Mot nya äventyr

För att minska plågorna förenade med att handla på Coop Extra i Vällingby lyssnar jag alltid på musik i hörlurar under hela vistelsen i butiken. Högt. Tiden det tar att handla är därför direkt kopplad till tempot på det som spelas. En gång handlade jag på under två minuter till tonerna av Peps Perssons “Falsk matematik“. Delar av butiken väntar fortfarande på att bli återuppbyggd. 

Härom dagen skred jag majestetiskt fram mellan raderna under inflytande av Morrisseys “Everyday is like Sunday” då jag plötsligt fann att vägen spärrades av ett par lastpallar med böcker av enklare natur. Där, mellan köttdisken och Tex-Mexhyllan, hade Coop fått för sig att slå upp en “bokrea”. Du vet “bokrea”, som var stort på 1990-talet? Fast nu bara med Piratförlagets böcker i undermåligt tryck? Någon utbrast “come armageddon” i mina öron och det var inget jag kände för protestera mot just då. 

En bok fångade dock min blick. Det var en lätt bensendoftande bok med den raka titeln “Ölboken”. Utan att öppna de tjocka pärmarna placerade jag den i korgen och skred mot kassan medan jag begrundade hur jag hjärtligt önskade jag inte var där. 

Nu visade sig “Ölboken” vara ett fynd i det lilla. Till att börja med kostade den bara 79 kronor. Även om det inte står något som direkt inbjuder till läsning i boken så ger den en väl illustrerad katalogisering av rätt många av världens öl. Enligt omslaget är 1700 ölsorter från 800 bryggerier avbildade och presenterade med ett par ord vardera. 

Att läsa om öl är aldrig en ersättning för att dricka den och när det som är skrivet är så kortfattat som i det här fallet blir den sanningen särskilt tydlig. Boken har dock ett annat värde. Den kan vara en karta. En karta att följa genom ett liv av öl. Jag har druckit öl av alla slag i alla situationer men min gärning har saknat mål och riktning. 

Det vore en värdig prövning att ta sig igenom dessa 1700. Jag räknar med att det kan ta upp till tre månader. Det skulle bli som en slags stafett mellan världens ölhak. En öl i taget förenar jag ölprickarna med streck på den globala bryggerikartan. Bör jag ta tjänstledigt och plocka ut allt jag äger från banken i kontanter för att turnera världen? Ja, det känns rimligt. De kommer att säga att det började med en bokrea. 

För att trots allt förhålla sig kritisk så måste man ställa frågan om boken har några som helst begrepp om kvalité. Är det 1700 öl som är värda att dricka? Eftersom jag inte druckit alla än så vet jag inte. Jag har däremot druckit alla svenska öl så vi kan låta det vara en måttstock. De svenska bryggerier som är representerade i boken är: 

Carlsberg Sverige: Ok, ingen speciellt bra start men detta är trots bryggeriet som gör öl som Pripps och Falcon så det måste väl ändå nämnas. 

Åbro: Ett steg i rätt riktning. Efter mina affärer med Åbro för min studentnations räkning kring sekelskiftet är jag fullständigt partisk till förmån för familjeföretaget från Vimmerby.

Dugges: Utmärkt

Gotlands bryggeri: Visst

Jämtlands bryggeri: Ett av Sveriges allra bästa bryggerier

Nynäshamns ångbryggeri: Har flera helt genialiska öl

Nils Oscar: Anser jag vara gravt överskattat

Spendrups: Tja, det var väl också oundvikligt

Detta är det hela. Sveriges representanter i den stora boken om öl. Varje bryggeri har två ölsorter representerade. Visst kunde Oppigårds och något mer bryggeri ha fått varit med men generellt sett måste jag säga att det är en rätt bra lista. Boken håller. 

Med det anser jag bara att det är att packa väskan. Vi ses om 1700 öl. Jag kommer förmodligen att höra av mig under vägen. 

Innestående kredit

Jag har aldrig gjort anspråk på att vara en välorganiserad person. På bilden ser du en liten del av anledningen till det. Det är några av de många stämpelkort som jag fått på Sibyllans Te och Kaffe på Sibyllegatan i Stockholm.

Tanken är förstås att man får en stämpel för varje gång man handlar och sedan löser in ett fullt stämpelkort mot ett paket te eller motsvarande. För att det systemet skall fungera måste kunderna komma ihåg att ta med sina kort. Det är där jag kommer in i bilden. Jag är fullständigt oförmögen att komma ihåg korten och därför får jag ett nytt varje gång. Ibland tröttar personalen på Sibyllan på mig och ger mig bara en stämpel på kvittot istället för ett helt nytt kort. 

När jag går igenom min privatekonomi så framstår min samling stämpelkort från Sibyllan som min kanske likvidaste av likvida tillgångar. Jag skulle kunna låna till ett hus med mina stämpelkort som säkerhet. Jag skulle kunna få världekonomin i gungning och sedan stanna den igen med mina stämpelkort.  

Vad ska jag då göra med alla korten? Det skall jag berätta. Jag ska göra rent hus. En dag tar jag gröna linjen in till stan och tömmer butiken. Mot en packe stämpelkort tjockt som ett lår byter jag till mig säckvis med kaffe och te från världens alla hörn. 

Jag ska springa runt i cirklar på Östermalmstorg och kasta kaffebönor omkring mig till sång. Jag ska strö kaffepulver längs med hela Drottninggatan och bygga en stack med grönt te utanför Rosenbad. Jag ska galoppera upp till slottet och kasta Earl Grey på högvakten. Sedan ska jag dumpa resten i strömmen och se hur den förvandlas till en ångande kopp. Det ska jag göra dagen då jag löser in mina kort.

Tills dess kokar jag en kanna och bidar min tid. Jag märker förresten att det är dags att handla kaffe snart igen.    

Strange fruit

Jag är ingen medveten konsument. Jag är stundtals en medvetslös konsument. När jag motvilligt vaggar ner till Coop Extra i Vällingby för att handla så gör jag det helt och hållet utifrån mycket primitiva instinkter. Jag kan känna igen enklare färger och former men på det stora hela är innehållet i min kundkorg helt slumpmässigt. Jag vet aldrig vad jag ska ha och jag vet aldrig vad jag får. 

Idag fick jag med mig frukten du ser på bilden och jag vet inte vad det är för något. Det ser ut som en gigantisk citrusfrukt. Jag placerade en normalstor Willie Nelson skiva bredvid för att ge en referens som alla känner igen. 

Den unga kvinnan i kassan visste inte heller vad det var för något. Hon såg kort på mig som om jag kläckt den själv. Det enda jag kunde upplysa om var att den kom från någonstans i östasien och att den låg i en så fin pyramid att jag var tvungen att köpa en. Det var inte nog. Jag höll upp kassan med samma självklarhet som någon dubbelt så gammal som mig själv och det samlades med tiden en imponerande folksamling bakom mig medan artbestämningen fortskred. Lyckligtvis är det väldigt få som har några tider att passa mitt på dagen i Vällingby. 

Vad är detta? Ett resultat av klimatförändringarna? En citron från Fukushima? Jag tänkte skära den mitt itu men jag är rädd för att det hoppar ut en liten rosa dinosaurie som blåser såpbubblor. Kanske tillkallar den med sitt skrik en vuxen skräcködla som lägger hela västerort i ruiner? Jag kan inte ta det på mitt ansvar.

Jag knackar på den likt en tant på Möllevångstorget. Från fruktens innanmäte hör jag bara ett dovt ekande muller. Den behöver nog mogna ett litet tag. Det är den nog inte ensam om.   

Dagens korta: Chokladfabriken

Säkert var mans ägo vid det här laget men ack så gott och i min mening prisvärt.

Själv gillar jag de små petits fours bäst, inte minst den med mint å guld (sic!) eller den med citronfyllning å marrängtopp. Idag blev det båda två tillsammans med oförskämt många espresso. Det krävs något extra om man ska orka gå igenom hela WHO´s diagnossystem ICD-10 i jakt på case definitions.

Dagens lunch med italiensk lammkorv inhandlad på Cajsa Warg gick inte heller av för hackor.

Happy svinivus!

Konsumtionsspår

Det kontantlösa samhället är här. Ingen går längre omkring med pengar i fickorna. Nu går vi omkring med tusen kassakvitton och en molande känsla av att livet borde vara mer än sakerna vi köper. Jag tänkte säga något om kvittona.

Det bleka kollaget av papper på bilden är några av de kvitton och andra lappar som jag fann alldeles nyss då jag vitjade mina jackfickor och min plånbok. De är resultatet av bara några dagar i ett helt liv av tanklös konsumtion. Det är ingen rolig läsning. Den hårda sanningen och bisfenol i en bitter blandning.

Ett praktexemplar i samlingen är kvittot från Lidl i Vällingby. På kvittot från Lidl kan man läsa om saker man köper på Lidl. Det berättar om fyra olika sorters processat kött, nötter och två grapefrukter. Det som är bra med att handla på Lidl är att man alltid vet vad man får och att det inte är vad man behöver.

Lidlkvittot tillhör ändå undantagen. Betydligt vanligare är alla lunchkvitton från ställen som Fang Yuan Shi Wu, Thai House Wok eller Ica Matmäster på Folkungagatan. En favorit bland dem är det från Dandikos café vid Gullmarsplan och det beror inte bara på att det är skrivet med blygsamma siffror. Dandikos är det där lilla stället längst ner i den nordöstra hörnan av Gullmarsplans tunnelbanestation. Kvittot på bilden skrevs förmodligen vid ett av de tillfällen då jag skyndat mellan två arbetsplatser utan tid för lunch på någon av dem.

Under sådana stunder är Dandikos direkt livsuppehållande. Ingen som befinner sig på Gullmarsplan gör det av fri vilja. Gullmarsplan är en plats man tar sig igenom för att man måste och i likhet med mig måste många det för att göra sina jobb. Gullmarsplan är definitivt ingen plats man går till för att köpa sin lunch men om ens lunch utgör en resa från det centrala till det perifera Stockholm så kan Gullmarsplan ändå vara ens bästa chans. Det är därför en ständig källa till glädje att Dandikos är så bra. Även om man äter stående bland betongen, smutsen och tio tusen främmande människor med bara minuter kvar tills bussen går söderut så gör man det gärna. Kaféet har en lång rad olika smörgåsar och sallader som reser sig långt över allt de kan tänkas sälja hos de lundensiska kaffekapitalisterna på Espresso House , en liten bit bort i samma terminal.

Den lilla klicken av färg mitt i bilden är förstås ett flygblad från Jehovas Vittne. Det har legat i min ficka ett tag nu. Jag vet inte vad jag ska göra med det. Jag fick lappen av en tant i Råcksta, under en fotvandring till systembolaget vid Brommaplan. Jag började genast läsa i det och medan jag gjorde det trampade jag i en hundskit. För ett kort ögonblick kändes det som om det fanns något sorts sammanhang trots allt.

Eftersom det är 2011 plockade jag först upp telefonen och skrev om händelsen på Facebook redan innan jag började torka av min högersko mot gräset och leran. Allt lidande är snart slut? Fan tro det.

När jag skriver detta har jag precis matat en redan bågnande sophink med allt du ser på bilden. För ett ögonblick är jag fri från kvitton på allt jag betalat för. Snart är alla mina fickor fyllda med nya. Nya påminnelser om saker man köper för att kunna arbeta för att kunna köpa fler saker. Pengarna rullar, maten äts upp och snart står man på Gullmarsplan igen trots att man skulle vilja vara någon annanstans. Allt som är evigt är de små lapparna som berättar om priset man har betalat. 

Tysk korvfest

Gödsvinet har under sin tid som norra Europas ledande trendsättare inom mat och dryck intagit en tveeggad position till matbutiken Lidl. En del av gödsvinets skribenter vistas helst inte bland livsmedel tillsammans med fattiga människor medan andra, ädlare representanter för gödsvinet gläds åt att fler får mer i de tyska butikerna. Oavsett vilken av dessa positioner man väljer så går det inte att förneka att Lidl har fantastiskt prisvärda charkuterier.

På bilden ser du ett litet urval av animaliska kreationer typiska för Tyskland och därmed även Lidl. Flera av de bleka korvarna i mitten på bilden kan säkert väcka obehag bland svenska korvätare eftersom de till skillnad från svensk korv innehåller kött. Jag kan dock garantera att det går att vänja sig vid korv som innehåller annat än potatisflingor och rött färgämne.

Den fina leverkorven är på liknande sätt olik den svenska eftersom den är fullt ätbar. Den fungerar närmast som leverpastej men i Tyskland anser man att det är en korv och korv är trots allt en av de saker som vi får erkänna att de kan i Tyskland. Det vackra köttstycket som ligger intill är ett tjock stycke rökt skinka som Lidl släpper ifrån sig för den helt försumbara summan 29 kronor. Det är mer salt delikatesskött per krona än man kan förvänta sig träffa på någonstans.

Bockwursten i bakgrunden tänker jag inte gå i god för och det av två goda anledningar. Dels har jag inte testat den och dels brukar den sortens bockwurst innehålla en köttmassa baserad på de lite enklare råvarorna från slaktindustrin. 

Jag handlade alla dessa varor vid en inköpsrunda tidigare idag. Det kan vara roligt att handla och det är tur eftersom man förmodligen även behöver gå till konsum för att komplettera efter det att man handlat på Lidl. Den som kan tänka sig en helt korvbaserad kost behöver dock aldrig gå längre.    

Steamer – om att smuggla folköl

Östersundspostens internetupplaga kunde härom dagen presentera goda nyheter från Jämtlands bryggeri. Bryggeriet har valt att släppa den utmärkta ölen Steamer som folköl. Det goda i denna nyhet är inte att alkoholhalten förändras i en öl som redan är god utan att den på detta sätt blir mer tillgänglig. Steamer finns idag bara i systembolagets beställningssortimente och även om detta har blivit betydligt mer lättanvänt så är det förstås fortfarande ett hinder att man behöver beställa en hel back och vänta en tid på leverans. 

Ett nytt problem i sammanhanget är att Jämtlands bryggeri valt att enbart sälja folkölen i butiker i just Jämtlands län. Jag har förstås redan skrivit bryggeriet med en ivrig uppmuntran att lansera ölen i hela landet eller åtminstone Vällingby. Informationsavdelningen har ännu inte svarat på min förfrågan. 

En rolig aspekt på folkölssatsningen är att en krona för varje såld flaska går till att rädda ångbåten Thomeée, som är avbildad på ölens etikett. Östersunds kommun har bestämt sig för att lägga ner denna ytterst populära turistattraktion för att istället satsa på att värma upp stortorget med värmeslingor så att det är isfritt under vintern. Detta i en stad med fem till sex månader av dubbelsiffriga minusgrader som dessutom profilerat sig som “Vinterstaden”, staden där man kan räkna med is och snö.

Turligt nog reser jag till Östersund redan på fredag för ett återbesök hos vänner och forna kollegor på ett lokalt universitet. Naturligtvis kommer jag att plocka med mig ett stort antal Steamer folköl när jag återvänder från republiken Jämtland. På så sätt har jag möjlighet att bli världens första folkölssmugglare.

Alla har förstås inte denna möjlighet att överskrida gränsen för utförsel av svaga varor men alla borde försöka. Om man inte bor i Östersund så har man kanske inte så mycket glädje av att Thomée räddas men ölen i sig är värd en kamp. Så skriv till Jämtlands bryggeri, kontakta din Ica-handlare eller kedja fast dig i ölhyllan på Coop Extra. Folket behöver Steamer. 

Hemköpssvinet

Aldrig tidigare har jag fått så många vänliga ryggdunk och uppmuntrande tillrop som när jag gav Lidl en riktig Gödsvinet-omgång. Jag tangerade också svinets “gilla”-rekord, det tackar jag våra kära läsare för. Hoten om svartlistning från mathandlarna har uteblivit, så därför känner jag mig trygg i att ge mig på nästa offer, nämligen hemköp.

På hemköp handlar de som vägrar handla i vanliga arbetarklassaffärer. De som tycker att lidl har för dåligt urval av ketchupmärken, som om det skulle vara någon skillnad på dem, ketchup råvaruhandlas troligen per fat precis som olja och apelsinjuice. Här handlar de som tycker att det är viktigt med ekologiska varor och de som bara tycker att det är för billigt att handla på samma affär som verklighetens folk. Hemköp är sannerligen dyrare än de flesta, och för detta får man lite medelklasslyx, medvetna varor och ett bra sortiment.

Detta kan man lätt förledas att tro. I själva verket är hemköp bara marginellt pålitligare än lidl. De har troligen lök, frysta laxfiléer och mjölk, men krossade tomater, köttfärs och dagsfärskt bröd kan man aldrig riktigt räkna med. Delikatessdisken är bara ett komplicerat sätt att få tag i de varorna som finns i de vanliga kyldiskarna, men tycker man att det är viktigt att någon som aldrig förr sett en osthyvel skär upp ens kvibille cheddar så kan det säkert vara värt ytterligare någon hundring. Och vad gäller märkessortimentet har hemköp en alldeles egen taktik:

För några år sedan lanserade hemköp det egna märket garant. Garant skilde sig från de varor märkta med hemköp i det att de var ekologiska, hade en sparsmakat designad etikett (nyckeln till ett hållbart klimat) och att de var snäppet dyrare än de redan dyra varorna. Garant betydde garanterat ekologiskt, det var hemköp noga med att berätta för alla kunder. Snart hade alla sorters mat en egen garant-variant, och de vanliga hemköp-produkterna började försvinna ur sortimentet. När folk nu vant sig vid att garant betydde ekologiskt kunde hemköp utan problem börja kalla alla sina egna varor för garant, utan det mikroskopiska kravmärket och de mikroskopiska krav det ställer på produkten, och sedan kände alla att de handlade ekologiska kvalitetsprodukter när de egentligen bara lurats att uppskatta hemköps egen version av konsums blåvitt.

Visst har hemköp ett betydligt bättre sortiment än lidl, det är en bedrift som genomsnittliga godisautomater kan skryta med. Man kan lita på hemköp så länge man inte ska ha något komplicerat som kräm fräs, ekologiska ägg eller fläskkarré i skyddande atmosfär. Men vad man verkligen kan lita på i alla väder är att man får betala saftigt för kalaset. När jag nyss handlade lite vanliga förbrukningsvaror som fil, mjölk och ost kostade det mig 250 spänn. När jag senast var på lidl handlade jag middag till tolv personer för det priset.

På hemköp köper man sig hem, precis som namnet föreslår. Man betalar för att komma hem snabbare och gladare. Men ändå är man aldrig nöjd. Det har kostat snormycket utan att man fick tag i vad man ville ha.

Så vad väljer du? Betalar du för dina matinköp i tid, vrede eller i pengar? Någon kombination av dem? Eller har du ett tips där man kommer undan nöjd och med bibehållen köpkraft?

Lidlsvinet

Idag var jag och handlade på Lidl. Lidl är en favoritaffär för vissa här, och det är tillräckligt för att jag ska ge affären en ny chans, trots deras ambition att vara dagligvaruhandelns eget DDR.

Men mina fördomar var naturligtvis helt berättigade. Om ICA är en grönskande skog, och Hemköp ett kalhygge, så är Lidl som månens baksida. De få varor som faktiskt finns… äsch vem predikar jag för? Alla vet att Lidl inte har något urval, ens på de få varor de faktiskt har. Det säger de till och med i sin egen reklam.

Men varför kommer folk hit då? För att det är billigare? För att det är enklare att välja?

Troligen. Lidl är en affär för folk som gett upp. De som gett upp kontrollen över sitt liv. Meningen är att man ska tro att man sparar både tid och pengar i affären där det är “lätt att välja”, men så blir det inte riktigt. Det tar en evighet att hitta det man ska, eftersom de tyska fulvarorna är utspridda helt utan logik i affären. Och när man väl kommer ut ur labyrinten måste man ändå vidare till nästa mataffär för att komplettera med de basvaror som Lidl inte ansåg sig behöva i sitt sortiment. Ska man handla på Lidl tvingas man ge upp och skaffa sig livsstilen Lidl. I livsstilen Lidl begränsar man sig till en diet uppbyggd av de restlager som för tillfället finns att köpa upp runtom på Europas lastkajar. De basvaror man kan räkna med i sitt liv är moldaviskt sköljmedel och mängder med kinderchoklad. Du behöver inte ha låg social status för att börja handla på Lidl, men du får det till slut om du fortsätter.

Att det är billigare kan ingen förneka. Billigt som tusan. Så i slutändan handlar det om hur man värderar sin tid, förutsatt att man redan gett upp alla krav på livskvalitet. Min tid är värd betydligt mer än de tior man sparar, och dessutom är det bra för mitt blodtryck att inte handla där. För att inte tala om hur ointresserad jag är av att handla färdigskivad gouda i ekonomipack.

Några av de som valt livsstilen Lidl springer säkert fortfarande runt i affären jag just besökte och jublar över hur billigt det är med någon veckogammal färdigskivad limpa och ett sexpack spritzesahne. Jag är bara glad att jag kommit därifrån, efter dubbel beräknad tid och strax över hälften av det jag behövde.

Mein herz brennt

Hjärtat precis i tillagningens inledning. Inget för den äckelmagade.

I lördags hade jag förmånen att få gå runt i en köttdisk på Ica för att välja ut lämpliga offer för den kvällens grillning. Vi köpte kamben, mängder med olika korvar och en evighet med fläskkarré. Upplagt för grisfest således.

Men i köttdisken hittade jag till min skräckblandade förtjusning också ett grishjärta. Efter några inledande skämt om det kunde jag inte släppa tanken på att köpa ett hjärta. Det låg där, stort, blodigt och nästan pulserande i sin skyddande atmosfär. Tankarna gick till sjukhusserier, kannibalism och Indiana Jones. Elva kronor. Köpet var ett faktum.

Hjärtat, strax efter tillagning

Kardiovaskulär grillning visade sig inte behöva några tillbehör utöver de vanliga. Hjärtat fick skendränkas några timmar i marinad tillsammans med de övriga, mer konventionella styckningsdetaljerna (här föddes iden till att bygga ett nytt djur av allt råmaterial vi hade, men vi fullföljde aldrig) och sedan gillade vi allt tillsammans.

Hjärtat var lent och mört i konsistensen. Smaken var fin, men lite subtilare än annan gris man brukar grilla. Hjärta känns instinktivt som en inälva, och gudarna ska veta att det ser ut som en, men egentligen är det så klart en muskel liksom allt annat kött man äter. Tillbehören hade man säkert kunnat finslipa. Kanske pepparrot som jag ätit oxhjärta med en gång hade funkat.

Det finns ingen anledning, förutom möjligen vegetarianism, till att du inte ska prova detta.