I denna kurs om alkoholen i musiken har vi redan gått igenom ett flertal ganska olika kompositioner. Kanske är det dags att stanna upp och fråga vad som egentligen utgör en sång om sprit? Den primära regeln är förstås att texten på något sätt behandlar alkoholhaltiga drycker. Dagens lektion handlar om att alla sånger som gör det inte nödvändigtvis är sånger om sprit.

“My bucket’s got a hole in it” skriven av jazzmusikern Clarence Williams och den mest kända versionen är förmodligen Hank Williams inspelning. Nästan all tidig country är skriven av eller direkt inspirerad av rurala svarta musiker. Country är ingen vit motvikt till svart musik som historielösa människor hävdar utan en gren på samma träd som blues, jazz, gospel och för den delen reggae.

Nästan alla kan nynna refrängen på “My bucket’s got a hole in it”. Vi vet alla att den förbannade hinken har ett hål så att den olyckliga sångaren inte kan köpa någon öl. Är detta då en sång om öl? Nej, det är det inte.

Jag läste en charmigt förvirrad internetdiskussion för några år sedan där titeln på denna sång diskuterades. Någon förklarade att sången utspelar sig på den tiden då öl såldes i spänner och hål i desamma omöjliggjorde hemforslandet av den skummande drycken. Diskussionen dog ner och tog ett annat spår tills någon ställde den obehagliga frågan exakt vilken tid detta syftar på. Medeltiden? Hinkar är bra till många saker. Man kan fylla dem med runda små stenar som man finner på stranden. Man kan ställa sig på dem för att se över en hög mur. Man kan tjuvmjölka grannens kor ute på ängen och ta hem mjölken i dem. Alla dessa saker och flera andra kan man göra med en hink men som kärl för öl lämpar sig hinkar generellt sett mycket dåligt. Ingen har i modern tid sålt öl för avhämtning i egen hink.

Sanningen är att det helt enkelt är ett uttryck för en försvårande eller till och med hopplös situation. Refrängen handlar om öl men en av verserna handlar exempelvis om det meningslösa med att arbeta hårt “when I got a woman in the bossman’s yard”. Vad det nu betyder. Så “My bucket’s got a hole in it” är ett exempel på en sång som inte handlar om sprit. Det hindrar förstås inte att du lyssnar på denna versionen av Wayne Hancock

Det finns inget som säger “country” som en vuxen man som gråter i sin öl. Hank Williams har skrivit en låt om att vattna öl med tårar. Dagens lektion i kursen “Sånger om sprit” handlar dock om en annan komposition. Det är dags att sparka upp saloondörren till den musikgenre vi känner som Western Swing.

Bob Wills är kungen av Western Swing. Det är inte jag som hävdar det. Waylon Jennings slog fast det i en sång med titeln “Bob Wills is still the king” även om titeln förstås är mycket äldre än så.  Bob Wills största årtionde var 1940-talet och när “Bubbles in my beer” släpptes som singel 1948 hade hans karriär redan kulminerat.

“Bubbles in my beer” skrevs av Wills tillsammans med Tommy Duncan från hans “The Texas Playboys”, som också sjunger på orginalinspelningen. Den tredje kompositören var den legendariska Cindy Walker.

Ingen vet hur många sånger Cindy Walker skrev men en vanlig gissning är att runt 500 blev inspelade. Vi vet att hennes sånger tagit sig upp på topp-40 av olika försäljningslistor mer än 400 gånger. Eftersom hon bara sjöng in en stor hit på egen hand, “When my blue moon turns to gold again”, har hennes namn förblivit en angelägenhet endast för folk i branschen. Willie Nelson gjorde sitt för att påminna världen om henne genom att 2006 spela in en hel skiva med hennes sånger. Skivan fick den passande titeln You don’t know me efter låten med samma namn.

Med på Willie Nelsons skiva fanns också “Bubbles in my beer” som han för övrigt spelat in redan 1973 till skivan Shotgun Willie. Nelson behöll det mesta av det soliga svänget i swingen men hans hypnotiska nässång ger ett par famnar extra djup åt den sorgliga bilden av en man som förspiller sitt liv med blicken i ett ölglas.

Tonight in a bar alone I’m sitting
Apart from the laughter and the cheer
While scenes from the past rise before me
I’m watching the bubbles in my beer

Den första versen är ambivalent. Melodin manar till uppsluppen dans och vad textens historia beträffar så har han kanske bara haft ett par för mycket.

A vision of someone who loves me
Brings a lone solty tear to my eye
So I know that my life’s been a failure
Just watching the bubbles in my beer

Den druckna sentimentaliteten närmar sig det besvärande någonstans i vers två. Tommy Duncan gråter mitt upp i svänget. Herregud Tommy, ditt liv har inte varit bortkastat och det finns inget i den där avslagna ölen som säger att det är så.

I’m seeing the road that I’ve travelled
A road paved with heartaches and tears
And I’m seeing the past that I’ve wasted
While watching the bubbles in my beer

Ok, du kanske har spenderat lite väl mycket tid bland barflugorna. Misstag har gjorts. Låt oss vara uppriktiga på den punkten. Riktigt stora misstag. De är väl inte helt ur världen heller. Men drick upp först så tar vi en refräng.

I think of the heart that I`ve broken
And the golden chances that have passed me by
The dreams I once made now are empty
As empty as the bubbles in my beer

Det blev kanske inte direkt bättre av den. Drömmarna är slut alltså? Det låter inte bra. Tomma som ölbubblor? Inte bra. En sista vers? Är de slut? Det kanske är lika bra.

Vi avslutar dagens lektion. Titta på den här filmen. Jag har en del att ta itu med.

Willie Nelson har sin Marijuana, Waylon Jennings hade sitt kokain och Johnny Cash hade sina piller. George Jones har sin alkohol. Trots ett par dussin nykterhetslöften personifierar han mer än någon annan i samma bransch det totala fylleriet. Det är är en imponerande prestation med tanke på att hans bransch är countrymusik.

Historierna om George Jones drickande är till och med fler än vad som får plats i ett inlägg av normallängd i den här bloggen. Under många år av sitt liv inledde han dagen med en screwdriver innan han drog igång ännu en lång hård dag med långa hårda bourbondrinkar. En screwdriver var hans frukost vilket gör det något ironiskt att han nu lånat ut sitt namn åt ett företag som gör frukostkorvar. “Frukost är mitt favoritmål under dagen” förklarar han glatt på företagets hemsida.

Den kanske mest kända historien är den om hur hans dåvarande fru, inget vet vilken i ordningen eller vad hon hette, försökte hindra honom från att dricka genom att samla ihop alla bilnycklarna och själv lämna det ödsligt belägna huset i en av bilarna. Hon visste att George aldrig skulle gå över en mil till spritbutiken. Countrysångare går ingenstans. Waylon Jennings kom en gång på Kinky Friedman med att promenera vilket fick honom att stanna till med bilen och skrika genom sidorutan: “Hoppa in du fördärvar din image”. George Jones var alltså fast i det torrlagda huset utanför Beaumont, Texas. Tills han fick syn på åkgräsklipparen ute på backen. En och en halv timme senare svänger han in på parkeringen till spritbutiken på den puttrande lilla maskinen och en countrylegend var född.

En annan historia berättar om hur George Jones blir barnsligt förtjust i Merle Haggard och framför allt dennes låt “I threw away the rose” någon gång på 1970-talet. När Haggard en dag förbereder sig för att gå på scenen någonstans i Texas får han höra att hans nyfunna beundrare George Jones fått ett lustigt infall. Enligt uppgifterna skulle Jones ha avbrutit en föreställning, rusat av scenen och gett sig av för att höra Haggard spela “I threw away the rose”. I Ohio, hundratals mil bort. Merle Haggard gav inte dessa rykten så mycket uppmärksamhet. Ingen trodde egentligen på dem förrän en högoktanigt packad George Jones anländer till Haggards motell mitt i natten och nära nog river stället innan han fått höra “I threw away the rose”.

George Jones har inte skrivit “If drinking don’t kill me (her memory will)” men för att använda en countryklyscha så har han definitivt levt den. Låten var med på den osannolikt framgångsrika skivan I am what I am från 1980. Jones hade då redan varit ett namn inom countrymusiken i åtminstone 15 år men de senaste tio hade varit en störtdykning in i missbruket. När 1970-talet närmade sig sitt slut var George Jones mycket nära botten och uträknad av alla som visste något om artister och droger. Under 1979 ställde han in över 50 föreställningar för att han var för full eller helt enkelt någon helt annanstans än där han borde vara. Han blev känd som “No show Jones”.

Tack vare monsterhiten “He stopped loving her today” blev I am what I am en storsäljande och kritikerhyllad återkomst, en av flera för George Jones. “If drinking don’t kill me (her memory will)” var bara en av många låtar med en tydlig koppling till Jones privatliv på den skivan. Den börjar så här:

The bars are all closed
It’s four in the morning
Must have shut ’em all down
By the shape that I’m in
I lay my head on the wheel
And the horn begins honking
The whole neighborhood knows
That I’m home drunk again

Den första versen är som en scen ur Jones vardag. Full och klumpig kommer han hem till ett hus som är tomt och ödsligt sedan hon drog. När George Jones sjunger låten live byter han också ofta ut sista raden mot “That George is home drunk again”. Titeln på sången berättar egentligen hela historien. Spriten kanske dödar men utan den mördar minnena vilket inte ger någon anledning till nykterhet. Det finns dock en ännu mörkare underton. Det destruktiva drickandet är en medveten handling där döden är det enda begripliga målet. Refrängen lyder:

And if drinking don’t kill me
Her memory will
I can’t hold out much longer
The way that I feel
With the blood from my body
I could start my own still
And if drinking don’t kill me
Her memory will

George Jones sjunger som en hel djupt depraverad gosskör i refrängen och det milt patetiska i fyllots klagan skänker bara det ovärdiga trovärdighet. Slutet är på samma sätt vackert och mycket tragiskt på ett vis som endast går att förena i en countrysång.

These old bones they move slow
But so sure of their footsteps
As I trip on the floor
And lightly touch down
Lord it’s been ten bottles
Since I tried to forget her
But the memory still lingers
Lying here on the ground

Jag tycker att vi lämnar George Jones liggande där på golvet med bara tio tomglas och ett minne som sällskap. Han är där han vill vara och det är en plats där stor konst skapas. Den ser ut och låter ungefär så här.

Ni som har följt denna kursen vet redan att en bra countrylåt i första hand är en bra berättelse. Här är något ni inte redan visste. Ingen berättar bättre historier än Guy Clark. Nej ingen. En del kommer nära. Visst, Billy Joe Shaver, Townes van Zandt, Steve Earle och George Jones. Jag håller med och vi kommer till dem. Men ingen berättar historier som Guy Clark. Låt mig säga något om en av dem.

Guy Clark skrev “Let him roll” till sitt debutalbum Old no 1. Han visste förstås inte om det när han satte pennan till pappret. Guy Clark skrev för att han hade något att säga även om det inte gick att veta om någon alls ville höra hans ord. Det var det förstås men den imponerande låtlistan på debutalbumet vittnar om att han skrivit länge innan han fick tillfälle att “magnetize this motherfucker” för att citera Clarks redan nämnda vän och lärjunge Steve Earle.

“Let him roll” är en sång om sprit men som de flesta sånger om sprit så är egentligen spriten bara ett medel för något annat. Någonstans bortom den blanka blicken och fotogenandedräkten projiceras den verkliga handlingen mot en solkig barvägg. Guy Clark berättar om ett gammalt fyllo som redan varit allt utom gift med den prostituerade kvinna i Dallas som han en gång friat till. Detta är den verkliga berättelsen och spriten är bara vad huvudpersonen gör när han inte kunde göra det enda han ville. Så här börjar det.

Well, he was wino, tried and true.
Done about everything there is to do.
He worked on freighters, an’ he’d worked in bars.
He worked on farms, an’ he’d worked on cars.
It was white port that put that look in his eye,
Grown men get when they need to cry.
We sat down on the curb to rest,
And his head just fell down on his chest.

Clark berättar här en mans hela historia men glider mästerligt in i det rådande ögonblicket i de två sista raderna. Av all information vi får som lyssnare är det kanske den mest triviala som fastnar. Den gamla alkisen på trottoaren dricker vitt portvin. Men alkoholiserade män i countrysånger dricker väl bara bourbon och öl? Det gör de lika lite som grabbarna i parken nedanför min balkong väljer flaskor på systemet efter katalogens smakbeskrivningar. Sånger om sprit från Kalifornien innehåller vin av det slaget som bara alkoholister och  karaktärer i böcker av John Steinbeck dricker. Townes van Zandt sjöng om bra stunder med dåligt vin och ingen kunde ämnet bättre än han. Billigt vitt portvin av det slag som Clark sjunger om fyller ungefär samma funktion som Rosita eller Marinella. Det vackra gamla fyllot Charles Bukowski berättar i en av sina böcker om hur han drack så många gallonkrus med billigt portvin att han inte kunde röra sig i sitt lilla hyresrum för alla tomglasen. Låt oss återgå till ämnet för dagens lektion, tillbaka till den där trottoarkanten någonstans i Texas.

He says: “Every single day it gets,
“Just a little bit harder to handle and yet. . .”
Then he lost the thread and his mind got cluttered,
And the words just rolled off down the gutter.

Guy Clark berättar här mycket genom att berätta lite men han fyller genast på historien

Well, he was elevator man in a cheap hotel,
In exchange for the rent on a one room cell.
An’ he’s old: years beyond his time,
No thanks to the world, and the white port wine

Så här långt har vi en stor del av historien om en gammal man som levt ett hårt liv och som gör det fortfarande. Varför saker och ting är som de är framgår dock inte än. Den berättelsen inleds i det följande stycket.

So he said: “Son.” He always called me son.
Said: “Life for you has just begun.”
An’ then he told me the story I’d heard before
How he fell in love with a Dallas whore.

Now, he could cut through the years to the very night,
When it ended in a whore house fight.
And she turned his last proposal down,
In favor of being a girl about town.

Det där är hela saken. Detta är varför han dricker och varför han inte kommer att sluta. Slutar gör han dock och hur det går till presenteras i den följande versen.

Now it’s been seventeen years, right in line,
He ain’t been straight in none of the time.
It’s too many days of fightin’ the weather,
An’ too many nights of not being together.
So he died.

Sjutton år är en lång tid för vad som helst och tiden tar ut sin rätt. En dag i sänder blir ett långt helvete om man väntar tillräckligt länge. Så han dör för att han inte kan göra något annat, inte längre. Han dör men berättelsen fortsätter.

An’ when they went through his personal effects,
In among the stubs from the welfare checks,
Was a crumblin’ picture of a girl in a door,
An’ an address in Dallas, and nothin’ more.

An’ the welfare people provided the priest,
A couple from the mission down the street,
Sang “Amazing Grace”, and no one cried,
‘Cept some lady in black, way off to the side.

Ok, vem tror vi att damen i svart är? Det finns ingen anledning att hålla er på halster.

We all left and she’s standing there,
A black veil covering her silver hair.
Ol’ One-Eyed John said her name was Alice,
An’ she used to be a whore in Dallas.

So let him roar, Lord, let him roll.
I bet he’s gone to Dallas, rest his soul.
Just you let him roll, Lord, let him roar
He always said that heaven
Was just a Dallas whore.

Ett gammalt fyllo har gått bort men hans berättelse lever kvar. En grånande, gråtande kvinna som en gång var en hora i Dallas säger oss att det var en berättelse att minnas och berätta igen. Därför tänker jag spela “Let him roll” ännu en gång och jag förutsätter att du gör detsamma. Pröva den här versionen om du inte redan köpt skivan.

De sånger om sprit som hitills studerats på denna introduktionskurs har handlat om brustna relationer, uppgivenhet och självdestruktivitet. Men alkohol är inte bara roligt. Det finns en mörkare sida av alkoholen och få har beskrivit den bättre än Rivers Cuomo, den oförlåtligt begåvade frontfiguren i Weezer och sonen till en alkoholist.

Rivers växte upp som son till en långt gången alkoholist vars drickande gjorde honom till en källa till skräck istället för en fadersfigur. Tids nog fick Rivers mor mod nog att slänga ut fyllot och med tiden gifte hon även om sig.

Med en styvfar i huset fick familjen någon sorts normalitet. Rivers kom överens med styvfadern Steven och på ytan var allt frid och fröjd. Traumat från den alkoholiserade fadern levde dock kvar även om ingen pratade om det eller ens önskade att prata om det.

En dag när Rivers Cuomo är i tonåren kommer han hem från skolan och finner ett sexpack Heineken i kylskåpet. Steven skulle träffa några arbetskamrater efter jobbet och han hade lagt ölen där på kylning tills dess. Synen drabbar Rivers på ett fundamentalt sätt. Det är där berättelsen “Say it ain’t so” börjar.

Somebody’s Heine’ is crowdin’ my icebox
Somebody’s cold one is givin’ me chills
Guess I’ll just close my eyes

Hans omedelbara reaktion blir att blunda och försöka hålla kvar den illusion av välbefinnande som han kämpat med att skapa och försvara. Han försöker tränga undan tankarna så gott det går

Flip on the tele’
Wrestle with Jimmy
Something is bubbling behind my back
The bottle is ready to blow

Rivers slår på TV:n, brottas med sin lillebror men burken i kylskåpet hänger som ett Damoklessvärd ovan hans huvud. Uppväxten i skuggan av den alkoholiserade fadern gjorde honom till en lysande förnekare med en livlig fantasi. Innerst inne visste han dock att den fungerande vardagen i den nya familjen bara vara en tillfällig asyl. Hans instinkt som överlevare är att dra sig längre in i en bubbla som håller på att brista.

I can’t confront you, I never could do
That which might hurt you so try and be cool
When I say, “This way is a water slide away from me
That takes you further every day, hey, so be cool”

Kort efter mötet med ölburken rämnar allt. Rivers kan inte hålla ihop bitarna av den idealtillvaro som han skapat åt sig själv. I en smärtsam insikt förstår han att han måste gå till källan för problemet. Han skriver ett brev till sin far.

Dear Daddy, I write you, in spite of years of silence
You’ve cleaned up, found Jesus, things are good or so I hear
This bottle of Steven’s awakens ancient feelings
Like father, step-father, the son is drowning in the flood

Rivers biologiska far hade verkligen blivit nykter men utan att försöka återskapa kontakten med sin gamla familj. Historien slutar lyckligt, Rivers Cuomo återförenades försiktigt med sin far och de skapade en fungerande relation. Rivers undvek att själv dricka alkohol långt fram i livet. Hans avhållsamhet hindrade honom förstås inte från att konsumera mer hampa än ett linjeskepp. Sedan skaffade han hornbågade glasögon och ett popband som fick japaner att gå bananer.

Men nu börjar jag glida  från ämnet. Det är kanske bäst att vi slutar här. Ni fortsätter på egen hand som vanligt. Här är dagens hemläxa.

Alla kurser skall innehålla ett genusperspektiv och naturligtvis gäller det även denna internetbaserade kurs om spriten i musiken. Dagens föreläsning ägnas därför åt könsroller i sånger om sprit i allmänhet och en låt i synnerhet: Loretta Lynns “Portland, Oregon”.

“Portland, Oregon” från 2004 är naturligtvis inte den första sången om sprit av en kvinnlig artist. Det är dock en av relativt få sånger av och med en kvinnlig artist som handlar om att faktiskt dricka alkohol och inte bara bli utsatt för den genom en man.

Inom countrymusiken dikterar de traditionella könsrollerna att mannen dricker och kvinnan står ut med det. “Good hearted woman (in love with a good timing man”) är ett ovanligt uppriktigt erkännande av detta från Waylon Jennings och Willie Nelson. Loretta Lynns egna “Don’t come home a-drinking (with loving on your mind)”  från 1967 intar också perspektivet av kvinnan som väntar hemma med barnen medan maken dricker.

Det är dock inte förvånande att det är just Loretta Lynn som sätter glaset i kvinnans hand i “Portland, Oregon”. Hon har kanske mer än någon annan uppdaterat countrymusikens syn på könsrollerna. I den på sin tid kontroversiella låten “The Pill” sjunger hon en lovsång till p-pillret som hon ansåg var en fullständigt genial uppfinning. En anledning till det är förstås att hon själv var fyrabarnsmor vid 19 års ålder, sin första fick hon vid 14. Loretta Lynn var av samma anledning en stark förespråkare av sexualundervisning. Själv fick hon aldrig fick veta att det fanns en koppling mellan sex och havandeskap förrän efter sitt första barn. Det var inget man pratade om uppe bland kullarna i Kentucky.

I låten “Rated X” från 1973 utmanar hon framför allt den amerikanska söderns dubbelmoral i en direkt konfrontation. Hon sjunger om hur en frånskild kvinna blir lovligt byte för alla män, inklusive gifta sådana, eftersom hon blivit “rated x” som lössläppt och lättfotad.

Kraften i Loretta Lynns musik ligger dock lika mycket i sättet hon sjunger som vad hon sjunger om. Hon har det rättframma och självklara tilltalet hos någon som haft en lång väg ner från kullarna. Det finns en kraft bakom varje ord som ingen kan ifrågasätta och det finns ingen anledning att tvivla på hennes uppriktighet när hon förklarar i “Fist city” att hon tänker slå in framtänderna på den kvinna som tafsar på hennes karl.

“Portland, Oregon” är ett samarbete med Jack White, som också sjuger tillsammans med Lynn på låten. Den berättar en historia om ett möte på glid i Portland och White och Lynn sjunger de manliga respektive kvinnliga rollerna i en dialog.

Well Portland Oregon and sloe gin fizz
If that ain’t love then tell me what is
Well I lost my heart it didn’t take no time
But that ain’t all. I lost my mind in Oregon

Här berättar den då 69-åriga Loretta om släppa allt och låta gingroggarna ta över rodret. På ett för en åldrande kvinnlig countrystjärna otypiskt sätt omfamnar hon anarkismen i den totala fyllan. White fortsätter i samma anda i vers två:

In a booth in the corner with the lights down low
I was movin’ in fast she was takin’ it slow
Well I looked at him and caught him lookin’ at me
I knew right then we were playin’ free in Oregon

De två sista raderna sjungs av Lynn och hon fullföljer därmed en lång och stolt tradition av ärliga berättelser av de mest naturliga saker i världen som goda kristna i regel ändå inte talar om. Låter avslutas i god stil:

Well sloe gin fizz works might fast
When you drink it by the pitcher and not by the glass
Hey bartender before you close
Pour us one more drink and a pitcher to go

Man ser framför sig hur solen håller på att gå upp över Portland när Loretta Lynn ramlar ut på gatan iförd en av sina enorma broderade klänningar i sällskap med en packad Jack White. I handen har Loretta en kanna med gin fizz och Jack har ett glas i varje näve. Det är en vacker bild och countrymusiken är rikare tack vare den.

För fortsatta studier av denna sång om sprit föreslår jag att ni tar kontakt med youtube. De har allt ni behöver.

När jag säger skilsmässoskiva och 1974 så säger kanske du Blood on the tracks. Då säger jag att den släpptes i januari 1975. Du kanske blir sur och kallar mig “jävla besserwisser”. Men nu ska vi inte bråka, det är ju dags för en ny lektion på distanskursen “Sånger om sprit”.

1974 års bästa skilsmässoskiva kan alltså inte vara Blood on the tracks och då måste den vara Willie Nelsons Phases and stages. Phases and stages är den andra i en triologi av konceptskivor. Konceptet på den följande skivan Red headed stranger var att man inte kan hänga en man för att ha skjutit någon som försöker stjäla hans häst. Konceptet för den föregående Shotgun willie var att odla skägg, bränna ner huset och flytta till Texas även om det inte framgår vid en flyktig granskning. Det var hur som helst vad Willie själv ägnade sig åt vid tiden då den spelades in.

Phases and stages är alltså inspelad efter konceptet “skilsmässa” och på typiskt konceptskivevis är den första sidan av skivan inspelad ur kvinnans perpsektiv och den andra sidan ur mannens. Naturligtvis var den inspirerad av Willie Nelsons egna upprivande skilsmässa från hans 37:e fru.

Dagens fördjupningsuppgift är den första låten på manssidan, “Bloody mary morning”. I denna låt beskriver Nelson på ett väldigt rakt och okonstlat sätt hur hans kvinna dragit och hur berättarjaget reagerar på det enda logiska sättet genom att sätta sig på planet till Houston:

Well it’s a bloody mary morning
Baby left me without warning sometime in the night
And I’m flyin’ down to Houston with forgetting her the nature of my flight

Detta är öppningen på den lilla berättelsen om en morgon då en Bloody Mary har en naturlig plats i frukosten. Endast på flyglatser har jag sett människor som faktiskt dricker Bloody Mary till frukost och kanske är det så Nelson kom på idéen till låten. Han utgår ofta från en vardaglig betraktelse som han sedan utvecklar och berättar en hel historia kring.

As we taxi toward the runway the smog and haze reminding me of how I feel
Just a country boy who’s learning that the pitfalls of the city are extremely real
All the night life and the parties temptation and deceit the order of the day
Well it’s a bloody mary morning cause I’m leaving baby somewhere in LA

Den andra versen fyller ut berättelsen och i den stoppar han en del klassiskt country-tankegods. Historien om grabben från landet som drar till storstaden med hemska följder är en del av det kanon som gäller för alla som någonsin funderat på hur de skulle se ut i hatt. I denna vers har vi alltså upprinnelsen till varför berättarpersonen dricker. Han är ett offer och ingen har någonsin druckit en Bloody Mary på morgonen som inte varit åtminstone lite självömkande.

Well our golden jet is airborn flight fifty cuts a path across the morning sky
And a voice comes on the speaker reassuring us flight fifty is the way to fly
Now a hostess takes our order coffee tea or something stronger to start off the day
Well its a bloody morning  cause I´m leaving baby somewhere in LA

Den sista versen börjar precis som den första med ordet “well” vilket för lyssnaren rakt in i en till synes redan pågående berättelse. Drivet och tempot i musiken hjälper denna känsla och “Bloody Mary Morning” är därför både medryckande och uppgiven på ett sätt som Willie Nelson men väldigt få andra musiker lyckas skapa. De små, till synes betydelselösa, detaljerna i berättelsen skänker trovärdighet och ingen behöver tvivla på att berättaren dricker av en anledning. Det är helt enkelt en bloody mary morning.

Jag tror det är allt ni behöver veta just nu. Kom dock ihåg att studera på egen hand genom att exempelvis se och höra denna version av låten på youtube. Det här kan komma på tentan.

Efter ett mångårigt missbruk av countrymusik har jag samlat på mig en av Sveriges främsta spellistor med sånger om sprit. Historierna, och alla bra countrylåtar är i första hand historier, varierar från ett litet glas champagne till förtida död i alkoholism. Från min priviligerade plats vid låtskatten vill jag dela med mig av lite av några fina berättelser. Dagens lektion handlar om ett stort litet band från Austin som heter The Meat Purveyors eller TMP för oss som lyssnat oss redlösa på deras musik.

The Meat Purveyors är i grunden ett bluegrassband men med ett samtida alt-countrytilltal. De skriver egna låtar men spelar även en smakfullt vald samling låtar skrivna av andra artister som ofta egentligen tillhör en annan genre. Deras cover på Fleetwood Macs “Monday morning” är trevlig och de har släppt ett Madonna-medley som singel.

Den första låten jag hörde med The Meat Purveyors var öppningsspåret ”Hey little sister” och jag har varit kemiskt tillvänjd sedan dess. Det var på E22:an på väg norrut från Karlskrona en solig och redan varm sommarmorgon då vägen låg öppen och min stortyska sedan svävade ljudlöst en decimeter ovan asfalten. Någonstans i höjd med Vassmolösa slog cd-spelaren över till spår nummer 16 på en nyligen inköpt samlingsskiva och var gång jag hör den överaktiva gitarren på ”Hey little sister” är jag tillbaka i Möre.

Idag har vi dock samlats för att tala om The Meat Purveyors sånger om sprit och gud vet att de är tillräckligt många för ett seminarium.

På skivan Pain by numbers tar de upp några av dryckenskapens eviga frågor, såsom i själva titlen på låten “How can I be so thirsty today (when I had so much to drink last night)”. På skivan, Someday soon things will be much worse, beskriver de vedermödorna med att samla ihop pengar och ta sig till spritbutiken i låten “Liquor store”. På samma skiva kopplar de fylleriet till sin tillvaro som musiker i låten “666 pack”. Detta är bara en kort översikt för att inleda denna grundkurs. Låt oss nu gå vidare till en lite djupare förståelse av The Meat Purveyors sånger om sprit.

The Meat Purveyors skriver bitterljuv musik om att dricka som en sista konstruktiv åtgärd i en hopplös tillvaro. Det är inte ett originellt koncept inom countrymusiken men med kompositioner som ”Thinking about drinking” från skivan All relationships are doomed to fail gör Austin-kvartetten sig gott om armbågsutrymme i konkurrensen. Refrängen till den låten lyder:

”When I’m not drinking, I’m thinking about drinking, and when I’m not thinking I’m drinking about you”.

En enkel, uppriktig och slagkraftigt levererad lek med ord om vad som kan hända när man inte tänker och bara tänker på att dricka när man inte dricker. De verkliga bråddjupen av känslodödande alkoholerotik finner man dock i verserna, som den här:

“They say that the pain of a broken heart can be eased by alcohol

I know you ain’t no doctor but would you poor me a dose about yea tall

One more shot of medicine to help me through the day

It is good to know that sweet relief is just a shot away”

En central del i vad som gör The Meat Purveyors är Jo Walstons känsliga röst, som gjord för budskap som är som gjorda för country. Hon har kanske mer än någon annan jag kan komma på gjort countrys alkoholkultur tvåkönad. I låten ”2:00 am” ger hon en kvinnlig röst för ett par textrader som skulle ha fått George Jones att rodna:

“Got a stale bowl of beer nuts, smoked cigarette buts, all I can show for this day,

Just warming this bar stool, talking , a damn fool, watching the hours melt away,

And I know I shouldn’t call him in the state that I’m in, its 2:00 am, I’m ready again”.

Med en inramning av egna musikstycken som dessa blir The Meat Perveyors version av ABBA:s “S.O.S” det svartaste som kommit ur det skandinaviska svårmodet utan att ta livet av sig på vägen till rampljuset:

”Where are those happy days, they seem so hard to find

I tried to reach for you, but you have lost your mind

Whatever happened to our love

I wish I understood

It used to be so nice, it used to be so good

You seemed so far away though you were standing near

You made me feel alive, but something died I fear

I really tried to make it out

I wish I understood

What happened to our love, it used to be so good”

Nu kanske ni säger att SOS inte är en sång om sprit? Om ni har hört TMP:s version så vet ni att den är det.

En intressant aspekt av The Meat Purveyors relation till alkohol är att de inte alls kan hantera sprit särskilt bra. Varje skiva de har gjort har varit den sista eftersom de har splittrats till följd av druckna dispyter med stor regelbundenhet. Efter ett tag är de ändå liksom ihop igen, som om allt bara var något som skedde under rusets inflytande.

Att skriva om musik är ju i Frank Zappas ord som att “dansa till arkitektur” så jag tycker vi ägnar resten av dagen åt självstudier. Öppna upp en immande sval flaska studieinspiration och ge dig hän. The Meat Purveyors kommer att lära dig resten.