Tre krogar i marginalen

Foto: Kalle Bergdahl

 

Det finns två huvudsakliga tillvägagångssätt att välja mellan när man beskriver kvarterskrogar. Det objektiva tillvägagångssättet innebär i regel att man skriver målande beskrivningar av illa stekt mysteriekött, personal som serverar med tummen doppad i vinet och toaletter man egentligen inte vet om de fungerar längre.

Det subjektiva tillvägagångssättet innebär istället att man beskriver hur krogen måste uppfattas av dem som av någon anledning ständigt återvänder dit. Båda tillvägagångssätten roar mig men av flera anledningar anser jag att det subjektiva tillvägagångssättet är mer intressant.

Varför skall jag påpeka att ölutbudet är dåligt på Nisses i Hässelby gård för någon som vill sitta ner och dricka en enda sort? Vad har det för betydelse om biffen är bättre på Operakällaren för någon som precis slagit sig ner med veckans V75 på Den galne kocken i Rissne? Framför allt: Hur kan jag någonsin hävda att människor har roligare på någon Stureplanskrog än på ett ställe som Dovas på Kungsholmen?

Under helgen besökte jag samtliga dessa tre kvarterskrogar och ifall det inte redan framgått så vet jag inte hur jag ska beskriva dem. Tänkte köpa lite tid.

En anledning till att det blev tre krogar på två dagar var att Gödsvinets Vällingbykontor hade besök av Kalle från en av mina tidigare hemstäder, Lund. Det var således mitt uppdrag att visa upp det finaste som Stockholm har att erbjuda så det var bara logiskt att vi inledde med att ta gröna linjen ut till Nisses i Hässelby gård. Nisses ligger precis vid tunnelbanestationen vilket är anledningen till att stället är det enda i Hässelby jag hittar utan att först hamna någonstans i Lunda industriområde med en känsla av att jag aldrig borde ha tagit den där sista stroh-shoten.

Mejeri-Robin var med oss och utan att veta tror jag han valde den kavaj som mest fick honom att se ut som en tjänsteman från tillståndsmyndigheten. Upplyft av det elaka i detta försökte jag se ut som en äldre, något alkoholiserad och mycket elak polis vilket, det ska erkännas, är något som jag är rätt dålig på. Serveringen var, hur som helst, lite nervig men mycket tillmötesgående.

Pizzorna var ungefär lika blöta som resten av restaurangen men det var ändå ganska rofyllt att sitta och blicka ut över systembolaget med en Åbro i handen, låt vara att det bara var lunchtid på Nisses.

Naturligtvis har bygdens store son, Ken Ring, skrivit om Nisses i Hässelby gård i minst en av sina låtar. Ken Ring är för Hässelby vad Åsa-Nisse är för Knohult, han odlar hemma och blir tagen av länsman för drograttfylla två gånger innan lunch varje dag och allt folk i byn säger är ”Åhh, Ken, du är för galen”.

Foto: Kalle Bergdahl
Foto: Kalle Bergdahl

Det var först dagen efter som vi tog oss till Den galne kocken i Rissne, ett annat givet turistmål för varje stockholmsresenär. Den galne kocken ligger strax bakom tunnelbanestationen och är det för långt att gå kan man ta buss 118 mot Hallonbergen ända fram till dörren. Jag hoppas innerligt att ingen kör själv till Den galne kocken för det är förmodligen omöjligt att komma därifrån nykter. Jag beställde en lätt lunch bestående av en jämnbrun black and white, en stor öl och en gammeldansk. Det kostade mig kring 200 kronor och var värt varje öre.

Priserna var inte heller höga på Dovas på St Eriksgatan. Det kom förstås inte som en överraskning men det är ändå svårt att inte känna sig nöjd när man för 30 kronor kan slå sig ner i den livliga lokalen med en av husets 50cl öl framför sig på den slitna bordsskivan.

Kanske är det ändå fel att poängtera hur billiga dessa kvarterskrogar är. Man riskerar ju då att antyda att de som besöker dem helt enkelt är fattiga människor som skulle ha gått någon annanstans om de bara hade råd. En del är säkert det och hade gjort så om de haft det. De allra flest uppskattar nog dock att få äta och dricka utan krav, serverade något som inte är dyrt för prisets egna skull. Det är ungefär så jag tänker.

Emmylou Harris, Cirkus

Det finns konserter man går på för att man tror att de är bra och det finns konserter man går på för att man vill se artisten. Dessa två motiv skall icke förväxlas.

När man går på en konsert som man tror är bra är bra behöver man ingen djup relation till artisten. Exempelvis gick jag på Broder Daniels berömda sista konsert i Göteborg för ett par år sedan utan att ha en särskilt djup relation till det bandet och det var en lysande konsert. Flera av personerna i publiken verkade dock ha just en sådan relation men det är en annan historia.

Sedan finns då de konserter som man går på trots att man misstänker att den rent objektiva kvaliteten kan vara bristande till exempel på grund av att artisten helt enkelt fyllt 78 och fortfarande envisas med att röka en joint tjock som en stängselstolpe inför varje konsert.

Jag syftar förstås på Willie Nelson som i sina bästa stunder fortfarande är en glädje att lyssna på men som av fullständigt naturliga skäl inte direkt orsakar upplopp och anarki bland publiken längre. Sist jag såg honom var medelålder i publiken kring 63 vilket är ungefär 20 år lägre än medelåldern i bandet. Hans trummis, Paul English, har förmodligen varit kliniskt död i 7-8 år men han sitter där fortfarande, fixerad som en uppstoppad bäver med hatt i en kontorsstol bakom trumsetet.

Ett annat lysande exempel är Bob Dylan som jag såg i Malmö för ett par år sedan under fruktansvärda plågor. Det var en rakt igenom hemsk konsert som på det stora hela påminde en del om den utdragna dödsscenen i Massenets opera ”Werther”, fast med mer smärta. Jag är glad att jag ändå fick se 1900-talets viktigaste konstnär på scen även om han för min del lika gärna skulle ha fått bundit blomsterkransar eller spelat rundpingis med bandet i två timmar.

Det händer förstås att en artist man verkligen vill se också gör en väldigt bra konsert. Det inträffade faktiskt så sent som igår på Cirkus i Stockholm. Emmylou Harris genomförde där en mycket lång, välarrangerad och på det stora hela fantastisk konsert.

Kvällen inleddes dock på ett oroväckande sätt av den sjungande inuiten Simon Lynge. Jag nämner att han är inuit eftersom han själv inte kunde sluta prata om det. Under hans 5-6 låtar långa förspelning berättade han många och ganska meningslösa anekdoter från sin uppväxt på Grönland, som om han accepterat och omfamnat det faktum att hans i första hand är grönlänning och i andra hand en rätt begåvad artist med en ovanlig röst. I fall jag vore hans manager, gud förbjude, skulle jag kräva att han kallade sig mexikan och uppträdde i poncho och sombrero. Jag skulle också säga åt honom att sluta sjunga pekoral tillägnade ”everyone who loves his fellow man”.

Emmylou Harris gjorde entré med en grupp om fem lysande musiker som alla medförde 2-3 olika instrument var. Till skillnad från Willie Nelson anställer Emmylou Harris bara levande artister och kvalitén tjänar på det. Samtliga i bandet sjunger med gott resultat och de var fenomenalt samkörda. När dessutom Emmylous röst hunnit bli rejält varm i mitten på konserten var upplevelsen tidvis intensiv. I min mening har hon aldrig sjungit bättre, vilket är en enastående prestation.

Mycket i låtvalet kretsade kring männen i Emmylous liv. Även om hennes senaste skiva främst innehåller låtar skrivna av henne själv så svävade Gram Parsons, Steve Earle och Townes van Zandt som en klart lysande och vagt bourbon-osande aura en bit över Cirkus vältrampade scengolv. Det är en illustration på konsertens kvalitet att Emmylous egna, nya, låtar lät precis lika bra som de skrivna av dessa tre.

Ibland fungerar allt och ibland blir en konsert precis så bra som man förväntar sig att den skall bli och sedan lite till. Emmylou Harris konsert på Cirkus igår var precis en sådan konsert.

PS: Recension i DN

Okkervil River, Göta källare

Okkervil river spelade i Stockholm igår kväll och jag var oundvikligen där. Förra gången jag såg dem fick jag ta nattåget från Östersund till Göteborg, igår körde mig gröna linjen nästan fram till dörren för konserten på Göta Källare. Även om Okkervil rivers nya skiva heter ”I am very far” så är dock avstånd av ringa betydelse. Okkervil river kan göra en bra konsert var som helst.

Denna förmåga kom förstås att prövas till det yttersta eftersom de valt att spela på en nattklubb som ser ut att ha anlitat någon serbisk krigsförbrytare som inredningsdesigner. Göta källare är en bedagad Ibiza-installation långt ner i tunnelbanesystemets äldsta och mörkaste del vid Medborgarplatsen och jag kan inte tänka mig att den vanligtvis har några andra användningsområden än för homosexuella swingersfester och studentskivor. Men det var alltså inte därför jag var där.

Naturligtvis var jag för tidig. Det finns en lång rad kaoselement som gör att det inte går att komma i perfekt tid till en konsert. Denna gången berodde det mest på att biljetten sa 20:00, Göta Källares hemsida sa 21:00 och Facebookeventet (ja, jag vet) sa 19:00. Jag dök upp innan åtta och konserten började 21:13.

Trots att jag var tidig samlades en hel del publik framför mig i den venerisk intima lokalen. När jag sträckte på mig och blickade ut över folkhavet kunde jag se i trakterna av 400 välkammade Oskar Linnros-frisyrer guppa förväntansfullt likt en stor flock med rapphöns i parningstid. Det var i det närmaste hypnotiskt.

Okkervil Rivers självklara frontfigur Will Sheff var sist på scenen och det gick inte att ta miste på honom. Precis som alltid var han klädd som en professor i litteraturvetenskap med en ljusblå oxfordskjorta över en t-shirt, stickad pullover och, naturligtvis, en perfekt sliten tweedkavaj. När jag såg mig omkring i publiken insåg jag att det fanns hela klungor med folk som hade i princip samma utstyrsel. Det såg till vissa delar ut som ett rotarymöte som gått överstyr.

De öppnade med ”Wake up and be fine” och trots att den låten släpptes för bara en vecka sedan kickstartade det publiken, som var generös och uppskattande konserten igenom. Sedan följe ett relativt publikfriande program med låtar som ”Unless it kicks”, ”A hand to take hold of the scene”, ”Our life is not a movie or maybe” och ”A girl in port”, alla från genombrottsalbumet ”The Stage Names”, som de spelade nästan hela av under kvällen.

Will Sheff sa inte så mycket under konserten men vid ett tillfälle konstaterade han att ”in such a nice, progressive country, we can play a happy song about suicide”. Detta var förstås introduktionen till ”John Allyn Smith Sails” och när den låten klimaxerade i en övergång till Beach Boys ”Sloop B John” gick en av rotaryföreningarna in i något sorts atavistiskt apstadie. En ung man i tweed bredvid mig blev så uppspelt att han nästan tappade sin Belle och Sebastian-tygpåse (£14:95). Det var en riktig föreställning i föreställningen, hans flickvän tog bilder.

Den ordinarie konserten avslutades med en utdragen allsångsversion av ”Lost coastlines”. Det är en viralt trallvänlig sång från ”The Stand Ins” som Sheff sjunger tillsammans med basisten Patrick Pestorious. Pestorious är ingen naturlig sångare man han håller tonerna genom att välja ur de lägre, dovare registren, vilket ger hans sång teatralt romantiska kvaliteter. Vid konserten på Way out west 2008 presenterade Will Sheff honom som ”Steven Patrick Pestorious”, en mycket rolig referens till Steven Patrick Morrissey, vanligtvis bara kallad Morrissey.

Det första extranumret var, modigt nog, en låt från den alldeles nya skivan som heter ”We need a myth”, en av de mer traditionella styckena bland de mer experimentellt sökande på den skivan. Ifall någon hade förväntat sig något annat så höll de det för sig själva. Det blev bara ett inrop trots ganska uthålliga försök från publiken att framkalla ett tredje uppträdande.

Konserten var i sin helhet en ytterst professionell och välslipad upplevelse, trots lite tumult kring brustna strängar och skenande monitorer. Ljudet var av blandad kvalité, Lauren Gurgiolos elgitarr lät som en kärvad Skoda Fabia emellanåt och någon måste verkligen säga åt Will Sheff att slopa den extra micken med eko-effekten. Bandet som uppträdde i Göta Källare igår kväll var inte fullt lika ystert utagerande som det jag såg i Göteborg för ett par år sedan men de bjöd på en föreställning som var perfekt i nästan alla avseenden. Det är svårt att vara missnöjd men samtidigt är det med visst vemod som jag inser att både Okkervil River och jag har blivit äldre och mognare sedan vi sågs sist.

PS: När jag passerade insläppet till Göta Källare hörde jag någon säga att kulturbloggen stod på gästlistan och mycket riktigt fann jag idag en recension där. Man kan även läsa om konserten här.

Gnarly Head olde vine zinfandel (6597)

Den enda levnadsregel som jag någonsin tagit på allvar är att man ska dricka som det dricks där man bor. Jag har flyttat ett par gånger och varje gång har jag valt att assimilera mina dryckesvanor med den nya omgivningen. När jag fortfarande bodde i Karlskrona drack jag alltså tysk smuggelöl och när jag flyttade till Lund drack jag det som såldes på den Blekingska Nationen vilket på den tiden betydde ljummen Åbro. Under min vistelse i Kalifornien blev det mycket Sierra Nevada och ibland den lokala stoltheten Sudwerk. I Östersund fann jag Jämtlandsöl och i Malmö drack jag precis vad som helst. Allt i enlighet med de lokala traditionerna.

När jag flyttade till Stockholm bodde jag först på Norrmalm där jag gick och handlade franska viner med konstiga namn bland aktiemäklarna och affärsjuristerna på Systembolaget passagen. Nu bor jag till sist i Vällingby och vad är då mer passande än att börja dricka lådvin?

Jag har druckit Gnarly Head förrut. Det är ett av de underligaste vinet jag någonsin stött på. Det är mycket fruktigt och påtagligt alkoholsött. I smak ligger det någonstans mellan björnbärssaft och portvin och ju mer jag tänker på det misstänker jag att detta är vad drycken består av.

Vinet har nyligen kommit på dunk, förmodligen på grund av dess stora popularitet bland folk som vanligtvis inte dricker rödvin. Gnarly head sålde mycket även på flaska, trots att en sådan kostade 89 kronor, 20-30 kronor över systembolagets andra storsäljare. Även dunken är något dyrare än genomsnittet med sina 269 kronor.

Gnarly head olde vine zinfandel är utmärkt till lättare rätter, kallskuret, grillat och gräl i radhuset.

269 kronor på systembolaget, nummer 6597 i katalogen

3 russin av 5 möjliga

Brooklyn summer ale (11448)

En del av oss som skriver på Gödsvinet har haft möjlighet att besöka Brooklyn brewery i New York. Samtidigt lever andra av Gödsvinets medlemmar under helt andra omständigheter. När jag tidigare idag bestämde mig för att recensera en Brooklyn summer ale saknade jag helt förutsättningar att korsa Atlanten. Istället fick jag halta ner till systembolaget på Ångermannagatan, kryssa mellan kamphundarna vid porten och köa med traktens många lådvinsalkoholister för att få köpa en kraftigt beskattad flaska. För mig var det fint nog.

Jag kan lova att min folkhemsbutelj här ifrån världens mest socialdemokratiska förort smakade precis lika bra som en från New York. Inte särskilt bra.

Brooklyn summer ale är en platt öl. Den har i princip bara efterbeska. En bra öl har en bra efterbeska men en efterbeska är bara en efterbeska om den kommer efter något. Visst finns där spridda spår av humlig frukt, som en kanna fläderblomssaft tappad i en mögelangripen badtunna.

Brooklyn summer ale är lätt, den är somrig och den är under inga omständigheter värd en resa till New York.

16,90 kronor på systembolaget, nummer 11448 i katalogen

2 klassamhällen av 5 möjliga

Nils Oscar hop yard IPA (1493)

Varumärket Nils Oscar bygger på en verklig person med efternamnet Sundberg. Nils Petter Sundberg. Han föddes in i ett redan sönderfallande äktenskap mellan tillvaron på den norrländska landsbygden och ett anständigt liv. År 1882 utvandrade han till till Amerika där han under 18 års tid skulle komma att göra sig ett namn inom hö och klöverindustrin. Trots oförnekliga framgångar återvände han år 1900 till Norrbotten med planer på att odla vall i norra granskogsbältet och bestrida efterhängsna rykten om att han ätits av indianer. Allt det här är förstås historia och knappt ens det, läs hela historien här.

Nils Oscars bryggeri startades 1996 och det är det första svenska mikrobryggeri som jag kan minnas att jag inte hade råd att köpa öl från under 1990-talets sista år. Nils Oscars kanske var först (det var de inte) bland mikrobryggerierna i Sverige men de har aldrig varit bäst. Nils Oscars god lager (1305) är inte vad den heter och Nils Oscar kalasöl (1310) är ett av de hemskaste livsmedel som framställts av människohand.

Alen från Nils Oscar har alltid varit betydligt mycket jämnare och bättre men de har alltid saknat en verklig spjutspets i sortimentet. Det kan de mycket väl ha fått i och med introduktionen av Nils Oscar hop yard IPA.

Nils Oscar hop yard IPA har en skarp humlekant med ett volymiöst och mycket fruktigt mellanregister, följt av en betyande, för att inte säga påtaglig beska. Det som gör hop yard till en av de bästa svenska IPA-ölen är just att den har ett liv mellan humlen och beskan och det är ett rent nöje att stifta bekantskap med detta liv medan det varar.

25,40 kronor på systembolaget, nummer 1493 i katalogen

4 hässjor av 5 möjliga

Bloody Gödsvin

Nio av tio svenskar äter för lite frukt och grönsaker. Folkhälsoarbete är en av Gödsvinets grundpelare så inget kunde vara mer naturligt än att vi gör vårt för att hjälpa upp den statistiken. Därför kan vi idag presentera en genomnyttig drink full av fräscha c-vitaminer!

Egentligen är inte Bloody Mary ett naturligt drinkval för mig. Jag har lite svårt för tomatjuice allt sedan jag levde på kall tomatsoppa under en längre vistelse i Kaliforniens vildmark. En internationell konspiration av asiatiska utbytesstudenter förhindrade att jag värmde den. Men det är en annan och ganska förvirrande historia.

Bloody Mary är förstås en av de allra mest klassiska drinkarna, den har varit en naturlig del i en bra frukost i årtionden. Som med alla klassiker har alla sina egna versioner men alla utom Gödsvinets är fel. Så här gör man rätt.

Plocka fram Willie Nelsons ”Phases and stages” och sätt på det rätt förutsägbara öppningspåret på sida två. Ta sedan fram ett stort glas, ett som rymmer minst fyra deciliter. Häll i 3-4 isbitar eller motsvarande mängd krossad is. Slå upp 4 cl vodka i ett separat glas. Drick upp det. Häll sedan ytterligare 8-10 cl vodka på isbitarna. Pressa en halv citron i glaset och häll i en liten skvätt tabasco och ett lite modigare stänk worchestershiresås. Blanda allt grundligt. En del menar att man ska skaka sina Bloody Marys och en del menar att ska röra dem. Jag menar att det inte finns en chans i helvete att det gör någon skillnad. Ta en stjälk bladselleri och skär av den grova bottendelen. Riv denna och blanda i drinken. Riv även en gnutta vitkök, exakt en gnutta, varken mer eller mindre och tillsätt den. Rör igen. Eller skaka. Fyll upp glaset med tomatjuice, rör igen (eller skaka) och dekorera med återstoden av bladsellerin. Stänk en knivsudd grovt malen svartpeppar på toppen. Ifall du vill sila bort de rivna grönsakerna så må du vara förlåten för det. Jag behåller mina. Servera med fyra stekta ägg och njut!

 

Viking ger mer

Det är lördag morgon och min teutonska kaffemaskin har precis klämt ur sig en dubbel espresso under högljudda plågor. Jag sippar på de sotiga dropparna medan jag går igenom veckans post, som jag hämtat men inte haft geist nog att studera förrän nu. Där är de vanliga hotbreven från Fortum och ett par särskilt obehagliga bulletiner från en förorättad internetbokhandel som kräver betalning. Mitt i allt elände sticker ett stort brunt kuvert fram. På dess kortsida är ordet Viking Line tryckt och det kan vara det vackraste jag sett på hela morgonen.

Söndagen den 29:e maj  reser vi med Cinderella, Östersjöns Lustiania. Ombord dinerar vi väl och ägnar oss åt nöjen som blir enklare ju senare timmen blir. Ett av de enklaste är att åka hiss med främmande människor och spontant börja nynna på Mikael Wiehes ”Titanic” mellan våningarna.

Vår vän Bertil bestämde sig för att bjuda på frukost också, han går uppenbarligen inte att stoppa när han börjat ge. Det är så Viking Line är.

Sommaren och dess drycker

Sommaren rasar tvärs över hela Stockholm, från bergstoppen på södermalm där jag gör mitt dagliga värv till mitt rofyllda örnnäste här i Vällingby. Rusigt skamlösa människor bjuder ut sig till solens strålar i parker och grönområden. Så sent som i går såg jag två tonåringar ligga och hångla i solen vid Anna Linds grav på Katarina kyrkogård.

Den plötsliga sommaren har haft direkta fysiska konsekvenser på omgivningen här ute i västerort. Från mitt fönster på 13:e våningen har jag utsikt över mil efter mil av förort. Villor, radhus och låga hyreshus sträcker sig mot Hjulsta och evigheten. På vintern ser jag dem alla mycket klart men eftersom det är väldigt gott om träd i de gamla bostadsområdena här ute så försvinner nästan all bebyggelse under lövverk så fort våren gått över i sommar.

En dag befinner man sig i förortseländet, nästa dag blickar man ut över skogsmånen Endor. Endast Kista med sin blanka skyskrapa sticker upp vid horisonten likt Smaragdstaden i Trollkarlen från Oz.

Med sommaren kommer inte bara löv på träden. Precis lika förutsägbara är sommarens alla drycker. Kungen bland dem är en dryck som jag dricker nästan dagligen när temperaturen kryper över 15 grader, vilket sedan jag flyttade från Östersund kan bli flera dagar om året. Jag syftar förstås på det irländska isteet.

Irländskt iste påminner på det stora hela om vanligt iste. I själva verket gör jag det alltid med hjälp av en helt vanlig påse iste-pulver från Lipton’s. Vad som skiljer irländskt iste från vanligt iste är förstås samma sak som skiljer irländska arbetsplatser från vanliga arbetsplatser. Whiskey.

Irländskt iste tillagas så här: Häll upp innehållet från en påse Lipton’s iste med citronsmak i ett kärl som rymmer minst 1 liter. Tillsätt 2-3 dl Jameson whiskey och rör om länge. Fyll på med 6-7 dl  kallt vatten, några isbitar och eventuellt några skivor citron. Låt stå kallt ett tag.

Detta är receptet som präglat mina 10 senaste somrar. Det blir inte sommar innan man gjort sin första kanna och man kan ofta förneka sommarens frånfälle långt in i september med hjälp av ännu ett glas sötsur whiskeygrogg. Irländskt iste smakar av strävt av citron då whiskeyn dödat den söta eggen och alla smakerna förenas i den gemensamma smaken av sommar. Detta är drycken som gjort ett stort antal storsjöyror lite yrare och somrarna i stort lite mer febrigt berusa(n)de.

Receptet är förstås långt ifrån originellt. I själva verket verkar tillverkarna av Jameson whiskey också ha insett dess potential. En gång för ganska många år sedan köpte jag en stor flaska Jameson på en flygplats någonstans. Vid det tillfället fick jag och alla andra som köpte en sådan flaska också en liten påse med pulver, inte olik Lipton’s iste, som man blandade med vatten och Jameson för att få en iste-liknande dryck som smakade av citron. Detta var för mig en bekräftelse på att bra idéer sprider sig själva eller att någon från Jamesons destilleri installerat spionkameror i min lägenhet.

Hur det än är med den saken planerar jag låta denna dryck definiera även denna sommar. Jag sippar på ett glas irländskt iste medan jag skriver detta. Det är viktigt att dricka mycket när det är varmt.

Eriks bakficka

Erik Lallerstedt driver restaurang Gondolen vid Katarinahissen i Stockholm. Som snart alla restauranger har den en bakficka, alltså en ofta mindre och mindre formell syskonrestaurang. Eriks bakficka ligger begravd en halvtrappa under jord på Fredrikshovsgatan på Österstermalm. Jag har aldrig varit på Gondolen men jag har varit på Eriks bakficka. Det var det jag tänkte berätta om nu.

Vi fick bordet längst in i lokalen vilket redan på ett tidigt stadium uteslöt en springnota. Det var välbesökt, för att inte säga trångt på Eriks bakficka kvällen vi var där. Det ska vara lite trångt i en bakficka. Vid borden kring oss satt huvudsakligen par och små sällskap av östermalmsbor i övre medelåldern. Vid den inre bardisken satt en rad med seglarungdomar och av någon anledning kunde jag inte undgå känslan av att de placerats där som statister. Något stämde inte med tanken på att en grupp med 20-åringar skulle tränga sig allra längst in i en östermalmsresturang full av östermalmspensionärer för ta en öl på ett onaturligt naturligt sätt, oavsett hur informell restaurangen anser sig att vara. Det ska vara lite seglarungdomar i en bakficka.

Vi hade knappt hunnit sätta oss innan serveringen var över oss. Allt tog lagom lång tid. Vi fick menyn direkt, vi fick beställa när vi hade bestämt oss och maten kom till bordet inom rimlig tid. Utan att kunna säga något om kocken konstaterade vi att Erik hade en sjuhelvetes tidsstudieman.

Eftersom vi var fyra stycken bestämde vi oss för att testa så lite som möjligt från menyn. Vi beställde exakt samma förrätt, exakt samma varmrätt och vi delade två flaskor vin. På så sätt försäkrade vi oss om att kunna ge ett så smalt och osäkert omdöme om restaurangen som möjligt. Det är så vi jobbar på Gödsvinet och om du inte gillar det kan du gå tillbaka till att läsa någon idiot som skriver recensioner nykter.

Jag beställde en toast skagen och en dagens husman. Jag har aldrig gjort några anspråk på originalitet. Alla andra beställde alltså samma sak. Om de någonsin gjort några anspråk på originalitet så hade de en dålig kväll.

Toast skagen är en enkel rätt som är svår att göra bra. Vi har alla testat de misslyckade resultaten, de solsvettiga majonnäsbomberna och de smaklösa räkorna. Toast skagen på Eriks bakficka är inte ett av dem. De serverar en vackert hjärnformad boll med olympiskt fulländade räkor på en grundligt smördränkt skiva bröd. Det gör de rätt i.

Till förrätten drack vi ett mycket värdigt vin med det ovärdiga namnet Ein, zwei, dry. Det är en torr tysk riesling av det där slaget som egentligen är det enda man behöver.

Dagens husman var rostbiff som de serverade med vad de felaktigt kallade pommes maxim. Pommes maxim är potatisskivor som badats i skirat smör och sedan gräddats i ugn. Vad vi fick var en halv bakad potatis där innanmätet gröpts ut, blandats med smör och kryddor och sedan åter stoppats i potatisen för ytterligare en stund i ugnen. Det är vad man i USA kallar ”twice-baked” potatis, ett namn lika rakt på sak som resten av det landet. Även om en bakficka ska vara lite enklare än syskonrestaurangen så var ”dubbelbakad potatis” inget som lockade varumärkesstrategerna på Eriks.

Rostbiffen var fullständigt adekvat. Den var relativt grå med en mild inre rodnad men den var inte torr. Den var å andra sidan ingen sprudlande jungfrukälla av saftighet heller. Till rostbiffen drack vi ett strävt och mustigt rödvin från Crozes-Hermitage i norra Rhonedalen. Den smakade som tusen spänn vilket visade sig vara till mer än hälften korrekt.

Det går att äta för en mycket rimlig summa pengar på Eriks bakficka. En dagens husman kostar 135 kronor vilket tillsammans med en öl ger en ypperlig måltid för under 200 kronor. Vår toast skagern kostade i princip lika mycket, 139 kronor, men den var å andra sidan nära nog en huvudattraktion i sig. Vi betalade mer för de två flaskorna med vin än för maten.

Sammantaget är Eriks bakficka en helt och hållet uthärdlig upplevelse. Maten är raffinerad och om vår rostbiff balanserade på gränsen till det oinspirerade så beror det på att den utgjorde det enklare och billigare husmanalternativet på menyn. Det finns flera, prisvärda alternativ, som till exempel en Wallenbergare som de alltid kan göra även om de inte lyckats få plats med den på menyn.

Eriks bakficka är en praktisk lösning för alla dina husmansbehov på den östra halvan av Östermalm. Det är något.

3,5 rutiga kökshanddukar av 5 möjliga