Tagg-arkiv för: musik

Musiklandet

arabellahause

I ett tidigare inlägg från Gödsvinet München gick det att läsa om hur Bayerns huvudstad är platsen där senromantikens störste kompositör Richard Strauss möter den engelska rockorkestern Queen.

Den som på något sätt tvivlar på denna musikaliska brygga över generationerna behöver bara ta en tur på fyrans tunnelbanelinje till Arabellapark. Jag har gjort den resan och jag vet.

Queen var det högsta och enda som jag trodde på som tonåring och barnatron går som bekant aldrig riktigt ur. Skivan ”The Works” från 1984 hade då en särskilt framträdande plats på altaret även om någon med en mer vuxen smak förmodligen skulle placera den i backen för skamliga nöjen. Om du har hört singlen ”Radio Ga Ga” så förstår du vad jag menar.

”The Works” spelades till stora delar in i Musicland studios under överinseende av studions demonproducent Reinhold Mack och Musicland studios ligger i källaren till vad som idag är Arabellapark Sheraton i östra München.

Jag var där idag. Ifall du tillhör de lyckliga som fortarande inte sett Arabellapark så smärtar det mig att behöva ge dig en inre bild. Arabellapark är förmodligen den enda platsen i världen där man kan beskåda mer betong utanför parkeringshusen än inne i dem.

Allt är av betong. Husen – så klart – men även alla gångvägarna, den offentliga utsmyckningen och inte mindre än tre Paulaner biergarten är gjorda av hundra procent betong.

När jag vandrade genom betongskuggornas dal mindes jag något jag läst om Queens gitarrist Brian May. Brian May hatade München. Särskilt mycket hatade han Musicland studios. En särskild anledning till att han hatade just den delen av staden och just det huset var att folk hade en tendens att begå självmord genom att hoppa från taket till den 23:e våningen.

May berättar i mitt minne om hur det var föhnsjukan som drev dem till det. Föhnsjukan är det psykiska tillstånd av ängslighet, oro och depression som uppkommer då de varma föhnvindarna blåser ner från Alperna. Brian May, som även är en disputerad vetenskapsman, har förstås stöd av forskningen. En forskargrupp vid Ludwig Maximilian universitetet i München har visat att både självmord och olyckor ökar med tio procent under inflytande av föhnen.  

Jag menar ändå att det är dags att sluta skylla på föhnen. Förklaringen är långt mer lokal än så. Det är dags att ställa de som skapat Arabellapark till svars för dessa olyckliga människors liv. Man är inte mänsklig om ens lust för självmord inte ökar med minst 25 procent så fort man kommer upp ur tunnelbanestationen där.

Påverkan verkar inte ha undgått medlemmarna i Queen. De kom dit för första gången redan i december 1981 för att spela in den andra halvan av den djupt olyckliga men vid denna tid för brittiska rockband till synes oundvikliga discoskivan, ”Hot Space”. Redan nämnde Brian May berättar i en intervju först 2011 om de ”allvarliga emotionella problem” som de alla drogs in i under vistelsen i München, speciellt bandets sångare och frontperson Freddie Mercury.

Mercury började vid denna tid pendla mellan München och New York och han var ett stående inslag i båda städernas mer underjordiska gaykultur. Reinhold Mack berättar att de under inspelningen av ”Hot Space” arbetade högst en timme eller två om dagen, resten gick åt till droger och utagerande beteende som han på grund av en katolsk uppfostran inte kan beskriva närmare.

En mer välartikulerad journalist som stod Mercury nära menar att denne utforskade gayklubbarna i framför allt New York i samma anda som David Attenborough utforskar naturen. Det är vid denna tid som Freddie Mercury blir smittad av HIV, en ny smitta som han under tiden i München sade sig strunta fullständigt i. Han bodde under denna period ihop med den österrikiska skådespelarinnan Barbera Valentin på Hans-Sachs-Strasse i centrala München men deras relation har förblivit något av ett mysterium för eftervärlden.  

Queen spelade alltså sedan även in ”The Works” i München, samt delvis i Los Angeles, under hösten och vintern 1983-84, sedan gav de sig på traditionellt vis ut på turné. Alla i bandet började vid denna tid komma en bit upp i medelåldern och de hade spelat ihop sedan studenttiden i London. Alla de olika, personliga demonerna från München följde med dem ut på vägarna. Samtliga hade dessutom egna soloprojekt på gång och någon gång under turnéen stod de klart att de förmodligen inte skulle fortsätta vara ett arbetande band särskilt länge till. Droppen som som fick dem att definitivt tappa gnistan var det stora misstaget att spela i det Sydafrikanska Sun City i oktober 1984, vilket de med all rätt fick mycket kritik för.

Trots detta övertalades de av Bob Geldof att ställa upp och spela på Live aid följande sommar och alla som har sett den klassiska konserten vet att de genom 18 minuters lysande musikunderhållning fick världens övriga livartister att framstå som fullständiga amatörer. De efterföljande hyllningarna ledde dem till att skriva låten ”One vision” som de genast åkte tillbaka till München för att spela in. Denna vistelse här var helt annorlunda än deras tidigare, den blev en nystart som ledde till en turné och tre skivor till.

Det var här i München som det började gå allvarligt utför och det var här det vände upp igen. Det var också här i München som de spelade in videon till ”One vision, i Musicland studios i Arabellapark.

Det var därför jag var där idag. Mitt femtonåriga jag hade aldrig förlåtit mig om jag låtit bli.

Vad har då allt detta med Richard Strauss att göra? Kopplingen är den att de människor som skapade denna del av det moderna München, de som har alla de där självmorden på sitt samvete, också döpte allt i just det området efter Strauss och hans musik.

Exempelvis heter en alldeles särskilt ful del av betongkomplexet Rosenkavalierplatz efter hans opera ”Rosenkavaljeren”. Den enklaste vägen dit är Salome-strasse, namngiven efter operan han skev utifrån Oscar Wildes drama och om du anländer från innerstaden så kan du kliva av på tunnelsbanestationen vid Richard-Strauss-Strasse. Arabella är förstås också i sig namnet på en opera av Richard Strauss.

De möts alltså där ute, Queen och Richard Strauss. Valet av plats är inte riktigt deras och ingen kan skylla dem för det. Dessutom har kanske deras gemensamma inflytande skänkt någon sorts värdighet och betydelse åt området. Det var väldigt länge sedan någon senast hoppade från taket till Arabellapark Sheraton.  

richard strauss strasse

Posted in Okategoriserad | 3 Kommentarer

Hacker-Pschorr

hacker pschorr

Här i Europas självklara ölhuvudstad finns en rad bryggerier som tillsammans utgör grundpelarna i Münchens ölkultur. Hofbräu, Löwenbräu, Spaten och Paulaner är sådana grundpelare som blivit gjort sig ett namn långt utanför stadsgränserna. Bland dem finns dock även ett femte bryggeri som är minst lika betydelsefullt som de fyra nämnda.

Hacker-Pschorr är ett bryggeri som på vanligt vis har mer eller mindre påtagliga rötter till det medeltida München. Enligt mytologin och Wikipedia uppstod dubbelnamnet då Joseph Pschorr på 1700-talet köpte det då redan uråldriga Hacker-bryggeriet från sin svärfar. Han grundade ett bryggeri under eget namn och hans söner tog i sin tur sedan över vars ett Hacker respektive Pschorr-bryggeri. Så drevs de var för sig ända fram till 1972 då de två famljegrenarna möttes under namnet Hacker-Pschorr.

Theresienwiese i München är platsen för den årliga oktoberfesten och den som har vandrat omkring där i ett tillstånd att faktiskt komma ihåg gatunamn i har kanske noterat att det väldiga fältet korsas av gatan Matthias-Pschorr-Strasse. Mattias Pschorr var den av Joseph Pschorrs söner som ärvde det ursprungliga Hacker-bryggeriet och anledningen till att hans namn får pryda en gata har förmodligen att göra med att fader Joseph donerade hela området till den Bayerska staten för det goda syftet att under 16 dagars tid varje höst uppfylla sex miljoner själar med bygdens ande och kultur.

Namnet Hacker pryder också ett viktigt stycke infrastruktur i München, i form av Hackerbrücke, en av de centralt belägna broarna över det enorma bangårdsområdet som delar staden. Hacker-Pschorrs huvudkontor låg tidigare vid brons södra fäste men är nu sammanslaget med det moderna systerbryggeriet Paulaners kontor. Bron fortsätter dock att spela en viktig roll i stadens öltradition då den är den kanske viktigaste transportleden för människor på väg från centralstationen till Theresienwiese. Under Oktoberfest stängs bron helt av för biltrafik.  

Ytterligare en förankring av bryggeriet i Münchens kulturhistoria är genom Joseph Pschorrs dotter Josephine. Hon gifte sig med änkemannen och hornisten vid den Bayerska statsoperan Franz Joseph Strauss och med honom fick hon en son vid namn Richard Georg Strauss. Denne Richard Georg Strauss skulle senare komma att bli Münchens främsta bidrag till musiken tills Queen kom hit och spelade in en skiva som nyblivna skatteflyktingar i början på 1980-talet.

Ölen på bilden är bara ett litet urval av de kring tio olika öl från Hacker-Pschorr som man finner i en genomsnittligt välsorterad livsmedelsbutik här i staden. Generellt sett varierar ölen från det fullständigt acceptabla till det direkt vackra. Samtliga öl är relativt traditionella och det är svårt att säga att någon sticker ut i sin kategori men deras Münchener Gold (ej på bild) är jag beredd att korsa gatan för. Även deras Kellerbier är mycket välkomponerad. När jag tänker på det är till och med deras Radler riktigt god.

Hacker-Pschorr gör med andra ord öl av mycket god kvalité utan att ha några som helst förutsättningar att bli trendigt genom nytänkande och innovation. Med en historia som denna så är det förstås inte heller något de bör sträva efter.  

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Tyskifiering: Total uppdatering

Deutschland

Mitt projekt för en tyskare tillvaro fortskrider med oförminskad styrka. Det teutonska maktövertagandet är mycket närastående, allt motstånd är meningslöst.

Det var för ett par veckor sedan som jag inledde försöken med att acklimatisera mig till min vistelse i Tyskland under våren. Som ett led i dessa försök har jag varioliserat min själ med tysk och endast tysk musik.

Från morgon till kväll har jag hört allt tyskt som finns att höra genom mina hörlurar. Det är en råkur och bland biverkningarna märks lynnighet, böjveckseksem och en pressande dödslängtan.

Det kan vara för tidigt att avgöra men jag tror att jag gör framsteg. Så sent som i natt kom jag på mig själv med vakna upp kallsvettig, skrikandes ”Bitte hör auf!”

Nu överdriver jag kanske men det har varit en utmaning att hitta bra saker att lyssna på.

Nyligen har jag börjat lyssna på Einstürzende Neubaten. De få ord som nämns i deras musik har jag lärt mig men nu är jag rädd för att åka.

Jag kan också ses nästan varje dag i Stockholms kollektivtrafik, läsandes romaner på tyska. Den senaste, ”Der Russe ist einer der Birchen liebt” av Olga Grjasnowa, diskuterade jag kort med den enda tyska doktor i litteraturvetenskap jag känner. Det visade sig att han hade en gemensam bekant med den unga författarinnan Grajasnowa som hade tillhandahållit ”en lätt erotisk bild på henne och hennes adress i Berlin”.

Det hjälpte förstås inte mig det minsta med att komma vidare i den tyska litteraturen men jag tror att jag gillar boken.

Den tyska kulturkampen går vidare och segern är alldeles bortom horisonten. Jag kommer att hålla dig uppdaterad.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Total tyskifiering

Deutschland

Ibland läser man roliga saker och som du vet sker det oftast här på Gödsvinet. Igår var det Zonk, den karismatiska ledaren för Gödsvinet Syd, som gav mig anledning att le, om än hastigt och om än på ungefär samma sätt som en genomsnittlig skurk i en James Bond-film.

I ett utfall av senkommen ånger erbjöd Zonk den tyska ölen en ursäkt för år av baktalande

Låt oss göra en sak klar: Tysk öl behöver ingen ursäkt, tysk öl kräver fullständig underkastelse. 

Att gilla öl men att inte gilla tysk öl är ju mycket likt att gilla vin med undantag för allt vin från Frankrike. Att sådana åsikter ändå kommit från Zonks hemliga laboratorium i norra Italien har jag helt enkelt tillskrivit att han bott för länge på operettsidan av alperna. 

Naturligtvis är det aldrig för sent att komma in i gemenskapen under den tyska örnens skyddande vingar. Dessutom anser jag personligen att hans filmtips i sig visar att min kollega trots allt har utmärkt smak. 

Min egna förberedelser för den slutgiltiga övergången till den tyska sidan av tillvaron fortskrider enligt planerna.

Det är nu bara en månad tills jag lyfter mot Bayern för en längre tyrolsk väckelseresa. Fyra högtyska månader i alpluften bör vara nog för att kunna fortsätta joddlande genom livet.  

För att förbättra min förståelse av det tyska språket har jag bytt ut all musik i min närhet mot sånger på tyska. Förra helgen tömde jag min mobiltelefon på 2000 låtar bara för att lägga in 1200 nya där alla talar tyska. 

Den nya samlingen innehåller onekligen både högt och lågt. I motsats till vad många tror så är inte all musik på tyska bra. Jag har dock medvetet valt att acceptera musik för sitt språkvetenskapliga värde snarare än sitt musikaliska. Fråga mig gärna något om tysk hip hop.

Att plötsligt bara lyssna på tysk musik och bara läsa romaner på tyska visade sig vara en större omställning än vad jag var beredd på. Jag hade underskattat hur mycket man är det man lyssnar på och läser. 

När jag istället för att lyssna på Hank Williams och läsa amerikanska postmodernister finner mig lyssnande på alternativ pop från Hamburg och läsande tyska bestsellers så kan min hjärna inte låta bli att fråga sig vad fan som har hänt. 

Även om man vänjer sig så innebär denna snabba och totala tyskifiering att det känns lite som om man plankat någon annans liv. 

Vem är denna andra person? Vem är det jag trängt mig på? Vem det än är så kanske jag finner honom någonstans där nere i södra Bayern. Jag hoppas med tillförsikt att det är någon som dricker tysk öl. 

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Skräck och avsky i Reno

Kanske känner du Willy Vlautin som sångaren i Richmond Fontaine men risken finns att du inte känner honom alls. Chansen att jag skall känna till dig eller någon som Willy ökar signifikant om ni är medlemmar i en populärmusikalisk ensemble som spelar countryinspirerad rockmusik. Det var förstås också så som jag först hörde talas om Willy Vlautin.

Att han också skriver böcker hade helt gått mig förbi. Det lärde jag mig av Po Tidholm i tidskriften Sonic. Mitt förbiseende var allvarligt. Willy Vlautin skriver böcker. Herrejävlar vad han skriver böcker.

Allra bäst skriver han när han skriver om sin hemstad Reno. Det är där hans debutroman ”The Motel Life” och den följande ”Northline” utspelar sig. Det är förresten från denna lilla stad i västra Nevada som alla hans historier kommer, oavsett om de berättas i en roman eller som en sorglig countrysång. 

Vlautin skriver om människor i busstationens väntsal, i det billiga motellrumet, på det nattöppna kaféet eller i baren som säljer en öl och en bourbonshot för under fem dollar utan att ställa frågor.

Han gör det helt utan romantik eller idealism, hans språk är enkelt på gränsen till naivt. I långa stycken är hans prosa bara som en oredigerad berättelse direkt ur munnen på någon som druckit vodka och 7-up till frukost. Berättelserna är lika enkla som språket, någon arbetar på ett meningslöst jobb, någon har en pojkvän som slår henne och någon har förlorat en fot när han försökte hoppa på Union Pacifics godståg mot Kalifornien. Det är människor ur de breda lagren av utsiktslöst fattiga som nästan alltid finns nära tillgängliga i Amerika. I Reno är de kanske mer talrikt tillgängliga än någon annanstans.

Jag passerade genom Reno för ganska exakt tio år sedan och naturligtvis fanns det ingenting som kunde stoppa mig från att skriva om det. Så här skrev jag, i all korthet:

Reno består, likt så många andra småstäder i Nevada, huvudsakligen av kasinon, barer och andra institutioner avsedda för tillfredsställandet av amerikanernas alla syndiga laster. Reno är därför en märklig plats tidigt på morgonen, neonljusen lyser bakfulla i skenet från den uppgående solen och gatorna är helt tomma så när som på några slagna människor som villat bort sig under den föregående nattens utsvävningar.

Min bild av staden var med andra ord ganska lik den som Willy Vlautin skulle komma att beskriva i sin debutroman, tre år senare. Vid tiden för mitt besök höll han på att färdigställa skivan Winnemucca och det är förresten genom den skivan som jag hörde talas om hans band Richmond Fontaine. Anledningen till att jag fastnade vid den var att jag också varit i staden Winnemucca, längre österut i Nevada. Jag tog en bild på Winnemuccas huvudgata när jag steg av bussen och det är den du ser här ovan. Min ändlösa text från för tio år sedan fortsatte:

Reno följs av ett par stadigt mindre kloner längs med Interstate 80 österut men lagom till Winnemucca i centrala Nevada så slutar kasinon och barer att ha en dominant position i stadsbilden, det är helt enkelt för långt till befolkningscentran i Kalifornien. De kasinon som finns är mer inriktade på den lokala smaken och inte på långa vägar så påkostade som de i Reno eller Lake Tahoe, för att inte tala om Las Vegas, mainstream-Amerikas främsta center för syndigt levene i stormarknadsutförande.  

Jag är beredd att stå för även denna beskrivning även om Willy Vlautin nog gett mig perspektiv på de bjärt lysande neonljusen i Reno. I jämförelse med Winnemucca är Reno ett Disneyland. Ett stort, restriktionslöst Disneyland för alla de människor som inte har råd att lösa biljett till någon annanstans. 

Posted in Okategoriserad | 4 Kommentarer

Sommar i Västerort

Utan att riktigt veta hur det gått till fann jag mig nyss gunga på en stol av plast ute på balkongen, högt över Vällingby och resten av världen. I min hand var en ljummen öl och inifrån lägenheten strömmade ljud som omöjligen kunde ha åstadkommits av någon annan än  Kitty Wells. 

Solsken, öl, släpig countrymusik och rytmisk gungande på en stol kan försätta en människa i ett mycket vackert tillstånd av meditation. Det är något med hur hjärnan bakas långsamt under återkommande och riklig ösning, varsamt omrörd. Det är i det tillståndet som en majoritet av befolkningen i 26 av USA:s 50 delstater tillbringar sina liv.

Långt där nere i Solursparken har små formationer av solrusiga människor vecklat ut sig som färgglada blommor av plast. Ljudet av årets första brännbollsmatcher blandar sig med musiken och för bara en liten stund sedan såg jag en skäggig alkholist med bar överkropp brottas med sig själv, sin jacka och en polis. 

Det är sommar här i Vällingby, utan tvivel och utan några som helst förbehåll.

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Sånger om sprit: I drink

Många har hört av sig till gödsvinets vällingbykontor med envisa och stundtals upprörda frågor om kursen ”Sånger om sprit”. Det är nu många månader sedan den 13:e lektionen och allmänheten är ett otåligt gäng. Alla kan dock koppla av nu, CSN kan börja betala och kunskapsspridningen kan gå vidare. Lektion nummer 14 inleds nu.

Den fjortonde lektionen kommer att göra en liten insats för att korrigera den ojämna könsfördelningen på kursen. Även om kvinnliga storheter som Jo Walston, Loretta Lynn och Wanda Jackson har avhandlats här sedan kursstarten för ett och ett halvt år sedan så dominerar männen. Det är något med långsamma sånger om dricka ensam som drar till sig skägg. Den fjortonde lektionen kommer att avhandla Mary Gauthier och hennes sång ”I drink”, en sång om sprit.

Mary Gauthier utmärker sig dock även på andra sätt i detta sällskap av män i countrygenren. Hon är idag helt öppen med att hon tillhör en länge undangömd minoritet som har varit särskilt dold bland countrymusiker, en minoritet som förlöjligats, förtryckts och stängts ute från genrens finrum. Mary Gauthier är högskoleutbildad och hon bryr sig inte om vem som vet om det.

Att Mary Gauthier skriver sånger om sprit har nog mest att göra med att hon under många år var en praktiserande alkoholist, en identitet som countryfolket haft långt enklare att ta till sina hjärtan. Varför drack Mary? Det vet förmodligen Mary bäst själv men något med att växa upp i fosterhem i den djupa södern som homosexuell och minst lite för smart för sin omgivning gjorde att hon slutade dricka varannan vatten redan någon gång i tonåren. Jag antar att det bevisar att rika, vita män i medelåldern inte är de enda som har det svårt.

”I drink” är en sång om sprit som har precis allt. I själva verket kan vara den arketypiska sången om sprit. Den börjar så här:

He’d get home at 5:30, fix his drink
And sit down in his chair
Pick a fight with mama
Complain about us kids getting in his hair
At night he’d sit alone and smoke
I’d see his frown behind his lighter’s flame
Now that same frown’s in my mirror
I got my daddy’s blood inside my veins

Det är den gamla vanliga historien men det är sällan den berättas så här skickligt. Scenen utspelar sig kring ett av en miljon gulnande köksbord som slitna män av sina egna skäl valt att gömma sig från vardagen bakom. Fram till klockan halv sex varje dag är Marys pappa någon som inte blev något i ett samhälle där man ska kunna bli vad som helst. När han kommer hem och sitter ner i sin stol så kan han bli precis så mycket som får plats i en sexpack med öl. Den bärande raden är den om hur hon ser hans grin i skenet från cigarettändaren. Grinet säger att han är på en bättre plats och hon är på väg dit. Det är det sociala arvet. Sedan kommer refrängen:

Fish swim
Birds fly
Daddies yell
Mamas cry
Old men
Sit and think
I drink

Sådana äro sakernas tillstånd och om det finns något att göra åt det så har ingen berättat det för Mary Gauthier. Med precisionen i något minimalistiskt, japanskt versmått skär hon ner sanningen i sina minsta beståndsdelar och det är lika vackert som skrämmande. Sedan följer den andra versen:

Chicken TV dinner
6 minutes on defrost, 3 on high
A beer to wash it down with
Then another, a little whiskey on the side
It’s not so bad alone here
It don’t bother me that every night’s the same
I don’t need another lover
Hanging ‘round, trying to make me change

Den andra versen skulle inte ha kunnat skrivas av någon annan än Mary Gauthier. Den är för perfekt för det. Endast någon med hennes erfarenhet kan säga att alkoholism är mer än att sitta på en barstol med Merle Haggard och gråta i ölen. Alkoholism i Gauthiers tappning handlar om att stänga ner alla delar av ens liv som orsakar bekymmer och ersätta dem med sprit. Livet med spriten blir därför precis så bekymmersfritt som hon beskriver det fram tills självbedrägeriet kan skönjas i den sista raden. Sedan kommer refrängen igen, med en liten sensmoral att ta med sig hem: 

Fish swim
Birds fly
Lovers leave
By and by
Old men
Sit and think
I drink

I know what I am
But I don’t give a damn

Det sammanfattar det hela. Mary Gauthier valde att spola kröken redan 1990 och förmodligen är inte sången så självbiografisk som man lätt tror när något är så bra. Det är en sång om sprit och en viktig lektion. Det här kommer på tentan. 

Posted in Sånger om sprit | 4 Kommentarer

Allmänna reklamationssvinet

För en dryg vecka sedan skickade jag tillbaks en måltid på en restaurang med orden ”I’m sorry, but this is inedible”. Jag är inte den som brukar klaga på maten på restauranger, jag är en av de vanliga fegisarna som nickar och mumlar något ohörbart som slutar på ”gott”. Visserligen var den här måltiden oätligare än något jag ätit på väldigt länge, men det är ändå inte likt mig. Jag har helt enkelt kommit in i en reklamationsfas.

Från min sida finns inget högre syfte med detta. Jag vill inte vara studentikost lustig eller sätta dit storföretagen. Jag är bara djupt trött på att köpa en massa saker som sedan inte fungerar, och förväntas vara nöjd så. Maten på restaurangen fungerade inte. En portion med friterad kyckling och pommes är inte fungerande om den enda tillagning den utsatts för på den här sidan om kycklingfabriken är uppvärmning i mikrovågsugn. Bacardi Bar & Grill är inte en fungerande Bar & Grill om den saknar grill.

Insikten om min nuvarande fas kom när jag fick en plötslig lust att reklamera tv-spel. Alla andra varor köper man, packar upp, använder, och om varan inte fungerar så som man rimligt kan förvänta sig av den, då går man tillbaka och reklamerar den. Men kulturell konsumtion förväntas man bara svälja.

Jag har velat reklamera flera tv-spel för att de helt enkelt varit riktigt dåliga. Men hur skulle man få igenom det när alla andra helt okritiskt och obegripligt hyllar spel som LA Noire och Red Dead Redemption?

Jag misstänker att man alltid kommer få slängt i ansiktet att man lika lite kan reklamera en usel film som man kan reklamera en tom sillburk. Varan är ju redan konsumerad. Men tänk om man kan visa på att man inte har konsumerat varan, eller i alla fall att man inte njöt av den. Till exempel borde man kunna lämna en biosalong efter halva filmen och få pengarna tillbaka. Jag hade nog kunnat tänka mig att lämna Bob Dylan-konserten för några år sedan i Malmö, den uppfyllde definitivt inte några rimliga förväntningar.

Konsumentköpslagen säger att varan skall ”stämma överens med den beskrivning som säljaren har lämnat och ha de egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell […]”. Kan jag tolka detta som att om en film verkar otroligt spännande i sin trailer, men sedan inte alls är spännande, bryter mot detta? Och Bob Dylan, han låter ju otroligt bra i de prov och modeller som finns tillgängliga i form av skivor, medan konserten var som att värma de gamla låtarna i mikron och servera dem med en sked sötsur sås.

Vi får se hur länge min reklamationsfas varar, och om jag hinner reklamera någon kulturprodukt innan den går över. Restaurangen Bacardi Bar & Grill låg i utrikeshallen på Torontos flygplats. Vad ni än gör, ät aldrig där.

Posted in Okategoriserad | 1 Kommentar

Bat out of hell

Tidigare i somras fick jag med mig en liten liten flaska fatlagrad Bat out of hell från Holland. Det är en sammarbetsbrygd mellan amerikanska Flying Dog och holländska De Molen, som jag skrivit om tidigare.

De Molen är kungar på tunga imperial stouts och porters, och detta är en av de senare. Den är dessutom ekfatslagrad, något som i ärlighetens namn inte brukar tillföra något positivt till öl. Namnet lovar dock en hel del, så jag sätter på Bat out of hell, häller upp de få dropparna (flaskan är nog inte större än 2dl), skrålar högljutt med i den fantastiska och precis lagom långa låten och smakar.

Den segt rinnande brunsvarta drycken har alla de kännetecken man lärt sig lita på från amerikanska bryggerier. Det är hårt och torrt. Alla smakerna är maxade, och i början påminner det om en Yeti. Brinnande kaffeodlingar, krutrök och vattenkvalitén i mexikanska gulfen är bilder som målas upp för mitt inre. Men efter bara några sekunder skiner holländarnas elegans igenom. Det smakar aningen vinöst, med en söt och fyllig avrundning. Jag anar en vagt passerande portvinsfylla. Allra sist känner man en hint av fatlagringen, men bara som om en ektunna rullat förbi sakta i vinden. En minut efter senaste klunken dröjer en diskret smak av torrt trä kvar sig i munnen. Det smakar skrinda.

Den här ölen var helt fantastisk. Fem köttfärslimpor av fem möjliga är det enda rimliga betyget. Köp den här om ni hittar den! Och dela den inte med någon!

Posted in Okategoriserad | Lämna en kommentar

Old Stock Ale

En plågsam insikt har likt en objuden gäst klivit innanför tröskeln i mitt liv. Sedan den tid då jag bodde i vad som såg ut som ett parkeringshus vid drottningtorget har jag då och då stoppat undan lagringsbar öl i min källare för att glömma dem där några år. Det beteendet har närmat sig ett maniskt hamstrande, och till slut har jag fått inse att det är dags att börja dricka av förrådet. Men när jag senast plockade fram en flaska Slottkällans imperial stout från 2007 och smakade insåg jag att jag nog tycker bättre om dem färska.

Typiskt.

Nåja, intet ont som inte för något gott med sig. Nu har jag ju en faslig massa alkoholstark finöl som behöver drickas illa kvickt. Därför plockade jag precis fram en flaska Old Stock Ale från 2009.

Etiketten säger bäst före december 2019, och detta är en av de ölar som kännarna tycker om att köpa och hamstra. Jag har smakat den färsk innan och tyckte att den mest var spritig. Inget konstigt med det, den väger in på hela 11,5%. Tanken var att den skulle ha lugnat sig efter några år i källarmörkret.

Nu är den i alla fall öppnad. Ett behagligt gnällande sprider sig i vardagsrummet från min vackra skivspelare, och den därpå snurrande Neil Young. Doften som ackompanjerar välljudet är stor och söt. Till ölstilen Barley Wine brukar man mest associera russin, men russin är barnmat. Det luktar torkat och bränt. Torkad frukt… jaja okej, det luktar russin. Det luktar gott, men sticker av styrkan. Smaken är sött maltig och sockrig, men med en klart myndig alkoholhalt som motverkar klibbigheten. Snarare är det starkt och kantigt. Efterbeskan markerar det ännu mer, och skär sig mot sötman. Det påminner en del om en mörk bitter chokladpralin med sprit i. Nej detta är fortfarande inte en öl för mig. Hoppas att jag inte har fler stående i källaren.

Neil Young har slutat gnälla, och det har även jag. 11,5% gör att man efter ett halvt glas börjar uppskatta det mesta. Bob Dylan har däremot tagit vid där mitt och Neils gnällande slutade, och påpekar nasalt att ”I’ve forgotten more than you’ll ever know”. Kanske har han också glömt att man inte bör lagra öl.

Posted in Okategoriserad | 5 Kommentarer

Swedish Greys - ett WordPress-tema från Nordic Themepark.