Post-ukrainsk punk

 

Serhij Zjadan

Nyheterna från den ryska proxyinvasionen i östra Ukraina är sämre än på länge och mindre trovärdiga än någonsin. Ingen vet vad som egentligen händer men alla vet att det inte är bra. Det är i situationer som denna som man gör bäst i att sluta stirra på allt som flimrar förbi för stunden och istället försöker finna en mer beständig berättelse. 

Serhij Zjadans böcker är egentligen ytterst olämpliga som referenslitteratur till den pågående konflikten men jag utmanar vem som helst att finna en bättre vägledning till livet som alkoholiserad punkare i Kharkiv. Eller, för den delen, något ens hälften så välskrivet, underhållande och engagerande som hans anarkistiska poesiprosa från en vardag som ung i östra Ukraina. 

Zjadan kommer från den lilla staden Starobilsk i landets allra östliga provins Luhansk, en av de tre provinser som kommit under attack från något som ser ut som Helsingborgs klack under ledning av den ryska underrättelsetjänsten. 

Luhansk och de andra provinserna i öster beskrivs av Zjadan i boken “Anarchy in the UKR” även om en beskrivning av Serhij Zjadan inte är vad du kanske vanligtvis tänker på som en beskrivning. 

Han blandar berättelser från hans resor i de ukrainska anarkisternas fotspår med barndomsminnen från trakten, skildringar från storstaden Kharkivs underjord och rätt mycket annat som du inte hade väntat dig.

Inte minst viktig är musiken. Egentligen är den nog allra viktigast. Läs här vad Serhij Zjadan skriver om musiken och säg sedan om något bättre någonsin skrivits om ämnet:

Den bedräglighet med vilken hög musik drabbar dig, den eufori som fyller dig när du står framför ett par stora, svarta högtalare, gör dig desorienterad för alltid, den förvrider dina ben och drabbar inte minst ryggraden, efteråt kan du inte längre gå på gatorna som förr, inte sova ända till lunch i din varma säng och gömma dig för solen under kudden – musiken stympar dig, förvränger dina senor, driver in korkskruvar och skruvmejslar i dig som den kan kontrollera dig med, den implanterar tusentals receptorer i dig, tusentals blanka klämmor och strömbrytare, hela tiden rusar en främmande energi genom dig likt vagnar lastade med järn, ett främmande blod flyter igenom dig, svart och hett, den musik som du en gång lyssnat på förändrar din hudfärg, den krymper dina pupiller, gör läpparna smalare, rösten tvär, lungorna retliga, den blåser upp venerna och sprutar in ett torrt bordsvin som gör dig vinglig varje gång du hör musiken så att du faller ur det yttre och för dig helt neutrala ljudrummet, ner i den mardrömslika undervattensvärld som är ditt egna livslånga sound.  

Det är ok om det inte är precis så som du har tänkt på musik men personligen är jag redo att köpa hans version om än bara för att den har en skönt surrealistisk övertalningsförmåga. Han fortsätter, förresten, med att berätta om Neil Young. Det låter så här:

Allt beror på musiken och de främmande idéer som du en gång började fyllas upp av, du släppte in dem på ditt territorium, underkastade dig den främmande rytmen och började efterapa den, härma dess mimik och rörelser och några ansvariga hittar du knappast – ingen kommer att förbjuda bluesen för att den krossat varenda ben i din kropp, ingen i staten Texas kommer att sätta Neil Young i elektriska stolen för att hans gitarr har slagit ut alla dina tänder. Freedom, säger Neil young och ger dig fingret. Freedom intygar juryn och tar en paus för att äta lunch. Freedom gnyr du och nickar och går till en tandläkare du råkar känna.

Serhij Zjadan har som berömd författare och musiker inte kunnat undgå att dras in i det elände som lagt sig över hans hemland. Han är engagerad i rörelsen som stödde protesterna på Majdan-torget i Kiev och tidigare i vintras blev han för det överfallen av en rysk helsingborgsklack i Kharkiv men han var tillbaka på barrikaderna igen efter några dagar på sjukhuset.

Om man är bra på ukrainska eller om man är naiv nog att tro på Bings översättningstjänst så kan man följa hans aktiviteter på Facebook.

Vi andra är hänvisade till att läsa hans böcker en gång till. Eftersom jag kände mig tvingad till att citera stora delar av boken “Anarchy in the UKR” ges här inte utrymme att mer än nämna den andra av hans böcker som är översatt till svenska. Den heter “Depeche Mode” och är otroligt nog ännu lite bättre än den förstnämnda.  

Yrseln

Det bästa vore att skriva ner vad som hände dag för dag. Att föra dagbok för att kunna se klart. Att inte låta nyanserna, småtingen gå förlorade, inte ens om de förefaller betydelselösa, och framför allt klassificera dem.

Jean-Paul Sartre

Fredagen den tjugosjätte juli, klockan tio i ett på eftermiddagen

Hettan låg tung över perrongen då jag klev av tåget. Det var varmt på ett sätt som det nästan alltid är i Östersund denna helg men nästan aldrig annars. Jag kände förstås igen mig i staden där jag bott i mer än fem år men något var också annorlunda. Människorna var lite livligare, berusade, och inte bara av solsken. Det var som om det rådde ett tyst samförstånd om att vardagen upphört och något annat infunnit sig.

Då greps jag plötsligt av Yrseln. Alla andra verkade redan känna den. Storsjöyran 2013 hade inletts och jag fann mig vara en del av den. Sedan dess har Yrseln inte släppt mig, den har mig fast.

Så här långt in i denna långa redogörelse för Gödsvinet Vällingbys expedition till Östersund och Storsjöyran inser jag att alla, trots allt, inte har läst Sartres “Äcklet” och att detta antagligen kommer att bli ganska långrandig läsning om jag fortsätter att travestera den. Jag ber om ursäkt om detta upplägg orsakat förvirring, jag övergår härmed till mer konventionell rapportering. Men det här med att föra dagboksanteckningar är ganska festligt, det behåller jag. Kanske i presens? 

Klockan halv två

Jag finner värden och övriga helggäster under ett solskydd i trädgården med varsin öl framför sig och ingenting kunde överraska mig mindre. Jag svettas som en sexualförbrytare och önskar inget hellre än att ansluta mig i skuggan, bort från sol, hetta och nykterhet.

Klockan kvart över fyra

De övriga helggästerna ger sig ut för att springa upp och ner för kullar och utkikstorn. Jag går runt kvarteret och återgår sedan till att dricka öl under solskyddet.

Klockan halv sex

Sitter fortfarande under solskyddet, nu men rätt många tomburkar framför mig. De övriga helggästerna är tillbaka från träningspasset. Jag säger att jag tog en lång promenad.

Klockan kvart över sex

Middag dukas fram och mitt bidrag är begränsat till två stora flaskor konstig italiensk öl som Zonk lämnat i min kyl i Vällingby. Vi “provsmakar” dem. Inga trovärdiga anteckningar förs.

Klockan halv åtta

Planerad avgång mot Storsjöyran

Klockan åtta

Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan kvart över åtta

Den första artisten inleder sitt uppträdande på Stortorget. Det är Darin. Dricker fortfarande öl i trädgården

Klockan halv nio

Avmarsch mot Storsjöyran!

Klockan tjugo i nio

Vi tar igen oss på någons gräsmatta någonstans på Samuel Permans gata (Kuriosa: Tidigare förkortades gatuskyltarna på Samuel Permans gata med “S.Permans gata” men gatukontoret började skriva ut för och efternamn för att få slut på de kostbara skyltstölderna)

Klockan tretton minuter i nio

Vi anländer till värdens syster i centrala Östersund. Förvarnas med SMS: “Vi kommer och kissar”

Klockan fem minuter i nio

Darin – vars enda positiva egenskap är att han kommer från Råcksta – sjunger en sång som heter “Apan som liknar dig” när vi till sist anländer till området. Jag bestämmer mig för att gå och se Olle Ljungström i Storsjöteatern istället.

Klockan fem minuter över nio

Konstaterar att Olle Ljungströms konsert är fullsatt och att jag inte kommer in. Det visar sig senare vara lika bra eftersom det rapporteras att Darin var där inne också. Tydligen sjöng han en sång som heter “Apan som liknar dig” igen. Funderar på att gå för att se The Nomads men fruktar att Darin kommer att dyka upp där med sin sång om en apa som liknar dig. Vet inte om jag klarar det.

Klockan sju minuter över nio till klockan sjutton minuter i två

Under denna tidsperiod händer följande saker i oklar ordning: Hör på när Little children stämmer sina instrument, lämnar Little children när vi inser att de inte alls stämmer sina instrument utan att konserten faktiskt börjat, ser Nomads, dricker Bärnsten från Jämtlands bryggeri, hör Mando Diao sjunga början på en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska, dricker en Bärnsten, hör att Mando Diao fortfarande sjunger en sorgsen sång på svenska (samma?), finner mig framför Bad Religion i Badhusparken, finner mig vid dansscenen där Adrian Lux försöker hitta den bruna tonen med sin stereoanläggning, dricker en Bärnsten, inser att jag är döv, inser att jag inte är döv utan bara lyssnar på In flames, får höra att Bärnstenen är slut, dricker något annat, äter en hamburgare, dricker en Norrlands guld, går hem

Det konstigaste med dessa fragmentariska minnen är att en del av dessa händelser uppenbarligen ägde rum samtidigt. Kanske delar jag med Darin egenskapen att vara överallt samtidigt. Kanske är det bara Yrseln. Ridå dag ett.

Lördagen den tjugosjunde juli klockan tolv minuter i åtta

Vaknar på golvet i tvättstugan.

Klockan kvart i elva

Står i kö på Systembolaget på Kyrkogatan i Östersund med en korg full av DAB.

Klockan tolv minuter över elva

Tillbaka hos vad som nu är ett komplett värdpar bara för att inse att den nyss från Stockholm anlända maken i detsamma öppnat dagens första öl. Öppnar dagens första öl.

Klockan tretton minuter över ett

Dricker fortfarande öl.

Klockan tjugotre minuter över tre

Dricker fortfarande öl

Klockan sjutton minuter över sex

Dricker fortfarande öl.

Klockan fem över halv sju

Vi blir inbjudna till grannen. Oklart på vilka meriter.

Klockan fjorton minuter i sju

Anländer hos grannen som tror han vet någon om countrymusik. Jag vet bättre. Förklarar det.

Klockan två minuter över halv åtta

Dricker fortfarande öl.

Klockan tretton minuter i åtta

Anländer till Stortorget där First aid kit precis inlett det som skulle komma att bli min enda kompletta konsert under Storsjöyran 2013.

Klockan nio till klockan tolv

Ser Mercy brothers (svänger), Skator (svänger inte) och Johnossi (svänger hur som helst mer än Skator)

Klockan tolv

Man i hängselbyxor säger något om Jämtland (svänger inte, eller möjligtvis i jämförelse med Skator). Alla är jätteglada. Jag hittar en öl i innerfickan.

Klockan halv ett

Alice Cooper inleder sin konsert. Vi går för att se Discoteka Yugostyle.

Klockan fem minuter över ett

Återvänder till Stortorget och Alice Cooper bara för att se att hans trummis inlett ett trumsolo

Klockan fem i halv två

Lyssnar fortfarande på samma trumsolo

Klockan halv två

Lämnar Storsjöyran 2013. Hör fortfarande samma trumsolo när vi korsar Rådhusgatan och vandrar iväg genom natten.

Epilog

Det finns förstås mycket mer än det här att säga om Storsjöyran 2013. Förmodar jag. Söndagen är en historia i sig och allt jag tänker säga om den är att dess höjdpunkt var när jag somnade under en björk i Österängsparken i väntan på tåget tillbaka till Stockholm. Väcktes av kubbspelare i tid att gå till stationen. Nu tror jag dock att vi alla kan vara överens om att detta inlägg är långt nog. Dessutom är det bara ett år till nästa.

Mannen på taket

takhus

Det är nu över tre månader sedan jag kom hit till den internationella kolonin på ett tak i München. Då låg fortfarande snö och som den första att anlända av de akademiska takruvarna var det jag som sparkade igång värmesystemet och fyllde upp kylen med öl.

Sedan dess har en rad forskare och föreläsare från hela världen kommit och gått, en del stannade länge, andra kom och försvann igen under en och samma vecka. Nu är jag ensam kvar på mitt tak och inget kunde kännas naturligare.

Alla de andra var på något sätt gäster, jag har kommit att bli ett väsen mer integrerat med byggnaden och själva tanken på att bygga två stora lägenheter på ett tak till en universitetsfastighet.

Det är nu juni och hettan ligger tung över staden. Nere på gatorna råder en lågmäld feber men här uppe bland taken fläktar det även om vindarna är varma.

Det är ett par veckor kvar av min vistelse här men det kan ändå vara läge att blicka tillbaka på den tid som har varit. Redan i början på februari kunde jag berätta om förberedelserna inför avfärden mot Tyskland. Bland dem märktes försöken med att bara lyssna på tyskspråkig musik. Det experimentet fick avbrytas av läkare bara veckor senare men jag hör fortfarande på mer tyskspråkig musik än vad en normal människa klarar av. 

Mina förberedelser var inte förgäves. De var inte heller helt nödvändiga. Jag föreläser på engelska här men när jag undantagsvis talar tyska så finner jag det ändå svårt att trycka in citat från Tocotronic i samtalet. 

Jag läser förstås en väldig massa tyska i jobbet men att läsa tyska är på sin höjd som att läsa svenska efter ett kraftigt slag mot huvudet. Allt är lite ur fokus och inte helt rätt men man förstår ändå budskapet. 

När jag går omkring i den övergivna kolonin är det svårt att inte tänka på sitt egna uppbrott. Den sista mannen på taket måste någon gång också komma ner. Det är sommar och det finns platser att vara. 

Musiklandet

arabellahause

I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.

Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.

Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan “The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen “Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.

“The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.

Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.

Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.

När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.

May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.  

Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.

Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, “Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de “allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.

Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av “Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.

En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.  

Queen spelade alltså sedan även in “The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.

Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten “One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.

Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till “One vision, i Musicland studios i Arabellapark.

Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.

Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.

Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera “Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.

De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.  

richard strauss strasse

Hacker-Pschorr

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Tyskifiering: Total uppdatering

Deutschland

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes “Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, “Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit “en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Total tyskifiering

Deutschland

Ibland läser man roliga saker och som du vet sker det oftast här på Gödsvinet. Igår var det Zonk, den karismatiska ledaren för Gödsvinet Syd, som gav mig anledning att le, om än hastigt och om än på ungefär samma sätt som en genomsnittlig skurk i en James Bond-film.

I ett utfall av senkommen ånger erbjöd Zonk den tyska ölen en ursäkt för år av baktalande

Låt oss göra en sak klar: Tysk öl behöver ingen ursäkt, tysk öl kräver fullständig underkastelse. 

Att gilla öl men att inte gilla tysk öl är ju mycket likt att gilla vin med undantag för allt vin från Frankrike. Att sådana åsikter ändå kommit från Zonks hemliga laboratorium i norra Italien har jag helt enkelt tillskrivit att han bott för länge på operettsidan av alperna. 

Naturligtvis är det aldrig för sent att komma in i gemenskapen under den tyska örnens skyddande vingar. Dessutom anser jag personligen att hans filmtips i sig visar att min kollega trots allt har utmärkt smak. 

Min egna förberedelser för den slutgiltiga övergången till den tyska sidan av tillvaron fortskrider enligt planerna.

Det är nu bara en månad tills jag lyfter mot Bayern för en längre tyrolsk väckelseresa. Fyra högtyska månader i alpluften bör vara nog för att kunna fortsätta joddlande genom livet.  

För att förbättra min förståelse av det tyska språket har jag bytt ut all musik i min närhet mot sånger på tyska. Förra helgen tömde jag min mobiltelefon på 2000 låtar bara för att lägga in 1200 nya där alla talar tyska. 

Den nya samlingen innehåller onekligen både högt och lågt. I motsats till vad många tror så är inte all musik på tyska bra. Jag har dock medvetet valt att acceptera musik för sitt språkvetenskapliga värde snarare än sitt musikaliska. Fråga mig gärna något om tysk hip hop.

Att plötsligt bara lyssna på tysk musik och bara läsa romaner på tyska visade sig vara en större omställning än vad jag var beredd på. Jag hade underskattat hur mycket man är det man lyssnar på och läser. 

När jag istället för att lyssna på Hank Williams och läsa amerikanska postmodernister finner mig lyssnande på alternativ pop från Hamburg och läsande tyska bestsellers så kan min hjärna inte låta bli att fråga sig vad fan som har hänt. 

Även om man vänjer sig så innebär denna snabba och totala tyskifiering att det känns lite som om man plankat någon annans liv. 

Vem är denna andra person? Vem är det jag trängt mig på? Vem det än är så kanske jag finner honom någonstans där nere i södra Bayern. Jag hoppas med tillförsikt att det är någon som dricker tysk öl. 

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman “The Motel Life” och den följande “Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Sånger om sprit: I drink

Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen “Sånger om sprit“. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång “I drink“, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

“I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ’round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan.