Författare: Johan

Tactical nuclear penguin

av Johan
Suddigt, skakigt, som att ta en bild på Storsjöodjuret

Följande dialog utspelade sig i en underjordisk bunker i Lund i december 2011:

Jag: Du vet Gumae som kommenterar på svinet ibland

Kalle: Nej

Jag: Det är en som gör det i alla fall

Kalle: Ok

Jag: Som heter Gumae

Kalle (lite mer osäker): Ok

Jag: Han har beställt en Tactical nuclear penguin från Brewdog

Kalle (plötsligt mer intresserad): Ok

Jag: Han vill att jag kommer till provsmakningen och skriver om det på Gödsvinet

Kalle (reser sig och ser mig i ansiktet): Tacka. Inte. Nej

Jag: Ok

Det var så det började. Eller egentligen började det väl med att jag fick den där inbjudan. Vi på gödsvinet hade av en händelse pratat om Gumae och undrat vad för slags person som gömde sig bakom ett sådant namn. Zonk kom med en självsäker gissning om att det rörde sig om en ”lätt alkad medelålders tant”. Vad han baserade det på vet jag inte. Mina egna tankebanor gick på sina egna vis mot antiken, förmodligen på grund av likheten med det romerska stadsnamnet Cumae. Kanske rörde det sig om en ölnörd med några för många a-kurser i klassiska språk? Gud vet att det finns en del av dem. Eller världens nu äldsta levande centurion? 

Det skulle visa sig att Gumae var en fullständigt normal person som egentligen heter Gustav och som bor bara ner för kullen från mitt örnnäste här i Vällingby. Hans erbjudande att få delta när hans flaska med Tactical nuclear penguin skulle provdrickas var, som Kalle i Lund hade insett, för bra för att tacka nej till. 

Tactical nuclear penguin är, förstås, det skottska bryggeriet Brewdogs ytterst potenta stout, en nattsvart dryck som frysts upprepade gånger för att avlägsna vatten och få upp alkoholhalten till otroliga 32 procent. Processen beskrivs mycket pedagogiskt av skottarna själva på Brewdogs hemsida.

Alla som får för sig att läsa ett inlägg som detta om en skotsk öl känner redan till historien om hur Brewdog kom att tävla med det tyska bryggeriet Schorschbrau om vem som gör världens starkaste öl. Tactical nuclear penguin var det första skottet i det kriget men inte det sista. Sist någon hörde hade tyskarna utvecklat ett hemligt superöl med tillräckligt mycket alkohol för att svepa in de brittiska öarna i en beständig dimma. Det hindrar dock inte att Brewdog med en churchillsk envishet hävdar att deras öl är starkast.   

Igår kom till sist dagen då jag kallades för att möta den taktiska kärnvapenpingvinen. Det var fredag eftermiddag och jag hade precis tömt en medicinsk Hofbrau för att skingra minnen från alla fasor det innebär att arbeta mot betalning i ännu en vecka. Efter månader av väntan hade äntligen den beställda flaskan anlänt till Vällingby. Jag släppte allt utom min andra Hofbrau och begav mig hem till personen som kallar sig Gumae.

Vi var fyra personer som deltog i provningen och jag tror inte att någon av oss visste vad vi skulle säga om den tjocka vätska som stod på bordet och luktade lite som en brand i ett tunnbinderi. Tactical nuclear penguin har i enlighet med alla förväntningar en intensiv smak men registret är ärligt talat inte särskilt brett. De 14 månaderna på fat har satt den dominerande smakupplevelsen. Ölen smakar av portvin eller torr madeira men utan mycket av sötman. Kanske är det helt enkelt i portvinsfat eller madeirafat som ölen spenderat all den där tiden. Med en forcerad koncentration kan man känna av lite mörkt bröd och kanske något lite körsbär men trots styrkan smakar Tactical nuclear penguin inte alkohol. Det är egentligen det mest imponerande med drycken. Den smakar som man kan förvänta sig av en mycket besynnerlig stout och den smakar så mycket att spriten inte tillåts ta över.

Men låt oss inte lura oss själva, Tactical nuclear penguin är ett brott mot naturen och i huvudsak en kuriositet eller ett experiment. Detta är inte en öl man dricker av skälen man skaffat sig för att dricka öl. Detta är en öl som är till för att testas men mycket lite mer. Därmed inte sagt att den inte är god. 

Jag är förstås mycket tacksam för att jag fick tillfälle att testa den. Gustav gjorde ett mycket moget beslut då han valde att bjuda in inte bara vänner utan också den lokala ölbloggen. Gödsvinet vill ensidigt berömma detta agerande och uppmana allmänheten att följa hans exempel. Tactical nuclear penguin visade sig vara en mycket trevlig händelse.           

Öppet brev till Jills matprat

av Johan

Hej Jill,

Jag skriver med anledning av ditt senaste bidrag till publikationen ”Magasin Västerort”. Nej, jag tänker inte nämna något om sättet på vilket detta illa maskerade annonshäfte gång på gång letar sig förbi den klisterlapp med texten ”Ingen reklam tack” som pryder mitt brevinkast. Den saken är mellan mig, reklamutdelaren och valda delar av den tjetjenska maffian (nu skämtar jag förstås). Istället skulle jag vilja rikta uppmärksamhet till resereportaget ”Som att åka 20 år tillbaka i tiden” ur redan nämnda skrift.

I denna artikel av det mindre formatet delar du med dig om en resa till Paris som du genomförde tillsammans med din man och dina föräldrar i december. Det glädjer mig och säkert åtskilliga andra i den ofrivilliga läsekretsen att ni hade ett par trevliga dagar där, fyllda av vad som verkar vara fina kulinariska upplevelser. Det är dock möjligt att det har letat sig in ett missförstånd i din rapportering från resan.

Du berättar om dina intryck från restaurangerna ni besökt och skriver: ”sniglar, crepes, croque monsieur och den fettladdade levern foie gras hittas på varje meny”. Detta är en beskrivning som jag inte tänker ifrågasätta. Däremot undrar jag över den slutsats du drar utifrån dina observationer. Du skriver: ”Det var som att åka 20 år tillbaka i tiden”.

Jill, låt mig nu bli den som berättar det. Ni åkte inte 20 år tillbaka i tiden. Ni åkte till Frankrike.

Kanske gör du likt Thomas Mann i ”Bergtagen” en liknelse mellan hur tiden och rummet påverkar de mänskliga sinnena, kanske är du den sista överlevanden från den ironiska generationen och kanske drar du lite för stora slutsatser utifrån vad du själv – och din mamma – åt för 20 år sedan.

Oavsett vilket misstänker jag att du gör en väl kraftig generalisering när du vid hemkomsten från din weekend avfärdar det franska köket med orden ”Det kändes tryggt och välbekant men jag har gått vidare”.

Detta är hårda ord Jill, ord som sårar. Fransmän har också känslor. Jag fruktar för tanken på hur ditt omdöme om det franska köket har skakat självförtroendet hos dess en gång stolta representanter. Förstämningen har lägrat sig bland restaurangköken och någonstans ikväll gråter en kock i löksoppan. 

För att visa att jag på inget sätt avser att kritisera ditt sätt att skriva så vill jag även uppmärksamma något jag uppskattar i din text. Finalen på artikeln är en jordnära jämförelse mellan makroner från Café Ladurée, som uppfann makronen, och de köpta i en vanlig matbutik. Du beskriver med rättmätig upprördhet hur de handgjorda bakverken är långt dyrare än de industriproducerade från butiken trots att de senare var ”minst lika goda”. En sådan vardaglig observation är ett exempel i god hushållningskunskap för vilken husmor eller hemkunskapslärare som helst någon gång under det framstegvänliga 1950-talet. 

Avslutningsvis vill jag som matvän och garderoberad frankofil be dig att ge Frankrike en chans till. Om du reser igen nästa december så tror och hoppas jag att Frankrike har hunnit ifatt dig och att de franska köken då kan presentera något som bättre motsvarar vad du kommit att förvänta dig från din vardag i Sollentuna. 

Med vänlig hälsning

Gödsvinets Vällingbykontor

Three Hearts extra strong (11228)

av Johan

Jag visste redan från början att det här inte skulle bli roligt. Redan när jag såg Three Hearts extra strong där i en stapel på golvet. Det var länge sedan jag drack öl för att det var roligt. Nu handlar det om att dricka och skriva om det, för att vägleda och för att varna. Den här ölen dricker jag för dig. 

Det har gått en lång tid sedan jag sist recenserade den spritosande delen av systembolagets ölsortimente. Jag har druckit den mycket dystra Björnebrygden, den direkt äckliga Wårby och den allt igenom fasansfulla Kopparberg special brew. Antingen har det hänt något fruktansvärt med min smak sedan dess eller så står sig Three Hearts från Krönleins i Halmstad ganska väl bland dem. 

För en så stark öl har Three Hearts extra strong en barmhärtig avsaknad på smak. Du finner lite fruktcocktail och lite alkohol men det är det hela. Den har till skillnad från de flesta övriga öl i kategorin mycket lite av smaken av kokta grönsaker, snus och och hustrumisshandel.

Det här skulle kunna ha varit en vanlig Three Hearts med ett par stänk explorer och alla som har druckit en vanlig Three Hearts och ett par stänk explorer någon gång vet att kombinationen är precis vad som behövs för att göra stryktips intressant. Det är nog det bästa jag har att säga om Three Hearts extra strong. Den kommer inte att döda dig omedelbart utan långsamt, en lördagseftermidag och en illusion i taget. 

14,40 kronor på systembolaget, nummer 11228 i katalogen

Två hjärtan av fem möjliga

Guldsvinet

av Johan

Dagens Nyheter har haft Stockholms krogvärld uppbunden i små knippen av sköra nerver med sin nominering av kandidater till restaurangpriset gulddraken. Prisutdelningen var i förra veckan och lugnet börjar långsamt återgå bland köken. Smörhalten i såserna har halverats på några dagar, kökshygien är åter nere på vardagliga nivåer och servitörernas tummar har hittat tillbaka till insidan av sopptallrikarna. Snart är allt helt som vanligt igen bland Stockholms restauranger.  

Det är nu vi slår till. När restaurangerna minst väntar sig en attack sjösätter Gödsvinet sitt eget restaurangpris; Guldsvinet. Med vår omisskänneliga kombination av smak och tourettes syndrom kommer vi att etablera en helt ny standard för mat, dryck och överlevnad som endast de allra svinigaste av restauranger har någon som helst möjlighet att nå upp till. 

Guldsvinet delas ut i slutet på varje år på den spektakulära guldsvinetgalan, en fantastisk tillställning som firar gourmé-konsten med högtidlig stämning och medhavd sprit. Den exakta tiden och platsen för 2012 års guldsvinetgala är ännu inte bestämd men vi ligger i förhandlingar med sådana flärdfulla miljöer som PRO i Vällingby, ABF Västerort och Beckomberga mentalsjukhus. Vid vackert väder kan galan komma att hållas inför en i någon mening levande publik i Solursparken. 

Hur går då nomineringen och utdelningen av guldsvinet till? Förslag på restauranger som bör komma ifråga kan skickas till Gödsvinets post och godsmottagning i Malmö men beslutet om vilka restauranger som testas och nomineras är helt och hållet Gödsvinets eget. Vi kommer förstås också att fortsätta med vår egna uppsökande verksamhet bland restauranger som fortfarande tar emot våra bokningar. 

Så sent som i helgen, bara dagar efter gulddrakengalan, genomförde tre av Gödsvinets operatörer en rad räder i Stockholms krogvärd, från smittskyddsvidriga hak på söder till restauranger med lyxambitioner på Kungsholmen. En del av resultaten från dessa besök kommer att publiceras här medan andra kommer att läggas direkt i guldsvinetjuryns arkiv. Vem som vinner i slutänden presenterar vi först i december.

Tills dess är det åter högsta beredskap bland restaurangerna i vår närhet.  

Vem är Daniel?

av Johan
?
?

Den oroliga del av allmänheten vi känner som Gödsvinet läsekrets är i uppror. Breven strömmar in och uppjagade bybor med facklor och hötjugor har samlats nedanför mitt örnnäste i Vällingby. Innan jag låter dem känna på den kokande oljan är det på sin plats att någon av oss ger dem och er alla ett par svar. Kalla mig blödig men ni har förtjänat det. Det är dags att berätta vem Daniel är. 

Det har gått lite över en vecka sedan omvärlden vaknade upp till ett inlägg av en ännu okänd författare på Gödsvinet. Inlägget var radikalt och på flera sätt trendbrytande i och med att det innehöll recept på något som faktiskt är möjligt att konsumera även för en fullständigt normal medlem av människosläktet.  Vem är då denna nytänkare och hur kom han att skriva inlägg om drinkar på Gödsvinet?

Daniel Napoleon Onassis föddes någon gång under det svunna millienniet till följd av ett kärleksmöte mellan den ökända Golem från Minsk och en dansande björn. Det är åtminstone vad sägnen lät berätta under hans uppväxtår i Odessas storslagna hamnkvarter, dit han förts av det sällskap av ambulerande pärldykare som adopterat och gjort honom till en av de sina.

Daniel lärde sig redan tidigt i livet att krypa, gå, tala och han har bara fortsatt med det ända sedan dess. Då tiden kom att lämna det trygga barndomshemmet i källaren till det lokala Moloktemplet tvingades Daniel till sitt livs svåraste val: Skulle han följa sitt stjärntecken och bli upptäcktsresande eller fullfölja en lukrativ karriär som harpunist? Han beslutade att vandra ut i världen och aldrig låta en rakkniv röra vid hans hjässa tills gud givit honom svaret. 

Nu inser jag förstås att jag kan ha ruckat lite på sanningen. I själva verket vet jag inte säkert om något i den här beskrivningen faktiskt stämmer. Sanningen är väl egentligen att jag inte vet så mycket om Daniel och att jag, så att säga, fyllde i luckorna själv. Det blir så här då. 

Det var Nils idé att inkludera inlägg om drinkar av någon som faktiskt vet något om det och det är en idé som jag applåderar. Jag har ännu aldrig blandat en drink som man inte också kan använda för att konservera små däggdjur. Det är mot denna bakgrund som jag välkomnar tillskottet.

Då så. Det känns bra att ha rett ut den här frågan 

Januaritorka

av Johan

Det är januari och vi måste alla betala för det. Helgerna har kommit i en takt av ett par i veckan, den ena mer vulgär och påfrestande än den andra. Det enda de har gemensamt är hård sprit och mättade fetter men se på dig själv och du inser att det räcker. Nu är det slut på överflödet, festen är över.

Januari är en tid för att sona våra synder, så som de nu ser ut. De gymnastiska tortyranläggningarna är fullbelagda och tabloiderna vet inte längre något annat än att sälja dieter genom att visa bilder på dem som inte behöver dem. Det är nu vi ger löften vi säger är till oss själva, löften om disciplin, hårdhet och nykterhet

Jag tänkte säga ett par ord om nykterhet. Som allting annat kan nykterhet vara lockande för dem som inte känner den. Jag känner den och vet bättre. Men nu förekommer jag mig själv. Låt mig berätta om när jag senast planerade en period av nykterhet.

Det var någon gång i början på förra månaden som det gick upp för mig att jag skulle vara bättre rustad att möta den adrenalinstorm av arbete som väntar under den kommande våren om det skedde under total avhållenhet från allt alkoholhaltigt.

Det är sant att jag inte har några större problem med att jobba under inflytandet av bakfyllan. Den har i likhet med oss andra blivit mild och timid med åren och ibland tror jag till och med att den hjälper till med att skjuta in ett oväntat ord här och var. Alkohol livnär sig dock på energi och jag kommer inte att ha någon att sälja på ett tag. Inte till någon annan än de som finner sig i den kniviga situationen att betala mig lön på en mer eller mindre regelbunden basis.

Därför övervägde jag att i Leif GW Perssons avbild avhålla mig från starka drycker under årets första halva. Så kommer det förstås inte att bli, det är fullständigt orimligt och jag stöds i denna uppfattning av en artikel i Dagens Nyheter som citerar en läkare någonstans i Storbritannien som luktar lite för mycket av munskölj. Det är ur ett medicinskt perspektiv meningslöst att ta enskilda vita månader och om man gör så riskerar man dessutom att då man åter börjar dricka delegera för mycket arbete till levern under vad den måste ha kommit att uppfatta som en semester.

Istället söker jag mig åter till moderationen. I likhet med innebörden av den gravt missvisande artikeln i DN anser jag det är bättre att låta levern och andra berörda organ vila några dagar i veckan. Vanligvis går det till så att jag plötsligt slutar med att exempelvis betrakta städ, disk och tvätt som tillräckliga anledningar för att hälla upp en stor whiskey. Istället avstår jag. Det är vanligtvis i början på veckan.

På den första dagen av nykterhet är jag i regel ivrig att kompensera för att det som det är så uppenbart att jag inte gjort under dagarna av liv. Krafterna är inte riktigt där men egentligen är det inget fel på insatsen. Jag är ingen hjärnkirurg och kommer aldrig att bli.

På den andra dagen börjar jag få upp farten. Det kanske inte är en särskilt rolig period men tanken är klar nog att försätta mig i ett nästan perfekt zentillstånd av uttråkning.

På den tredje dagen har tankarna klarnat till den grad att jag inser att jag behöver ett järn men det är ännu en bit kvar från tanke till handling. 

Fram emot den följande helgen har jag genomskådat nykterhetens vansinne och det är aldrig roligt att se tillbaka på saker man sagt och gjort under nykterhetens inverkan. Saker så tråkiga att man som berusad bara vågat tänka dem kastar man tanklöst ur sig som om någon brydde sig när man är nykter. Nykterheten släpper alla hämningar och snart finner man sig sittande framför ”Stjärnorna på slottet” och mumlar något hjärnlöst om att det ”faktiskt är riktigt trevligt”.

Vi har alla varit nyktra någon gång men som i det gamla talesättet går det över. Fast inte för alla, en del blir så beroende av nykterheten att de inte kan ta sig ur den. En del föds nyktra och förblir det till slutet på sin eländiga existens. Det är inget värdigt liv och människor lever det dag för dag alldeles omkring oss. 

Den stora torkan i januari uteblir alltså även i år, även om vi inte kan vänta oss några skyfall. Det kommer att vara en hektisk tid av att sjösätta årets arbete men det finns ingen anledning att lägga nykterhet till bördorna. Om något ska växa så behövs det ett litet regn ibland. 

Möjligheternas år

av Johan

År 2011 avlider ikväll efter en längre tids sjukdom. Imorgon bär vi ut liket och gläds över ett helt nytt 2012 att långsamt plåga ihjäl. Finns det egentligen någon anledning att glädjas över detta? Nej, det gör det förstås inte.

Ett år är bara ett mått av tid men tiden rör sig på samma sätt oavsett om den mäts eller ej. Ibland stannar den upp för arbetsplatsträffar, tågresor och vissa brittiska kostymdraman men för det mesta traskar den på i en konstant takt. När vi nu ser fram emot det mått av tid vi kallar 2012 så tänker vi oss att tid kan användas på olika sätt och på sådant vis bli mer eller mindre bra. Hur blir 2012 ett mått bra tid istället för ett mått dålig tid? För att svara på det måste vi definiera dålig och bra tid.

När någon begår ett brott som förtjänar samhällets straff så tar man i regel ifrån personen tid. När man sätter någon i fängelse gör man det för ett visst antal år, skulden till samhället betalas i tid. Nu är det förstås så att tiden går precis lika fort innanför som utanför fängelsemuren och att ingen domstol i världen kan egentligen greppa och avlägsna tiden från någon. Vad man gör när man sätter någon i fängelse är istället att försämra någons tid. Där har vi en definition på dålig tid: Dålig tid är när man inte är fri att göra vad man vill utan inlåst och förhindrad att leva sitt liv på sådant sätt som man önskar själv.

Det finns dock en begränsning i denna definition av dålig tid. Även om man inte sitter i fängelse så lever man inte alltid på sådant sätt som man själv önskar. Det behövs inte hinder som fängelsemurar för att försämra tiden, det finns massor av osynliga hinder som fungerar lika bra. Kanske saknar man kunskapen, resurserna eller styrkan att leva som man vill. Kanske hålls man tillbaka av band och lojaliteter till sammanhang som inte definierats av en själv men som man ändå inte kan leva utan.

Är då tillvaron i fängelset en så mycket sämre tid än den ute i det fria? Inte nödvändigtvis. Även om den fria personen kan göra vad han eller hon vill så gör den förmodligen inget särskilt. Man vaknar och går till jobbet, snackar om vädret på lunchen och snart sitter man på bussen hem igen. Dag efter dag gör man samma sak och det är sällan exakt det man själv vill göra vid varje givet tillfälle.

Den stora skillnaden mellan fångens och den frias tid är att den senare kan användas till vad som helst även om det inte sker. Det som gör fångens tid sämre är alltså att den saknar den hypotetiska möjligheten till resor, promenader i parken, middagar på restauranger eller vad det nu gäller. Den fria personen kanske inte heller reser, promenerar i parken eller äter middagar på restauranger i någon speciellt stor utsträckning men möjligheten finns.

Vad är då bra tid? Om man frågar en människa vilken tid som var den bästa i hans eller hennes liv så blickar nästan alla tillbaka till ungdomen. En del kanske menar att barndomen var den finaste medan andra nämner tiden strax efter den, tonåren och åren kring 20.

Vad får denna tid att framstå som så bra? Det är sant att man som 20-åring är i den bästa fysiska form som man någonsin kommer att vara och att man då har en förmåga att finna energi, engagemang och nyfikenhet som man sedan förlorar i en hänsynslös takt. Samtidigt innebär tiden som ung mer umbäranden i form av knappa resurser, osäkra förhållanden och uppslitande relationer. Dag för dag är förmodligen en ung person inte särskilt mycket lyckligare än en äldre även om ungdomen som en helhet framstår som lycklig i efterhand.

Det som gör ungdomen till ett stycke bra tid är delvis den relativa friheten som många har förmånen att uppleva kring 20. Man har tid att spendera utan att ta hänsyn till vem som väntar hemma eller hur tidigt man har ett möte på morgonen efter. I motsats till den dåliga tiden i fängelset så är den bra tiden i ungdomen en tid som man kan forma själv.

Det som framför allt gör ungdomen till en bra tid är dock tanken på att allt fortfarande är möjligt. Vardagen är alltså kanske inte särskilt bra i ungdomen men den hypotetiska möjligheten att man kan göra vad som helst och bli vad som helst gör ändå ungdomen till en bra tid. Att de allra flesta aldrig fullt ut gör de det vill eller blir vad de drömmer om ändrar inte på detta utan förstärker bara intrycket att det är föreställningen om frihet och inte friheten i sig som gör skillnaden.

Vad som är bra och dålig tid måste förstås variera mellan individer. Jag har både träffat personer som varit deprimerade och personer som lider av en kronisk form av sorglöshet. Det slående i jämförelsen dessa grupper emellan är att deras yttre omständigheter inte skiljer sig så mycket. De deprimerade och de sorglösa har ungefär samma nivå av välstånd och framgång men av någon anledning leder liknande situationer till helt olika humör. Särskilt slående är detta i de fall av bipolaritet som jag stött på i min bekantskapskrets. I de fallen är ju de yttre omständigheterna exakt desamma i stunder av depression och eufori.

Vad som skiljer den depressiva och den maniska fasen hos en bipolär person är uppfattningen av vad som är möjligt och vad som inte är det. En god vän till mig berättade att han under en manisk fas kunde få för sig att han kunde gå genom dörrar utan att öppna dem först. Detta skulle visa sig vara ett felaktigt antagande. Samma goda vän kunde i den följande fasen av depression inte finna någon möjlighet att ta sig ur sängen. Detta trots att de yttre förutsättningarna inte förändrats alls, så när som på en spricka i dörrkarmen. Samma sak gäller de deprimerade människorna och de sorglösa, det som skiljer dem åt är hur de ser på olika sätt på samma möjligheter.

Vad som skiljer bra och dålig tid är alltså hur vi uppfattar möjligheterna och inte de faktiska omständigheterna vi lever under. Det är föreställningen att man är fri att göra vad som helst som definierar den bra tiden och det är när den föreställningen tas ifrån en som tiden blir dålig. Därutöver behöver egentligen inte så mycket förändras.

Så när vi nu ser fram emot ett helt nytt år bör vi fylla det med föreställningar om allt som är möjligt. Verkligheten kommer förstås att vara samma skit som vanligt.

Svensk humle

av Johan

Varje dag skrivs hundratals ofta initierade inlägg om öl på Sveriges ölbloggar. Kunskapen om öl och ölproduktion har tack vare dem flerfaldigats i de bredare folklagren under de senaste tio åren. Ändå finns det en fråga som är i stort obesvarad. Varför finns det ingen svensk humleproduktion?

Humle har odlats i Sverige ungefär lika länge som man haft vanan att tillsätta växtens obefruktade honblommor vid jäsningen av öl. Den svenska produktionen konkurrerades dock ut av billig import i ungefär samma takt som de många små bryggerierna köptes upp av stora koncerner under perioden som följde det andra världskriget. Under senare år har vi sett hur bryggerijättarna fått konkurrens av många små bryggerier igen. Den småskaliga, svenska produktionen av humle har dock inte fått samma återuppståndelse.

Forum och bloggar på internet vittnar om hur hemmabryggare över hela vårt land experimenterar med mycket småskalig odling och det sägs att en del av Slottskällans öl görs på lokalt odlad humle. Det viskas också om ett visst intresse från Sveriges grönsaksodlare att börja producera humle för mikrobryggerier. Detta förtar dock inte intrycket att den svenska humleproduktionen är i princip obefintlig.

Bristen på inhemsk humleodling beror inte på att växten skulle vantrivas på något sätt i Sverige. Det finns flera sorters humle som växer med imponerande frenesi i åtminstone de södra delarna av landet. Likt sina släktingar bland hampväxterna är humlen något av ett ogräs med ogräsets alla förmågor för växt och spridning när den väl etablerat sig.

Kanske är släktförhållanderna en del av förklaringen till den uteblivna humleentusiasmen i Sverige? Släktdragen går inte att förneka och likheterna mellan manualer för humleodling och manualer för odling av cannabis är slående, även om de senare ägnar större utrymme åt hur man bäst gömmer en plantage i sitt pojkrum. Precis som för humle handlar cannabisodling i grunden om att producera obefruktade honblommor med allt vad det betyder i termer av att stänga ute manliga pollen (som både humle och cannabis producerar enorma mängder av).

Det låter förstås befängt att även humle skulle vara behäftad med någon beröringssmitta på grund av släktskapet men å andra sidan har massor av utmärkta produkter av hampa rönt just det ödet trots att man inte blir ett dugg mer sugen på Daim av att använda dem.

Där andra i bästa fall ser en fråga ser Gödsvinet en möjlighet. Här finns uppenbarligen en oexploraterad marknad och den tillhör oss. År 2030 kommer gödsvinet att vara Sveriges ledande producent av humle.

Den dag min akademiska gärning slutgiltigen strandar på ett klippigt skär av obesvarade frågor om forskningsfinansiering så kommer jag att köpa en liten del av södra Sverige och odla humle med en målmedvetenhet som konsumenter av humle sällan finner.

Även om denna utveckling nog inte ligger så långt in i det giftiga träsk vi känner som framtiden så finns det egentligen ingen anledning att vänta så länge. Gödsvinets vällingbykontor kan börja odla humle här och nu.

Mitt örnnäste på 13:e våningen av ett punkthus i centrala Vällingby är utrustad med en mycket stor balkong som erbjuder utmärkta förhållanden för humle och andra klängväxter. Det skulle vara den enklaste sak i världen att plantera humle i fem eller sex stora kärl där ute, inte minst eftersom balkongen saknar tak och endast himlen sätter begränsningen för humlen och hur högt den kan växa.

Den resulterande höghushumlen från förorten skulle göra underverk i punksegmentet av den svenska bryggerinäringen.

Svensk humle har en framtid och dess namn är Gödsvinet. 

Hofbräu original (1537)

av Johan

En av höstens verkligt viktiga ölnyheter har hittills gått helt okommenterad här på Gödsvinet. Jag syftar förstås på Systembolagets senkomna men ändå välkomna beslut att introducera Hofbräu Original i det ordinarie sortimentet. Hur det har fungerat utan den är en obesvarad fråga.

När jag bedömer en öl så gör jag det utifrån Hofbräu Original. Jag gör det eftersom det är ölen som bäst beskriver alla ölsorters essens. Hofbräu Original är arketypen som alla andra öl grundar sig på. Det är ölen som den smakar i sin allra renaste och mest avskalade form. 

Medan jag skriver detta kan jag för mitt inre höra de upprörda och oroväckande andfådda rösterna från hundratusentals av Gödsvinets läsare. Jag är förstås medveten om att Hofbräu Original är en filtrerad och relativt modern typ av lageröl och jag inser också att den första ölen förmodligen smakade och luktade som den armhåla den faktiskt jästs i. Det har inte heller gått mig förbi att man kan utveckla smaken hos en öl oändligt mycket mer med hjälp av humle, malt och alkoholiserade belgiska munkar. 

Det är dock just detta som är kärnan i mitt resonemang, sådant som det nu är: Hofbräu Original är världens renaste öl och endast i världens renaste öl kan man skönja nyansera i ölet i sig. Det finns inga excesser men inte heller några kompromisser. Enkelheten är fulländningen. Ja, jag fick Steve Jobs-biografin i julklapp och jag använder den redan.

Hur recenserar man då en öl som Hofbräu Original? Det är som att recensera öl i sig. Om man gillar öl så gillar man Hofbräu Original. Om man inte gillar öl så säger man förmodligen att världens bästa öl kommer från Belgien. Personligen gillar jag öl.

14,90 kronor på systembolaget, nummer 1537 i katalogen

Fem zen av fem möjliga

Hem från jul

av Johan

Jag är nyss hemkommen från julfirande i en del av landet där årets julklapp de senaste 60 åren har varit en egen skrotbil att skjuta prick på i trädgården. Någon sådan blev det inte för mig, bagagebegränsningen hos blekingeflyg tillåter det inte och förresten ser Solursparken illa nog ut som det är.

Den finaste julklappen jag fick i år var ett V75-system som min mormor gav mig en andel i och det säger jag inte bara för att det föll ut med sju rätt på annandagen. Det krävs ett speciellt sinnelag för att som henne satsa en extremt begränsad julklappsbudget på ett kort och kamma hem högsta vinsten åt alla kring julbordet. Ett sinnelag som inte blir mindre speciellt för att man är 83 år och egentligen borde fokusera på nästa cellgiftsbehandling.

Det blev förstås inga stora pengar att dela på men det är mindre viktigt i sammanhanget. Vad som är viktigt är att julen nu är över och att jag åter sitter bakom skrivbordet i mitt örnnäste i Vällingby. Med en travvinst.

Ett problem med att komma hem är förstås att det jag som lämnade samma hem för några dagar sedan tydligen praktiserade någon version av den brända jordens taktik. Det finns inget kvar inom dessa väggar att uppehålla liv som vi kommit att känna det.

I kylskåpet vilar endast de härskna resterna från en fest på mycket potent mögelost från Winjas på Kungsholmen. När jag öppnade dörren slog en illaluktande vind emot mig. Luften kom för ett ögonblick att innehålla lika mycket mögelsporer som på en genomsnittlig högstadieskola.

I skafferiet vilade en del bröd i ungefär samma skick som osten men med fler kolhydrater. Jag hittade även tre paket bönor, en nästan tom vinbox och en flaska Famous Grouse. Detta kan vara början på en intressant tisdagskväll.

Om SVT-produktionen ”Här har du ditt kylskåp” spelats in här så hade förmodligen den outhärdlige kocken hoppat från min balkong på den 13:e våningen och tv-tablån hade varit lite bättre på grund av det. Nu blev det inte så.

Nu intar jag istället en middag bestående av surt vin och ett industriellt framställt vitlöksbröd från frysen. Och jag är inte en 21-årig student på en lite för dyr restaurang.

Det viktigaste med hemkomsten är dock att arbetet med att sammanfatta Gödsvinets andra kalenderår kan inledas. Vi gick mot en tveksam avslutning på 2011 på grund av blygsamt postande i december månad men Nils avhjälpte en del av det problemet med vad som måste beskrivas som en inspirerad vansinnesspurt dagarna före jul. Nu ska vi nog kunna knyta ihop det här med excellens.

Medan jag skriver detta känner jag hur den näringsrika godheten hos tusen olika sorters transfett uppfyller mig och hur tanninerna tindrar i mitt mellangärde. Middagen har kommit till ända och det är dags att återgå till jobbet.