång världens sista supermakt.

I stora och små kaliforniska städer växer oliv och citrusträd i parker och längs med gator, när skördetiden kommer ligger deras frukt och ruttnar på marken som för att understryka poängen om överflödet i den gyllene delstaten.

Kalifornien har även en enorm boskapsproduktion, en väldig vinindustri och en betydande produktion av mejeriprodukter. I Davis, där jag bodde, gick det runt kor på campus.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd över vilket ansvar för landets försörjning som lagts på Kalifornien.

Du säger att de kaliforniska broccolibuketterna dricker upp mer än 20 liter var av det värdefulla vattnet.

Jag frågar varför inte Kalifornien får vattnet som alla de andra delstaterna underlåter att använda för sin beskärda del av livsmedelsproduktionen.

Tyskifiering: Total uppdatering

av Johan21 februari, 201322 februari, 2013

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes “Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, “Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit “en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Total tyskifiering

av Johan8 februari, 20138 februari, 2013

Ibland läser man roliga saker och som du vet sker det oftast här på Gödsvinet. Igår var det Zonk, den karismatiska ledaren för Gödsvinet Syd, som gav mig anledning att le, om än hastigt och om än på ungefär samma sätt som en genomsnittlig skurk i en James Bond-film.

I ett utfall av senkommen ånger erbjöd Zonk den tyska ölen en ursäkt för år av baktalande.

Låt oss göra en sak klar: Tysk öl behöver ingen ursäkt, tysk öl kräver fullständig underkastelse.

Att gilla öl men att inte gilla tysk öl är ju mycket likt att gilla vin med undantag för allt vin från Frankrike. Att sådana åsikter ändå kommit från Zonks hemliga laboratorium i norra Italien har jag helt enkelt tillskrivit att han bott för länge på operettsidan av alperna.

Naturligtvis är det aldrig för sent att komma in i gemenskapen under den tyska örnens skyddande vingar. Dessutom anser jag personligen att hans filmtips i sig visar att min kollega trots allt har utmärkt smak.

Min egna förberedelser för den slutgiltiga övergången till den tyska sidan av tillvaron fortskrider enligt planerna.

Det är nu bara en månad tills jag lyfter mot Bayern för en längre tyrolsk väckelseresa. Fyra högtyska månader i alpluften bör vara nog för att kunna fortsätta joddlande genom livet.

För att förbättra min förståelse av det tyska språket har jag bytt ut all musik i min närhet mot sånger på tyska. Förra helgen tömde jag min mobiltelefon på 2000 låtar bara för att lägga in 1200 nya där alla talar tyska.

Den nya samlingen innehåller onekligen både högt och lågt. I motsats till vad många tror så är inte all musik på tyska bra. Jag har dock medvetet valt att acceptera musik för sitt språkvetenskapliga värde snarare än sitt musikaliska. Fråga mig gärna något om tysk hip hop.

Att plötsligt bara lyssna på tysk musik och bara läsa romaner på tyska visade sig vara en större omställning än vad jag var beredd på. Jag hade underskattat hur mycket man är det man lyssnar på och läser.

När jag istället för att lyssna på Hank Williams och läsa amerikanska postmodernister finner mig lyssnande på alternativ pop från Hamburg och läsande tyska bestsellers så kan min hjärna inte låta bli att fråga sig vad fan som har hänt.

Även om man vänjer sig så innebär denna snabba och totala tyskifiering att det känns lite som om man plankat någon annans liv.

Vem är denna andra person? Vem är det jag trängt mig på? Vem det än är så kanske jag finner honom någonstans där nere i södra Bayern. Jag hoppas med tillförsikt att det är någon som dricker tysk öl.