Författare: Johan

Bilden av ett missbruk

av Johan

Jag har tidigare varit väldigt uppriktig med mitt missbruk av jalapenos här på Gödsvinet. De små gröna frukterna har haft mig i ett fast grepp i åratal men nu är jag fri. I likhet med Ola Lindholm insåg jag en dag att det enda missbruket kunde ge var en hoppande gångstil och ett tvångsmässigt behov av att röra sitt eget ansikte. Tack och lov gick det inte lika illa för mig som för honom, jag började aldrig hålla på Mjällby AIF. Bilden visar vad som är kvar av mitt stash. Jag behåller det bara för att påminna mig, jag behöver det inte längre. De en gång flytande jalapeno-bitarna har drunknat och lagt sig till vila på botten av burken. Själv har jag gått vidare.

Jesusmusik

av Johan
Rock on

Musiken har tystnat på Gödsvinet. Vår distanskurs ”Sånger om sprit” verkar ha tagit ett sabbatsår och vi har inte sett några reportage från Kungliga Operan på länge nu. Så låt mig berätta lite om vad jag har lyssnat på idag. Det har varit ännu en dag med intensivt skrivarbete här hemma i örnnästet i Vällingby och en sådan situation kräver upplyftande toner. I ett uppenbart rop efter vägledning sökte jag på ordet ”Jesus” i min samling av mp3-filer. Jag fann 45 stycken som hade ordet ”Jesus” i titeln, vilket, givet att jag är praktiserande ateist sedan födseln, får anses som mycket. Det blev i min mening en riktigt anständig spellista, de religiösa övertonerna till trots. Här är de 20 bästa låtarna från listan, utan rangordning eller någon annan ordning:

Queen – Jesus

Wilco – Jesus, etc

Morrissey – I have forgiven Jesus

Supergrass – Jesus came from outta space

Tom Waits – Jesus gonna be here

Johnny Cash – Personal Jesus

Kinky Friedman – They ain´t making jews like Jesus anymore

Kinky Friedman – High on Jesus

Jim White – If Jesus drove a motorhome

Hank Williams – Jesus is calling

Mogwai – You don´t know Jesus

Drive-by Truckers – Too much sex (too little Jesus)

Nirvana – Jesus don´t want me for a sunbeam

Kris Kristoferson – Jesus was a capricorn

June Carter Cash och Johnny Cash – I talk to Jesus every day

Glen Campbell – I knew Jesus (before he was a star)

The Velvet Underground – Jesus

Songs of soil – Jesus

Alan Jackson – If Jesus walked the world today

Public Enemy – What you need is Jesus

Woody Guthrie – Jesus Christ

Eckerölinjen

av Johan

Till slut var det bara en glasdörr som skiljde oss från vår resas mål. Från där jag stod kunde jag se högar av kött i olika färger prydligt paraderade på rad i en serie av tråg. Lite längre bort skymtades den döda laxens varma färger och från under glasdörrens springa läckte en doft som berättade om långt mer än vad mina ögon kunde säga mig. Exakt klockan tre slogs dörrarna upp och vi steg in till Eckerölinjens påskbuffé.

Vad gjorde vi där? Jag vet inte mer än att jag någon gång under skärtorsdagens förmiddag satte mig på tåget mot Kista för vidare transport mot Grisslehamn och Åland. Den enda instruktion jag fått var att hålla mig till en mycket lätt frukost innan avresa så jag drack en öl och åt en delicatoboll som någon sexförbrytare i träningsoverall sålt till mig vid dörren dagen innan.

Vi reste i bil som enligt samstämmiga uppgifter var alternativet att föredra framför bussen från Stockholm. Bussen lär vara befolkad av lokala PRO-föreningar och högljutt berusade ungdomar från Blackebergs gymnasium. Bilen vi färdades med var det mer civiliserade alternativet. Vi lyssnade på improvisationsjazz och talade om Mahler-tolkningar, vilket åtminstone från min sida också var rena improvisationer. Det enda jag vet med full säkerhet är att alla som spelar den fjärde satsen i hans nionde symfoni på under 25 minuter borde släpas ut på gatan och skjutas. Man kommer förvånansvärt långt på det.

Från Kista till glasdörren på M/S Eckerö tog det två och en halv timme men det var bara de där sista minuterna som var verkligt långa. Vi stod nästan längst fram i en lång rad av spräckliga identiteter som alla av olika anledningar valt att äta buffé först och inte direkt gå till den förmånligt prissatta baren på våningen ovanför. Det var många lottovinnare i den kön.

Vid bordet bredvid vårt satt en förstärkt grupp med metallarbetare från Fagersta som alla inledde med att beställa snaps. Jag beställde också en på ren inspiration. Vi började med det kalla där det kallaste var reaktionen när jag hälsade på det äldre paret som satt ett stolspar bort från oss vid samma bord.

Det första man behöver veta om de kalla rätterna på Eckerölinjens buffé är att det krävdes tre promenader fram och tillbaka till serveringen och lika många rågade tallrikar bara för att skapa en rudimentär uppfattning om utbudet. En ändlös variation på sill, lax och ett antal andra havsdjur fyllde kyldiket och då det till sist korsats väntade en liknande presentation av kallt kött i tunna men talrika skivor. Det skulle komma att behövas fler snapsar.

De varma rätterna var på ett liknande sätt många och vällagade. Det är en utmaning att upprätthålla ordningen i en servering som utsätts för ett frontanfall efter ett annat från hetsätande glesbygdsbor i olika grader av berusning. Trots detta lyckades den förstående personalen förhållandevis väl. Det är ett stort ord i sammanhanget men allt det varma köttet, som var talrikt och i många variationer, såg aptitligt ut genom hela sittningen.

Först avsåg jag att helt hoppa över efterrätten. Morgonens delicatoboll hade motsvarat ungefär tio års intag av sötsaker för mig så jag var färdig. Ändå slog jag upp en liten tallrik med inlagd frukt med hänvisning till att det var lättsmält. Det är sådant man lär sig efter ett stort antal somrar som kökshand vid olika ålderdomshem i östra Blekinge. Inte alla i mitt sällskap delade denna kunskap.

Så här i efterhand inser jag att den verkliga efterrätten var stunden i baren på våningen ovanför. Där mötte vi alla som spenderat de första två timmarna med att dricka okontrollerat, istället för att som vi äta okontrollerat. Det var en onsygg syn. Människor i fel ände av medelåldern satt eller låg i olika grader av utslagning på låga möbler över en mörk och mycket förlåtande heltäckningsmatta. Jag försökte köpa en öl men kom inte från baren innan någon sålt mig även en gammeldansk för 19 kronor. Jag köpte den i likhet med frukten med hänvisning till matsmältningen. Sedan fortsatte det på det sättet.

När vi närmade oss kajen i Grisslehamn efter att ha varit i Eckerö på Åland och vänt vände jag mig till någon i baren och sa ”fan vad skönt att vara tillbaka i Sverige” vilket jag misstagit för en uppenbar ironi efter sammanlagt 5 timmar på sjön. Så var nu inte fallet vilket säger något om den intellektuella nivå som rådde på M/S Eckerö just den dagen.

Buffén på Eckerölinjen skall inte för en sekund förväxlas med den på Viking line. Den senare är en genomskinlig ursäkt för att servera fri vin och öl i två timmar vars maträtter är en grov skymt mot vadhelst för kök de nu tillskriver den. På Eckerölinjen är buffén mångfaldigt större och ojämförbart mycket bättre i termer av kvalité. Man får visserligen bekosta sin dryck själv men den är inte alls dyr. Resan i sin helhet, inklusive buffén, kostade 200 kronor vilket förmodligen bara är en delbetalning på den sill och lax jag konsumerade.

Buffén på M/S Eckerö är värt allt. Den är värd väntan vid glasdörren, den är värd resan till Grisslehamn och den kan till och med vara värd improvisationsjazzen. Den är mer än värd 200 kronor vilket är något man kan säga om allt mindre saker som flyter på Ålands hav.

Fyra novalucol av fem möjliga

Ambar especial (1545)

av Johan

Var det bara en dröm? Har den här ölen aldrig hänt? Den var upphälld framför mig i ett glas från en känd småländsk möbelnazist men nu är den borta. Ingenting återstår utom en milt buddistisk känsla av tomhet. Jag drack detta glas med Ambar especial men inga förnimmelser gjordes och inga finns kvar.

Den mänskliga hjärnans största begränsning är att den inte kan föreställa sig tomhet. Vi kan inte föreställa oss universum utan tid och rum som vi känner dem så vi förstår inte universums ursprung. Vi kan inte föreställa oss ett tillstånd som inte utgår från de intryck som våra hjärnor gör så vi börjar tro på ett liv efter döden. Den redan nämnda buddistiska filosofin kretsar helt och hållet kring förståelsen av och sökandet efter en total tomhet. Trots tusentals år av filosofi och naturvetenskap har vi inte kommit särskilt mycket närmre förståelsen av det som inte är. Ambar especial kan hjälpa oss på vägen.

Månen berättar mig i silvene runor om ölen som icke är och det är Ambar especial. Det är nästan kusligt att låta droppar av denna dryck rinna ner i halsen. Den borde göra något, smaka något eller kännas något men om du får någon sorts förnimmelse alls av Ambar especial så är det blott skuggan av en fantomsmärta.

Ambar especial är ölens antimateria

8,90 kronor på systembolaget, nummer 1545 i katalogen

Ingen total tomhet av ingen möjlig

Rodenbach grand cru (1691)

av Johan

Det finns nyheter på systembolaget som försvinner snart, det finns de som dröjer kvar lite längre och det finns de som inte blir sålda i systembolagets butik på Ångermannagatan i Vällingby. Rodenbach grand cru är en nyhet som stannar och det är definitivt en som ingen köper på systembolaget i Vällingby. Förlusten är helt och hållet Vällingbybornas.

Rodenbach grand cru är en flamländsk, brun öl som avtjänat två år på fat. Under denna tid hinner ölen utveckla en mångfacetterad personlighet som inte nödvändigtvis är återanpassad till samhället. Rodenbach grand cru är ett udda element i det ordinarie sortimentet.

Ölen är friskt syrlig med en sötsur, kvardröjande eftersmak av fruktkarameller och lakrits. Det är som en belgisk fruktöl utan frukten, vilket förstås delvis har att göra med att belgisk fruktöl ofta tillverkas just genom att någon patologiskt uttråkad belgare häller exempelvis stora mängder körsbär i öl av exakt samma typ som Rodenbach grand cru. För min del får de gärna låta bli med det.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1691 i katalogen

4 tunnor av 5 möjliga

 

Djungelvrålet från vildmarken

av Johan

Detta är en bild från min arbetsplats. Framför allt är det dock en bild på utanförskap. Den gula lådan innehöll en gång en blandning av ett stort antal olika choklader och godispåsar. Kvar bland dem är endast de systematiskt och strukturellt åsidosatta. Varje gång lådan är tom återstår två påsar Djungelvrål som ingen vill befatta sig med. Dessa läggs i den nya lådan som ersätter den nästan tomma. Så håller det på tills det finns väldigt många Djungelvrål i lådan. Där är vi idag. Alla är borta, kvar är bara de icke önskade. Sverige 2011.

Gerds pizzabutik

av Johan

Tidigare idag befann jag mig på resa till fots mellan Rinkeby och Vällingby. Det var en riskfylld färd genom främmande territorier befolkade av volvoägare, lådvinsalkoholister och fientligt sinnade grannsamverkansföreningar. Utan karta navigerade jag efter solen och min moraliska kompass, båda täckta av moln. Ändå fann jag utan ansträngning vad som måste vara den absolut kortaste vägen genom villaområdena i Bromsten, Spånga och Nälsta. Jag kan mycket väl vara världens enda mänskliga brevduva.

Någonstans i utkanten av Spånga passerade jag ett litet värdshus vid kanten av vägen. Likt miljoner vandrare genom historien stannade jag till för att vila benen och beställa en Vesuvio. Gerds pizzabutik ligger på Sörgårdsvägen i Spånga, vägg i vägg med ett konditori. Det är en långsmal lokal med en väl tilltagen uteservering i ett grönt och lummigt område.

Gerd visade sig vara en trevlig irakisk man i övre medelåldern. Varför inte, när jag tänker på det så hade jag ett mustachprytt befäl i lumpen som hette Gerd i efternamn och efternamn var förstås de enda man använde. De och en rad andra namn som inte lämpar sig utanför det militära livets tillåtande klimat för könsord. Var var jag? Just det, sittande på en stol på en pizzeria i Spånga.

Bordet jag satt mig vid i väntan på min beställning bar färska spår av en tidigare gästs kalasande på en Calzone. Jag förde ett pekfinger genom fettdropparna och tänkte ”fortfarande varmt, de kan inte ha hunnit långt”. Detta blev jag av någon anledning väldigt tillfredsställd av. Sedan torkade jag av bordsskivan med ett pappersservett och kände mig som en liten och mycket bitter östermalmstant.

Medan jag väntade passerade slitna småbarnsföräldrar in och ut genom dörren med travar av ångande kartonger. Det var en söndag inte helt olik en som Kris Kristofferson skulle kunna tänka sig att skriva en sång om.

Vesuvion var en karneval av mättat fett. Bottnen var tunn och hade konsistensen av blött tidningspapper. På guppade ett hundratal små skinkbitar i en ocean av smält ost. Det var vanlig påläggsskinka och inte det där rivna och rimmade slaktavfallet som många pizzerior använder. På det stora hela uppfyllde pizzan vad man kunde förvänta sig av den och jag var nöjd när jag reste mig för att åter ge mig ut på vägarna.

Jag hade inte planerat att stanna för pizza på vägen men ibland blir det inte som man tänkt sig. Exempelvis satte jag mig egentligen framför datorn för att skriva en recension av Eriks bakficka på Östermalm. Det blev Gerds pizzabutik i Spånga istället. Jag har ingen kontroll över de här sakerna.

Jag vet inte om Gerds pizzabutik i Spånga är ett bra ställe på en dålig dag eller ett dåligt på en bra men jag misstänker att det kan vara båda. Hur som helst är jag glad att jag stannade till ett tag för att uppleva det. När jag lämnde Gerds kände jag dock att jag kunde gå vidare.

Tre fettdroppar av fem möjliga

Odla din köttgård

av Johan
Uttalad anhängare av odlat kött

Få diskussioner är så originella att man inte genast kan identifiera de vanliga positionerna och de vanliga argumenten. När man pratar om mat så inser man snart vem som har råd att betala lite extra för maten, vem som inte har det, vem som menar att Nestlé förgiftar barnmat och vem som av någon anledning innerst inne är säker på att allt som är fel med dagens mat har att göra med invandrarna. Ibland händer det dock att någon kastar fram ett argument som skär rakt genom leden och lämnar alla i ett förlamande tillstånd av förvirring.

Jag misstänker att Hirad Rezazadeh är en sådan person. Det är en ren gissning för jag känner honom inte. Det enda jag vet är att han skrev en debattartikel i Fria Tidningen för ett litet tag sedan där han förespråkar industriell odling av kött av miljö och djurrättsskäl.

Han inleder med att beskriva den stora miljöbelastningen med storskalig djurhållning och hur denna riskerar att mångdubblas när folk i Kina, Indien och en rad andra snabbt utvecklande länder börjar äta lika mycket kött som vi i Sverige ätit ett tag nu utan att direkt reflektera över det. Rezazadeh vallar alltså in Fria Tidningens läsekrets i den traditionella veganfållan och den följer förmodligen villigt.

Det är då bilan faller. För författaren föreslår alltså inte vegetarianism och han förslår inte heller den annars så populära strategin att vara lite hygglig mot kossorna innan man sågar huvudet av dem. Han föreslår att ersätta de levande korna med kött odlat i fabriker och han är tydlig med att han inte avser tofu eller liknande utan härligt, rött, saftigt kött från ett djur som aldrig funnits.

Sådant kött finns förstås inte idag men han gör ett hjälpligt argument för att det skulle kunna framställas storskaligt om man investerade bara lite av de forskningspengar som idag används för att göra våra existerande livsmedel fastare, fylligare, mer hållbara och generellt sett mindre lika den råvara de framställts från. Grunderna för konstgjort kött finns men inte tekniken för att få ekonomi i framställningen.

Varför är detta då så intressant? Det intressanta ligger i att de tidigare så homogena parterna i matdebatten splittras. Det är inte min mening att sprida stereotyper men människor som inte gillar att äta djur brukar inte heller gilla genmodifiering. Människor som menar att ”det är naturligt att äta kött” men samtidigt att man ska småprata med grisarna och klia dem på ryggen på väg till gaskammaren, gillar inte heller genmodifiering.

Hirad Rezazadeh gillar genmodifiering. Närmast i en bisats skriver han sorglöst att det odlade köttet kan modifieras för att få ”samma fettsammansättning som en avokado”. På så sätt har han effektivt skakat av sig allt stöd från miljörörelsen och istället sållat sig till en liten grupp tänkare som inte har något sorts politiskt inflytande utanför datorsalarna på våra tekniska högskolor.

Jag anar en helt ny varelse: Den progressive miljöaktivisten – en nörd med ett världssamvete.

Traditionella grönpartister motsätter sig tanken på ett samhälle som kan utvecklas och växa linjärt för all framtid. Istället menar de att vi alla måste lära oss att nyttja de begränsade resurser som finns inom ramen för dagens, eller egentligen gårdagens, nivå av utveckling.

Därför är det uppfriskande att läsa en sorgefri tilltro till att vi med teknikens hjälp kan lösa problemen istället för att retirera från dem. Det är förstås fullt möjligt att han har fel, att vi i dagens köttkonsumtion har ett problem som bara kan lösas med att vi går tillbaka till att äta så lite som jorden tolererar. Det är också möjligt att han är en förklädd Chalmers-liberal som helt enkelt är ute efter att så splitt bland utvecklingsmotståndarna. Vilket som är fallet är upp till den som läser det här att bedöma.

58 Dimsum

av Johan
Så här ser rätterna inte ut på 58 Dimsum

Det är dumplings som gäller nu. Det var åtminstone dumplings som gällde i eftermiddags men det var flera timmar sedan och det är en lång tid för en mattrend där jag äter lunch. Nu kan mycket väl renskav, röda linser, trafikskadat vilt eller nästan vad som helst ha ersatt de kinesiska degknytena på tronen. I väntan på att dumplingarna ska återkomma som ironisk retrorätt vill jag skriva något om restaurang 58 Dimsum på Södermalm i Stockholm.

58 Dimsum är en liten restaurang vars säregna namn helt enkelt kommer från att de säljer nästan uteslutande dimsum och att de ligger på just Renstiernas gata 23. Om inte det gick ihop så följer det ett tema som är restaurangens egna. Prissättningen följer samma logik. Om man väljer en sorts dumplings kostar det 58 kronor vid lunch och 68 kronor vid middag, vilket oavsett tid på dygnet är billigt i den delen av världen som jag befann mig då jag tidigare idag återbesökte 58 Dimsum för lunch. Eftersom jag valde att blanda olika dumplings så betalade jag till slut 68 kronor. Jag förmodar att variationen gjorde rätten till en middag.

När man kliver in genom dörren kvittrar en liten mekanisk fågel över dörren. Restaurangen är inte större än att fågeln fortsätter att kvittra ifall man sätter sig vid bordet närmast utgången. Inredningen är genuint södermalmsk med alla sina haremfärger, antika möbler och udda porslin. Däremot har den lite gemensamt med den man vanligtvis finner på dumplingställen utanför Södermalm. Dumplings är snabbmat och i Kina äter man dem gärna traditionellt sittande på en stenhård stålrörsstol på ett golv som luktar lite för starkt av ammoniak, under det hälsosamma skenet från glappande lysrörsarmaraturer.

I min lunchlåda fick jag med mig 18 dumplings av blandat köttinnehåll. De är relativt små och en fullt utvecklad homo sapiens kan utan vidare äta dubbelt så många små knyten utan att känna ens antydan till eftermiddagskoma framför skrivbordet. Jag har verkligen ingen aning om vad det skulle kosta. Kanske skulle det bli billigare.

Dumplingsarna är för det mesta riktigt goda. De görs förstås färska i restaurangen och den för lunchmat något utdragna väntetiden på kring 10 minuter antyder att de åtminstone kokar och steker varje beställning för sig. De enda tillbehören är soya, kinesisk peppar och strax under ett gram med sallad. En av fördelarna med rätten, om det nu är en fördel, är att man kan avsluta den på under två minuter utan att stressa.

Dumplings på 58 Dimsum är en lätt lunch som på en bra dag är relativt prisvärd. Man får dock stå ut med att dumplings är fruktansvärt ute.

Tre små rätter av fem möjliga

Schneider Weisse mein grunes tap 4 (1507)

av Johan

Ingen sorts öl är så hemsökt av extremistiska böjelser och avsteg från god smak som veteölen. Det finns för sura veteöl, för beska veteöl, för fruktiga veteöl, för jästiga fruktöl och en lång rad veteöl som placerar sig någonstans i smakregistret mellan skumbanan och magsyra. Schneider Weisses ”Mein grunes tap 4” tillhör inte någon av dessa kategorier, detta är en av de goda veteölen.

Beskan i denna öl tillhör de mer diskreta bland veteöl jag druckit utan att den på något sätt är vek och oengagerad. Istället ingår den i en välkomponerad balans med en fyllig smak av bröd och frukt och en förhöjd men inte extrem syra. Det är en frisk veteöl för sommarsäsongen som imponerar mer än någon annan veteöl i denna genre.

Schneider Weisse är bryggd på ekologiska råvaror i den vackra bayerska småstaden Kelheim, där de även brygger tungviktsölen Aventinus som Gödsvinet recenserade för lite mer än ett år sedan. Jag rekommenderar en ”Mein grunes tap 4” framför en sådan och ganska mycket annat när som helst.

21,90 kronor på systembolaget, nummer 1507 i katalogen

4 tap av 5 möjliga