metainlägg

Äta, dricka och överleva 2020

av Johan

Först av allt: Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring. Det spelar ingen roll vad du kan ha hört. Att tanklöst hamstra viktiga varor för sig själv i en tid av kris är ett utslag för den sortens empatilösa själviskhet som är allas vårt största hot när den trygga vardagen får vika sig för en osynlig fara. Gödsvinet leder – som alltid – genom föredöme.

Det ska dock sägas att våra, eller åtminstone mina, konsumtionsvanor redan i sitt normalläge avviker något från de genomsnittliga. En av mina största utgiftsposter är idag och sedan många år böcker. När den viktigaste samhällsinsatsen sådana som jag förväntas prestera är att hålla sig inomhus och inte andas på åldringar, är böcker ett av våra viktigaste redskap i kampen.

På den fronten står jag dock väl rustad. I god tid inför den rådande pandemin beställde jag ett exemplar av världens längsta trilogi, Alfred Döblins ”November 1918: Eine deutsche Revolution”, i fyra delar. Den har fler sidor och tyska ord än vad någon kunnat räkna till och samtidigt behålla viljan att leva. Vi ska ta oss igenom det här.

Nu inser jag att hamstringen av just böcker inte är den mest utspridda i spåren av covid-19. Istället är det livsmedel och, kanske mest uppseendeväckande, toalettpapper som folk bär hem från butikerna. Vad använder folk detta toalettpapper till? Jag har förstås en aning men det måste ligga någon djupare mening och något högre värde i dessa rullar.

Toalettpapper och dess hyllor i butikerna blev krisens första frontlinje, platsen där den blev verklig för den breda allmänheten, platsen där så många insåg och tog ställning för vad som kommer främst i livet: Toalettpapper.

Det har förstås hamstrats en hel del annat också, som ris, pasta, konserver och en lång rad andra saker mindre viktiga än toalettpapper. Gödsvinet ägnar sig dock inte åt hamstring.

Det har förstås förekommit att mina högst normala och ansvarsfulla inköp, på gott husmodersvis, kommit att ges vissa marginaler. Två paket pasta eller ris istället för ett, den sortens upplägg. Detta är inte detsamma som hamstring.

Visst, efter ett tags pandemi har man lyckats ackumulera ett visst överskott, det står säkert 2-3 [7-8] kilo ris på den övre hyllan i städförrådet men det är på intet sätt ett lager eller en ”gömma”.  De ordinarie 3-4 burkarna Heinz Baked Beans har blivit några [16] burkar fler och de får ledigt plats under sängen. Den sortens upplägg, ingen hamstring alls.

Det är dock lätt att föreställa sig några av de psykologiska mekanismerna bakom hamstringen. Jag var själv i butiken idag [igen] och såg hur folk handlade. Den mest grundläggande principen bakom fenomenet måste vara att om man köper mycket av något så måste man köpa mycket av något annat.

Jag köpte exempelvis själv 2 [5] kilo djupfryst kyckling. Vad har man för nytta av den om man inte har en [2] flaska matolja och lite [12-13 kilo] ris? Det är så folk tänker.

När jag gick från Ica Globen med mina båda [4] tunga kassar med fullständigt normalt inköpta varor och en [2] 8-pack toalettrullar instoppad under vänsterarmen slog mig en annan tanke.

Tänk om alla i Forsmark får corona-influensa eller vabbar med friskt barn, vem ska då koka el i kärnkraftverket? Mer centralt, vad ska jag med mina 2-3 [15] kilo ris till utan el i spisen?

Jag har förstås mitt jämtländska spritkök i campingutförande. Det borde fungera. Om man har tillräckligt med rödsprit hemma. Vad är tillräckligt med rödsprit för en pandemi? Har de rödsprit på Ica Globen [ja]? Hur mycket rödsprit får plats i hallgarderoben [rätt mycket]? Det är så folk tänker.

Jag vet vad du tänker: ”Det viktigaste att ha hemma är väl vin?”. Du har förstås inte fel och jag har tänkt samma sak även om jag så klart inte fått för mig tanken att hamstra vin på något sätt. Gödsvinet ägnar sig inte åt hamstring.

Om Gödsvinet skulle ägna sig åt hamstring så skulle jag nog kunna räkna ut ganska snart att hamstring av vin är svårgenomförbart. Att bunkra en månadskonsumtion vin är ungefär lika realistiskt som att bunkra en månadskonsumtion av bensin i en tvåa i Johanneshov, om du kör en pickup. Man skulle få skjuta undan köksbordet och helt enkelt börja stapla lådor och boxar direkt på golvet. Eller kanske på en lastpall. Kanske kasta en presenning över. Det skulle gå.

Det är märkliga tider vi lever i och en hel del av dem har också hunnit passera sedan vi började skriva här på Gödsvinet. Idag är det i själva verket precis 10 år sedan det första inlägget skrevs. Det är tio år att minnas och tio år att fira. Allt firande är dock inställt med hänsyn till smittspridningsriken.

Vi ses på andra sidan

Döden är inställd

av Johan

Det har gått ett tag som det gör om man väntar tillräckligt länge. Det måste vara månader sedan det skrevs något här och jag borde veta eftersom det är jag som inte skrivit något. Vad jag har gjort istället behöver vi inte gå in på men alla mår bra igen och jag ångrar inget.

Ibland brukar jag skriva om all korrespondens som inkommer till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö. Det roliga med det – om något – är att det inte är sant och att i själva verket väldigt få bryr sig om att skriva oss.

Nu är det dock så att vi faktiskt har fått ett par e-post som på olika sätt undrar vad fan vi håller på med och varför det inte skrivs något här längre.

Frågan är berättigad, Sveriges viktigaste internetpublikation har legat öde och övergiven som ett spökskepp en i en förutsägbar bok av Joseph Conrad. Någon frågade varför vi åtminstone inte skriver en dödsruna så att skapelsen får somna in under ordnade former.

Jag har en åsikt om dödsrunor över bloggar och jag borde veta även detta, jag har skrivit minst fyra, alla till samma blogg. Det var när bloggande var inne (ett kort tag våren 2005) och jag skrev om en lång rad ämnen som ingen någonsin varit synbart intresserad av. När jag för sista gången högtidligt deklamerade att mina bloggande dagar var över började det kännas löjligt. Jag har sedan dess slutat med att sluta blogga.

Samtidigt förstår jag var vår brevvän menar, man vill ha ett avslut. Det fanns ett par bloggar som jag läste frekvent när det var inne att läsa bloggar (från våren och en bit in på försommaren 2005). En sådan hette Polacksnack och skrevs av en ung polsksvensk man i en icke namngiven söderförort. Den handlade primärt om cannabis och självbefläckelse och den var det roligaste jag läst sedan jag läste Will Cuppy första gången.

En dag var det roliga över, som det roliga ofta är. Polacken tog sina ludna händer från tangentbordet och försvann ut i en illa överreklamerad verklighet. Förmodligen går han omkring där ute fortfarande även om vi aldrig kan veta om det som det inte bloggas om verkligen har hänt.

Det kommer inte att bli någon dödsruna över Gödsvinet eftersom det inte finns något slut. Döden är inställd. Jag vill ha någonstans att skriva helt innehållslösa saker som detta inlägg. Det kommer kanske inte att ske särskilt ofta men ofta nog för att inte vara aldrig.

Produktplacering

av Johan

coop-1980I ett inlägg förra veckan skrev jag om inflytandet som John dos Passos och Ernest Hemingway haft på mitt val av vin. Det fick mig att tänka på vilka andra influenser, litterära och andra, som präglat mina konsumtionsvaror.

Särskilt lättpåverkad verkar jag vara i valet av whisky. Jag dricker Jameson utan annan anledning än att karaktären “Kinky Friedman” gör det i författaren Kinky Friedmans böcker. Friedman har också skänkt mig en klädsam misstänksamhet mot en amerikansk kaffekedja.

Old Crow dricker jag för att Waylon Jennings skrev i sin självbiografi om hur han växte upp med den bourbonen i de torrlagda delarna av västra Texas. Jag lurade dessutom Jonas att köpa en flaska.

Hunter S Thomsons är den enda anledningen du behöver att dricka Wild Turkey och jag har med vissa besvär lyckats skapa den vanan trots att den saknas i Systembolagets ordinarie sortiment.

Thompson började senare i livet att dricka Chivas Regal istället och den är det nästan omöjligt att beställa på restaurang utan att bli hånad. Likväl gör jag det. Det finns saker som är viktigare och Hunter S Thompson är en sådan sak.

Famous Grouse kan också drickas med gott litterärt samvete. Det är whiskyn den skotska familjen Renton dricker vid en likvaka medan Trainspottings huvudperson Mark “Rentboy” Renton har sex med sin brors nyblivna änka på toaletten. 

Även min ölkonsumtion har styrts av strategisk produktplacering och vilken konsumtion det har varit. I likhet med alla andra drack jag först Pabst Blue Ribbon för att den var med i Blue Velvet och i likhet med nästan ingen drack jag Old Style för att den förekommer flitigt i den amerikanska versionen av TV-serien Shameless.

Spaten hade jag nog druckit hur som helst men det skadar ju inte att det är den enda ölen som förekommer i Jean-Paul Sartres bok Äcklet, en bok som jag förresten försökte travestera i berättelsen “Yrseln“, om Storsjöyran i Östersund.

Den mest radikala effekten av en litterär impuls jag upplevt var nog när jag spontanbokade en biljett till den lilla tjeckiska staden Nymburk efter att ha läst Bohumil Hrabal. På liknande sätt har jag cirklat kring Christopher Isherwoods kvarter i Berlin och gått upp och ner för Hans-Sachs-Straße i München i jakt på Freddie Mercurys ande. Både Isherwood och Mercury bodde dessutom utmärkt lägligt till för en bögöl.

Den enda anledningen att besöka stockholmsbaren Dovas är att Annika Norlin skrivit en rad om den. Det och att en stor stark kostar trettio spänn.

Produktplacering lönar sig. Var hade Becks varit idag om ingen placerat den på en bensinmack mittemot mitt vandrarhem i Berlin för all de åren sedan? 

Akterseglad av verkligheten

av Johan

Dotonbori

Läget är förvirrat och det är bäst så. Jag inser det nu. Vad jag inte inser är varför jag sitter i ett mikroskopiskt hotellrum i Osaka och skriver dessa rader. Det senaste jag skrev var ett inlägg om modern tjeckisk litteratur och det var i somras. Låt oss ta det här från början. 

För mindre än 20 minuter sedan vaknade jag och kunde inte annat göra. Jag vände mig om och välte min resväska och minst en vinflaska för mycket. Genom att resa mig upp riskerade jag att forcera badrumsdörren. Rummet är verkligen väldigt litet. 

Jag minns en trevlig middag i en skyskrapa någonstans i Senri och jag minns en färd med taxi genom Osakas norra förorter. Vi drack sake på restaurangen och inget skulle förvåna mig mindre om vi drack sake under taxifärden. Sake, min japanska nemesis. 

Hur som helst, jag vaknade och här är jag. Vad som inte är här är min telefon. Någonstans mellan ett tråg sashimi och oompaloompier-rummet gled den ur fickan i mina japanska byxor av skoluniformsmodell. Det här börjar bli för mycket. Vi börjar om.

Sedan en längre tid tillbaka bor jag i Osaka där jag undervisar japanska studenter om saker som de inte vågar ställa följdfrågor om. Redan senare denna vecka återvänder jag dock till mitt Vällingby, detta är inte Gödsvinet Osaka. 

Igår kom jag tillbaka till Osaka från en resa till Tokyo och det var där någonstans som saker började att bli oklara. Jag checkade in i den hobbitlägenhet som jag innerligt hoppas är en högst tillfällig bostad, sedan gav jag mig ut på en avlägset bekant gata i jakt på den perfekta, kalla, japanska snabbköpsölen. Jag måste ha hittat den.

När jag vänder mig om från tangentbordet gör jag det med skräck och förundran. Det står en stor kasse öl och en något mindre kasse vin på den minimala golvytan. När jag steg ur taxin utan min mobiltelefon måste jag ha tagit vägen om samma snabbköp. 

Så när jag nu för närmare 25 minuter sedan vaknade gjorde jag det med en insikt om att saker är förvirrade och att det är bäst att acceptera det. Jag öppnade en burk Asahi och satte mig ner för att skriva det första inlägget på väldigt länge.

I den mån det kan sägas att jag för mig själv resonerade kring beslutet att kring klockan sju på morgonen inleda dagen med en burk japansk öl, resonerade jag så här: Jag är allt för långt in i kaninhålet för att göra något åt de egentliga omständigheterna, det bästa jag kan förmå är att starta om med alkohol och hoppas att allt fungerar igen när jag vaknar nästa gång. 

30 sekunder efter det att jag öppnade den första ölen ringde vaktmästaren från receptionen, han hade tydligen kontaktat kring 10 taxibolag angående min telefon och han stod i begrepp att ringa Osakas taxiförbund. Det här fungerar uppenbarligen och när det blir dags att gå över till kassen med vin så kommer jag att hålla min illa tilltygade telefon i den hand som jag nu ser har oförklarliga blodspår. 

Japan är fantastiskt. Så här långt in i inlägget måste jag säga det. Japan är fantastiskt.

Läget i övrigt är förstås åt helvete. Sverigefascisterna är moppsigare än någonsin och Sverige går mot nyval med orcer i tätpositionen. Jag skulle vilja säga att det är apati, politisk och övrig, som gjort att jag inte skrivit under så lång tid men i slutänden är jag förmodligen bara lat. Men Japan är fantastiskt. 

Nu minns jag inte vad det var jag ville säga. Jag är halvvägs in i en burk Sapporo och saker och ting börjar framträda allt klarare. Det är lyckligtvis helgdag denna måndag i Japan, ironiskt nog är den tillägnad hälsa och fysisk aktivitet. Jag tror mig minnas en bar vid Senri-Chuo och det är där jag tror min telefon befinner sig. Jag tror jag ansluter mig. 

Proxy-recension: Taras Boulba

av zonk

taras-boulbaInte ens när man slutat dricka öl, kan man sluta prata och skriva om den. Är detta en ny typ av sekundärberoende? Vi lämnar dessa djupa frågor åt dem som är bättre skickade att avhandla sådant, och går istället på en andra proxy-recension, återigen med vår vän Dr. J, denna gång av en belgisk öl vid namn Taras Boulba. Enligt flaskan ska det vara en “Extra hoppy ale”, men Dr J var föga imponerad. Noterna från tillfället är både gamla och gulnade, men efter vad jag kan uttyda så är frånvaro av smak det genomgående temat, den enda noteringen om någon form av gustatoriskt intryck är att eftersmaken var något citronbesk. Att den var ganska tom är däremot antecknat inte mindre än två gånger, och till yttermera visso att den var tunn i munnen (jag läste först “tvar i munnen”, vilket lät mer spännande) och saknade kropp. Utöver eftersmaken tycks det alltså inte ha varit mycket som skiljde denna öl från intigheten, och med den högst beskedliga alkoholhalten på 4.5% gör den knappt ens ett gott jobb som metod att snabbt sudda ut de skarpa kanterna, vilket ju belgisk öl annars ofta sätter en ära i.

Betyg ej antecknat, men man kan nog med stor säkerhet utgå från att det var lågt. Pris och nummer okänt, då den utgått från systembolagets sortiment.

Den förlorade helgen

av Johan

the-lost-weekend2Det kommer att ställas nya alldeles särskilda krav på Gödsvinet Vällingby nu när Gödsvinet Bromma hamnat på vagnen. Det som inte längre dricks vid en del av gröna linjen måste nu drickas vid en annan del av den.

Ja, jag måste dricka för två nu, vilket i mitt fall torde innebära en radikal reducering i konsumtionen.

Nykterhet är den grymmaste av alla sjukdomar och jag har känt den, även om den ärligt talat förblivit en rätt flyktig bekantskap.

Arbete är det största hotet mot livet på snusen och hotet var verkligt under början på detta år. I januari och februari genomled jag tre nyktra helger i rad vilket var ett nytt personligt rekord med två helgers marginal.

Det är svårt att jonglera totalfylleri och en 80-timmars arbetsvecka men ingen ska kunna säga att jag inte har försökt. Livspusslet…

Det är förstås frustrerande att tänka på all tid förspilld nykter men det släpper efter ett halvdussin Stiegl Weisse.

Skämt åsido är jag full av medlidande för grannredaktionens åkomma. Inte riktigt full av medlidande men kanske halvfull. Eller det finns medlidande. Lite på botten. Det kan förstås vara något annat. Hur som helst.

En del i medlidandet är förstås att avstå från dryck i sympati. Jag kan känna sympati med djävulen men jag kan inte känna sympati om det innebär att avstå flaskan. Så sent som förra lördagen var jag borta på brommaredaktionen där jag drack rödvin som om det inte fanns någon morgondag, vilket jag så här i efterhand kanske hade föredragit om det inte gjort.

Jag brukar smickra mig själv med att jag är beredd att testa det mesta. Det är förstås inte sant men det är ju så självsmicker fungerar. Hur som helst är jag fullständigt säker på att jag aldrig kommer att testa avhållsamhet från alkohol. Det måste finnas gränser.

Proxy-recension: Le Merle Saison

av zonk

Vad gör den som när en svårartad faiblesse för att recensera öl när hen slutar dricka öl? På grund av problem med gluten och en kvardröjande känsla av att det var bäst att låta bli har ju nämligen undertecknad helt slutat dricka öl. Den där kvardröjande känslan satte även P för övriga alkoholhaltiga drycker, så ja. Vad gör man? Det finns förstås många svar på den frågan, men på Gödsvinet sätter vi lite av en heder i att inte välja de alltför lätta valen. Efter en myckenhet eftertanke stod valet klart: det var dags att anamma proxy-recensionen.

Således tog vi tillfället i akt när en bekant, vi kan kalla honom Dr. J (känd från en pastasås vi tidigare skrivit om), hade vägarna förbi, och lät honom korka upp ett par öl och säga vad han tyckte om dessa. Det första resultatet av detta experiment följer här nedan.

le-merleLe Merle Saison (okänt nummer)

Denna från systembolagets sortiment numera utgångna Saison framlockade endast begränsade reaktioner från proxy-recensenten. Den beskrevs som lätt ölig. Vidare smaker väntade en smula på sig, men efter lite skruvande i stolen lade Dr. J till att den var en aning jästig, att man kände av alkoholen (7.7%) rätt väl, och att den var en smula söt. Till detta kunde adderas en viss syrlighet, dock snarare minnande om fanta än nån slags citrusfrukt. Allt sammantaget är det väl ungefär som man skulle kunna vänta sig från en Saison, kanske den mest utpräglat osärpräglade ölsorten på vår vackra gröna planet. Denna recension presenteras i samarbete med Avd. Vällingby, som glömde ovanstående öl i min kyl.

Tre Dr. J av fem möjliga. Inget nr på systembolaget, ety den har utgått. Med tanke på den fina flaskan kostade den säkert en bra slant när det begav sig.

Berättelser aldrig berättade

av Johan

bergshamraDet finns berättelser som måste berättas och det finns de som man inte direkt skulle sakna om ingen tog sig för att berätta dem. Det finns berättelser som man kan berätta om man har tid och ändå inget särskilt för sig och det finns berättelser som inleds med en allt för utdragen och i stort sett meningslös metaberättelse. Sedan finns det berättelserna som aldrig blir berättade och denna berättelsen handlar om dem.

De icke berättade berättelserna har som du har märkt dominerat här på Gödsvinet i år. De första månaderna av 2015 har dominerats av en frånvaro av berättelser som gjort att de icke berättade har kunnat breda ut sig med sitt icke-varande.

Bland de icke berättade historierna finns sådana som faktiskt krävt betydande redaktionella resurser i termer av planering och efterforskning.

Särskilt sedan redaktionerna i Vällingby och Bromma började samordna sitt berättande har ett antal högst anmärkningsvärda berättelser inte blivit berättade. Det vill säga att vi har planerat ett stort antal berättelser och sedan inte berättat dem. 

I samband med att vi i ett oväntat drag började besöka bruna kubkyrkor i Stockholms förorter fanns även planer på andra oväntade studieobjekt. Bland dem märks mina planer på att besöka huvudstadens samtliga källarmoskéer i ett försök att förena frisinnad dryckeskultur med en miljö som får lutherska betongkyrkor att framstå som hedonistiska palats. Dessa planer fick dock läggas i malpåse på grund av oöverstigliga planeringsproblem.

Den kanske ambitiösaste satsningen som ledde till en icke berättad berättelse är nog Gödsvinets resa i Christer Petterssons fotspår. Det var i augusti förra året som vi tog tåget till Rotebro för att se vad han sett och dricka vad han druckit. Vi stod utanför lägenheten vi trodde kunde ha varit hans och vi utsatte oss för möjligheten att bli knivmördade precis som han knivmördade.

Efter Rotebro tog vi oss till Solna centrum där han blev arresterad och naturligtvis avslutade vi dagen med att springa upp för trapporna på Tunnelgatan. Att berätta en berättelse om mördaren och kulturikonen Christer Pettersson i form av en solig reseskildring var dock dålig smak till och med för oss, även om att genomföra nämnda resa inte framstod som det vid tillfället. Smakfrågan oaktat var det hur som helst en utomordentligt trevlig dag i de norra förorterna.

En annan ansats till en berättelse var ett kyrkobesök i Bergshamra. Bergshamra kyrka är en juvel bland bruna kubkyrkor, den är en triumf för betongkonsten. Även denna resa var en lyckad dag men men misslyckad berättelse. Vi besökte Joseph Martin Kraus grav i Tivoliparken, såg på stjärnhus och drack en ansenlig mängd öl för en söndag. Däremot såg vi mycket lite av kyrkan, som var stängd.

Berättelserna som aldrig blev berättade är kanske bland de bästa. De är definitivt minst arbetskrävande. Det är hur som helst värt att minnas att Gödsvinets uppdrag inte bara är att berätta berättelser utan att få dem att hända, berättade eller inte. Du kan se fram emot en lång rad nya berättelser som inte berättas i framtiden

Gödsvinets Jul-överlevnadskit

av zonk

Julen kan på många sätt vara en ganska påfrestande högtid, med julträngsel i sista minuten-julklapps-shoppingen, en myckenhet fet julmat på otaliga julbord med kollegor, jultal från chefen med tillhörande julpresent bestående av julväckarklocka med företagets logga på, oändligt klämkäck julmusik på radio, samt fiolspelande tomte på Odenplan (han fick en tia, det regnade så förbannat). För de tillfällen då julstressen lägger sig tung, och man likt Rev J.M. Gates (se nedan) mest vill brista ut i klagolåt, har Gödsvinet satt ihop sitt jul-överlevnadskit!

https://www.youtube.com/watch?v=AChLeNC4jns

1. Juldrycken

I korthet bör man till julmat dricka en rejält besk men enkel lager. För den som framhärdar i julöl, har Gödsvinet gjort en omfattande kartläggning, som kan vara det som står mellan dig och en överdos ofantligt stark öl som mest smakar som ett sammelsurium från julgodis-bordet, eller något annat slemt påfund från bryggare världen över. Vad gäller glöggen, kommer våra insatser förhoppningsvis att åtminstone skona dig från årgångsglöggens infama vansinne.

2. Julmusiken

Enklast är såklart att lyssna på någon bra musik utan speciellt fokus på säsongen, men för den som vill anlägga moteld när bjällerklang sprider sig, finns det alternativa julmusik-blandningar. Så när mormor famlar med Stilla Natt-CDn, släng snabbt som tanken på någon av Merry Mixmas julmixar, och avnjut den finaste mix av jul-rap, jul-country, och annan jul-fulmusik du kan tänka dig.

3. Julmaten

Utöver ett allmänt hållet råd att antingen ge upp tanken på att smaka på allt (flera gånger), alternativt att ge upp tanken på att kunna sitta med knäppta byxor, har Gödsvinet dessvärre ingen lösning på denna Gordiska knut. Eventuellt kan man försöka lösa upp fettpropparna (och julsinnet) med en smärre kvantitet akvavit, men det är lätt hänt att detta kan starta en process som länge väntat på att få komma i rullning. Nog om detta.

Gödsvinet hoppas att våra läsare med hjälp av detta enkla kit kan överleva ännu en helgdagssäsong, och att flera av er återstår ännu till nästa år!

 

Självhärligheten i evighet – ett retrospektiv

av Johan

Detta är det femhundrade inlägget jag skriver sedan jag satte mig ner för att skriva Gödsvinets första en köldslagen marskväll 2010. Det är en besynnerligt stor mängd ord som har lagts till varandra för att forma något som ingen bett om att få läsa, som jag egentligen inte haft tid att skriva och som jag definitivt inte tjänat något på att skapa. 

Likväl nästan strålar självbelåten från mig när jag nu skriver detta på min vanliga plats, högst upp i ett höghus i Vällingby. Var ska jag börja berätta om storheten i detta verk?

Det är väl lika bra att börja från början och ta gott om tid på sig. De första av dessa femhundra bidrag till världslitteraturens kanon skrevs drygt en månad efter det att jag flyttat till Stockholm från Malmö och flera av dem handlar också om saker som skedde här och som kanske inte hade kunnat ske på samma sätt där jag kom ifrån. 

Exempel på detta är dokumentationen av två besök på Kungliga operan, en gång för balett och en gång för en uppsättning av Richard Strauss “Elektra”. 

De allra flesta inläggen är förstås recensioner av öl, vin, sprit, och i något fall andra saker som vatten. 

Jag har inte skrivit särskilt många restaurangrecensioner eftersom jag gillar att gå tillbaka till restauranger men en restaurang har faktiskt varit modig nog att länka till en recension av mig på sin hemsida.

Personligen gillar jag de längsta inläggen bäst eftersom de är längre än de korta och således innehåller mer. Två sådana kom till under Gödsvinet vällingbys utflaggning till München förra året. Jag syftar då på den episka berättelsen om hur just nämnde Richard Strauss möter det brittiska rockbandet Queen i utkanten av den bayerska fristatens huvudstad och den om hur jag skuldmedvetet ägnade mig åt nazistturism i samma stad.  

Under årens gång har Gödsvinet kunnat erbjuda två långkörande serier. Jag syftar då på det interaktiva demokratiprojektet “Verklighetens öl” i vilken den annars vilt grasserande ölelitismen ställs mot det folkliga vardagsdrickandet och på vårt storstilade folkbildningsprojekt “Sånger om sprit” som ger historien bakom några av de viktigaste musikstyckena med alkoholrelevans. 

Eftersom inläggen ofta avser att vara underhållande så har jag förstås fått sortera bort alla biografiska inslag men i några fall har några sådana kommit med ändå, som till exempel den utlämnande berättelsen om livet som samhällsvetare, om hur min förlamande koffeinism grundlades på Gylles konditori i Karlskrona eller för den delen de hågkomster från Berlin som jag skrev bara för ett par veckor sedan. 

Ett uppskattat inlägg var mina recept på gindrinkar som senare återfanns utskrivna och laminerade vid drinkbordet på Jonas bröllop, ett bröllop som förstås också dokumenterades även det inte betygsattes. 

Gödsvinets enda verkliga like-raket i sociala media var ett inlägg om Sveriges fascistiska parti. 

Så ser det alltså ut, eller en del av det. Bilden är inte färdig än, det krävs minst femhundra inlägg till för att skönja en helhet och det ska bli roligt att skriva dem.