musik

Hickory Urban Grill

av Jonas

Att lämna hemmet en kort stund för att äta något gott och ta ett glas vin tycker jag är ett utmärkt sätt att slappna av. Och slappna av behövde jag göra i fredags, dagen innan mitt eget bröllop. Jag och min (då) blivande fru slank ner på Hickory Urban Grill som ligger i här närheten.

Redan nu tänker du “Hör han inte varningsklockorna i epitetet Urban Grill?”, och du som vet var det ligger undrar säkert också vad jag gjorde i de ruffa kvarteren, särskilt med tanke på Malmös nutida rykte. Nåja, jag får väl skylla på att jag hade huvudet fyllt med annat.

Redan när vi kom in började vi ana att detta inte skulle bli en kväll som alla andra. I ett hörn satt en medelålders och en äldre herre. Den yngre vid ett klaviatur av den typ man oftast förknippar med finlandsfärjor, och den äldre med en fiol som han misshandlade efter bästa förmåga. Männen såg surrealistiska ut. Det var något som var snett och snurrigt med dem, men än idag kan jag inte sätta fingret på vad. De var oproportionerliga på något vis. De fick mig att tänka på de märkligare scenerna i Twin Peaks, och det är inget bra betyg på något man ska behöva möta i verkligheten. Vi tog plats så långt bort vi kunde.

Mitt huvud bultade av dagens stress och ansträngning, och av en omänsklig hunger. Vi beställde en ryggbiff, och sörplade på ett glas rött medan vi diskuterade allt vi borde vara stressade över. Musikerna spelade något som kanske skulle passat på en sibirisk begravning, såvida de hade spelat rent. Men de rena tonerna lyste med sin frånvaro och inte ens om det fanns ett sibiriskt begravningssällskap i lokalen hade musikvalet passat.

När ryggbiffen kom var det som om musiken tystnade och änglar började sjunga, och jag satte tänderna i den direkt. Till min besvikelse var den inte alls så blodig som jag hade beställt. Dessutom hade den en påträngande sotsmak som antingen kom av en lustig kötthantering eller av för mycket röksmaksättning. Hur som helst var det inte gott. Ätligt, men inte gott. Musiken gnisslade nu högre än förut. En av de som bestämde på stället verkade komma ut och berätta för de två Twin Peaks-männen att det kan vara lämpligt att spela något gladare. Sagt och gjort, pianisten satte klaviaturets autopilot på finlandsfärje-mode, och en melodi satte igång att spelas automatiskt. Det lät naturligtvis för jävligt, men det var i alla fall rent. Nu hade alltså både pianisten och violinisten som enda roll att bidra med falska toner, och detta var en uppgift de tog på allra största allvar.

Som ett ljus i en annars mycket dunkel stund erbjöd sig servitrisen omedelbart att byta ut mitt kött. Jag hade inte ork att krångla så jag sade att det var ok, och vi bjöds på te och kaffe och lite rabatt på notan. Mycket proffsigt, och uppskattat.

Efterrätten var en chokladfondant och vid det här laget hade mina förväntningar sjunkit till botten, och min huvudvärk tilltagit. Musikanterna visade inga tecken på att mildra sin atonala misshandel av oss stackars gäster. Men restaurangen överraskade med en god och nästan flytande fondant. Glassen som serverades till vet jag inte vad de hade gjort med, den hade varit bättre direkt från ett big pac.

Som om servitriserna visste att något var snett gav de oss ett litet utvärderingsformulär till notan. När vi kom därifrån var jag upprymd. Det hade visserligen varit ett plågsamt restaurangbesök, men ändå en roligt surrealistisk upplevelse. Dessutom lyckades besöket med sitt syfte, med de oerhörda ljudföroreningarna i bakgrunden var det omöjligt att hålla tankarna samlade på sin stress.

Hickory Urban Grill, två svaga baklängesdvärgar av fem möjliga. Hade det inte varit för servitrisen och efterrätten hade de suttit där med en stadig etta.

Tre sorters bourbon

av Johan
George Jones

Inget berättar en historia som sakerna man finner nedtryckta i sina fickor efter två dygns fylleri i hjärtat av Skåne. Dessa saker ligger nu framför mig på skrivbordet, tillbaka i mitt örnnäste i Vällingby. Det är en historia som påkallar mig sin uppmärksamhet och den kommer att få den oavsett om jag önskar det eller inte.

Där ligger till exempel min slips med Scans företagslogo längst ner på spetsen. Det är ingen vacker sak men slipsar ska inte vara vackra, åtminstone inte ifall den på något sätt skall bidra till intrycket att man nyss lämnat ett Rotary-möte. I högen ligger även ett tomt paket cigaretter, skrynklat till en liten boll. När jag fick det fanns det tre kvar och den som gav mig det var helt enkelt trött på att låna ut sina egna. Detta var kring klockan fyra på natten och min bästa idé just då var att man kanske skulle börja röka. Förresten fanns det inte så mycket annat att göra då. Ingen var vaken som fortfarande kunde formulera en fullständig mening.

Bland mina förtappade tillgångar finner jag även en lapp med text som jag skoningslöst måste erkänna är skriven av mig själv. Det var mina stolpar till en inte så improviserad bourbonprovning som ägde rum sent på lördagsnatten. De berättade alla de viktigaste sakerna om tre sorters bourbon och jag använde dem inte. Det var sent och ingen var egentligen upplagd för mycket långa meningar fyllda med svåra ord. Cicero lär ha sagt att “om jag hade mer tid skulle jag fatta mig kortare” och jag fattade mig kort och mycket lite av någon jag skrivit på lappen jag just fann. Så här lyder texten, i oredigerad form:

Wild Turkey 101 proof (50%) “The kicking bird”

Wild Turkey är USA:s mest sålda bourbon vilket illustrerar varför de är världens enda supermakt.

Den mest sålda spriten på systembolaget är X och x är förmodligen den enskilt viktigaste förklaringen till varför Sverige inte tagit över världen (TA REDA PÅ VAD SOM SÄLJER BÄST PÅ BOLAGET).

Mitt livs enda allvarligt menade politiska kampanj var för att få in Wild Turkey i systembolagets ordinarie sortiment.

Den enda jag övertygade var förmodligen Jonas, som försökte köpa en flaska wild turkey på en väldigt förnäm vin och spritbutik på Manhattan i New York.

De kunde inte expediera hans beställning.

Det finns ett par saker ni bör veta om wild turkey: Det är den enda sinnesutvidgande drog som HST skrev Fear and Loathing in Las Vegas på, ifall ni upplever kraftigt nedsatt hjärnkapacitet och temporär blindhet så är inte Austin Nichols skadeståndsskyldig och det är inte en dryck man beställer på en exklusiv vin och spritbutik på Manhattan i New York.

  1. Håll upp glaset och beundra den misstänkt transperanta vätskan
  2. Önska att du hade en isbit
  3. För glaset till näsan och dra in ångorna
  4. Kontemplera att du just förlorat 30 miljoner hjärnceller
  5. Drick bourbonen på valfritt sätt

Diskutera smaken – öppna för kommentarer

Bulleit

En kentuckey bourbon som säljs i en karakteristisk medicinflaska återfinns i Systembolagets ordinarie sedan ett par år. Den introducerades, närmare bestämt, mindre än fyra timmar efter det att Jonas kom hem från USA med vad han trodde var ett unikt exemplar

Det går inte att tala om bourbon utan att nämna George Jones. Ingen kan skilja Jones från hans bourbon. En av hans fruar försökte. När han sov tog hon alla flaskor och försvann i en bil med nycklarna till den andra, vilket lämnade George kvar i ett öde hus långt ut på landet utan bourbon. Ett par timmar senare kunde en sliten men mycket målmedveten George Jones ses svänga in på parkeringen till den närmsta baren, 3 mil bort, på en åkgräsklippare av märket John Deere.

Vad driver en människa till något sådant? Alkoholism, visst, men efter att ha druckit ett glas av denna bulleit tror jag vi alla kan vara överens om att det finns något mer som drar.

  1. Vi börjar med att lukta på bourbonen. Känn petroliumet, känn doften av fuktiga askfat morgonen efter, känn en svag, svag förnimmelse av att ditt liv kanske inte utvecklades till det du hade hoppats.
  2. Drick
  3. Smakdiskussion

Maker’s mark

Makers mark är ytterligare en klassisk bourbon. Även denna bourbon köpte Jonas med sig från USA vid ett tillfälle. Systembolaget reagerade blixtsnabbt på detta försök till orginalitet. Jonas var knappt genom tullen på Kastrup när systembolagets specialtränade varuintroducerare luftlandsatte 100 000 flaskor Makers Mark så att de skulle nå butikerna innan Jonas var över öresundsbron.

Makers mark är en bourbon för sena höstkvällar, sena höstmorgnar, grannfejder och utdragna vårdnadstvister där båda parter vill slippa ungarna. Detta är bourbonen som får dig att klia dig som en hund och beställa saker på internet för att de har fin färg.

  1. Skål
  2. Smakdiskussion

Det är inte mycket till bourbonprovning men alla de överenskomna delarna finns där: Alkoholromantik, elakheter mot Jonas och mer eller mindre slitna anekdoter från countrymusikens värld. Under perfekta omständigheter är det allt man behöver.

Operaölen

av Johan

Operaölen är egentligen som vilken öl som helst, låt inte den ädla inramningen lura dig. Kanske träder du över lite vackrare marmor än vanligt på din väg till baren, kanske trängs du kring bordet med några fler medlemmar i Wagner-sällskapet än vad du är van vid och kanske är du i själva verket den enda som dricker öl. Det spelar ingen roll, operaölen leder dig hem.

Jag går inte på operaföreställningar varje vecka. I själva verket går jag inte på operaföreställningar ens varannan vecka. För att vara fullständigt uppriktig så har det tagit mig 33 år att ta mig till min första. Det var igår kväll.

Under oklara omständigheter blev jag delägare i en biljett till operans uppsättning av Richard Strauss “Elektra”. Som kontrast så var fram till igår den senaste föreställningen som jag varit på Bob Hunds konsert på Gröna Lund. Innan dess: Willie Nelson på Cirkus.

“Elektra” är en opera som baserar sig på Sofokles tragiska drama om den grekiska kungen Agamemnon. Det är en historia om hämnd, passion och sju enkla lektioner i hur man löser familjetvister med en yxa. Den stora Will Cuppy berättar i ett helt annat sammanhang att den atenska statsmannen Perikles uppskattade Sofokles tragedier mycket eftersom “han inte heller förstod skämt”. Mina förväntningar var höga.

Den som kliver in genom operans stora entré, håller till vänster och fortsätter ner för en trappa kan svårligen undvika att hamna på Gustav III:s kafé. Jag kunde det inte och det kunde inte heller den övriga delägaren i kvällens biljetter. Är man det minsta lik mig så går det inte heller att undvika att beställa en öl. En operaöl.

Kungliga Operans nuvarande operahus uppfördes 1898 och många av dem vi mötte på Gustav III:s kafé har vaktat en plats att sitta där sedan dess. Medelåldern var faktiskt lika hög där som vid Willie Nelsons konsert på Cirkus. Kanske var den till och med lika hög som den för Willie Nelson, hans band och hans råddare, fast det är mycket osäkert. Nämnde jag att inramningen för operaölen var “ädel”? I sådana fall måste jag undermedvetet tänkt på Ädelreformen.

Operaölen var en flaska tuborg från en back som lokalvårdarna gömt för efterfesten i kostymförrådet. Nej, det var den kanske inte men baren gav först inte sken av att alls innehålla någon öl så jag vet helt enkelt var barpersonen fann den. Oavsett ursprung var det en fin öl med en lätt smak av bröd, citrus och mustaschlim.

Innan föreställningen tog vi en promenad i Guldfoajén. Det är en foajé täckt med guld. Åter igen gjorde sig tidigare föreställningar jag sett sig påminda. Speciellt mindes jag en konsert i Forth Worth där jag stod upp till fotknölarna i våt koskit i drygt 12 timmar.

Visserligen låter Elektra som namnet på en dålig Sydamerikansk hårdrocksgrupp men egentligen syftar namnet på Agamemnons dotter. Agamemnon själv är redan mördad i badet när föreställningen börjar. Det berättade en praktikant på bred teatersvenska redan medan vi avslutade operaölen nere i källaren. Jag kunde inte låta bli att känna som om vi missat något.

Vi satt längst fram vid relingen mot det breda orkesterdiket och jag försökte länge förgäves följa musikerna, artisterna på scen och textremsan uppe vid taket samtidigt som jag gav sken av förstå varje ord av den sjungna tyskan. I själva verket skulle jag inte hålla det för omöjligt att jag missade en stavelse eller två. Man måste vara redo att erkänna sådant.

“Elektra” är en föreställning med huvudsakligen kvinnliga artister och av anledningar svåra att sätta sig in i hade kostymören valt att klä hela den kvinnliga ensemblen i stilrena 1950-talsklänningar, smycken och frisyrer. Den onda modern Klytaimestra hade till och med förärats en riktig ballongfrisyr a’ la Patsy i “Absolutely Fabulous”. Den enda som undgått temat bland kvinnorna var Elektra själv som på traditionellt sätt var klädd likt någon som precis rymt från ett brinnande bål. Den manliga hjälten, Elektras bror Orestes, var klädd som en statist från “Sånger från andra våningen”. När man såg dem alla tillsammans förstod man att det var en familj med en historia.

Enligt vad jag fick höra är detta en opera som man går till främst för musiken och i mindre utsträckning för skådespeleriet. Ölen nämns vanligtvis inte ens i sammanhanget. Ändå är librettot fullt av formuleringar som är riktiga fynd även för dem som hellre läser sina tragedier i lugn och ro istället för att ha dem sjungna på tyska för sig av runda kvinnor som tagna direkt från “The Stepford Wives”. Jag önska att jag kunde komma ihåg några.

En negativ egenskap med operaölen är att den inte får drickas i salongen under föreställningen. Jag antar att de förbjöd det sedan någon försökt pricka prinsessan Lilian med ett tomglas. Vad hade Richard Strauss sagt om att dricka öl under hans föreställning? Ingen vet men jag har en aning. Han var född i München.

Sånger om sprit: Talking Thunderbird Wine Blues

av Johan

Vår kurs om sånger om sprit går vidare. Vi har hunnit gå igenom ett antal sånger om sprit redan och det kanske är dags att säga något om hur urvalet av sånger går till. Jag ställer in min mp3-spelare på slumpvis sortering och klickar på en liten pil som pekar åt höger. När jag når en sång om sprit så skriver jag om den. Talking Thunderbird Wine Blues dök upp nästan genast idag och det är jag mycket glad för.

I en värld av druckna countryartister är nog ingen så förknippad med alkohol som Townes van Zandt. Han drack till den dagen han dog och han dog utan tvivel på grund av att han drack. Hans död orsakades delvis av en allvarlig höftskada som han på grund av drucken excentrism vägrade behandla förrän alldeles för sent. I likhet med andra kända alkoholister som Hunter S Thompson vågade inte läkarna hålla Townes från spriten eftersom abstinensen skulle bli livshotande på grund av ett i övrigt risigt allmäntillstånd. De vågade inte heller skriva ut några smärtstillande medel till honom eftersom de visste att han skulle börja dricka omedelbart efter att han skrivit ut sig själv från sjukhuset. När Townes van Zandt dog i sitt hem på nyårsdagen 1997 hade han alkoholen ensam kvar sedan den trängt ut alla andra delar av hans liv.

Är en lättsam talking blues sång som “Talking Thunderbird Wine Blues” då verkligen den bästa sången att representera en av de största låtskrivarna som genren har sett? Eftersom det ändå är omöjligt att välja bara en sång att representera Townes van Zandt så tycker jag att den mycket väl kan vara det. Sången visar upp humorn med vilken van Zandt gjorde allt inklusive att supa ihjäl sig. Världen är full av allvarliga unga män från Sverige som sjunger kända sånger på halva hastigheten och kallar det känslosamt. De till och med kallar det country och jag är trött på det. Dessa unga män saknar humorn hos Townes van Zandt och utan den blir allvaret helt obegripligt.

“Talking Thunderbird Wine Blues” är en liten sång om ett speciellt märke av billigt vin. Jag tror jag vet vad det är för vin. I sången kostar en flaska 59 cent och så billiga vinsorter har jag inte sett någonstans. I Kalifornien fann jag en glasflaska med vin på en gallon (nästan fyra liter) som kostade åtta dollar och 99 cent. Den smakade som hundra spänn.

Så här går visan

Among the strangest things I ever heard
Was when a friend of mine said “man, let’s get some thunderbird”
I said “what’s that? ” he just started to grin
Slobbered on his shirt, his eyes got dim
He said “you got fifty-nine cents? ”

Detta är nog inte alls det konstigaste Townes van Zandt hört. Detta är en man som under en TV-intervju bekymmerslöst gick igenom de grundläggande knepen för den som vill bli framgångsrik inom limsniffning. Hur som helst, så börjar historien. Sedan fortsätter den.

We hustled on down to the nearest u-tate-um
The guy wanted my id, I whipped her out and showed him
He got a green bottle from the freezing vault
My friend started doing backward somersaults
Through the cottage cheese

U-tate-um är en möjlig stavning på ett ord som jag kanske skulle ha skrivit på ungefär detta vis: U-tot-em. Det är ungefär så han pratar. Hur som helst så är det ett ord från djupaste Texas som syftar på en livsmedelsaffär. Notera att vinet återfinns i kylskåpet. Om du har druckit lika billigt vin som jag så betyder det något för dig.

Took it back to his house, started drinkin’
Pretty soon I set in to thinkin’
“man, this thunderbird tastes yummy, yummy, yummy
And I know it’s doing good things to my tummy, tum…, t…”
It’s how you reason when your on that crap

Även här finns ett element av igenkänning. Dåligt vin under bra omständigheter är nästan omöjligt att skilja från bra vin under dåliga omständigheter. En gång tillskrev jag en flaska vin helt ogrundade effekter på min akrobatiska förmåga.

Got a few more bottles, chugged them down
I pulled myself up off the ground
Decided I go see my dearest sweet wife
Who met me at the door with a carving knife
Said “get them damn grape peel from between your teeth.”

Kvinnan är polisen i var och varannan sång om sprit. I själva verket umgicks Townes van Zandt med kvinnor som antingen drack själva eller accepterade hans dryckenskap. Det var hans tredje fru Jeanene som gav honom hans sista flaska vodka på väg hem från sjukhuset.

I could see we’re gonna have a little misunderstanding
I said “dear, I better get in touch with you later”
She said “forget it, man, you’re never touchin’ me again!”

Jag är säker på att det finns en läxa att lära sig från detta. Det är därför det finns en sista vers.

Now I’ve seen the light and heard the word
And I’m staying away from that ol’ dirty thunderbird
A message come from heaven radiant, and fine,
All I drink now is communion wine
Six days a week

Religion kan vara vackert. På något sätt verkar det dock inte som om Townes van Zandt verkligen bytte helgedom. Historien om van Zandt själv är sorgligare än den om Thunderbird Wine. Det kan åtminstone verka så men om man sett filmer som “Heartworn highways” eller framför allt några av hans konsertframträdanden så finns det inget tragiskt med honom. Därför föreslår jag att ni ser detta fina filmklipp där Townes van Zandt talar, sjunger och skämtar om Thunderbird Wine.

Youtubeölen

av Johan

Det finns en öl som jag verkligen inte är stolt över. Det är en öl som inte fyller något som helst högre syfte utom som endast dricks för fullständigt meninglös tillfredsställelse. Jag talar om youtubeölen. Ett av mina mest skamliga nöjen är att hälla upp en öl och planlöst navigera mellan olika filmklipp på youtube. Liksom med alla öl som inte fyller något syfte så riskerar denna öl att konsumeras bortom kontroll. Innan man riktigt förstått vad som har hänt så har man druckit fem och sett alla 16 delarna i en dokumentär om Edward Heath. När jag vet att jag behöver en total omstart av all hjärnaktivitet låter jag det dock ske.

Youtube är en skattkammare med miljoner av underbart spännande filmklipp. Trots detta finns det ett antal klipp som jag återkommer till. Likt för flyttfåglarnas migrationer eller den mystiska ålens livslånga resa finner jag mig instinktivt tillbaka till ett antal platser. Naturligtvis avser jag att dela med mig av dem tillsammans med ett par korta introduktioner. Klippen är dock för många för att avhandlas här och nu. Jag har anledning att återkomma och kanske får jag därmed också en giltig anledning att ägna mig åt youtubeölen. Här är fem oundvikliga filmklipp.

Stephen Colbert hos Bill O’Reilly på Foxnews

Bill O’Reillys program är en väldigt svår miljö att vara rolig i. Det är en väldigt kontrollerad miljö där alla försök att överglänsa O’Reilly stoppas av honom eller av programmets format. Colbert kom dit extremt förberedd och han lyckas bryta programledarens dominans vilket är väldigt ovanligt. Ett smart väggspel med O’Reillys frågor tillåter honom att stänka in förödande onliners, som när han säger till den bufflige programledaren: “The people who critisize you for what you say do not give you nearly enough credit for how LOUD you say it”.

Ray Charles “Ring of fire” på Johnny Cashs TV-show

Den mycket vita och mycket prydliga publiken från Tennessee hade nog inte förväntat sig detta då de lyckats få biljetter till inspelningen av den pånyttfött kristne John R. Cashs TV-program. Kanske ville de ha fina religiösa sånger eller sånger om hur alkohol och skilsmässor förstör Amerika. Detta vet vi inte men vi vet att de fick en Ray Charles som var så tänd att han höll på att gå upp i lågor. Hans sexuellt suggestiva version av fru Carter-Cashs “Ring of fire” är fullständigt besinningslös. Publiken kanske inte fick vad de förväntade sig men de fick vad de behövde och att döma av reaktionerna så gillade de det mycket.

Paul Simon och Willie Nelson “Homeward bound”

Alla sorters galor med samlingar av väldigt kända personer är förstås ovärdiga men det bryr sig inte youtubeölen om. Detta är en inspelning från Willie Nelsons 70-årsfest där Paul Simon var bara en av många legendariska musiker som uppträdde. Denna version av Simon and Garfunkels “Homeward bound” är väl genomförd på flera olika sätt. Nelson är egentligen omöjlig att sjunga duett med eftersom han uppfinner en ny takt till varje gång han sjunger en låt. I detta fall så för Simon genom hela dansen och till och med Nelsons frisinniga gitarrspel passar in i det traditionella framförandet. Dessutom märks det att Willie Nelson är ordentligt insjungen, han låter knappt alls under den första halvtimmen av sina konserter. Paul Simon har förstås vunnit New York-publikens stöd bara genom att visa sig på scen. En rolig detalj är att den tre äpplen höga Nelson ser lång ut jämte Simon.

Peter Seeger American War Songs Medley

I denna historiska genomgång av militära kampsånger från nästan alla USA:s krig tar Pete Seeger på sig sin far musikvetarens hemmastickade kofta. Liksom fadern har Pete Seeger alltid varit intresserad av att finna och sprida musik från andra tider och andra länder och i detta korta TV-inslag får han en möjlighet att göra det. Jag kunde ha valt en lång rad andra Pete Seeger klipp men jag väljer trots allt detta på grund av undervisningsvärdet.

Jacques Brel “Ne me quitte pas”

Detta har jag egentligen ganska svårt att förklara. Varför jag återkommer den till belgiska estradören Brel tillhör ett av youtubeölens verkliga mysterier. Det är naturligtvis en väldigt fin sång och inlevelsen i framförandet är unikt, även om han faktiskt inte gråter i just denna versionen. Jag kanske kan återskapa varför jag fann den men inte varför jag återvänder.

Så här arbetar youtubeölen för mig. Youtubeölens vägar äro outgrundliga men tydligen långt ifrån oförutsägbara. Detta är dock bara en kort inblick i min youtubeöl. Var och en måste skaffa en egen.

På knä för country

av Johan

Mannen som äger skivbutiken ser mig och han vet vad jag vill ha. Han ler elakt. Jag kan leken och kommer inte undan. Utan att röra en min går jag ner på knä.

Varför i helvete placerar alla skivaffärer countryskivorna på golvet? En eller två skivaffärer hade varit en slump. Tiotals spridda över hela landet är en konspiration. De är ute efter oss, de vill förnedra oss. Av orsaker jag inte ens kan föreställa mig vill Sveriges förenade skivhandlare se oss på knä i butiken. Från Malmö till Östersund har jag krupit runt på golv med en stålsatt blick som värn för en dödligt sårad heder. Jag har kommit att acceptera det och handlar nu skivor klädd i de byxor jag annars bara byter däck på bilen med.

Konspirationen är förresten inte svensk utan, som så ofta med konspirationer jag funnit, global. Jag har krupit i San Francisco, jag har krupit i New York. Jag har krupit i Sacramento och jag har krupit i Colorado Springs. Jag har krupit på golvet till en skivaffär i utkanten av en western-inspirerad temapark i Forth Worth i väntan på en countrykonsert med 20 000 besökare. Jag har ta mig fan krupit i Austin.

Jag gör det för jag funnit något. Med blicken mot (skiv)backen har jag funnit Willie Nelson och hans godhet. Det var först på knä jag accepterade Merle Haggard och de sanningar han säger. Med all meningslös stolthet kastad var jag redo för Loretta Lynn, Waylon Jennings, Emmylou Harris, Townes van Zandt och så många fler.

På väg ut ur butiken betalar jag utan att se honom i ansiktet. Jag går därifrån med fem skivor, besudlade kläder och fem centimeter för långa hälsenor. Det är bara ännu en dag i livet som countrymänniska.

Sånger om sprit: The year that Clayton Delany died

av Johan

Sommaruppehållet är över och vår kurs i sånger om sprit kan äntligen starta upp igen.Terminen kommer att inledas med en riktig juvel i genren, Tom T Halls “The year that Clayton Delany died”.

Tom T Hall brukar kallas för “The storyteller” och vi vet ju alla redan att en countrylåt bara är så bra som historien den berättar. Det är därför lätt att förstå att Tom T Hall tillhör de verkligt stora kompositörerna inom countrygenren. Sånger som “Harper Valley PTA“, “Old dogs, children and watermelon wine“, “Homecoming” och “Jesus on the radio (and daddy on the phone)” är alla stora små berättelser berättade rakt och uppriktigt utan drama av Tom T Hall eller någon av alla de artister som spelat in hans musik. “Harper Valley PTA” blev förresten en film.

“The year that Clayton delany died” är berättelsen om hur Hall tog sig till Nashville. Jag vet, det är inget originellt tema. Detta är dock kanske den bästa sången om att ta sig till Nashville. Hall berättar om sin barndomsidol Clayton Delany som var väldigt bra på att spela gitarr men som drack lite för mycket. Åtminstone är det vad man sa. Clayton Delany har funnits på riktigt men han hette något annat. Han dog i 30-årsåldern.

Detta är berättelsen om beundran så fördomsfri att den är förbehållen barn och idioter. Tom T Hall var ett barn. Så här berättar han:

I remember the year that Clayton Delaney died
They said for the last two weeks that he suffered and cried
It made a big impression on me, although I was a barefoot kid
They said he got religion at the end and I’m glad that he did

Jag tänker inte gå in på vad mina ateistiska instinkter säger om den sista raden. Istället väljer jag att imponeras av Tom T Halls fullständigt naturliga sätt att gå direkt till kärnan i historien.

Clayton was the best guitar picker in our town
I thought he was a hero and I used to follow Clayton around
I often wondered why Clayton, who seemed so good to me
Never took his guitar and made it down in Tenn-o-see

Tom T Hall kommer från Kentucky så när han säger “nere i Tennessee” så menar han det. I den tredje versen kommer spriten.

Well, Daddy said he drank a lot, but I could never understand
I knew he used to pick up in Ohio with a five-piece band
Clayton used to tell me, “Son you better put that old guitar away,
There ain’t no money in it, it’ll lead you to an early grave.”

Den mänskliga utvecklingen beror på att barn inte gör som de blir tillsagda. Tom fick höra att han skulle slänga bort gitarren. Han behöll den och skrev 300 klassiska countrysånger.

I guess if I’d admit it, Clayton taught me how to drink booze
I can see him half-stoned a-pickin’ out the lovesick blues
When Clayton died I made him a promise, I was gonna carry on somehow
I’d give a hundred dollars if he could only see me now

Nej, Tom gör precis tvärtom. Istället för att lära av Delanys skrämmande exempel svär han att fortsätta där förebilden slutade alldeles för tidigt.

I remember the year that Clayton Delaney died
Nobody ever knew it but I went out in the woods and I cried
Well, I know there’s a lotta big preachers that know a lot more than I do
But it could be that the good Lord likes a little pickin’ too
Yeah, I remember the year that Clayton Delaney died

Så Clayton Delany dog. Ändå lever han vidare, låt vara under pseudonym. Den där efterhängsna ungen Hall gjorde honom odödlig. Är detta egentligen en sång om sprit? Nej, inte egentligen. Väldigt få låtar är det. Fast Tom T Hall har skrivit en låt som heter “I like beer“. Lyssna på den istället om du ska vara så jävla besvärlig.

Eat, drink and be Kinky

av Johan

Mike McGovern är journalisten som i jakt på sitt livs historia knackade på hemma hos tusentals slumpvist valda, ensamstående kvinnor i Chicago för att ställa dem frågan om de var den oäkta dottern till den hädangångna presidenten Warren Harding. Det är, osannolikt nog, dock inte därför som han är känd. Mike McGovern är känd som en nära vän till countrymusikern, författaren och guvernörskandidaten Kinky Friedman.

I likhet med alla Kinky Friedmans vänner figurerar McGovern även som fiktiv karaktär i Kinky Friedmans romaner om den brottsbekämpande countrymusikern “Kinky Friedman”. Mike Mcgovern är dock den enda som samlat samtliga matreferenser från Friedmans 20 böcker och gjort om dem till en kokbok. Eftersom jag har läst alla 20 böcker känns det naturligt att hans bok Eat, drink and be kinky den enda kokbok som jag kommer att köpa i år.

Mer eller mindre kända personer från Friedmans och McGoverns värld bidrar med recept och boken är vällustigt kryddad med visdomsord från Kinky själv. En av de personer som bidrar med recept är Larry “Ratso” Sloman som kanske är bäst känd som författare till en turnéberättelse från Bob Dylans Rolling Thunder Revue och den slutgiltiga boken om marijuanans historia, Reefer madness. Slomans recept är förstås inte direkt ett recept utan snarare en instruktion till hur man äter mat beställd från restaurangen Big Wong i New Yorks Chinatown.

Däremot bidrar Chinga Chavin med ett alldeles äkta recept på en svärdfisk som kan bytas ut mot ett par andra, mer lättillgängliga fiskar. Chinga Chavin är förstås det kreativa geniet bakom countrybandet Country Porn och kompositör till låten “Asshole from El Paso”, hans milda drift med Merle Haggards “Okie from Muskogee”.

Willie Nelsons brownies saknar den hemliga, för att inte säga magiska, ingrediensen och påminner mest om vilka helt lagliga brownies som helst. Countrystjärnan Dwight Yokams recept på ekorre verkar dock fullständigt autentiskt.

Kinky Friedman själv är rätt förtjust i kokboken och ger den ett fint omdöme till omslaget: “McGoverns masterwork, to my mind, compares quite favorably with Tolstoy’s Anna Karenina. For one thing, it’s shorter”

Svårt drabbad av inspiration kommer jag att tillaga ett par av recepten och naturligtvis kommer jag även att presentera dem här. Tills dess kan jag delge det enda av McGoverns recept som jag redan kände till. Det gäller förstås receptet på hans signaturdrink Vodka McGovern:

1 del Apelsinjuice

1 del Club Soda

1 del Vodka

Pressa en halv lime på toppen och rör om.

Sånger om sprit: One mint julep

av Johan

Sånger om sprit är sällan god äktenskapsrådgivning. De allra flesta handlar om hur något gick fel och hur spriten hjälper en stund när det inte längre finns något rätt. “One mint julep” är en sång om sprit som vänder på begreppen. Det är en sång om hur spriten kan leda till äktenskap, ett riktigt shotgun wedding.

“One mint julep” är bara ett exempel ur den väldiga skatt av sånger om sprit som som skrevs och spelades in av svarta blues, jazz och sedermera soulartister under 1940 och 50-talen. Ett stort antal av dem är i likhet med “One mint julep” skrivna av Rudy Toombs. Som så mycket  musik vid denna tid spelades sången in av en lång rad olika artister men den mest kända versionen är nog den av The Clovers.

Berättelsen är en som vi har hört tusen gånger tidigare. Pojke möter flicka, pojke dricker bourbongrogg, pojke väcks dagen efter av flickans fader, pojke och flicka gifter sig under hot om nödslakt. I själva verket låter det som något jag läste i sydsvenskans Malmö-del bara härom dagen.

Ändå finns det något alldeles särskilt i just denna komposition. Melodin lånar villigt ut sig till en till synes oändlig variation av gung. Det brukar sägas att temat för sången är alkoholens skadeverkningar men om man lyssnar på den så framstår den kristna konservatismen som ett större problem. Detta bara bekräftar vad vi redan visste, att sånger om sprit nästan alltid handlar om något annat än spriten i sig.

Så här börjar det:

One early morning, as I was walking
I met a woman, we started talking
I took her home, to get a few nips
But all I had was a mint julep

Så långt allt väl. Bör vi vara oroliga över att den olyckliga berättaren endast har en mint julep? För att besvara det så kanske vi behöver påminna om vad en mint julep är för något. En mint julep är en drink som består av bourbon, sockerlag, mynta och mindre fryst vattendrag av krossad is. Den drickes bäst i en hammock på någon veranda i en del av den amerikanska söder där varken värmen eller drycken uppmanar till ambitioner bortom den som krävs för att mala mynta med en sked. Personligen ser jag inte vad han oroar sig för.

I don’t remember just how I started
I only know that we should have parted
I stole a kiss, and then another
I didn’t mean to take it further
One mint julep was the cause of it all

Ok, skyll på spriten…

The lights were burning low, there in the parlor
When through the kitchen door, up popped her father
He said “I saw you when you kissed my daughter
Better wed her right now, or face a slaughter!”
I didn’t know just what I was doing
I had to marry or face ruin

Denna sång skrevs innan pillret, kortkorta kjolar och billiga flygningar med Ryan Air. Så ha tålamod med kvalen så som de beskrivs i sången. Även om du hade hoppat ut från badrumsfönstret för att sedan ta kvällsflygningen till Frankfurt Hahn för 99 kronor så var detta inte alls ett alternativ vid denna tid.

Now, I don’t want to bore you with my troubles
But from now on I’ll be thinking double
I’m through with flirting and drinking whiskey
I got six extra children from a-getting frisky

Nej, du fick sex extra barn genom att vara en idiot. Blanda inte in whiskeyn i det här och om du känner dig frisky så föredrar jag om du håller det för dig själv. När jag tänker på det så är det ju egentligen ganska skamligt. Att dra ner en alldeles anständig drink i smutsen på detta sätt. Tur att det svänger.

För att en gång för alla slå hem poängen att tidig countrymusik och svart musik från samma del av Amerika helt saknar musikaliska gränser så är här en inspelning av låten av Chet Atkins.

Konsertölen

av Johan
Konsertbilden framför andra

Det finns de som menar att man inte alls ska dricka öl på en konsert. Jag är inte en av dem men jag förstår resonemanget. Om man har betalt dyra pengar för att lyssna på musik så bör man inte på något sätt förvanska ljudupplevelsen med droger. I denna installation i serien “verklighetens öl” kan vi dock bortse från denna invändning. Detta är berättelsen om konsertölen som en upplevelse i sig.

Ölen ledde mig til musiken. Naturligtvis lyssnade jag på musik redan innan jag drack öl men inte lika mycket och inte på samma sätt. Framför allt lyssnade jag inte på live-musik i samma utsträckning innan konsertölen gjorde entré i min tillvaro.

När jag var nybliven student i Lund hade jag ungefär samma sociala kontaktnät som alla inflyttade studenter. Eftersom jag redan från början jobbade på den Blekingska Nationen kunde jag dock alltid gå dit utan att behöva bekymra mig om att betala i dörren eller om det fanns någon där jag kände. Detta var under det sena 1990-talet då blekingska var en av södra Sveriges livaktigaste musikscener så när jag var där för att dricka öl och prata med människor jag nästan kände gick det inte att undvika att matas med det senaste inom indiepopen.

Att stå i en bar och vänta på att någon man nästan känner dyker upp är ingen rolig sysselsättning. En bekant som varit i exakt samma situation som mig och tusentals andra nya studenter erkände för mig att han inte klarade av det. Han fann modet att ta sig till blekingska men när han var där så räckte det inte till att stå ensam och dricka öl. Därför gick han helt enkelt till baren och köpte två öl som han drack upp på toaletten. Detta är bara en av anledningarna till varför det var nästan omöjligt att finna en ledig toalett på blekingska vid denna tid.

Personligen fann jag en annan lösning. Jag fann konsertölen. Eftersom jag ändå kom in på konserterna gratis så kunde jag dyka upp lagom till att bandet eller i förekommande fall förbandet började spela. Sedan kunde jag låta mig uppslukas av musiken och gömma mig från de sociala konventioner som driver folk till att dricka öl sittandes på ett orent toalettlock. Bandet på scenen fick helt enkelt ta över föreställningen medan jag ägnade mig åt konsertölen.

Konsertölen var nästan alltid en 33cl stor glasflaska från Åbro bryggeri i Vimmerby. Den var alltid lite för varm och vid denna tiden var det dessutom alltid lite för rökigt för att man skulle kunna undvika smaken av gamla fimpar på blekingska. Konsertölen smakade därför alltid mest solvarm spannmål men för mig blev det smaken av musik jag hört utan att ha hört talas om. Trots alla sina brister kom konsertölen att bli min favorit. Jag var på varje konsert och jag såg allt. Nationens bandbokare uppmärksammade mig som nationens trognaste konsertbesökare. Uppmuntrad av detta och att jag kände igen allt fler band så blev musiken långsamt en del av konsertupplevelsen.